Sverige har en alldeles för stor stam av heliga kor. En av dem är biståndsmålet ”1 % “ av BNP. Det är förstås fullständigt vansinnigt att ge en myndighet x-antal miljarder i klump att sätta sprätt på utan att först ha definierat nödvändiga mål för investeringar, gjort en ”affärsplan” för deras avkastning och följa upp med revision – och sedan utkräva ansvar. Istället får vi en institution – SIDA – vars huvuduppgift är att förgylla våra politikers etiska status ”vi är verkligen väldigt fina och GODA människor” (med de icke-tillfrågande medborgarnas pengar). En icke-idealistisk konsekvens blir dock – som med nära nog alla statliga myndigheter: de blir tvungna att förbruka sin anslag för att motivera sin existens, makt och grandezza. För den som arbetat med statliga myndigheter är processen lätt igenkännbar: mot slutet av året välkomnas fakturor på en det ena end det andra och kan man uppfinna något projekt som drar ut några extra miljoner desto bättre. Att budgetmål i procent av en totalsumma skapar incitament till kreativ bokföring för mottagaren är elementär ekonomisk psykologi – och SIDA är inte ett undantag. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen eftersom det gäller det att klara kvantitetsmålet. Man vill ju inte få mindre pengar (och makt och ära) nästa år – och få sin nytta och existens ifrågasatt.
”I en studie från 2002, ledd av nobelpristagaren Elinor Ostrom, granskades Sidas budgetarbete. Många anställda uppgav att de kände press att göra slut på anslagen, för att visa att pengarna behövdes, och trycket ökade mot slutet av budgetåret.” (SvD 24/10-17)
Se även Riksrevisionens rapport om UD:s ljusskygga hantering av biståndspengar där man agerar på samma sätt:
”Vad pengarna skulle åstadkomma i form av bistånd till fattiga gick inte ens att hitta bland UD:s dokument – det viktiga var bara att bli av med pengarna så fort som möjligt till FN och andra organisationer.”
(SvD 27/11-14).
Ett sjukt system? Svaret är givet.
Och skrapandet med foten inför både diktaturer i det förflutna och hårdföra stater idag där man bokstavligen gödslat och gödslar med hundratals miljarder av svenska skattebetalares pengar – minns Nordvietnam, Kuba, Zimbabwe m.fl. skurk- eller diktaturstater – är direkt pinsamt och en förblivande skam för det svenska politiska systemet. Nu senast Rwanda där Sverige bidrag med 230 miljoner kronor samtidigt som den närmast enväldige och brutale statschefen Paul Kagame – under vars regim oliktänkande tenderar att ”försvinna” enligt Amnesty – sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp!
Som både Hans Rosling och nu senaste Steven Pinker i hans senaste bok “Enlightenment now” konstaterat så är det inte bidrag till fattiga – d.v.s. vanstyrda och korrumperade länder – som gjort hungrande barn mätta och satt fart på utvecklingen mot ökat välstånd utan det är väl fungerande institutioner av västerländsk typ (så mycket för den ondskefulla västliga kolonialismen…) med utvecklade institutioner för äganderätten – marknadsekonomi – för vetenskap och forskning (upplysningstänkande), för demokrati, en författningsdomstol ett någorlunda okorrumperat domstolsväsende samt yttrandefrihet. Sistnämnda så att makthavaren kan skärskådas och problem minimeras innan de får allt för destruktiva konsekvenser (vilket f.ö. alltid kommer att vara Kinas problem så länge enpartistaten finns kvar – med svåra samhällsproblem som följd). Detta bistånd kan stöttas med betydligt mindre och mer riktade resurser efter projektansökningar till en ny Demokratibiståndsmyndighet (vi kan kalla den DBM). Den ska bara ha en administrativ funktion som väljer ut och finansierar projekt som föreslås från och utförs av organisationer inom det civila samhället. Sida kan således i förlängningen läggas ned samtidigt som en större reell utvecklingseffekt kan nås.
Win-Win.
Till detta ska läggas att den svenska migrationspolitiken har dragit och drar ohyggliga kostnader från det offentliga (skattebetalarna) och har inte varit samhällsekomiskt lönsam sedan slutet av 1980-talet (se t.ex. Jan Ekberg ”Invandringen och de offentliga utgifterna” från 2019 samt Joakim Ruist, ESO 2018:3) och är det allt mindre så med tanke på karaktären av invandring de sista åren. Kommunerna runt om börjar nu också nå taket för skattehöjningar och inte heller staten kan öka skatteuttaget drastiskt utan att driva livsnödvändig kompetens ur landet. Således behöver vi frigöra resurser på annat håll för att förhindra att samhällskontraktet upplöses.
Bara genom att till att börja med banta Sida med hälften så kommer man ändå att liga 0.1% över t.ex. Frankrikes budgetpost som ligger på 0.4 % av BNP (men helst ska man ta bort det kvantitativa målet helt samtidigt som man byter både fokus och metod). 20 miljarder minst om året hade då kunna frigöras efter nedläggning och införande av DBM ytterligare minst 10 miljarder årligen. Då hade svenska poliser – utan skattehöjningar och indragningar på andra håll – kunna får sina välförtjänta löneökningar, Tullen få mer resurser för att bl.a. kunna stävja den nu politiskt accepterade mentala misshandeln av svenska medborgare genom vardagsbrott via stöldligor med frigång i landet, Försvarsmakten få välbehövliga tillskott med mera. Detta skulle vara att stärka medborgarrätten – rätten till frihet under rättstrygghet – om något!
Efter valet är det hög till att leda denna övergödda och kraftigt orörliga kossa till slakt. Det finns faktiskt inget heligt över den: det är en chimär, en medialt exponerad hägring. Det finns mycket att vinna. INGENTING att förlora. Kontrollera vad ditt parti vill i frågan.
Leif V Erixell
Facebook Comments