Författare: Mats Lönnerblad

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (dåvarande MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit. Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser i många fall som jag skrivit om. Det skulle dröja ända sedan, den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften (En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum. Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt är ett av skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre; Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t.ex. på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället. I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna. En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg Gustaf Petrén.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot. Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottmål och tvistemål.

Medtilltalande och  målsägande får dock inte höras som vittne.  Enligt 36 kapitlet  17 § i Rättegångsbalken (RB)  inleder  den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma  villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk  kan förlängas under flera decennier – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan  beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör  JO och JK, utifrån ovanstående,  se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Vad  jag vill visa   är hur viktigt det är att domstolar och myndigheter följer lagar och förordningar, vilket inte har skett i många av de exempel som jag skriver om i mina många artiklar i dags- och fackpress och i denna bok. Lagar och förordningar måste följas. Alla stater som har ratificerat konventioner om internationell humanitär rätt är juridiskt bundna att följa reglerna i dessa och måste göra allt i sin makt för att respektera och säkerställa respekt för den humanitära rätten. Det handlar om de regler som Sverige måste följa men fortfarande inte följer. Sådana regler kallas lagar eller förordningar. De så kallade förordningsmotiv kan läsa om regeringens motivering till varför förordningen behövs och måste följas.

Om vare sig tingsrätt, hovrätt, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) vill ta upp grova rättegångsfel, som begåtts av domare i våra svenska domstolar eller myndigheter som gör att – de som blivit utsatta har förlorat sina rättigheter, alldeles i onödan – är det  enligt den 3:e § i Rättegångsbalken (RB)  Högsta domstolen (HD) som första domstol som är skyldig att ta upp dessa mål för slutgiltigt avgörande.

Begäran om att en dom eller ett beslut som har fått laga kraft, dvs. som inte längre kan överklagas, ska undanröjas på grund av att det i processen har förekommit ett grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av beslut eller en rättegång. Om det dessutom finns skriftliga bevis som inte fått åberopas i själva rättegången som skriftlig bevisning kan svenska staten bli skadeståndsskyldig för den skada som  den förlorade parten orsakats på grund av den felaktiga utgången av målet. Hänsyn till skadans storlek får då preciseras, för hur lång tid processandet tagit, alldeles i onödan.

Det går därför inte att påstå att skriftlig bevisning saknas, eftersom svaranden själv har medgett att parterna är överens om att den föreliggande bevisningen är korrekt. Det är helt enkelt inte möjligt att bortse från eller åsidosätta den bevisning som ingavs redan i tingsrätten och som borde ha beaktats av Svea hovrätt. Enligt 4 kap. 13 § punkt 10 i rättegångsbalken föreligger jäv mot en domare om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet.

Artikel 6 i Europakonventionen (EKMR) kräver dessutom att domstolar är objektiva och opartiska – något som varken Uppsala tingsrätt eller Svea hovrätt, enligt min uppfattning, har beaktat i denna segslitna rättegång som nu ska avgöras i Högsta domstolen. Om HD inte beviljar prövningstillstånd och rättar till de grova rättegångsfel som förekommit, bör målet enligt min mening föras vidare till Europadomstolen i Strasbourg.

Om flera domare varit jäviga utgör detta ett grovt rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § punkt 4 i rättegångsbalken, vilket kan ha påverkat målets utgång. Enligt rättspraxis krävs det inte att faktisk partiskhet bevisas; det är tillräckligt att det finns omständigheter som objektivt sett är ägnade att rubba förtroendet för domstolens opartiskhet.Om domare – som i detta fall – inte bara är jäviga, utan också introducerar en ny rättslig invändning utan grund, som ingen part har anfört, och samtidigt underkänner omfattande skriftlig bevisning utan saklig motivering, bör Högsta domstolen enligt min mening återföra målet till Svea hovrätt, om inte HD själv väljer att pröva alla invändningar i sak.

– Att domstolen på eget initiativ konstruerar en ny rättsfråga utan att parterna får yttra sig är ett allvarligt brott mot den kontradiktoriska principen. Det är inte ett bevisvärderingsfel, utan ett rättsövergrepp mot käranden.

