Författare: Mats Lönnerblad

Sluta göda storbankerna !

I böckerna ”The Web of Debt” och ”The Public bank Solution”  –  skriver författaren och ekonomijournalisten Ellen Hodgson Brown – om både bakgrunden till den och den prekära situation som de internationella storbankerna, som har sig själva att skylla,  befinner sig i dag. Hon har tillämpat sig sina kunskaper både som domstolsadvokat, forskare och författare  inom det globala penningområdet.

Ellen Brown borde få nobelpriset för hennes genomarbetade teorier hur man skall undvika framtida finansiella finanskriser och i stället för den vilda spekulationen som i dag helt dominerar den internationella marknaden.  Vi måste satsa på långsiktiga investeringar i ny och varaktig infrastruktur.  Hon förklarar varför varje Riksbank borde  kunna bestämma över sitt eget lands ekonomi. Den vildsinta spekulationen måste upphöra.  Hur vi skall kunna nå välståndet  varje land, måste vara det viktigaste,  i stället för den spekulations-ekonomi som för närvarande präglar de demokratiska västländerna.  I dag har företagen stora svårigheter att expandera sin verksamhet. Vi drabbas ju av återkommande bankkriser som följd. Till  stor skada både för de serösa företagen, fastighetsägarna  och allmänheten som vid varje tillfälle får betala kostnader vad varje bankkris kostar medan bankerna går fria.

Vad som händer både i världen och i Sverige har jag själv skrivit om, i min egenskap som författare och skribent i finansrätt och en av grundarna och ordförande i Bankrättsföreningen sedan starten, och i men egenskap som ordförande i Sveriges bankkunders Riksförbund. Det har tagit lång tid för att få gehör för mina synpunkter, trots alla mina egna artiklar och böcker i samma ämne. Sverige tillhör ju inte den inre klubben, inom det globala banknätverket,  trots att Riksbankens ställning som en riktig centralbank härstammar från 1897, då den första Riksbankslagen gav den exklusiva rätten att ge ut banksedlar. När kontanterna var det vanligaste betalmedlet var bankerna tvungna att låna dessa pengar av Riksbanken. Mellan 1990 och 2015 blev det 8,4 miljarder i utdelning till statskassan. Denna inkomstkälla har numera nästan upphört. Den svenska Riksbanken tvingas i stället låna av bankerna.

För att få ordning på vår ekonomiska framtid  kom först den  27 februari 2025 en välskriven debattartikel i Svenska Dagbladet (SvD) hur man skall komma tillrätta med tillväxten och Sveriges framtida ekonomi,  genom att genom att subventionera statliga pengar, inte privata banker som jag själv redan skrivit om i både mina artiklar och böcker. Både den tidigare generaldirektören i Finansinspektionen Martin Andersson, Peter Englund, professor emeritus i finansiell  ekonomi, Handelshögskolan i Stockholm och John Hassler professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, delar min uppfattning hur man måste stoppa det orättfärdiga miljardflödet  till bankerna  där det numera är de svenska storbankerna själva tillverkar nya pengar som de sedan själva lånar ut pengar till både allmänheten och företag i stället  för att låna dessa pengar från den svenska riksbanken till sin utlåning.

Bankirerna har som framgår av Ellen Browns böcker börjat göra mer än att bara kontrollera  penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör så att det ser ut som den skapas av regeringen. Denna försåtliga plan avslöjades av Sir Josiah Stamp, chef för Bank of England och den näst rikaste mannen i Storbritannien på 1920 talet. Det moderna banksystemet tillverkar pengar hur tomma intet. I Sverige har kontanthanteringen nästan upphört. Det är svårt att göra affärer för den som inte har några kontanter att tillgå, varför jag hoppas att vi i stället snarast möjligt återgår till det gamla betalsystemet. I dagens USA skapar inte staten pengar längre.

