Därför behöver Sverige införa en författningsdomstol

I Visby under Almedalsveckan höll jag, i 16 juni stiftelsens regi och inför en inte allt för stor men intresserad och skärpt åhörarskara, ett anförande utifrån frågeställningen ”Behöver Sverige en författningsdomstol?”

Nedan följer en kort sammanfattning av anförandet.

För att närmare förstå varför denna frågeställning är viktig bör man ställa sig följande följdfråga:

Vem eller vilka ska se till att politikerna verkligen håller sig till grundlagen och inte utövar godtyckligt styre utifrån den rena maktviljan eller ett ”reformprogram” utifrån vilket man anser att inget får stå i vägen, inte ens mänskliga rättigheter eller noggranna juridiska kontrollprocesser?

Som exempel på den sistnämnda attityden kan man ta den tyske f.d. kommunisten och socialdemokraten Herbert Whener vilken under 1970-talet hade följande att anföra om den tyska författningsdomstolen:

”Vi tillåter inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik”.

Vad är då egentligen närmare bestämt en författningsdomstol? Det korta svaret är:

En domstol som ska se till att nya lagar som stiftas är förenliga med grundlagen/det högsta normsystemet (s.k. abstrakt normkontroll) eller att befintliga lagar gör det via efterhandskontroller (s.k. konkret normkontroll) eller både och.

Här följer nu En kort sammanfattning av nej-sidans argument och deras bärkraft:

1. Folket ska via sina valda ombud styra riket utan restriktioner

Vi kan kalla detta för den “folksuveräna” demokratisynen med rötter hos Rousseau.

”Allmänviljan” ska och kan inte känna några hinder. Motsätter du dig den ska du för allas bästa tvingas ”bli fri”.

Detta argument innebär rent logiskt att grundlagar inte behövs överhuvudtaget. De valda representanterna står ju för folkviljan och den får inte känna några fjättrar. Detta var också – tro det eller ej – en av grundtankarna med den nya regeringsformen från 1974 i vilken man efter några år av intensiv kritik faktiskt under stor möda och många svårigheter fick baxa in ett kapitel om de mänskliga rättigheterna (avslutades först 1982). De ansågs från början inte behövas! (Inte minst Gustav Petrén och den dåvarande Medborgarrättsrörelsen var pådrivande för att detta kom på plats.) Den nuvarande svenska Regeringsformen har alltså sin grund i ett anti-konstitutionellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt bär folkviljan i alla de hundratals eller tusentals beslut som fattas under en mandatperiod – mestadels utan folkets hörande – vilket naturligtvis är absurt och utan varje uns av empirisk trovärdighet.

De som på denna grund accepterar grundlagar men vidhåller att en författningsdomstol inte behövs är således ologiska hycklare. De vågar inte ta sin åsikt hela vägen utan kan acceptera grundlagar men inte någon som ser till att de efterlevs på ett effektivt sätt. De är således för en slags kulissdemokrati vilken är tydligt besläktad med totalitära ledares, som t.ex. Stalins Sovjetunion, som hade en bitvis väl skriven konstitution med diverse rättigheter – bakom vilken den ohämmade och grymma maktviljan byggde sina fängelsearkipelager och utfärdade sina mordiska arresteringsorder. Allt i ”det arbetande folkets” namn.

Enligt detta argument behövs som sagt inte grundlagar överhuvudtaget vilket lämnar fältet fritt för politiskt godtycke d.v.s. ohämmat majoritetstyranni. Det rousseanska argumentet kan därför på goda grunder avfördas som helt ohållbart utifrån empirisk ståndpunkt och som utgångspunkt för ett godtagbart skydd av de i grundlagen förankrade skyddet av de mänskliga rättigheterna och de i grundlagen i övrigt fastslagna högsta normsystemet.

