Yttrandefriheten under allt större tryck

Yttrandefriheten är en av grundpelarna, jag skulle säga den allra viktigaste, när det gäller att skapa och bevara ett fungerande demokratiskt samhälle. Utan den kan inte den kritik av korruption och allmänna defekter i det politiska agerande och lagstiftningen ske och som krävs för att man genom debatt och genomlysning successivt ska kunna rensa ut defekter och inkompetent ledarskap i staten och samhället – och därmed undvika dess förfall.

När nu en utredare inom polisen (Peter Springare) går ut i ett privat sammanhang och konstaterar –baserat på egen erfarenhet och statistik – att gruppvåldtäkter i Sverige tycks ha en kulturell komponent, så går Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg ut och hävdar att Springare därmed brutit mot grundlagen och dess “värdegrund”. Efter kritik hänvisar hon till en rapport från regeringskansliet (här >>) där några byråkrater vaskat fram vad den anser vara en begreppsmässig essens av grundlagen. Men som docenten i civilrätt Jakob Heidbrink mycket riktigt påpekar så är detta att betrakta som en personlig tolkning av många möjliga och hur som helst utan någon som helst juridisk bindning.  Anne Ramberg är helt enkelt ute och cyklar d.v.s hon har fel i sak. Och vad värre är: hon använder sin inte ringa maktposition till att smutskasta en medborgare som faktiskt utnyttjar den yttrandefrihet som ännu finns i landet, men som sådana som Anne Ramberg alltså inte har några dubier att med krystade argument och hela sin prestige angripa.

Hur man än vrider och vänder på detta så hamnar man i slutpositionen att agerandet är omdömeslöst. Det hela förstärker vad många nu verkar anse inom Advokatsamfundet, nämligen att det är hög tid för en ny kraft på posten som generalsekreterare. Kan man inte som advokat stå upp för centrala mänskliga rättigheter, av vilka yttrandefriheten kanske är den mest centrala, så är det långt gånget.

Här är Heidbrinks artikel >>

 

 

Behovet av en författningsdomstol har inte minskat

Joar Lindén, jur.stud och ordförande, Liberala studenter Skåne och Henrik Österström, jur.stud och styrelseledamot Liberala studenter Skåne förordar i en artikel i Dagens Juridik införandet av en författningsdomstol i Sverige. Sverige är ett av få länder inom den västerländska civilisationen som anser att en reell maktdelning i staten är något negativt. Bättre då att politikerna får härja lite som de vill med grundlagen – den är mera av ett nödvändigt ont.

Som de nämnda författarna skriver:

Det finns redan åtskilliga exempel på sådant förfarande där riksdag och regering i efterhand hänvisar till att de har etablerat ny sedvänja i strid mot gällande grundlag, vilket påstås motivera att grundlagen måste ändras ”.

Demokratin står således på en bräcklig grund utan en instans som övervakar att den demokratiskt grundade konstitutionen faktiskt upprätthålls även gentemot riksdagen om vi tillåter att sedvanerätten [eller medialt uppiskade opinioner] prioriteras över gällande rätt.”

Vissa har hävdat, som t.ex. den annars systemkritiske domaren Krister Thelin, att det räcker fullgott med domstolarnas normprövningsrätt. Men detta är ett otrolig defensiv hållning byggd på ihåliga argument.

Som artikelförfattarna säger:

Trots att normprövningsmakten har utvidgats innebär den fortfarande en mycket begränsad kontroll.”

Så är det.

Som jag skrev i mitt inlägg om behovet av en författningsdomstol i Sverige (och i mitt anförande i Almedalen 2016):

Lagprövningsrätten är ett fall framåt, men det finns inga garantier att en domstol verkligen gör en sådan lagprövning och man får på goda grunder anta att den statsrättsliga expertisen på tingsrättsnivå och även högre upp är begränsad. Till detta ska läggas den nuvarande politiserade utnämningsmakten där domare väljs ut av regeringen, vilket i sig riskerar en domarkår med inneboende politisk anpasslighet.

  • Lagprövningsrätten är inte heller av abstrakt typ d.v.s. kan ske innan en lag träder i kraft – vilket om den finns kan spara mycket lidande och onödiga processer i efterhand.
  • Lagrådet är en vingklippt institution, helt i linje med den rousseauanska grunden för vår nuvarande konstitution. RF 8 kap 21 §, sista stycket: ”Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas.”
  • Konstitutionsutskottet är ett partipolitisk tillsatt organ som bekant inte hart någon reell konstitutionell kontrollfunktion med sanktionsrätt.