De pengar som skapas i USA sker genom den privata företaget Federal Reserve, som lånar ut dem till staten. Reell valuta (mynt och dollarsedlar) utgör  tillsammans mindre än 3 procent av USA:s penningmängd. De andra 97 procenten existerar bara som dataposter på datorskärmar, och alla dessa pengar skapade av banker i form av lån. Sverige riskerar nu att hamna i samma fälla som Amerika. Det  amerikanska banksystemet, som en gång i tiden erbjöd produktiva lån till både industrin och jordbruket, har i dag blivet en gigantisk vadslagningsmaskin. Det är den situation som Sverige nu verkar gå in när både kontanter och Riksbankens lån till bankerna försvinner. Det finns ju en väg ut ur detta ekonomiska träsk, skriver Ellen Brown. De tidiga amerikanska kolonisatörerna hittade den, så gjorde även Abraham Lincoln och några andra nationella ledare. Det är att staten  på nytt återtar makten i varje land återtar penningutgivningen från bankerna,  vilket också debattörerna i SvD önskar, när de ser hur Sveriges ekonomi haltar.

Vårt penningsystem är ju inte längre vad man fått oss att tro att det är. Det har skett genom att skapandet av pengar har tagits över av en privata penningkarteller. Ellen Browns böcker nystar upp den felaktiga hanteringen  i vårt nuvarande penningsystem på som ingen annan har gjort före henne. Bankerna skapar ju bara kapitalbeloppet, det vill säga pengar som lånas ut. Men de skapar inte pengarna till räntan som behövs för att betala av lånen. För att det skall finnas pengar till räntan, måste ständigt nya lån tas ut vilket expanderar penningmängden, som i sin tur driver upp priserna och plundrar dig på dina pengars värde. I själva verket anser Ellen Brown, utifrån sin omfattande, att den huvudsakliga källan till bankrån inte är maskerade män som plundrar bankkassörernas kassalådor, utan de påfallande missbruket av beviljande av kredit till kriminella manschettprydda tjänstemän, vilket vi snarast borde göra någonting åt genom att på nytt ge ut sedlar som betalningsmedel.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

Angående Meborgarrättsrörelsen i Sveriges 50-årsjubileum

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit, utan finns kvar vilket framgår av den nypublicerade boken (2024) med anledning av MRRS 50-årsjubileum,  som nu går att beställa från Medborgarrättsrörelsen i Sverige.  Se en video om boken här>>

Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser. Det skulle dröja ända fram till den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften ( En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum.

Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt
Skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre;
Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t e x på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället.

I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna.

En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg både Gustaf Petrén och undertecknad.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot..

Fruktan för principiell lagstiftning

Det andra skälet som Petrén och Åsbrink anger till att Sverige helst vill stå utanför det internationell rättsliga samarbetet är att det hos oss finns en gammal lagstiftningstradition som ogärna accepterar ”principiellt” avfattade lagar. Alla lagar bör i stället vara sådan att varje tänkbart, under lagen fallande rättsfall är förutsett i själva lagtexten. Så fullständigt och exakt kan naturligtvis svårligen medborgerliga fri – och rättigheter formuleras.

Slutligen verkar många svenska domare och politiker frukta att med den vaga lagteknik som principiellt uttryckta medborgerliga fri – och rättigheter innebär, kräver att speciella domstolar måste inrättas för att i förekommande fall uttolka rättigheterna och övervaka att de respekteras.

Europakonventionen har som bekant en egen rättslig struktur. Den ställer svenska domstolar och myndigheter inför uppgiften att självständigt tillämpa Europakonventionens brett formulerade artiklar om rättighetsskydd och den härpå baserade omfattande rättspraxis från Strasbourgdomstolen.

Avsaknad av domstolskontroll
Bortsett från tryck – och yttrandefriheten har ju Sverige sedan länge haft ett svagt inhemskt skydd för de mänskliga rättigheterna, framför allt kännetecknat av en huvudsaklig avsaknad av en fungerande inhemsk domstolskontroll. Därför finns fortfarande lika starka behov av en svensk medborgarrättsrörelse, som när Gustaf Petrén startade verksamheten.

