Socialdemokraternas likgiltighet för rättsstatens krav på maktdelning, skydd av mänskliga rättigheter som äganderätten och en noga genomtänkt och övervägd lagstiftning går långt tillbaka. Östen Undéns värdenihilism och Carl Lidboms ”lidbommeri” är några milstolpar; så även regeringsformen från 1974 som de flesta seriösa statsrättsfilosofer på goda grunder anser var ett centralistiskt hafsverk.[1] En regeringsform som på ett uppseendeväckande sätt bröt mot den maktdelningsprincip som så väl tjänat de folk som infört den inklusive det svenska från i alla fall 1809 och framåt – även om den alltid varit svagare här än i t.ex. USA. En grundlag som det efter dess införande lappats lagats och lagats på utan att man därför fått någon nämnvärd styrsel på den. Tvärtom. Portalparagrafen om det kommunala självstyret har urholkats med ett antal gummiparagrafer (bl.a. 14 kap 2 §) och paragrafen om en tvingande multikulturalism (1 kap, 2 § sista stycket) utgör ett allvarligt hot mot nationen och själva dess fortlevnad.
Dessa lagstiftare skjuter gärna från höften för att gå någon högljudd men oftast väldigt liten opinion till mötes (t.ex. Mp eller radikalfeminister/Fi) i ett försök att vinna taktiska politiska poänger, trumfa igenom vissa minoriteters utopistiska samhällsexperiment samt på sista raden: kunna behålla makten en liten stund till. Om lagarna i fråga verkligen behövs ur ett straffrättsligt perspektiv (samtyckeslagen) eller ens uppfyller rudimentära krav på hur en lagtext bör vara utformad (privilegielagen för afghanerna, som nu med Centerpartiets stöd tyck gå igenom!) är uppenbarligen irrelevant. Här gäller andra motiv – se ovan; ofta, som en överslätande ursäkt, kallade ”politiska”. Att till exempel Lagrådet anser att lagen om särskilda privilegier för vissa migrantgrupper utan asylskäl [!] har nått gränsen …”för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” är inget Morgan Johansson & Co bryr sig det minsta om. Ett ”köttben” till Mp går före en sund lagstiftning – och därmed före Sveriges bästa.
Lagförslaget om att begränsa ”vinster i välfärden” anser samma Lagråd (det närmaste vi kommer en författningsdomstol – inte oviktig men tandlös, precis som S och Alliansen vill ha det) utmärks av att man inte ”analyserat vilka konsekvenser förslaget skulle få.” !
Och så samtyckeslagen. Massakrerad av både Lagråd och Advokatsamfundet. Men vad gör det när den radikalfeministiska lobbyn vill ha ytterligare symboliska slag i luften mot ”mannen”/”patriarkatet”. Då biter inga argument, hur än genomtänkta. Morgan Johansson framhärdar. Tyvärr tycks riksdagens majoritet även här vara på samma linje som regeringen.
Likadant med ”Barnkonventionen”: höga jurister har konstaterat dess inkompatibilitet med gällande lagstiftning, risk för godtyckliga bedömningar p.g.a. luddiga skrivningar och en allmän brist på stringens Den saknar ”den precision som svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar är vana vid” (Kammarkollegiet). Det har till och med iakttagits att införlivar vi den så riskerar vi också införliva ett islamskt sharia-tänkande i svensk lag. Citat ur konventionen: “Sådan omvårdnad kan bl.a. innefatta placering i fosterhem eller kafalah i islamisk rätt”
Jag rekommenderar starkt att läsa Medborgarrättsprisvinnaren Rebecca Weidmo Uvells text om detta. Du hittar den här >>
Men vad hjälper allt detta när högljudda marginella grupper som barnombudsmannen och andra som bara måste ha in den för att den innehåller ordet ”barn”. Det räcker uppenbarligen för dem. Alla komplikationer i övrigt blir sekundära. Återigen symbolpolitik.
Det är ytterst oroande att man bara rullar ut dessa lagar med en sådan likgiltighet för deras konsekvenser. Paradoxalt nog kan detta innebära att politikerna avhänder sig makt till juristerna eftersom man lämnar ett sådant stort tolkningsutrymme på grund av lagförslagens undermåliga konstruktion – för att inte tala om de övriga destruktiva konsekvenser som kan uppstå, t.ex. när det gäller eller företag inom välfärdssektorn (”vinster i välfärden”).
Och så har vi förslaget om att kriminalisera sexköp utomlands. Så här säger bland annat Lagrådet i sin sågning av regeringens förslag: ”För varje steg som Sverige tar i riktning mot en uppluckring av den internationellt accepterade grundprincipen om krav på dubbel straffbarhet påverkas Sveriges möjligheter att värna rätten att bestämma över vilket handlande på svensk mark som ska kunna bestraffas” Lagrådet exemplifierar med att en stat ”där abort är kriminaliserat skulle – om landet stoppade kravet på dubbel straffbarhet – kunna åtala personer som genomfört abort på svenskt sjukhus. På liknande sätt skulle en stat där homosexuella relationer är kriminaliserade kunna döma över homosexuella handlingar i Sverige”
Anna Dahlberg, Expressen:
”Det är ironiskt att en regering som har gjort ordning och reda till sitt mantra lägger fram så många hafsverk att Lagrådet tvingas ryta ifrån att gränsen är nådd.”
Fast det där med ”ordning och reda” sprack ju redan 2015 när både gränserna och våra hjärtan skulle öppnas. Nu fulländas detta svek med förslaget om särskilda privilegier för de som inte har laglig rätt att stanna i landet. Hade regeringen varit en styrelse för ett stort företag hade aktieägarna kallat på en stämma och bytt ut ledningen på stående fot. Den ökar ju inte bolagets värde, håller sig inte till styrdokumenten och stärker inte varumärket.
Medborgarnas stämma är i september. Då måste ansvar att utkrävas, annars måste vi nog börja tala om en slags dödsdrift bland väljarna. Hoppas verkligen att vi slipper göra det.
[1] Visst, även de borgerliga partierna var med på den nya RF från 1974. Och ser man till det stora röda partiets förslag i modernare tider så följer Alliansens beteende tyvärr detta modus – man ageras i mycket som s-light. Detta är lätt att se i de förslag som beskrivits ovan, som ehuru rättsvidriga, ändå till stora delar se ut att gå igenom med Alliansens stöd.