Domarjäv – rättsstatens skyddsvall. Syftet med bestämmelserna om domarjäv – enligt Högsta domstolen – är att skydda rättskipningens objektivitet och att säkerställa allmänhetens förtroende för domstolarna genom att utesluta domare från handläggningen av mål där deras förhållande till någon av parterna, eller till saken, är sådant att det kan innebära fara för partiskhet. Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Punkterna 1–9 innehåller specifika omständigheter som medför jäv. Punkt 10 är en generalklausul som anger att en domare är jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet i målet. Reglerna gäller för alla domare, inklusive nämndemän.

Min bestämda uppfattning är att syftet med dessa jävsregler varken har iakttagits eller uppfyllts i detta mål.Domstolen har överskridit sin processuella kompetens I dispositiva tvistemål – som detta – gäller enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken att domstolen är bunden av parternas yrkanden och endast får pröva tvistiga omständigheter. I detta mål var det ostridigt att ett lån om 10 027 188 kronor hade lämnats, och att minst 500 000 euro hade tecknats i en nyemission. Dessa fakta accepterades av svaranden redan i tingsrätten och låg till grund för den skriftliga bevisning som även svaranden åberopat. Trots detta valde Svea hovrätt att ignorera dessa ostridiga fakta. I stället konstruerade hovrätten, utan stöd i parternas argument, en alternativ rättslig verklighet där man ifrågasätter betalningsflöden och investeringar som ingen part hade bestridit. Det innebär att domstolen överskred sin behörighet och tog över parternas roll – vilket är förbjudet enligt svensk rätt.Särskilt anmärkningsvärt är att hovrätten introducerade en ny rättslig invändning som ingen part hade framfört eller fått möjlighet att bemöta. Det är ett tydligt brott mot kontradiktionsprincipen och domstolens skyldighet att vara objektiv.När detta sker samtidigt som domare med ifrågasatt opartiskhet deltar i avgörandet, förvandlas domstolen från att vara en rättskipande instans till att bli en part i målet.

Jäv undergräver domstolens trovärdighet Enligt 4 kap. 13 § punkt 10 rättegångsbalken föreligger jäv om det finns omständigheter som objektivt sett kan rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Detta har Högsta domstolen fastslagit i NJA 2022 s. 905 (”Tekniska rådets jäv”), och principen återfinns också i artikel 6 EKMR och artikel 47 i EU:s rättighetsstadga. Europadomstolen har i bland annat Piersack v. Belgium och Micallef v. Malta betonat att även indirekta kopplingar kan undergräva förtroendet för domarens opartiskhet.Att domare med ifrågasatt oberoende dömer i ett mål är som att en fotbollsdomare dömer en match där han har kopplingar till ett av lagen – resultatet blir ifrågasatt. När domare dessutom inför nya rättsliga argument och bortser från ostridiga fakta, agerar domstolen inte längre som en neutral rättskipare. Det är detta som gör hovrättens agerande i detta mål extremt allvarligt.

Högsta domstolen måste återställa förtroendet för rättsstaten. Mot denna bakgrund har käranden begärt att Högsta domstolen undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till Svea hovrätt för ny prövning i korrekt sammansättning. Eftersom jävsinvändningen rör domare i den avgörande instansen är det fråga om så allvarliga processuella fel att Högsta domstolen bör beakta dem ex officio.

Om Högsta domstolen ändå väljer att pröva frågan inom ramen för ett beviljat prövningstillstånd, måste hovrättens dom undanröjas. Om detta inte sker, sänder HD en signal att rättssäkerheten endast gäller den starkare parten – något som aldrig får accepteras i en demokrati grundad på rättsstatens principer.

Om preskription har avbrutits  enligt 6 § genom erkännande, krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet. Enligt 2 § preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten. För skadeståndsfordringar löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen fram till dess förövarna som stulit ett företag kan bevisa att de innehar ett giltigt köpeavtal som alla parter godkänt.