Som jag ser saken är det största problemet för Sveriges vidkommande, när det gäller såväl EG-rättens som Europakonventionens tillämpning, att såväl HD som Regeringsrätten använder sig av bekvämlighetsprincipen när det gäller att pröva viktiga mål. Under 10-årsperioden 1995 – 2004 begärde HD endast förhandsbesked i fem fall och Regeringsrätten i 14 fall, trots att högsta rättsinstansen är skyldig att inhämta förhandsbesked i tveksamma fall som rör EG-rätten som har direkt effekt. Därför har EU – kommissionen inom ramen för sin roll som gemenskapsrättens väktare ingripit kraftfullt mot vad den uppfattar som obenägenhet från de svenska högsta domstolsinstansernas sida att begära förhandsavgöranden från EG – domstolen.

I en artikel om kommissionens ingripande mot de svenska högsta instansernas obenägenhet att begära förhandsavgörande, skriver Ulf Bernitz, att Kommissionen t o m hotat med att föra fördragsbrottstalan mot Sverige inför EG-domstolen enligt artikel 226 EGF. Kommissionen tillställde svenska staten (”Konungariket Sverige”) den 13 oktober 2004 ett motiverat yttrande i ärendet enligt artikel 226 EGF.

Mot bakgrunden och att vare sig HD eller Regeringsrätten fortfarande motiverar sina avslag ordentligt, är det av utomordentligt stor vikt att Medborgarrättsrörelsen i Sverige fortsätter sitt arbete i Gustaf Petréns anda, genom att nagelfara svenska domstolars verksamhet i såväl brottsmål som tvistemål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Laglöst ledarskap

Om hur den svenska demokratin urholkats under de senaste decennierna genom allt sämre lagstiftning har varit fokus för Medborgarrättsrörelsen. Advokaten Lennart Hane (1931–2010) tillhörde de mest aktiva i styrelsen för MRR fram till sin död den 10 december 2010. Så som tidigare vice ordförande i MRRS har jag uppskattat Lennart Hanes många inlägg i kring den svenska lagstiftningen, som fortfarande är aktuella. Lagstiftningen är ju något som man på politisk väg kommit överens om och som borde vara varje politikers plikt att kunna tydliggöra så att alla kan förstå vad som står i lagen utan att behöva missförstå politikernas intentioner. En lag är ingenting märkvärdigare än att det skall gå att på något så när med säkerhet i förväg avgöra hur domaren kommer att döma i varje enskilt fall.

Det betyder att det svenska lagspråket skall vara så enkelt, att det inte skall kunna missbrukas. Det är tyvärr ett synsätt, som den svenska lagstiftaren inte längre bryr sig om att följa. Varför det är på detta sätt framgår av lagarnas politiska förarbeten som brukar åberopas i samband med förberedelser i rätten. I Sverige räcker det således inte – till skillnad mot de flesta andra kulturländer – att ha en klar och tydlig lagstiftning, utan lagstiftaren vill även lägga sig hur lagarna skall tolkas i varje enskilt fall, vilket ju borde vara varje domares uppgift. Att det blivit på detta sätt i vårt land får nog till en stor del tillskrivas den förre socialistiske riksdagsmannen Carl Lidbom som var fiskal i Svea Hovrätt och handplockades av Tage Erlander (s) och Olof Palme (s) i slutet av 50-talet, som sakkunnig i Inrikesdepartementet.

Carl Lidbom blev snabbt konsultativt statsråd, så kallad ”juristkonsult” och efter den nya författningen 1974 statsråd i Olof Palmes regering 1969 – 1975. Carl Lidbom tillskrivs yttrandet: ”Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsekvent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar som skrivits för decennier sedan som uttryck för någon slags oföränderlig rättvisa”. Lidbom ansåg alltså: ”att lagarna inte skall betraktas med underdånig respekt utan bara som ett arbetsredskap för att kunna uppnå politiska mål.”