Se hela texten här >>

Tyvärr är allt detta något som svenska journalister och mediala “samhällsanalytiker” – i huvudsak skolade i en rousseauansk demokratisyn där folket på något mystiskt sätt tros representeras av politiker som samma folk inte ens har varit med att tillsatt p.g.a. ett defekt personvalsystem och partiledarstyrda namnlistor med knapptryckarkompanier – inte anser är av något av vikt och därför heller inte tar upp ämnet till diskussion. Locket på alltså.

Men varje person som värnar om rättssamhället och den grundlag i vilken de bräckliga mänskliga rättigheterna vilar inser att det är en skam att Sverige inte har en författningsdomstol. Nu gäller det att sätta press på ditt parti att adressera denna fråga. Vår barn och barnbarn kommer inte att tacka oss om vi inte försöker åstadkomma en förändring inom detta, liksom på alla andra defekta områden inom svensk politik. Vi kan börja senast i och med valet 2018.

Se de nämnda artikelförfattarnas text här >> 

Funktionssocialism kallas numera ”viktig biotop”

Detta med statens tvångsinlösen av skog för att någon byråkrat
på en länsstyrelse fått för sig att den plötsligt efter hundratals år
av vård och omsorg av ägarna
, ska klassas som skyddsvärd biotop
och därmed tas ifrån dem som brukbar egendom, måste få ett slut.
Var är de politiker som säger sig värna om både äganderätten
och respekten för ägarnas kunskap och förmåga?

Detta är uppenbarligen en av de glömda ”sjukdomarna” i det svenska samhället.
Glömda i betydelse ignorerande av de större medierna  – och ansvariga politiker.
Men detta måste nu ändå rimligen lyftas av den lagstiftande makten. Det hela
riskerar annars att helt rasera förtroendet för staten som medborgarnas värn för
självbestämmande, äganderätt och marknadsekonomi.

Det som pågår är faktiskt skamligt. Bara för att man (felaktigt) ger ”naturen” som
orsak till att sätta sig över urgamla seder och en etablerad äganderätt så blir inte
byråkratiska övergrepp med en funktionssocialistisk botten, acceptabla för det.
Det borde alla goda krafter kunna förstå.

I nedanstående pdf, visas bara ett av många exempel på de statligt sanktionerade
övergrepp som nu pågår runt om i landet.

Vi behöver sannerligen en genomgripande reform av hela den svenska statsförvaltningen.

 

Här är pdf:en >>

 

Nytt nummer av Medborgarrätt!

Nummer 4-17 av  Medborgarrätt 2.0 bifogas!

Vi avhandlar bland annat:

”Östlingdrevet”

”#Metoo-dreven”

Medborgarskapet

Rättsvidriga förslag inom sex- och samlevnad

Alla MRRS medlemmar tillönskas ett Gott nytt 2018!

Mycket står på spel nästa år. Det finns väldigt mycket kvar att göra när det gäller att bevara och återställa frihet och rättstrygghet i Sverige samt när det gäller att skapa en i dessa och andra avseenden bättre och mer demokratisk grundlag, med ett större medborgarinflytande.  Låt oss hoppas att vi hösten 2018 kan trycka på knappen ”Omstart Sverige”! Inte en dag för tidigt i så fall.

Här är nr 4-17 av vår “minitidskrift”  >>   MRRS_4-17

 

Regeringsformen (RF) behöver reformeras – ett buggigt operativsystem


Bilden till vänster är en illustration.
Det är inget fel på din dator/mobil.

 

 

 

RF har genom åren starkt kritiserats av många och författarna till den föreliggande artikeln menar att det är en illa skriven författningstext som många gånger motverkar sina syften och i vissa fall är direkt skadlig.

