Mats Lönnerblad

Gäller lagen lika för alla i Sverige ?

Denna och sammanhängande frågor tas upp i boken: Medborgaren och rättssystemet som nyligen publicerats. En bok som är väl värd att begrunda och läsa. Boken – som är en antologi– ger en bra analys, utifrån ett frihetligt medborgarperspektiv, skriven av i ämnet av profilerade och insatta skribenter och författare.

Svaren som ges i dessa frågor kan säkert förvåna en del. Många akuta problem läggs i dagen som måste adresseras för att vi på allvar ska kunna kalla Sverige för en väl fungerande frihets- och medborgartillvänd rättsstat.

Hur är det nu med ”vardagsbrotten” eller brott eller anklagelser om brott eller förseelser som rör grundläggande rättigheter som äganderätten och yttrandefriheten eller de notoriskt svårbevisade sexualbrotten ? Hur utreder man jakt- och skattebrotten ? Kan vi i dessa fall räkna med en ”rättvis rättegång” ?

Förordet till boken Medborgaren och rättssystemet är skriven av Medborgarrättsrörelsens ordförande Leif V Erixell som berättar om bokens innehåll och upplägg. Den första delen av boken ger tydliga exempel på uppenbara felaktigheter i rättssystemet. Den andra delen är lösningsinriktad. Den ger exempel på uppenbart felaktiga och orimliga domar – och vad som kan göras förminska dessa felaktigheter, vilket gör att boken blir mycket läsvärd. Det är exempel på bristfälliga processer för bevisvärdering, jäv och aktivism hos domare, åklagare och advokater; allt sådant som hotar den enskildes rättssäkerhet, samt utifrån detta hitta sätt att i stället öka rättssäkerheten i vårt land som gör denna bok mycket intressant att ta del av.

Sverige är ökänt för långa handläggningstider som står i strid med Europakonventionen bestämmelser som Sverige har förbundit sig att följa, men fortfarande inte följer. Vi har dubbelt så lång tid från häktning till dom redan i första rättsinstans. Ju mer utdragna processer desto större lidande för alla brottsoffer, skriver Erixell i sitt förord.

Om dessa problem gäller brottsmål så är situationen ännu värre när det gäller miljö – och avverkningstillstånd för de medborgare som driver företag. Här står själva väldståndsutvecklingen på spel eftersom kapitaliseringar riskerar att utebli och många arbetstillfällen flyttas till andra länder med mer förtroendeingivande tillståndsprocesser. De flesta svenska medborgare som blir utsatta för ”vardagsbrott” får tyvärr aldrig någon upprättelse i vårt land.

Problem uppstår också med resningsansökan i högre rätt. Numera gäller det i Sverige att få prövningstillstånd i hovrätten. Att få resning i Högsta domstolen är mycket svårt och det råder långa väntetider ( sex månader) eftersom svenska domare, vilket inte tillåts i många andra länder tillåts jobba extra i många andra ärenden och förlikningsärenden, utanför domstolen, bara några procent av överklaganden till Högsta domstolen kan därför beaktas.

Många advokater menar att det ibland verkar att HD är mer intresserade att kollegialt skydda domare i lägre rätt än att ge tid och objektivt ge uppmärksamhet som en resningsansökan förtjänar. EMR- eformen ”En modernare rättegång” som trädde i kraft den 1 novvember 2008 (prop 2004/05:131 i Sverige. Dess syfte var att skapa bättre förutsättningar för ett modernare rättegångsförfarande i Sverige misslyckades.

Vad EMR- reformen visar är att sammanställningen innan huvudförhandling skall bägge parternas yrkanden och bevis som åberopas tydligt framgå vilket både tingsrätt och hovrätten många gånger misslyckas med att ta upp. Sker inte detta är hela syftet med EMR-reformen misslyckad – om tingsrätten, som sker i många fall och förhör måste medges för bägge parterna i en process, för att hovrätten sedan skall kunna ta ställning till hur målet skall prövas i andra rättsinstans, vilket inte alltid sker. Varför krävs aldrig prövningstillstånd i andra rättsinstans i Sverige frågar sig Eric Bylander i en artikel i Juridiska föreningens tidning i Sverige. Han är Jur.dr. och universtitetslektor I Uppsala universtitet.