Detta synsätt har dominerat regeringspartiets syn på lagarbetet ända sedan 50-talet, och gjort att vad Sverige mest av allt just nu behöver en Författningsdomstol. Fortfarande har politikerna valt att inte införa denna viktiga rättsinstans i vårt land, eftersom man inte kan nå politisk enighet över partigränserna. För det första innebär detta uppbrott från det etablerade lagbegreppet till någonting helt annat – en pervertering av de forna lagbegreppen – genom de svenska lagarnas politiska förarbeten, och diverse undantagslagar avsedda för politiker och statliga tjänstemän med olika generalklausuler. Detta resultat har också uppnåtts genom en enkel teknik att i lagparagraferna lägga in ord som är oerhört tänjbara och kan utnyttjas för att passa olika politiska syften – i stället för att skipa rättvisa genom en tydlig lagstiftning. Generalklausulerna har inneburit en katastrof för det svenska rättssystemet. Med sina enkla och elastiska uttryck i lagreglerna, kan de svenska lagarna tolkas efter gällande politiska godtycke. Lagstiftaren är således inne på en mycket farlig väg genom att implantera generalklausuler som övergripande maktnormer i lagstiftningen. För att förstå vad laglöshet innebär måste vi försöka finna en oantastlig bestämning av lagen och lagbegreppet. Lagen måste alltså vara ett rättesnöre som är lätt att följa, lämna en klar skillnad mellan rätt och orätt. Lever man efter samvetet behöver man kanske inte behöva frukta att drabbas av dubiösa lagar eller lagstiftning. De svenska lagarna borde därför börja utformas efter sunda förnuftet, uttryckt i lagregler. Generalklausuler finns det gott om. Bland annat inom familjejuridiken – det område som Lennart Hane var verksam inom som advokat.

Själv reagerar jag mot de otidsenliga generalklausuler som finns inom skattelagstiftningen i avsnitten om skatteflykt och den generalklausul som finns i 25 kapitlet 12 § i offentlighets- och sekretesslagen och även i 10 kapitlet 27 § i offentlighets- och sekretesslagen. En mycket viktig och central bestämmelse finns också i bostadsrättsföreningar och andra associationsformer är likabehandlingsprincipen vilken också benämns som likhetsprincipen eller likställighetsprincipen (SOU 1941:9, SOU 1984:9, NJA 1977 s 393) som avser skydd för minoriteter som fortfarande inte följs i svenska domstolar på grund av svävande formuleringar och luddiga tolkningar.

Det är en oskriven allmän rättsgrundsats och dess innebörd är att föreningsstämman eller föreningsstyrelsen inte får missgynna eller gynna vissa medlemmar på bekostnad av föreningen eller andra medlemmar, vilket ofta sker i våra domstolar med stora ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas. Min uppfattning är densamma som Lennart Hanes i dessa viktiga frågor. Skall Sverige kunna kallas för ett fungerande rättssamhälle måste generalklausuler och undantagslagar ersättas med en konkret och lättbegriplig lagstiftning. Och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Myndigheter utan ansvar

Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:319) .

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Om förhör och vittnen i domstol i huvudförhandling  

Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottsmål och tvistemål. 

Medtilltalande och  målsägande får dock inte höras som vittne.  Enligt 36 kapitlet  17 § i Rättegångsbalken (RB)  inleder  den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma  villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk  kan förlängas under flera år – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:    

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan  beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör  JO och JK, utifrån ovanstående,  se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig ”praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Om yttrandefriheten

Det finns en ofta missförstådd distinktion mellan lagar och ”hets och hatretorik”. Sistnämnda rör situationer när medborgare anses bryta mot det sociala kontraktet: att man inte yttrar sig med  tillräckligt ”god ton”.  Lagar kring detta kan innebära inskränkningar av yttrandefriheten och blir ofta föremål för en berättigad debatt. Lagstiftning som riktar sig mot yttranden som är sammankopplade med  tydliga brott som bedrägeri, förtal, mened, utpressning och spioneri utgör däremot inte inskränkningar av någons yttrandefrihet, skriver Andrew Doyle i boken: Yttrandefriheten och varför den spelar roll.  

