Rättsosäkra och partiska domstolar

I Sverige  har vi  olika typer av domstolar: allmän domstol och förvaltningsdomstol. I allmän domstol – tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen – hanteras brottsmål och tvistemål. Förvaltningsdomstolen, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen hanterar mål där enskilda möter staten.

“Det råder usel kvalitet i de svenska förvaltningsdomstolarna”, menar Sven Åke Bergkvist som är Senior Adviser på Mannheimer och verksam inom Swartling Advokatbyrå och  ordförande i Stiftelsen för en Rättvis skatteprocess och  Carl Göransson som är VD i samma stiftelse i en debattartikel i Dagens Industri (DI 2018-05-14).

För att de båda domstolsordningarna ska ha legitimitet är det viktigt att det finns ett förtroende för deras verksamhet, eftersom tilliten till domstolarna är central i en demokratisk rättsstat; man måste kunna lita på domstolarnas objektivitet, vilket man inte kan i skattemål hävdar Bergkvist och Göransson i debattartikeln i Dagens Industri.

Tyvärr råder samma förhållande i allmänna domstolar. Jag nog är den levande svensk som skrivit flest artiklar om detta fenomen i både riks- och lokalpress  och i flera av mina böcker. Låt mig därför ge ett exempel som denna gång,  bara handlar om en enda bank, som drabbats av ett felaktiga myndighetsövergrepp utan att kunna försvara sig för att banken skall kunna leva vidare.

Det gäller HQ Banks ledning, storägare och revisor och andra inblandade, som ansågs begå brott när banken kapsejsade på order från Finansinspektionen i ett brottsmål som jag redan skrivit om tidigare. Efter intervju med flera av de inblandade i detta brottsmål skrev jag att de anklagade inte kunde anses ha begått några brott – långt innan domen föll. 

Redan tidigare hade jag skrivit flera artiklar om vad som hände när svenska staten  tilläts rädda de fyra stora svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad under den svenska bankkrisen 1987–1993. Nu är det  därför dags att skriva om vad som kan hända med en liten bank, som råkade i illa ut.

Strax före julen 2017 kom även tingsrättens dom i  tvistemålet angående HQ ärendet. Den var på 2600  sidor (!). Den var  svårtillgänglig, inte minst för att texten innehöll en detaljerad beskrivning av tekniska besvärliga begrepp som volatiliteter och dag 1-resultat.

Domen var mycket märklig. Tingsrätten identifierade bland de svarande två kollektiv; den ena gruppen bestod av de fyra personer som inte varit ledamöter i HQ Banks styrelse: Carolina Dybeck, Anne-Marie Pålsson, Johan Piehl och  Pernilla Ström. Efter 10 års rättegångar kunde domstolen äntligen konstatera att de vare sig varit i ond tro eller agerat vårdslöst. Sålunda kan inte de fyra anses som ansvariga för bankens verksamhet.

Det hela kastar en lång skugga över FI:s beslut att i praktiken ge de fyra 10 års yrkesförbud. Ty det FI lutade sig mot var de påstådda övergripande ansvaret – som nu tingsrätten kan konstatera inte finns.

Övriga svaranden: HQ banks ledning, storägare och revisor ansågs däremot varit i ond tro och ha agerat vårdslöst. Men blev ändå friade i domstolen både när det gäller brottsmål och tvistemål.

För den som orkar läsa igenom hela domen framstår några av tingsrättens domskäl som svårbegripliga. Avsaknaden av orsakssamband är enligt tingsrättens bedömning en följd av två omständigheter: för det första har de sex påstått vårdslösa personer agerat i bolagets bästa. Därför har de inte orsakat bolaget skada. Den andra förklaringen är om möjligt ännu märkligare. Tingsrätten hävdar  att det i praktiken inte spelar någon roll hur och när HQ banks ledning agerade.

Följden blev ändå  den att Finansinspektionen (FI) drog in tillståndet så snart FI fått vetskap om problemen, vilket strider mot intentionerna i den lag som FI utgår från i sin tillsyn (lag om bank- och finansieringsrörelse  2004: 297)

Här ska man komma ihåg att HQ bank, till skillnad mot hur de stora svenska krisbankerna behandlades under finanskrisen  (1987–1993),gjort allt vad som rimligen kan krävas. Bland annat hade riskkontrollen stärkts och den “sjuka” delen av bankens verksamhet – tradingen – var avvecklad. Banken hade också försetts med nytt kapital eller garanterats detta så att kapitalkraven var väl tillgodosedda, vilket inte var fallet,  för någon av de svenska krisbankerna under den förra stora bankkrisen.

Domen visar med stor tydlighet att det inte rått den opartiskhet och oberoende som krävs av svenska domstolar när de hävdar att Finansinspektionen gjort rätt när man sagt upp tillståndet för HQ-bank.

Banken gavs inte möjlighet att försvara sig mot myndighetens påstående utan ställdes inför fullbordat faktum. Detta är en följd av att FI samtidigt tillåts agera polis, åklagare och domare. Beslutet gick inte heller att överklaga vilket delvis är en följd av FIs beslut innehöll en bestämmelse om omedelbar likvidation av banken.

Nu likviderades aldrig banken,  som  såldes för en spottstyver till Carnegie, som naturligtvis inte hade anledning att överklaga FIs beslut och Sveriges genom tidernas dyraste rättegång – som borde kunnat handläggas under 10  månader, men som – omfattande både  brottsmål och tvistemål –  tog 10 år i anspråk alldeles i onödan.

Myndigheternas och FI:s felaktiga agerande skapade  orimliga ekonomiska konsekvenser,  för alla de inblandade, när domstolen dessutom skyddar felaktiga myndighetsbeslut, där ägarna till HQ Bank till skillnad från storbankernas kollaps under den förra stora bankkrisen var beredda att själva rekapitalisera banken och att driva den vidare, medan storbankerna fick stöd av staten,  på allmänhetens och företagens bekostnad.

Sammantaget kan konstateras att förhandlingen i HQ- målet strider mot Europakonventionens brott mot artikel 6 för skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar  att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

 

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Facebook Comments