Artikeln som länkas nedan behandlar bl.a.:

  • Att det kommunala självstyret har gjorts till en chimär.
  • Att multikulturalism som den uttrycks är skadligt splittrande och i strid med FN:s flyktingkonvention.
  • Att svenskan ska vara det sammanhållande språket och att staten ej ska stötta hemspråksundervisning.
  • Att meritokrati och personligt ansvar måste gå före kvoteringar och kollektivism.
  • Att förhållandet mellan allemansrätt och äganderätt är tvetydigt och alltför inskränkande.
  • Att villkoren för att erhålla medborgarskap bör skärpas och regleras i grundlagen.
  • Att RF behöver uttrycka en tydlig rågång mellan staten och det civila samhället.
  • Att RF åsidosätter jämlikhet, eller likhet inför lagen, och anbefaller könsdiskriminering i vissa fall.
  • Att RF utan att närmare definiera begreppet säger att demokrati ska gälla för alla företeelser i samhället. Ett försåtligt sätt att uttrycka saken som t.ex. kan användas för att socialisera produktionsmedel enligt kommunistisk modell.
  • Att staten enligt RF ska ha ansvar för den privata personliga välfärden, ekonomin och kulturella utvecklingen, vilket snarast är totalitära tankegångar som måste rensas ut.

Artikeln hittar du här.

PS

Denna text är skriven tillsammans med Medborgerlig Samlings partiledare Ilan Sadé. ”Bulken” i texten får väl anses vara av undertecknad men Ilan Sadé har kommit med många fruktbara inpass. En viktig anledning att skriva detta tillsammans med Medborgerlig Samling är att det är det enda parti som verkar ta de så viktiga konstitutionella frågorna på allvar. Varhelst dessa frågor kan spridas och diskuteras desto bättre.

 

När medborgarrätt heter pengar

Centrum för rättvisa driver frågor som egentligen inte borde behöva drivas om vi hade haft ett sunt och väl fungerande myndighets- och rättssystem. De rättstvister de vunnit visar hur flagrant motparten – oftast svenska kommuner och myndigheter – bryter mot viktiga rättsprinciper, vare sig det är att köra över äganderätten som i Folkestafallet och andra fall (se här >> ) eller olagliga kvoteringar utifrån kompetenslösa kollektiva egenskaper som kön (se här >>).

En av de många allvarliga briserna i de svenska rättssystemet är hur svårt och kostsamt det är för allt fler medborgare att söka rättelse mot övergrepp av olika samhällsorgan. Verner von Heidenstams gamla devis Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar har tyvärr åter blivit aktuell.

I de fall som CFR drivit skulle knappast något ha kommit till rätten om inte CFR hade ställt up med resurser. Den statliga rättshjälpens inkomstgräns har inte ändrats sedan 1999, vilket innebär att  endast ca 40 % av medborgarna har rätt till rättshjälp mot kring 80 % i slutet av 1990-talet. Även beviljandet har gått ner och stannar på ca hälften av de som söker. Ofta hänvisar man i stället till människors hemförsäkringar. Sistnämnda gäller sällan till mer än en instans och de gäller inte överhuvudtaget vid överklagande av myndighetsbeslut, vilket sätter medborgaren i en prekär situation när sådana felaktiga beslut och rena övergrepp sker.

Visserligen kan en enskild söka skadestånd för fastslagna rättighetsinskräkningar av staten men JK är ytterst restriktiv med ersättningar till ostraffade svenskar och JK saknar helt möjlighet att ta upp felaktigheter som kommunerna begått – och där ligger de stora volymerna av händelser och beslut.

Samtidigt blir Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna allt mer överbelastad vilket betyder att det i praktiken är omöjligt numera för enskilda att få sin sak prövad där. En oroväckande utveckling i sig.

Det borde därför vara självklart för alla vänner av ett väl fungerande rättssamhälle att ställa sig bakom CFR:s krav på förbättringar nämligen att:

”1.Inför en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Det är orimligt att enskilda, som tvingas anlita jurist för att försvara sina rättigheter mot felaktiga myndighetsbeslut, inte kan få ersättning för detta.

2. Inför en möjlighet för Justitiekanslern eller motsvarande myndighet att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas.”

Man borde här lägga till det orimliga i JKs restriktiva policy för skadestånd när hederliga medborgare drabbas av fri- och rättighetskränkningar (utanför det kriminella området –  där är JK av någon anledning är extremt generös vid frikännanden). Det är otidigt, omotiverat och sänker respekten för JK som institution.

3. Om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad i ett fri- och rättighetsmål ska kostnaderna för rättegången kvittas och inte  som nu tvingas stå även motpartens kostnader.

Slutligen bör inkomstgränsen för rättshjälp höjas. Detta kommer att kosta en del pengar, men här om något är det angeläget med investeringar. Det finns gott om andra svarta slukhål för skattebetalarnas pengar att täppa till för att därefter föra över medel till statens kärnverksamhet.

Se hela CFRs viktiga text här >>