Kafkas roman Processen (skriven 1914 -1915) har blivit en symbol för hur den lilla människan fastnar i ett rättssystem som han inte begriper och där allt vad rättskänsla och rättssäkerhet för den enskilde medborgaren är som bortblåst. Tursamt nog har vi inte detta rättssystem i Sverige på en generell basis. Däremot kan i enskilda fall som skildras i denna bok – den som kommit i kläm i rättssystemet och ofrivilligt hamnat i en rättsbyråkrati som är omöjligt rå på känna vad Kafka visar i sin bok. Sanningen är eftersom misstag begås i det svenska rättssystemet där oskyldiga anhålls och bedöms felaktig ( och då i bästa fall får upprättelse) eller döms för saker som i upplysningens och yttrandefrihetens namn borde vara lagliga (som får kritisera felaktiga domslut) borde uppmärksammats i många fler fall än vad som för närvarande sker.

Vad man bör veta om uttrycket ”Likhet inför lagen” är att det inte går att fastslå begreppet. Ursprunget till principen om ”lagen lika för alla” kan inte fastslås med säkerhet men vi kan ändå hitta en möjlighet i atenaren Perikles så kallades begravningstal hållet 431 före Kristus. I detta berömda tal prisar han Atens demokratiska konstitution. Staden beskrivs som en förebild där lag, meriter och jämlikhet – mellan dem som är medborgare – samverkar för att garantera rättvisa i privata tvister, ha öppen tillgång till offentlig service ( inklusive möjligheten att inneha offentliga ämbeten vilket kan ses som en tidig formulering av det i dag vi kallar för likhet inför lagen. Principen för likhet inför lagen borde enligt min mening betraktas i dag som en rättsstatens mest grundläggande normer.

Denna bok är av yttersta vikt för att både inse de grava problemen i svenskt rättsväsende och få exempel på konkreta reformer som skulle ställa saker och till rätta. Den borde finnas i varje frihetligt inriktad medborgares hand och där fungera som ett potent instrument för att ställa de ansvariga för systemets brister och defekter till ansvar.

Mats Lönnerblad

Bokens titel: Medborgaren och rättssystemet – en analys utifrån ett frihetligt medborgarperspektiv. Hittas bl.a. >>här.

Förlag: Nordberghs förlag.

Grova rättegångsfel i Sverige som måste beivras

Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri – och rättigheter i Sverige, under 40 år som ordförande från starten, för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson, som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12) som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan.

Även justitieminister Gunnar Strömmer delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om, men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på frågan varför, när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett tydligt tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra tjänstemannaansvaret i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister – som visar sig vara fula fiskar – tillskansa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal – som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt – och om då inte Högsta domstolen (HD) heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande.

Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.

Om processen är avsluten och käranden har lidit ekonomisk skada på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.

Tolkningen av godkända handelsagenturavtal

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.

Betydelsen av Ukrainas självständighetsavtal (1994)

Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser och att avstå från att använda militärt våld eller ekonomiskt tvång. Avtalet ses nu som ett exempel på brutna löften, från Ryssland, eftersom Rysslands annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 var direkta brott mot dessa utfästelser. Detta har undergrävt förtroendet för liknande internationella säkerhetsgarantier globalt. Vänskapsfördraget mellan Ryssland och Ukraina (1997) är formellt känt som ”Fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap”, fastställde detta avtal principerna om strategiskt partnerskap, ömsesidigt erkännande av befintliga gränser och respekt för territoriell integritet.

Rysslands ockupation och annektering av Krim är en fas i en konflikt om halvön Krims nationella status. Konflikten trappades upp i slutet av februari 2014, efter att demonstrationer i huvudstad Kiev lett till att presidenten Viktor Janukovvtj flytt landet. Den politiska majoriteten i landets parlament tippade i hans frånvaro över i oppositionens favör. Den rysktalande befolkningsmajoriteten i Krim hade i stora drag varit lojal med presidenten Viktor Janukovytj.I slutet på februari iscensattes ett politiskt uppror i autonoma republiken Krim där de upproriska fått assistans från Ryssland som militärt intervenerat – mer eller mindre öppet – i konflikten. Rysk militär (som genom avtal haft en flottbas på halvön ) hade deltagit i militärinsatser över hela Krim, där den ryska svarta havsflottan beslagtog och intog flera ukrainska militärbaser. Krimregimen stoppade de ukrainskspråkiga TV -kanalernas sändningar.

