Yttrandefriheten är en av grundpelarna, jag skulle säga den allra viktigaste, när det gäller att skapa och bevara ett fungerande demokratiskt samhälle. Utan den kan inte den kritik av korruption och allmänna defekter i det politiska agerande och lagstiftningen ske och som krävs för att man genom debatt och genomlysning successivt ska kunna rensa ut defekter och inkompetent ledarskap i staten och samhället – och därmed undvika dess förfall.
När nu en utredare inom polisen (Peter Springare) går ut i ett privat sammanhang och konstaterar –baserat på egen erfarenhet och statistik – att gruppvåldtäkter i Sverige tycks ha en kulturell komponent, så går Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg ut och hävdar att Springare därmed brutit mot grundlagen och dess “värdegrund”. Efter kritik hänvisar hon till en rapport från regeringskansliet (här >>) där några byråkrater vaskat fram vad den anser vara en begreppsmässig essens av grundlagen. Men som docenten i civilrätt Jakob Heidbrink mycket riktigt påpekar så är detta att betrakta som en personlig tolkning av många möjliga och hur som helst utan någon som helst juridisk bindning. Anne Ramberg är helt enkelt ute och cyklar d.v.s hon har fel i sak. Och vad värre är: hon använder sin inte ringa maktposition till att smutskasta en medborgare som faktiskt utnyttjar den yttrandefrihet som ännu finns i landet, men som sådana som Anne Ramberg alltså inte har några dubier att med krystade argument och hela sin prestige angripa.
Hur man än vrider och vänder på detta så hamnar man i slutpositionen att agerandet är omdömeslöst. Det hela förstärker vad många nu verkar anse inom Advokatsamfundet, nämligen att det är hög tid för en ny kraft på posten som generalsekreterare. Kan man inte som advokat stå upp för centrala mänskliga rättigheter, av vilka yttrandefriheten kanske är den mest centrala, så är det långt gånget.
Här är Heidbrinks artikel >>
Facebook Comments