Nu när de politiska och mediala stormvindarna börjar lägga sig kring IT-haveriet hos Transportstyrelsen kan man försöka se saken ur ett bredare demokratiskt och konstitutionellt perspektiv. Följande punkter kan då destilleras fram.
• Kvalitén på ledarskapet inom den statliga förvaltningen. Hur tillsätts dess chefer/GD:ar generellt: på visad ledarskapsförmåga och områdeskompeten där lojaliteten ligger hos de medborgare man ska tjäna och myndigheten i sig eller är det politiska förläningar med osunda lojalitetsband till den utnämnande makten och oklar eller minimalt dokumenterad kompetens för uppgiften?
Frågan är uppenbart retorisk. Allt sedan mitten av 1970-talet har de politiska förläningarna ökat inom staten. Grundlig kompetens för uppgiften och en karriär inom organisationen är numera mycket sällan för att inte säga aldrig grund för en generaldirektörstillsättning. Ett belysande exempel är SMHI: Alf Nyberg satt som GD 1955–1977. Han var fil. dr med en avhandling inom meterologi och blev ”statsmeteorolog” m.m. Han efterträddes 1977 av Lars Ag journalist och Tv-producent (!) och sedermera statssekreterare inom kommunikations- och utbildningsdepartementen. Med rätt partifärg bar det av till SMHI. Han i sin tur efterträddes av en LO-byråkrat, son efterträddes av en moderat statssekreterare, som efterträddes av den aktuella Maria Ågren som läst ”samhällsbyggnadsteknik” och som sedan uppenbarligen fångades upp av den kollektivistiska kvoteringsplanen vad gäller chefer i staten (och statsråd i regeringen). Efter en sejour på Naturvårdsverket blev hon alltså sedan tilldelad Transportstyrelsen.
”Under Marias tid på Transportstyrelsen har det inte gjorts någon analys av vad som är skyddsvärt i de system som man har outsourcat” ! (Ur Säpos förhörsprotokoll dnr 2016-1937-38) Ytterligare ett citat från samma rapport: ”Reagerade du inte när du såg rubriken “avsteg från gällande lagstiftning”? Maria svarar att hon inte är jurist så hon reagerade inte på så sätt. Hon uppger att ibland får man göra avsteg och ibland inte och hon utgick från att när avsteget var skrivet som det var så innebar det att man fick göra det”…
Vad vi borde lära av detta är att ett undermåligt ledarskap alltid riskerar att komma tillbaks och slå utnämnaren i ansiktet. Vi kan kalla det den politiserade utnämningspolitikens bumerangeffekt. Den är inte bara farlig för de makthungriga centralpolitiker som är rädda för självständiga och kompetenta GD:ar utan också för medborgarna genom undermålig tjänsteleverenas (svensk polis av idag kan tas som ytterligare ett exempel på detta). Det anti-meritokratiska paradigmet kan, som vi sett, också riskera själva rikets säkerhet. Att köra över meritokratin vare sig det är med hjälp av politiserade utnämningar eller kvoteringspolitik är alltid destruktivt för ett samhälle och måste självklart upphöra. Ett nytt bättre system måste komma på plats som fullt ut respekterar skrivningen i RF 12 kap 5 § som faktiskt stadgar att man endast får fästa avseende ”vid sakliga grunder, som förtjänst och skicklighet”. Hade vi haft en författningsdomstol i landet så hade faktiskt regeringens ansvariga kunna dras inför skranket p.g.a. misstänkt grundlagsbrott i ett flertal fall. Förutom en defekt utnämningsprocess i staten kan vi alltså lägga frånvaron av en kraftfull kontrollmakt i form av en författningsdomstol till de konstitutionella bristerna i vårt demokratiska system.