Krims parlament deklarerade den Autonoma republiken Krims självständighet 11 mars 2014, vilket endast erkändes av Ryssland, varefter man ombildade sig till Republiken Krim (som även inkluderade staden Sevastopol ) . Republiken Krim och staden Sevastopol blev efter en folkomröstning annekterade av Ryssland den 18 mars 2014, som två separata enheter i landet. Västvärlden menade att folkomröstningen som låg till grund för detta bröt mot folkrätten och därmed var olaglig. 27 mars röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution där den fördömde Rysslands annektering av Krim och Sevastopol. Den nya regimen i Kiev försatte Ukrainas försvarsstyrkor i höjd beredskap. Observatörer från OSSE sändes till Ukraina vid ett flertal tillfällen under krisen men förvägrades tillträde till Krim av Ryssland.

Ukraina bad om hjälp från Nato, som med Sveriges hjälp under mars år 2014 sände spaningsflygplan till sina östra gränsområden för att ”övervaka situationen”. Efter ryska belägringar och stormningar av ukrainska militärbaser utrymdes dessa av ukrainsk personal/militär under månadens lopp. Ukrainsk militär blev beskjutna men ska inte ha skjutit tillbaka, i många fall eftersom de saknade aktiv stridsledning från sina överordnade. I februari 2015 publicerade den icke-statskontrollerade ryska dagstidningen Novaja Gazetas uppgifter som gjorde gällande att både Rysslands annektering av Krim och en befarad/möjlig motsvarighet av den ukrainska delen av Donetsbäckenet skulle varit planerad sedan början av januari 2014.

För första gången sedan andra världskriget hade en Ryssland försökt att erövra och annektera Ukraina som Ryssland tidigare förbundit sig att godkänna vara ett självständigt land. Omvärlden reagerade kraftigt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot folkrätten och mot flera tidigare internationella avtal.

USA:s nuvarande president Donald Trump och Vladimir Putins ”hemliga” fredsplan har nu publicerats av brittiska The Telegraph. Listan innehåller långtgående krav på både Ukraina och Ryssland för att avsluta kriget. USA sätter nu press på Ukraina för ett slut på kriget innan nyår. Dokumentet består av 28 punkter och beskriver hur en möjlig uppgörelse mellan länderna skulle se ut. Ukrainas suveränitet ska fastställas, men landet förväntas kraftigt styra om sin säkerhetspolitik. Enligt planen får Ukraina inte gå med i Nato, inga utländska trupper får stationeras i landet och militären ska begränsas till 600 000 soldater. Ukraina ska dessutom avstå långdistansvapen som kan nå ryska städer. Donald Trump möter ännu ett internt uppror. Flera republikaner visar öppet sitt missnöje med fredsplanen. ”President Trumps plan är en styggelse”, skriver ledamoten Don Bacon på X.

Under måndagen 2025 -12- 08 genomfördes möten kring Ukraina i både London och Bryssel. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj hade ett möte i London med Storbritanniens premiärminister Keir Strarmer, Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Zelenskyj flög sedan till Bryssel för att måndag kväll träffa Nato-chefen Mark Rutte Europeiska rådets ordförande António Costa och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Freden dröjer eftersom Ryssland inte vill ge upp sina erövringsplaner på att erövra hela Ukraina. Medan Donald Trump går Putins ärenden vill nu hela Europa stötta Ukraina, vilket förhoppningsfullt kan leda till en varaktig fred.

Medborgarrättsrörelsen i Sverige försvarar din frihet

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (dåvarande MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit. Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser i många fall som jag skrivit om. Det skulle dröja ända sedan, den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften (En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum. Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt är ett av skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre; Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t.ex. på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället. I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna. En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg Gustaf Petrén.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot. Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottmål och tvistemål.

Medtilltalande och målsägande får dock inte höras som vittne. Enligt 36 kapitlet 17 § i Rättegångsbalken (RB) inleder den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk kan förlängas under flera decennier – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör JO och JK, utifrån ovanstående, se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Vad jag vill visa är hur viktigt det är att domstolar och myndigheter följer lagar och förordningar, vilket inte har skett i många av de exempel som jag skriver om i mina många artiklar i dags- och fackpress och i denna bok. Lagar och förordningar måste följas. Alla stater som har ratificerat konventioner om internationell humanitär rätt är juridiskt bundna att följa reglerna i dessa och måste göra allt i sin makt för att respektera och säkerställa respekt för den humanitära rätten. Det handlar om de regler som Sverige måste följa men fortfarande inte följer. Sådana regler kallas lagar eller förordningar. De så kallade förordningsmotiv kan läsa om regeringens motivering till varför förordningen behövs och måste följas.