Den populäre programledaren  Andrew Doyle är författare, dramatiker och journalist och politisk satiriker från Nordirland. Han har tidigare skrivit för den fiktiva karaktären Jonathan Pie. Skapat poeten Titanie McGrath och har nyligen författat böckerna Free Speech and  The New Puritans. Under en lång tid har han dessutom återkommande turnerat i Storbritannien med sin stand up show Friendly Fire. Han har också grundat en scen för stand up i London – Comedy Unleashed. Andre Doyle har doktorsexamen i renässanslitteratur från University of Oxford, där han också arbetade som stipendierad föreläsare. Han var tidigare gästforskare vid Queen´s University i Belfast.

Det fria ordet dör när befolkningarna blir alltför självbelåtna och till freds och tar sina friheter för givna, skriver Doyle. Han hänvisar till  John Milton som  år 1644 författade ett elegant försvar för yttrandefriheten som han döpte till Areopagfitica,, ett våldsamt motangrepp på det brittiska, i juni året innan antagna ”Licensing Act”. En lag som föreskrev att alla tryckta texter skulle föreläggas en censor innan det publicerades. Halvvägs genom sin skrifter erinrar sig Milton ett möte nära Florens med den åldrade Galileo Galilei under perioden när denne satt i husarrest under den spanska inkvisitionen. Astronomens brott bestod i att han ”tänkte på astronomi på ett annat sätt än de franciskanska och dominikanska censorerna”.

Galileis astronomiska studier hade övertygat honom om riktigheten i teorin om jordens rörelse runt solen. Talande nog försvarade inte Milton Galileis åsikter – vid den här tidpunkten var det en farlig åsikt – men han kände sig klart förorättad av de här auktoriteterna som ville se världens fritänkare bestraffade och skambelagda. Efter upplysningstiden i väst har man inte sett med blida ögon på hybrisen hos dem som i likhet med Galileis inkvisitorer, utser sig själva till domare över vad som är tillåtet att säga och tänka offentligt. Deras auktoritet var helt avhängig deras både fördomar och maktpositioner.  Våra tiders yttrandefrihetsskeptiker kännetecknas av en liknande tendens till att förväxla självbelåtenhet  med ofelbarhet. Om inte annat  är Galileis livshistoria en kraftfull påminnelse om yttrandefrihetens betydelse, skriver Doyle.

Goda människor bör inte överge sin övertygelser, bara för att onda människor gör anspråk på dem, skriver Doyle vidare. Det fria ordet är ju demokratins kärna. Utan yttrandefriheten existerar inga andra friheter. Den avskys av tyranner eftersom den ger kraft och mod till deras fjättrade undersåtar. Det var ju inte förrän tryckpressens uppfinning under mitten av 1400-talet och den efterföljande friheten att sprida en ny humanistisk kultur som yttrandefriheten återuppstod i Europa. Kampen för yttrandefrihet nådde sin höjdpunkt under den franska revolutionen i och med 1789 års Deklaration om människans och medborgarens rättigheter i vilken det ”det fria utbudet av idéer och uppfattningar” stadsfästes som en av de mest värdefulla mänskliga rättigheterna. Efter 1933  års maktövertagande, upphävde Adolf Hitlers symtomatiskt flertalet mänskliga rättigheter genom att begränsa den personliga friheten och rätten till fri åsiktsbildning, inklusive pressfriheten.

Det  finns goda skäl till att författare av romaner skildrar tyranniska regimer som först och främst fientligt inställda till yttrandefriheten. Det räcker med att tänka på de styrande partiets införande av ”nyspråk” i George Orwells 1984 eller ”brandmännen” i Ray Bradburys Fahrenheit 451, som ivrig söker genom husen på jakt efter böcker att bränna. Framsteg låter sig bara göra när dissidenterna blir lyssnade på, skriver Doyle. ”Om frihet betyder någonting alls”, skrev Orwell ”betyder det rätten att berätta för människor vad de inte vill höra”. Detta innebär ju inte att alla avvikande åsikter till sin natur är progressiva utan bara att vi, om vi endast utsätter oss för nuets vedertagna sanningar, dömer oss själva till evig stagnation.