Vad som hänt i ett aktuellt fall är att ett bolag tagits i beslag utan någon formell överlåtelse som godkänts av ägaren, vilket betyder att käranden i det aktuella fallet kan visa att de  som tagit företaget, med både fastighet, patent och varumärken utan någon rätt och med uppsåt att tillskansa sig hela företaget utan att behöva betala en krona. Käranden har tvingats skriva på handlingar för att inte företaget skall gå i konkurs. Det skett genom, svek och tvång blir handlingarna ogiltiga om det inte finns några dokument om övertagandet skett på ett korrekt sätt som föreskrives vid köp av företag. De som stulit företaget har därmed bevisligen handlat i ond tro.

Svaranden i detta fall skulle enligt en överenskommelse tillföra vardera 10 miljoner kronor i nyemission för vardera 1/3 delägande och kostnadsfritt överlämna samtliga immateriella rättigheter (patenten, varumärken och produktkoncept) till ägaren, vilket heller aldrig har skett. Ägaren skulle fortfarande vara anställd i företaget enligt överenskommelse med de   tilltänkta delägarna.  Ur brev som jag tagit del av framgår: De immateriella rättigheterna skulle även i fortsättningen ägas privat av ägaren som i fortsättningen äger en tredjedel av företaget. När det gäller ägarens kapitalbehov berodde detta på  att bankerna i Sverige under denna period var på obestånd och sade upp krediterna för många företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj,” Men eftersom de tilltänkta delägarna i detta fall inte hade infriat sina löften borde  ägaren fortfarande kunna driva vidare sitt företag.

Den investering som de tilltänkta delägarna skulle betala som de skriftligen hade bekräftat skulle ske genom en nyemission till företaget och delas mellan de två tilltänkta delägarna. Men detta skedde aldrig – eftersom de betalade med företagets egna pengar – vilket är olagligt. De har således svikit överenskommelsen om överenskommelsen utan att informera den som fortfarande ägde hela företaget. Dessutom hade omfattande information om företagets verksamhet och ekonomi överlämnats till de potentiella delägarna  som  visade att bolaget aldrig varit på obestånd och alltid skött sina förpliktelser till sina bankförbindelser. Bolaget var ju en igång varande lönsam och globalt etablerat koncern. Men kuppmakarna som ville lägga beslag på hela företaget behövde bara  göra en justerad substansvärdering som ledde till en vårdslös och oseriös värdering för att pressa bankerna till nedskrivning av krediter vilket också måste betraktas som ett grovt brott.

Ägaren gör gällande att dolus och culpa in contrahendo gäller som stöd för yrkat skadestånd som jag tagit del av där det bland annat  framgår att delägarna aldrig ägt delar av bolaget och dessutom aldrig tillfört det utlovade kapitalet varför ägaren borde fått tillstånd till begärd upplysningsplikt hur de tilltänkta företagskaparna burit sig åt för att kunna förvärva hela företaget, vilket domstolen hittills inte beviljat.  I detta fall borde ovan nämnda preskriptionstid förlängas tills svar inkommit, vilket innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från dagen avbrottet (kravbreven) ägde rum och skulden inte kunnat preskriberas. Detta kallas preskriptionsavbrott.

Om det är ett konsumentförhållande eller inte så börjar en ny tid om 10 respektive 3 år att löpa (6 § preskriptionslagen). Preskriptionstiden förlängs alltså och börjar löpa på nytt.  Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025, vilket fortfarande inte har skett. Merparten av lagändringarna föreslås gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet – men som vid lagens ikraftträdande i detta fall ännu inte preskriberats. Genom den forensiska och tekniska utvecklingen finns numera helt andra möjligheter att klara upp äldre brott än tidigare vilket jag hoppas kan ske i detta fall.

Det är därför av stor vikt att preskriptionslagstiftningen anpassas. Den strängare syn på allvarlig brottslighet som lagstiftaren gett uttryck för under senare tid bör också avspeglas i lagstiftningen. Även den förändrade synen på brottsoffer bör få större genomslag i det preskriptionsrättsliga regelverket. Genom yrkadet editionsföreläggande bör även svenska domstolar bevilja att  kärandena i dessa mål ska få ut de  bevis som finns tillgängliga när kapare av livskraftiga företag påstår att ett korrekt köpeavtal skett, när det endast har skett genom en väl genomtänkt stöld som fortfarande, i många fall som jag skrivit om i mina artiklar och böcker, aldrig har avslöjats i rättslig prövning.