Riksrevisionen och systemfelen

Det är verkligen ett sorgligt sakerna stillstånd när Riksrevisionen, som borde vara ett mönster av oväld och icke-korruption, fallerar så till den milda grad via en svag och principlös chef. Det visar återigen på en av många allvarliga defekterna i den svenska demokratin: vi skulle kunna kalla just denna del för ”utnämnings- och beslutssystemet”. Det är dock förstås inget ordnat och genomlyst system utan ett ljusskyggt kamaraderi där vänskapskorruption är legio och där demokratisk transparens saknas: så även visavi generaldirektörerna hos myndigheterna. Man talar i forskningen om ett ”relationkontrakt” (se ”Vem styr”, SNS förlag) snarare än en formaliserad process för utnämning, beslutsfattande och påverkan.
Jag citerar mig själv från kapitlet ”Myndigheterna” ur ”Omstart Sverige”:

”Denna beslutstradition innebär också att ledare och generaldirektörer rekryteras mindre för sina exekutiva egenskaper utan mera på deras införstådda acceptans av denna personliga gråzonsrelation av tagande och givande. De blir således därför lätt utsedda på politiska/ideologiska grunder [förutsatt att de ingår i vänskapskotterierna], snarare än som effektiva handhavare av skattemedel.”

Ju fler folk i allmänhet får upp ögonen för det faktum att den svenska demokratin alls inte är ”världens bästa” utan tvärtom vid närmare analys en av de sämst konstruerade (1974 års RF och framåt), desto större möjlighet finns för en öppning för nödvändiga och radikala förändringar.

Läs mer om detta haveri  här >>

Äganderätten i Sverige illa hanterad

Äganderätt och egendomsskydd har av socialister och totalitära krafter i alla tider betraktats med stark olust. Att äga en tryckpress, en jordbruksfastighet, ett företag eller ett webhotell som inte kontrolleras av staten är förstås en nagel i ögat  på de som önskar fullständig kontroll i sin jakt på att med de levandes elände som grund skapa ett framtida lyckorike för de ännu icke födda.

Dem marxistiskt inriktade och länge dominerande journalistiken liksom stora delar av intelligentian i det här landet har därför inte särskilt månat om äganderätten utan antingen ignorerat den eller utmålat den som en “borgerlighetens bastion” vilket förstås är helt rätt ur deras perspektiv (läs inledningen  av denna text igen.)

Det är därför som egendomsrätten är en viktig och central del av de mänskliga rättigheterna och tar plats som en av de centrala punkterna i Europakonventionens artikel 1.

Karin Åman har i sin doktorsavhandling gjort en lysande analys av egendomsrättens ställning som alla politiker med något förnuft i behåll borde ta till sig och agera efter.

Äganderätten som Karin Åhman uppfattar den, är en företrädesvis negativ rättighet som i första hand ska skydda individens frihet från statlig inblandning. Äganderättsskyddet kommer också ifråga när man tar ut skatt. Karin Åhman menar här att äganderättsskyddet som det tagit sig uttryck är mycket svagt. Hon menar bland annat att skatternas påverkan på individens möjligheter att utöva andra fri- och rättigheter bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av egendomsskyddets omfång och att en ökad juridisk kontroll av skatteuttaget är önskvärd. Hon framhåller dock att det är komplicerat att hitta rätt metod för detta med tanke på den nära kopplingen till politiska ställningstaganden. Karin Åhman visar i ett avslutande kapitel vilka olika faktorer som påverkar den europeiska domstolen vid prövningen av om ett ingrepp i äganderätten är proportionerligt eller inte. Hon menar att förekomsten av ett starkt allmänt intresse inte alltid bör leda till att statens ingrepp bedöms som konventionsenligt. Lider exempelvis individen extremt stor skada vid ett ingrepp bör inte statens åtgärder betraktas vara i överenssttämmelse med artikel 1.”

Se mer om avhandlingen här >>

Storregionerna – ett centralistiskt haveri

Det finns en rad tunga och principiellt viktiga problem och invändningar av inte minst demokratisk natur mot förslaget till nya storregioner i Sverige. Förslaget som ligger till grund för regionreformen bör därför slängas i papperskorgen. En ny typ av regionindelning bör istället skapas som innebär en verklig fördjupning av demokratin i stället för en uttunning.

På DN Debatt kunde man för några år sedan läsa en artikel med rubriken ”Så här bör kartan över Sveriges regioner se ut”.Skribenter var några tungviktare från region- och landstingsvärlden. Innan dess var det Ansvarskommittén (2007) som gick loss med passare och linjal på den svenska kartbilden. Nu kommer nästa förslag med samma centralistiska utgångspunkter i och med Indelningskommitténs skrivelse. Det som förenar alla tre förslagen är föraktet för demokratin, den regionala identiteten och olikhet och pluralism.

Utredarna har rest runt och träffat politiker men ingenstans hör man talas om att man träffat medborgare eller gjort undersökningar bland dem. Hur ser medborgarna egentligen på detta att hamna under de centralistiska byråkraternas passare och linjal när dessa leker, inte bara med Sveriges geografi, utan även med medborgarnas lokala förankring och identitet när storregionerna skapas? Den frågan anses inte ens värd att ställa.

Det finns flera problem med de ritglada damernas och herrarnas upplägg. Låt oss lista några av de viktigaste:

1. Storregionerna av föreslagen typ strider mot den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen vilken innebär att samhällsgemenskapen ska byggas underifrån och uppåt. Det som inte behöver beslutas av en högre instans ska beslutas av en lägre. Här menar man att det som kan beslutas av en högre nivå också ska göra det. I stället för nerifrån och upp är perspektivet uppifrån och ned.

2. Man har inga skrivningar om vad en lokal och historiskt djupt förankrad identitet betyder för medborgarens känsla av tillhörighet och sammanhang. Människosynen är inskränkt instrumentell och materialistisk.

3. Motivet att arbets- eller tillväxtmöjligheterna skulle öka på grund av att en viss geografisk eller befolkningsmässig storlek uppnås i ett landsting är rent nonsens. Det som avgör tillväxtpotentialen i ett land är den entreprenörstradition som verkar och sprider sin anda och sitt nätverk i ett visst område, samt förstås reella incitament att ta risken att blir företagare/entreprenör. Dessa skapas som bekant inte av landsting och regioner utan av regering och riksdag i form av främst skatteregler för företagare och företagande, samt lagar och regler för sparande och investeringar generellt.

4. Det som Landstingen och storregionerna främst väntas hantera: kollektivtrafik och sjukvård (och som är av betydelse för tillväxten endast i sekundär mening) kan lika gärna och minst lika bra hanteras av mindre enheter som till exempel landskapen – inom sig och i samarbete med andra.

Överallt i kommitténs diskussionsunderlag noteras också att alla län och landsting redan har väl fungerande samarbeten över gränserna. Man slår in öppna dörrar samtidigt som man ökar det demokratiska avståndet till medborgarna, vilket är föga klokt.

Se på Gotland, som med cirka 50 000 innevånare har ett livaktigt näringsliv, en väl fungerande infrastruktur, såväl som dito sjukhus och högskola. Att det skulle vara någon som helst vinst för detta län att slukas av Stockholm går inte ens att föreställa sig.

Hur snett kommittén är ute med sina påståenden om ”bärkraft” och ”likvärdig styrka” i regionerna får man klart för sig när man jämför med till exempel Schweiz, ett land som till skillnad från Sverige hållit sin ställning som ett av väldens rikaste och mest välmående länder.

Schweiz är ett land med en reellt verkande federalism med regionalt självbestämmande som inte bara rör kommunikationer och sjukvård utan även näringspolitik, polis och mycket mer, och där man har egna parlament och till och med egna konstitutioner. Där kan vi tala om en verklig medborgerligt verkande demokrati nerifrån och upp, det vill säga raka motsatsen till dessa ständiga kartritande byråkrater med sina centralistiska ovanifrånperspektiv.

De 26 kantonerna i Schweiz har i genomsnitt cirka 290 000 innevånare varav det minst är på endast 15 000 innevånare, och som det går bra för. Sveriges 25 landskap snittar på cirka 390 000 innevånare.

5. Detta är ett centralistiskt projekt som ökar det demokratiska underskottet i landet. Det är en fortsättning på den centralistiska svenska enhetsstaten, nu uppvriden till maxvolym. Medborgarna får inte mer att säga till om, men däremot ett otroligt mycket större avstånd till dem som bestämmer.

6. Det saknas en genuin vilja till demokratisk fördjupning, något som endast kan ske genom ett större inslag av federalism i det svenska politiska systemet, och ett närmade till den lokalt förankrade identiteten. Landskapen vore utmärkta grundkomponenter i ett sådant system; där finns naturliga gränser, den lokala identiteten, dialekter/språk och en urgammal kultur.

Dessa enheter kan sedan växlas in i en välavvägd rikspolitisk struktur utifrån subsidiaritetsprincipen. De kan ha egna parlament med reell beslutanderätt över allt från näringspolitik till skola och polisväsende. Då skulle en reell institutionell konkurrens uppstå med massor av nya lösningar och förslag på samhällsproblem, och ett nytt dynamiskt och rikt Sverige.

Fantasilösheten hos storregionernas företrädare kan endast tilltala en centralistisk statsledning som ängsligt bevakar och vaktar på sin likriktande maktutövning från en central punkt. Det hela ger uttryck för en rädsla för den dynamik – och institutionella konkurrens – som olikhet i storlek i sig kan utgöra och den attraktionskraft som ett mindre folkrikt landskap kan ha gentemot ett större och vise versa.

Ju mer pluralism desto mer dynamik – och tvärtom. Och som sagt finns det redan ett väl etablerat samarbete mellan regioner och landskap.

Det går att hitta ett bättre konstitutionellt system än det nuvarande svenska från 1974. Vad gäller det nu föreslagna systemet med storregioner så finns det bara en given slutdestination – papperskorgen.

Leif V Erixell, författare och demokratidebattör

Fotnot: Skribentens senaste bok ”Omstart Sverige” innehåller ett förslag till en ny konstitution för Sverige med fördjupat demokratiskt deltagande, mer av maktdelning och nya regler kring medborgarskapet med mera.

Länk till sidan: >>

Rättssamhället kapitulerar

Feltänkta ungdomsrabatter + obefintlig åldersbedömning av nyanlända ger – och riskerar att ge – ett fullständigt onödigt antal av Uppsalas medborgare ett helsicke och polisen ett otacksamt arbete. Återigen: bra jobbar våra regel- och lagstiftande politiker… Och var någonstans ser vi ett skyndsamt arbete med att korrigera detta? Denna oändliga tröghet. Att detta bara får fortgå är faktiskt helt otroligt. Man saknar ord.
Munnarna går på politikerna men det händer – ingenting.

“Conny Kjellberg och Roger Björklund ger flera exempel. Bland annat serien av bostadsinbrott i Uppsalaområdet där två personer greps på bar gärning, men släpptes eftersom de var minderåriga. De fortsatte sedan att begå ytterligare ett tiotal inbrott. Ett annat fall är den våg av personrån mot äldre damer i Luthagen för drygt ett år sedan. En minderårig greps, men släpptes, och genomförde därefter flera liknande personrån.”

– Nästan varje morgonmöte är detta uppe för diskussion. Det är svängdörrar här hos polisen för vissa, de har lärt sig att de kan begå brott och nästan inget händer [vilka fantastiska incitament för ungdomens beteende Ni har skapat och skapar svenska lagstiftare – och åklagare!]

Även Christer Nordström är inne på att snabba åtgärder i lagstiftningen behövs.

– Främst med åldersbestämmande. Och vi behöver fler tvångsåtgärder, framförallt för personer som begår grova brott som bostadsinbrott och personrån.”

Läs hela artikeln om haveriet i Uppsala (och runt om i landet) här! >>