• New Public Management har letat sig in nästa varje vrå av svensk offentlig förvaltning och det har ett pris. Regelverken blir ett kamouflage för brister i personligt ansvarstagande och ledarskap. Som professor Göran Arnqvist skriver (SvD 29/1-17) i en mycket viktig artikel: ”Delar av det offentliga Sverige håller på att implodera.[…]… faktum är att ett antal offentliga organ i dag odlar en oförmåga att utföra sin kärnverksamhet, vare sig det handlar om myndighetsutövning, utbildning, forskning, förvaltning, museal verksamhet eller vård och omsorg. Detta är en välkänd och skadlig sidoeffekt av New Public Management (NPM) vilken uppstår då politiskt tillsatta chefer och andra externt rekryterade ledare förväntas kraftfullt linjestyra en verksamhet de egentligen inte alls förstår.” (Se punkt ett om tillsättningarna). Till andra negativa effekter hör att stödverksamheter som informationsavdelning och varumärkesbyggande/värdegrundsharvande tar över och prioriteras framför kärnverksamhet samt ” den förödande brist på tillit inom organisationen som ofta är ett resultat av NPM.”
NPM behöver således utmönstras som administrativt system inom offentlig sektor till förmån för ett återinförande av branschkompetens och personligt ansvar och ett kapande av de byråkratiska fjättrarna. Man måste rekryterade ledare som äger en gedigen erfarenhet av kärnverksamheten och en kompetens inom det egentliga arbete som organet är satta att utföra. Nämnda stödverksamheter kommer då att förpassas till sekundär nivå där de hör hemma. Som Göran Almqvist säger: ”Ett klokt ledarskap kan inte fås genom den flora av dyra utbildningar som konsultfirmor ger vid svenska herrgårdar, utan måste bygga på gedigen erfarenhet av kärnverksamheten och internt mentorskap.”
• Personligt ansvar och straffsatser. Vad är rikets säkerhet värd? Åklagaren valde att jämföra grov försummelse med hemlig uppgift med ”skadegörelse” (vilket som brottskategori i princip aldrig hotar rikets säkerhet) samt utdömde det, med tanke på den skada som har skett, löjeväckande beloppet om SEK 70.000. Åklagaren har fått berättigad kritik för att inte driva ärendet i en domstolsprocess. Men det är uppenbart att 19 kap. § 9 speglar en ganska skrämmande likgiltighet för den skada som ett röjande av en sådan uppgift kan ha. Böter eller 1 år för detta (och bara det dubbla under krigstid!) är häpnadsväckande lågt. Att jämföra straffet med skadegörelse är ett hån mot den skada som medborgare och institutioner riskerar att drabbas av. Här måste det till en ordentlig straffskärpning.
• Outsourcing. IT-skandalen på Transportstyrelsen sätter sökarljuset på den naiva, okunniga för att inte säga likgiltiga syn på integritetsfrågor från många svenska myndigheter har haft kopplade både till den personliga integriteten hos medborgarna och rikets säkerhet. Kombinera detta med ledarskapskrisen och NPM och vi har alla anledning att vara oroliga för hur mycket främmande makt känner till och kan skada oss och landet när en fientligt inställd makt väl bestämmer sig för det. Här borde istället Säpo, FRA och andra nationella skyddsinstitutioner få styra vilka uppgifter och register som måste lagras i svenska väl skyddade servrar (på svenskt territorium) och till dessa kopplade IT-system samt ha full kontroll på dessa.
• Slutligen så har IT-skandalen satt fingret på den konstitutionella defekten att regeringen inte behöver ha aktivt stöd av en majoritet i parlamentet . Detta leder till så märkliga effekter som att regeringschefen som är de yttersta ansvar för både tillsättningar av GD och ministrar som underlåter att informera, slipper ta det ansvaret för att ett antal partier i ”oppositionen” intalar sig själva att en minoritetsregering ligger i deras intresse. De ytterst ansvarige kan på detta vis leda landet med bristande kompetens utan att tvingas ta det yttersta ansvaret och avgå i en misstroendeförklaring. Att låta en minoritet av de röstande utgöra underlag i en regering är dessutom direkt motsatt själva demokratins idé som faktiskt innebär att majoriteten ska styra. Här behövs en ny skrivning i grundlagen.
Summa summarum så finner vi att det finns ett antal dels övergripande konstitutionella defekter och dels ett antal lagstiftnings- och policydefekter. Här finns en hel de att göra vad gäller reformeringen av det svenska statssystemet – med en påföljande om- och nystart.
PS
(Läs hela Göran Arnkvists viktiga artikel här >>)
Facebook Comments