Om vare sig tingsrätt, hovrätt, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) vill ta upp grova rättegångsfel, som begåtts av domare i våra svenska domstolar eller myndigheter som gör att – de som blivit utsatta har förlorat sina rättigheter, alldeles i onödan – är det enligt den 3:e § i Rättegångsbalken (RB) Högsta domstolen (HD) som första domstol som är skyldig att ta upp dessa mål för slutgiltigt avgörande.

Begäran om att en dom eller ett beslut som har fått laga kraft, dvs. som inte längre kan överklagas, ska undanröjas på grund av att det i processen har förekommit ett grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av beslut eller en rättegång. Om det dessutom finns skriftliga bevis som inte fått åberopas i själva rättegången som skriftlig bevisning kan svenska staten bli skadeståndsskyldig för den skada som den förlorade parten orsakats på grund av den felaktiga utgången av målet. Hänsyn till skadans storlek får då preciseras, för hur lång tid processandet tagit, alldeles i onödan.

Putins brott mot mänskligheten

1954 överlämnades Krim som en symbolisk gåva till Ukraina av Chrusjtjov, själv född i Ukraina, och vid Sovjetunionens sönderfall 1991 förblev Krim en officiell del av Ukraina, men Ryssland behöll den viktiga och strategiska flottbasen vid hamnstaden Sevastopol. Nu försöker Rysslands president Vladimir Putin , trots att Ukraina är en självständig stat, att med våld och grova krigsbrott erövra hela Ukraina.

Tre andra tidigare sovjetrepubliker har haft kärnvapen – Belarus, Kazakstan och Ukraina – men de överlämnades till Ryssland i samband med Sovjetunionens sönderfall. I fredstid äger arbetet och konsultationerna om kärnvapenfrågor inom Nato som skyddar Ukraina rum i Kärnvapenplaneringsgruppen. Rysslands aggression mot Ukraina inleddes våren 2014 med den olagliga annekteringen av Krim. Redan då påbörjade Ryssland sitt krig i östra Ukraina och sina försök att destabilisera andra delar av landet. Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en oprovocerad och illegal fullskalig invasion av Ukraina.

Först på fredagen den 9 maj 2025 togs det politiska beslutet att inrätta en domstol för att granska och döma de krigsbrott som ledande företrädare för Ryssland anses gjort sig skyldiga till i Ukraina. Tribunalen skall börja sitt arbete 2026. – Denna tribunal kommer att säkerställa att de som är mest ansvariga för aggressionen mot Ukraina hålls ansvariga, sade EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas.

Många befarar att Ukraina egentligen bara är en början på en längre militär kampanj där Ryssland försöker återta platsen som en global supermakt och inte kommer att vilja ha fred inom den närmaste tiden.

I december 2021 framförde Ryssland långtgående krav på en i grunden förändrad säkerhetsordning i Europa, krav som utgår från skapandet av intressesfärer och krav på inflytande över andra staters säkerhetspolitiska val. Den fullskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 utgör ett vidare och synnerligen allvarligt uttryck för denna ambition. Rysslands agerande innebär ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde. Natomedlemskapet och upprustningen av det svenska försvaret är en omedelbar följd av denna insikt. Den dåvarande regeringen beslutade att ansöka om Natomedlemskap den 16 maj 2022. Beslutet bygger på en rapport från den partiöverskridande arbetsgrupp som regeringen hade tillsatt för att genomföra överläggningar om det förändrade säkerhetspolitiska läget till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i försvarsalliansen Nato och anslöt därmed till nordatlantiska fördraget vilket innebär att Sverige deltar fullt ut i Natos verksamhet och beslutsfattande. Natomedlemskapet bidrar till säkerheten och stabiliteten i vårt närområde och i Europa förbättrats avsevärt.