2. Jurister ska inte styra politiken!

Svaret på detta från vänster vanliga påstående, som sällan eller aldrig kvalificeras, är:

  1. Grundlagen är demokratins fundament och förankrad i demokratiskt via val eller folkomröstning. Om folket vill ha en författningsdomstol (FD) så vill den med tvingande logik också ha en kontroll av att grundlagen och de mänskliga rättigheterna respekteras. Att man därvid vill ha en från politikerna avskild juridisk expertis som kontrollerar detta kan även det anses följa av det ursprungliga demokratiska beslutet.
  2. Av a. följer dels att det inte är jurister som styr politiken utan att det är medborgare som har beslutat att en kontrollinstans ska kontrollera vissa aspekter av politiken och dels att dessa ”jurister” inte ”styr” politiken utan utövar en kontrollfunktion över de som de facto har den exekutiva makten d.v.s., politikerna. Dessa styr och FD kontrollerar i demokratiskt beslutat ordning. Om ”juristerna” skulle ha synpunkter på en ny eller befintlig lag så innebär inte detta att de ”styr” politiken annat än att de i någon mening ”styr bort” politiken från det som efter noggrann prövning anses grundlagsvidrigt – något som i högsta grad är konstitutionellt och demokratiskt rimligt.
  3. Är politikerna missnöjda med en skrivning i grundlagen som FD tolkar emot dem så har de all rätt att äska på en förändring av grundlagen och en skrivning där som medger de lagar som tidigare befanns strida emot densamma. FD har då att rätta sig efter detta om förändringen går igenom. Politikerna är således de som de facto styr – med medborgarna i val som sista instans – även under en författningsdomstol.
  4. De som dömer i en FD kan och bör tillsättas utifrån noggrann demokratisk kontroll och stränga krav på genomlysning av person och dokumenterad oväld. Därigenom försvinner styrkan i “demokratiargumentet” ner till en rest utan bärkraft.

3. Det finns redan en lagprövningsrätt för svenska domstolar att pröva en lag mot grundlagen och eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – ”EU-domstolen”.

Vidare så finns det nu en praxis att nya lagförslag ska underkastas Lagrådets bedömning samt att vi har ett konstitutionsutskott.

Mot detta sista – och mest seriösa argument – kan man anföra följande:

  1. Lagprövningsrätten är ett fall framåt, men det finns inga garantier att en domstol verkligen gör en sådan lagprövning och man får på goda grunder anta att den statsrättsliga expertisen på tingsrättsnivå och även högre upp är begränsad. Till detta ska läggas den nuvarande politiserade utnämningsmakten där domare väljs ut av regeringen, vilket i sig riskerar en domarkår med inneboende politisk anpasslighet.
  2. Lagprövningsrätten är inte heller av abstrakt typ d.v.s. kan ske innan en lag träder i kraft – vilket om den finns kan spara mycket lidande och onödiga processer i efterhand.
  3. Lagrådet är en vingklippt institution, helt i linje med den rousseanska grunden för vår nuvarande konstitution. RF 8 kap 21 §, sista stycket: ”Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas.”
  4. Konstitutionsutskottet är ett partipolitisk tillsatt organ som bekant inte hart någon reell konstitutionell kontrollfunktion med sanktionsrätt.

Jag vill avsluta med ett citat av Maciej Zaremba:

Poängen med en författningsdomstol är inte att den under gudomlig inspiration levererar det oemotsägliga svaret utan att den gör författningen levande. Att den tvingas av sitt åtagande till en rättsfilosofisk diskussion som är nyttig om inte rent av oumbärlig – för den mogna medborgerligheten.”

 

Slutsats

Inget av de vanligaste argumenten mot en författningsdomstol har en sådan bärkraft att de ens kommer i närheten av att stärka uppfattningen att man inte bör införa en författningsdomstol i Sverige. Tvärtom. Argumenten emot en sådan är extremt svaga utifrån den i behov av ett övergripande rättsskydd verkande medborgaren samt allmänt ur den konstitutionella demokratins perspektiv. Alla logiska och humanistiskt rimliga argument pekar tvärtom på att vi bör göra som de flesta andra konstitutionella demokratier och inför en sådan domstol – och det utan dröjsmål.

I min bok ”Omstart Sverige” har jag för övrigt ett utförligt förslag om hur detta kan gå till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Facebook Comments