John Stuart Mill  skriver i boken om friheten (1859) om faran som följer  av att lägga ut vår moraliska agens på entreprenad, till massans förmodade klokskap. Mill förstod att vår yttrandefrihet inte bara hotas av statens maktmissbruk, utan också vad han beskrev som ”den förhärskande åsiktens och  känslans tyranni”. Hans avhandling är ett övertygande brandtal för individens företrädesrätt. Johanna Williams skriver i sin bok Academic Freedom in an Age of Conformity (2016) att ”personlig frihet är en förutsättning för både kritiken av vedertagen kunskap och sökande efter ny”. Språket är mäktigt. Ända sedan antikens dagar har de största tänkarna förstått att bra idéer är värdelösa om argumenten för dem är dåligt framställda. Retoriken definieras bäst som ”övertalningens konst”, en tradition som sträcker sig tillbaka till antika Greklands attiska oratorer och Ciceros arbeten under den Romerska republikens dagar.

De senaste århundradens minnesrika politiska tal; från Gettyburgstalet (1863) till Martin Luther Kings berömda ”Jag har en dröm” (1963) har byggt vidare på det kulturella arvet, anser Doyle. Milton exemplifierar med den spanska inkvisitionen och hur deras censurhandlingar, trots den uttalade föresatsen att rensa världen från irrläror, snart kom att inkludera ”alla ämnen som inte föll dem på läppen” (jämför dagens woke-vänster och dess agerande för att få bort oönskade åsikter genom att få personer som yttrar dem avstängda – ”cansellerade ” från social medier, avskedade från sina arbeten m.m.) . När det gäller att definiera vad som utgör oacceptabla yttranden är föreställningen om den äkta objektiviteten en illusion. Det gäller särskilt en debattklimat där, som vi har sett, också termer som ”fascist”  eller ”rasist” har blivit helt frikopplade från sina ursprungliga definitioner.

Michel Foucaults övertygelse om sambandet mellan språk och makt har oftast betraktats som grunden för dagens diskurser om ”maktstruktur” som dominerar samhället. I den här modellen är  språket inte bara ett komunikationsverktyg, utan ett vapen som de mäktiga använder för att behålla sitt herravälde. Det är därför de som stödjer censur ofta hävdar att obegränsad yttrandefrihet leder till en ”normalisering” eller legitimering av hatiska och våldsbejakande åsikter, som Andrew Doyle redan varit inne på. Det gäller inte bara förolämpningar eller kränkningar, utan också – och det är det farliga –  åsikter som strider mot den allmänt rådande uppfattningen. Många av oss har redan sett TV-inslagen med upprörda demonstranter brännandes exemplar av Salman Rushdies  roman Satansverserna när den boken kom ut.

Andrew Doyle skriver sin  bok Yttrandefriheten och varför den spelar roll med värme och stor kunskap om yttrandefrihetens betydelse: hur viktig den är för vår frihet och demokrati och hur mycket den  betyder i länder där tyranner kväver alla kritiska åsikter och där oskyldiga, som bara vill ha den frihet som ensamt kan leda till välstånd och medborgerlig värdighet, straffas för att de använder den rättighet som vi naivt tar för given.

För oss som lever i en demokrati kan vi inte ta något för givet utan istället noga övervaka att det lagliga utrymme vi har för yttrandefriheten inte minskas av en överhet  – och olika regressiva och totalitära rörelser – som helst vill slippa att få kritik.

Vi har all anledning att känna en en stor tacksamhet gentemot dem som kämpat för vår yttrandefrihet och inte minst till dem som fortsätter försvara den mot de angrepp som aldrig tycks upphöra.

Mats Lönnerblad

Bokens  titel:  Yttrandefriheten och varför den spelar roll
Författare: Andrew Doyle
Förlag: Nopolar Publishing
Översättning: Öyvind Vågen