Pål Wrange är professor i folkrätt vid Stockholms universitet och föreståndare för Stockholm Centre for International Law and Justice. Enligt honom är Rysslands agerande i Ukraina ett tydligt exempel på aggression/anfallskrig och ett väpnat angrepp, enligt folkrätten. Detta rättfärdigar självförsvar av Ukraina och eventuella allierade. Han påpekar att Ryssland redan före det storskaliga angreppet den 24 februari begått flera grova brott mot folkrätten. Det första är ockupationen och den olagliga annekteringen av Krim. Det andra är den politiska och (dolda) militära inblandningen från 2014 i östra Ukraina, vilket enligt folkrätten är angreppskrig eller aggression.

Det ryska Erkännandet av ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk en grov kränkning av Ukrainas suveränitet. EU är oroat över den fortsatta försämringen av människorättssituationen i Ryssland. Rysslands oberättigade och oprovocerade anfallskrig mot Ukraina har inneburit ett ökat förtryck i Ryssland, drastiskt begränsad åsikts- och yttrandefrihet och mediefrihet och införande av krigscensur. EU fortsätter därför att fördöma den kraftiga utvidgningen av den restriktiva lagstiftningen och det systematiska förtrycket av det civila samhället och människorättsförsvarare samt de oinskränkta tillslagen mot oberoende medier, enskilda journalister, medlemmar av den politiska oppositionen och andra kritiska röster. Om Putin skulle åtalas så skulle sannolikt varje land som är part till ICC-stadgan (123 stycken) vara skyldiga att överlämna honom till ICC, och detta hot minskar hans möjligheter att verka som president.

– När Putin avgått (om han någonsin gör det) skulle han kunna åtalas var som helst. Putin har redan begått ett aggressionsbrott, vilket också det är ett internationellt brott. Krigets lagar är de regler som gäller under en väpnad konflikt (krig). De gäller lika för alla parter, alltså både den som angriper och den som försvarar. I krigets lagar ingår den internationella humanitära rätten (IHR), nedtecknad främst i 1949 års Gènevekonvention och 1977 års tilläggsprotokoll. Svåra överträdelser av krigets lagar kan utgöra krigsförbrytelser (krigsbrott). Enligt IHR är det förbjudet att angripa civila vilket sker i stor omfattning i Ukraina Det är också förbjudet med urskillningslösa anfall som inte skiljer på militära mål och civila vilket också har skett under kriget mot Ukraina. Vissa vapen kan inte användas i områden där det finns civila utan att det blir urskillningslöst, t ex så kallade vakumbomber.

Internationella brottmålsdomstolen efterlyser Vladimir Putin som ett led i att ställa Ryssland till svars för krigsbrott i Ukraina. Den ryske ledaren måste gripas och överlämnas om han sätter sin fot i något av de 123 länder som undertecknat Romstadgan. EU uppmanar nu världens länder att samarbeta med domstolen. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag har arresteringsorder mot den ryske ledaren Vladimir Putin som anklagas för krigsförbrytelser. Domstolen anser att Putin är ansvarig för den olagliga deportationen av barn från Ukraina till Ryssland. Internationell rätt förbjuder ockuperande makt att förflytta civila från områden de bor i till andra områden.

– Barn åtnjuter ett särskilt skydd under Genèvekonventionen, sade ICC-ordföranden Piotr Hofmański i ett uttalande.

Det finns rimliga skäl att tro att Putin bär ett individuellt straffrättsligt ansvar, menar ICC. Vladimir Putin är de tredje sittande presidenten som får en arresteringsorder utfärdad mot sig av ICC. De två tidigare var Sudans Omar al-Bashir och Libyens Muammar al-Gaddafi. Även den ryska barnrättighetskommissionären Maria Lvova-Belova efterlyses av samma skäl. Enligt Ukraina har över 16 000 barn bortförts till Ryssland. Putin måste nu gripas i 123 länder Dessa länder har godkänt Romstadgan vilket innebär att dessa har skyldighet att gripa och överlämna Putin och Lvova-Belova till domstolen i Haag om de sätter sin fot i något av dem. Ryssland lämnade stadgan 2016.

EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell ser ICC:s beslut som ett första steg i processen att ställa ryska ledare till svars för de brott de beordrar, möjliggör eller begår i Ukraina.
– Europeiska unionen välkomnar och uppmuntrar ytterligare ansträngningar för att säkerställa full ansvarsskyldighet för krigsförbrytelser och de andra allvarligaste brotten i samband med Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, sade Borrell i ett uttalande. Han uppmanade alla ICC-anslutna länder att till fullo samarbeta med brottsdomstolen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt