Ordförandens blogg

Hög tid för en konstitutionell reform

Den 19 december skrev jag på Facebook att talmanen har fallerat. Jag avsåg då att den långsamhet med vilken han har skött statsministervalet inte var rimlig. Han hade enkelt kunna sätta upp en tredje statsministerkandidat före jul (Annie Lööf stod på tur) för att sedan tvinga partierna till ett avgörande inför den fjärde direkt efter nyår.

Men tittar man på regeringsformens text, så inser man att valet borde ha avgjorts ännu tidigare. Det står nämligen i RF 6:4 att statsministerfrågan ska prövas inom 4 dagar. Om första förslaget till statsminister förkastas ska det göras fyra försök till och det är uppenbart att lagstiftaren här inte gett talmannen mandat för att driva detta under lång tid. Det vore helt ologiskt givet de första fyra dagarna. Som statsvetaren Jan Karlberg skriver i en debattartikel på SVT Opinion 4/1-19 ”Det är matematiskt enkelt – fyra gånger fyra är sexton dagar.”

Att det har tagit så lång tid är för att talmannen låst sig vid en annan betydligt mer perifer skrivning där det står att talmannen ska kalla ”företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen.”

Det tolkar alltså talmannen Norlén som att han kan sitta på regeringsfrågan i månader. Det är en helt orimlig tolkning givet RF 6:4 och 6:5. Särskilt eftersom det står tydligt i 4§ att: ” Förkastar riksdagen talmannens förslag, ska förfarandet enligt 4 § upprepas (d.v.s.omröstning inom fyra dagar!)

Talmannen har gett expeditionsministären tid att ta tvivelaktiga beslut
Men eftersom Sverige inte har någon författningsdomstol som kan avgöra eller driva på saken saken, så fortsätter långbänken långt in i januari, med en hel del onödiga och destruktiva konsekvenser som t.ex att socialdemokraterna – expeditionsministären till trots – smugit in en ny kontroversiell person i Högsta Domstolen (nuvarande JO) som gjort sig känd för att inte ta konstitutionella krav på tjänstemäns oväld på allvar, t.ex. i fallet med UD tjänstemännen som vill försäkra sig om rätt värdegrund vid ett regeringsskifte av vilka minst en av dem baktalade/brunsmetade ledarsidorna.se – som hade avslöjat dem. Vid anmälan lämnade JO denna utan åtgärd. Läs mer om detta här >>

Vidare har den enligt regeringsformen påbjudet passiva expeditionsministären varit högst aktiv genom att skriva på ett omdiskuterat FN-avlat om migration ”Global Compact”. Allt detta hade kunnat förhindras – i alla fall gjorts efter en öppen diskussion – vid en snabbare regeringsprocess enligt RF 6:4–5.

Vad göra?
Hur kan vi då undvika detta i framtiden? Karlberg är inne på samma linje som jag själv varit vid flera tillfällen som en del i en konstitutionell reform (”Omstart Sverige”): nämligen att införa att nytt valsystem. Det nuvarande har nått vägs ände.

”Med ett rakt personvalssystem med fasta valkretsar skulle Sverige få starkare riksdagsmajoriteter i färre, bredare och större partier, eftersom varje valkrets bara väljer en företrädare. Och med en återgång till treåriga valperioder skulle de valda bättre representera folkets vilja i tiden.
Då skulle landet snabbt kunna ledas av en regering efter ett val. Det stärker folkviljans genomslag – vilket är vad demokrati i grunden handlar om.”

Och det är också i grunden vad MRRS handlar om, att verka för ett ”folkstyre vars författning bygger på maktdelningslärans principer”

På väg mot en konstitutionell reform
I dag har detta folkstyre i mångt och mycket förfallit till ett elitistiskt partiledarstyre där folket mest är ett besvärligt bihang som dessutom har fräckheten att rösta på partier som inte vill bevara status quo – i t.ex. migrationsfrågan – och som därför måste mobbas ut.

Personligen tror jag att kombination av proportionerligt valsystem till riksdagen – med ett större inslag av personval – innefattande majoritetskrav på godkännande av statsministern (inte bara tolerans av denne) i kombination med en andra kammare byggd på personval i majoritetsvalkretsar enligt Karlbergs förslag skulle ge de bästa från båda systemen.

Den som efter denna höst inte anser att landet behöver en konstitutionell reform måste anses ha en minimal talang för politisk analys. Tråkigt nog riskerar sådana personer – och vi måste nog konstatera att de är ganska många – genom sin röstning i val bevara ett system som så uppenbart behöver reformeras.

Känner du någon sådan så be dem gärna läsa denna och nedan inlänkade artiklar. Med rätt kunskap och motivation kan nog de flesta ändra sin inställning och på sikt kan en ”folkrörelse” startas för en nödvändig förändring. Ett konvent fört en konstitutionell reform av de som är bildade i frågan kunde vara första steget.

Vad gäller motivationen så torde ”hands on”- erfarenhet av pågående förfall inom både rättstrygghet (från bristande respekt för äganderätten till skjutningar på öppen gata) och ekonomisk utveckling (Sverige har ett av de sämsta BNP-talen per capita i Europa) vara en viktig pådrivare.*

Förfallet och problemen är rent logiskt kopplat till ett undermåligt politiskt ledarskap över tid, som i sin tur är knutet till både valsystem och vår konstitutions uppbyggnad – som tyvärr i mångt och mycket är ett fuskbygge ur medborgarrättslig synvinkel. Hög tid för en totalrenovering.

Det finns dock mycket att bygga på och hämta inspiration ifrån t.ex. den amerikanska konstitutionen, Schweiz, 1809 års reform, den tidigare tvåkammarriksdagen samt varför inte Upplandslagen från 1296…

”Lag är stadgad och stiftad allt folket till ledning, både rika och fattiga,
och till åtskillnad mellan rätt och orätt. Lag skall iakttagas och hållas,
de fattiga till skydd, de fridsamma till frid, men de våldsamma till
skräck och näpst. Lag skall vara de rättrådiga och kloka till heder, men
de vrånga och okloka till rättelse. Land skall byggas med lag och ej
med våldsgärningar. Ty då går det landet väl, när lag följes. ”

https://www.svt.se/opinion/franvaro-av-regering-ar-en-konstitutionell-kris?fbclid=IwAR21N0RuRsxtZgDdmn1WOVFOEnr2S0deXa-42iG4c_8PblYHgp1VWg8iirI

Därför behöver Sverige införa en författningsdomstol

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sverige-behoever-en-konstitutionell-reform-18239

*Källa IMF.

Ersättningslös kommunism?

Det sätt på vilket staten via Skogsstyrelsen och Länsstyrelserna går in och gör äganderätten till ett ”tomt papper” genom ukaser om ”naturvärden” och”skyddsvärda biotoper” ( i de allra flesta fall rent godtyckliga och vetenskapligt defekta bedömningar) och dessutom nekar ersättning till de drabbade är otroligt illavarslande. Både teoretisk och praktisk mening kan det likställas med kommunistisk övertagande av mark. Att detta får fortgår i en påstådd rättsstat är helt otroligt och en stor skandal.

Det är rimligt att se denna utveckling som en av konsekvenserna av Miljöpartiets medverkan i regeringen och det pris S tycker det var rimligt att betala för regeringsmakten under gångna år.

Nästa regering bara måste adressera detta och ställa till rätta. Anser staten att omistliga naturvärden står på spel får man i så fallo köpa in marken till marknadspris och göra naturreservat av den – förutsatt att köparna och staten kan komma överens och i annat fall efter en expropriering i laga ordning ända upp till högsta instans och efter en noggrann prövning ända upp till Europadomstolen om så krävs. Detta skulle respektera äganderätten och i ett slag lägga band på de kommunistiskt inriktade miljöaktivister som nu är hårt sysselsatta med att erodera det så viktiga förtroende mellan medborgarna och staten. Det som också kallas samhällskontraktet utan vilket ingen nation kan bevara varken samhällsfred eller en sund ekonomisk utveckling.

Se ett konkret exempel på hur det går till när Skogsstyrelsen är i gång här>>

och här >> finner du mer utförlig materia i ämnet.

Mer om de svenska domstolarnas förfall

I en artikel i Medborgarrätt 3-18skrev jag om de svenska domstolarnas förfall ur ett medborgar- och rättstrygghetsperspektiv.
Det som kännetecknar problembilden är sammanfattningsvis tre saker:

Att domarna inte utnyttjar straffskalornas övre del – och således utnyttjar den bevisligen brottsförhindrande inkapaciteringen (inlåsningen)– utan konsekvent håller sig till de nedre delarna eller till med under den juridiskt stadgade minimigränsen. Märkligt nog får förövare av grova sexualbrott – där försök till och fullbordade överfallsvåldtäkter till 80 % begås av gärningsmän födda i ett annat land (källa>>) – i mer än hälften av fallen straff som ligger på eller under den juridiska minimigränsen (källa >>) ). Utvisningar för våldtäkt sker för övrigt endast i 2 av 10 fall (folkbokförda migranter) samt 6 av 10 (asylsökande eller illegalt vistande). Se graf från Brå nedan:
Den icke-meritokratisering som har skett vid domartillsättningarna innebärande att en lika eller större del kvinnor i domarkåren jämfört med män likställs med ”rättvisa” och trumfar neutral merittillsättning och acceptans av olika utfall i könshänseende. (Se ledarsidorna.se t.ex. här >> för pregnanta analyser av och exempel på Hildakotteriet som destruktivt samhällsfenomen)
Politiseringen av domstolarna som nämndemannasystemet oundvikligen innebär.

Punkt två kan åtgärdas genom en mer transparent tillsättningsprocess med öppna hearings av de föreslagna domarna i riksdagen samt en strikt ”blind” meritokratisk tillsättning utan hänsyn till kollektiva attribut.

Punkt tre kan ganska enkelt korrigeras genom en processförändring där de juridiskt skolade domarna ges beslutsrätt vid mindre mål samt med ett jurysystem där oförvitliga medborgare lottas in i för att döma vid svårare brott mot liv och egendom.

Den första punkten är svårare, men inte desto mindre nödvändig att adresser, enär den rör ett paradigmskifte inom domarkåren. Som både polischefer som Carin Götblad och andra påpekat så är lagstiftningen men framförallt dess tillämpning inte i linje med den nya och hänsynslösa kriminalitet som växt fram under senare år.

Katarina Barrling skriver i en viktig krönika i SvD (se här >> ) att domstolsväsendet länge präglats av kriminologer med en straffientlig agenda där påståendet att ”stränga straff minskar inte brottsligheten” hamrats in överallt från Brå till domarutbildningen och därigenom bildat ett s.k. paradigm d.v.s. en ideologisk överbyggnad under viken domarna fattat sina beslut. Man har istället för straff i form av inlåsning hänvisat till ”sociala insatser” d.v.s. så låga straff som möjligt och samtal med socialsekreterare och psykologer kombinerat med stora ungdomsrabatter (Brottsbalken 29:7 för 18–21 år = upp till 55 % straffreduktion) därmed indikerande att människor som har rösträtt – och därmed anses intellektuellt kapabla att välja parti inför en komplex samhällsutveckling – inte kan hållas fullt ut ansvariga för sina gärningar när det gäller att skada andras liv och egendom. Kombinera detta med mängdrabatter för kroniska återfallsförbrytare och man inser lätt att individens ansvarighet och beslutskapacitet dels är ologiskt hanterad i svensk lagstiftning generellt och dels att hederliga medborgares rättstrygghet INTE är en prioritet i det svenska rättssystemet.

”Sociala insatser” vid vägs ände
Vi kan nu konstatera att dessa ”sociala insatser” inte gett resultat. Skjutningar och sexualbrott har skjutit i höjden på ett alarmerande sätt. Det mesta talar tvärtom för att den svenska rättspolitiken är direkt kontraproduktiv givet målsättningen att stävja brottsligheten. Detta kan enkelt visas genom att studera den s-k. Brottsålderskurvan (se graf nedan).

The age–crime curve is remarkably similar in shape across data source and represents the aggregate prevalence of criminal behavior. (Källa >> )

Grafen visar tydligt att de flesta brott begås i yngre år; således får inkapaciteringen störst effekt i just dessa år d.v.s. inlåsning för mognad, studier, självrannsakan och förhindrande av nya brott. Men i Sverige är det just i dessa år som straffen är som kortast och överseendet som störst. Som Barrling skriver:

”Men det krävs inga evidensbaserade studier för att slå fast att så länge en mördare [eller bilbrännare…] hålls fängslad är vederbörandes möjligheter att mörda [begå nya brott] ytterst begränsade. Sådana argument för inkapacitering har dock inte tillmätts samma tyngd som argumenten för sociala insatser och fängelsestraffens negativa effekter.”

Barrling citerar också SOU 1986:13 i vilken man för över 30 år sedan adresserade den gängse käpphästen från de flesta kriminologer att det alltid är ”socioekonomiska faktorer som styr brottsbenägenheten:
”Utvecklingen under senare decennier med betydande insatser inom t. ex. social- och arbetsmarknadspolitiken parallellt med den under samma tid starkt ökade brottsligheten ger en klar indikation om att förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden allmänt sett inte medför minskad brottslighet.”

Det måste till ett paradigmskifte
Det är hög tid för ett paradigmskifte inom den svenska domarkåren. Det nuvarande har nått vägs ände. Men på samma sätt som når det gäller skolan och det postmoderna pedagogindustriella komplexet är det en svår kamp att vinna för politikerna. Denna gång gäller det det kriminologindustriella komplexet med ”allt beror på socioekonomiska faktorer ”– Jerzy Sarnecki i spetsen.

Inte desto mindre måste det vinnas. Alternativet ser vi växa fram inför våra ögon: gated communities, skjutningar på öppen gata även utanför ”utanförskapsområdena”, grova kränkande rån i hemmen, kvinnofrid som blott ett avlägset minne. Valet borde inte vara svårt. Men det kräver en sak: statsmannaskap – och där faller det tyvärr som det ser ut idag. Kanske längre fram. Vi får hoppas på det.

P.S.
Självklart är inte längre straff/inlåsning med en genomtänkt pedagogik den enda lösningen på brottsligheten. Att öka numerären inom poliskåren är t.ex. centralt. Man måste också kombinera ovanstående förslag med en mer effektiv integrationspolitik med inriktning på assimilering i betydelsen bli delaktig i den svenska ”ödesgemenskapen” (särskilt viktigt när det gäller sexualbrottsligheten och gängkriminaliteten). Det är nämligen erfarenhetsmässigt och vetenskapligt klarlagt att en av konsekvenserna av avhumaniseringen av ”den andre” t.ex. den laglydige ”svennnen” och hans ”stat” och en motsvarande inomgruppidentifiering av och anknytning till klanen/den religiösa gruppen/kriminella gänget som den enda av verkligt värde minskar empatin för den utomstående gruppen vilken som lägre stående i värdehierarkin (förstärkt med tillmälen som ”rasisterna”/”de otrogna” och dylikt) med mindre samvetskval kan plockas på pengar, egendom och också utan skrupler utsättas för misshandel och till och med våldtäkter.

” ...intergroup empathy bias may be better characterized by out-group antipathy rather than extraordinary in-group empathy ” (källa >>) Detta är dock en förklaringsmodell som du sällan eller aldrig får höra i hallstämplade riksmedia heller av Brås kriminologer.
Fundera på varför.

Nytt nummer av Medborgarrätt!

Nedan finner du en länk till nr 3-18 av Medborgarrätt 2.0

Läs bl.a. om:

Domstolarnas förfall

Politiseringen av den statliga förvaltningen

Det oumbärliga svenska språket

Hotet mot äganderätten

Stöd MRRS och Meborgarrättspriset!

Länk MRRS_3-18

________________________________________________________

Stöd Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Bli medlem! Donera! För en bättre framtid för kommande generationer!

Tänk på oss i ditt testamente!

Postgiro: 19 69 92-2

Swish: 123 036 42 81

Så stärker vi rättssamhället och fördjupar den svenska demokratin

Konstitutionella frågor

Stora och viktiga grundlagsfrågor som till exempel avsaknaden av en författningsdomstol (ett rekvisit i nära nog alla civiliserade länder) eller att införa en andra kammare och respektera subsidiaritetsprincipen (verklig maktdelning mellan centralmakt och regioner) eller att minska antalet ledamöter i riksdagen (för att höja kvalitén) eller att införa beslutande folkomröstningar – tas sällan eller aldrig upp till debatt av det konstitutionellt ointresserade/okunniga och därför status quo-bevarande media- och kulturetablissemanget. Detta gör att demokratin, i en sklerotisk process, inte nöjaktigt kan reformeras utan riskerar att stelna och bli allt mindre funktionsduglig. Det vill vi ändra på genom att föra upp dessa och sammanhängande frågor på dagordningen.

Kärnfunktionerna och de grundläggande rättigheterna

Statens kärnfunktioner har försummats under lång tid. Som exempel så har varken Försvarsmakten eller Tullen under åratal fått det de begär för att upprätthålla en acceptabel nivå visavi sina ytterst rimliga mål i sina verksamheter – och det fattas åtminstonde 10 000 poliser. Notabelt är att försvar och rättsväsende – dessa för frihet, trygghet och samhällskontraktets bevarande centrala funktioner – bara belastar runt 5 % av statsbudgetens omslutning. Så det är inte det att det fattas pengar. Det är helt och hållet en fråga om den politiska maktens prioriteringar. Dessa prioriteringar vill vi försöka ändra på. Vi tror det är få vuxna medborgare som inte skulle inse det livsviktiga i denna uppgift. Stöd oss gärna i den.

Äganderätt och yttrandefrihet

Går vi till de grundläggande rättigheterna utan vilket inget välstånd och ingen verklig frihet kan finnas, så finner vi att den för välståndsbyggande så centrala äganderätten undergrävs av ideologiskt motiverade miljöaktivister som är fientliga till privat ägande och som nu är drivande på många Länsstyrelser och i Skogsstyrelsen. Samtidigt kommer signaler om tilltagande korruption inom kommunerna vad gäller tillsyn av och respekten för lagar och förordningar: inte minst kring äganderätten och byggandet – samt hur upphandlingar hanteras (se länklistan).

Sedan har vi den minst lika centrala yttrandefriheten. Här finner vi att den svenska regeringen ”har en dialog” med ledare för plattformar som Facebook och Twitter för att kväsa yttrandefriheten. Det kallas för att bekämpa ”hat och hot” (”hat” kan, genom att analysera konkreta fall, definieras som hård kritik mot det som generellt anses som vänsteråsikter: det vill säga kritik mot personer som förordar mångkultur, radikalfeminism eller öppna gränser för migration). Det hela blir inte bättre av en drakoniskt både utformad och tolkad hatbrottslagstiftning där författare och debattörer som lägger ut omslag på böcker som religiös satir eller som jämför religiöst oljud med åsneskrik dras inför domstol och inte obetydliga skattemedel läggs ned på dessa fall – varefter de i en någorlunda vuxen domstol blir frikända. Samtidigt läggs svåra brott som anmälda våldtäkter på hög på grund av uppgiven ”resursbrist”. Allt detta behöver förändras om inte tilltron till staten ska urholkas ytterligare. Under tiden man analyserar hur denna hatbrottslagstiftning bättre kan harmoniera med en nödvändigt vid yttrandefrihet och dessutom appliceras konsekvent bör en polismakt med resursbrist fokusera helt och hållet på att beta av liggande våldsbrott.

Yttrandefrihet eller åsiktskorridor?

Toleransen för avvikande åsikter är på många håll minimal: människor förlorar sina arbeten för att de baktalats av icke-frihetliga personer eller för att de sympatiserar med ett visst demokratiskt parti (se länklistan för exempel). Den så kallade åsiktskorridoren är på många håll lika smal som syrefattig och ogin – och den är dessutom ofta hårt vinklad mot ett viss håll: det icke-socialistiska, icke-identitetspolitiska, icke-radikalfeministiska/genusmetafysiska – för att inte tala om de med socialkonservativa åsikter. De har det inte lätt. Ett land kan inte utvecklas och inte kallas sig fritt med sådan brist på tolerans i debatten och sådana repressiva och mekanismer i spel: som t.ex. att man istället för saklig argumentation drar igång drev för att människor som har rätt till sina offentligt uttryckta åsikter ska tystas och t.o.m. bli av med sina arbeten och sin försörjning.

Det som beskrivs ovan tycks tyvärr utveckla sig till ett långsamt eroderande av det så viktiga förtroende mellan medborgarna och staten där respekten för dessa två grundläggande rättigheter undermineras. Därmed hotas själva samhällskontraktet – och det är förstås ytterst oroande för landets framtida utveckling.

Demokratin, medierna och rättsväsendet

Det bristfälliga ledarskapet

Möjlighet att utkräva personligt ansvar för ett bristfälligt politiskt ledarskap vid ett val är minimala det vill säga vi har ett ur demokratisk synvinkel ytterst medborgarovänligt valsystem som är riggat för ett partiledarvälde med vidhängande knapptryckarkompanier. Här behövs reformer: bland annat en både höjd rösträttsålder och höjd ålder för att bli invald samt obligatoriska digitala vitböcker för blivande politiker: vad de vill göra innan val och vad de gjort under den valperiod de valts för.

Kanske man också borde pröva val i enmansvalkretsar. Allt för att öka transparensen/genomlysningen, mognaden och kraven på de som aspirerar på att bli lagstiftare – och sedan knyta de som klarar detta närmare till sina väljare – för att de dels inte ska bli marionetter till partiledningarna och dels riskera att hamna i ideologiska bubblor utan nödvändig verklighetskontakt med sina uppdrags-givare.

Mediernas makt och ansvar

Medborgarna får bara en möjlighet att påverka politiken vart fjärde år och då ta ställning till ett paket av saker som partierna i fråga arbetar för och medierna fokuserar på. Viktiga frågor riskerar att kamoufleras eller nedprioriteras inte minst av de statligt kontrollerade medierna vilka agerar mer som maktens försvarare än dess granskare. Det kan handla om sådana saker som att “Sverige går bra nu” när i själva verket har en av de sämsta utvecklingarna i hela Europa av BNP per capita, antal migranter som de facto väntas anlända i relation till den torgförda ”åtstramningen” eller kostnaderna för invandringen. Bevis för detta är lätta att hitta i t.ex. den nyss genomlidna valrörelsen. Den så viktiga journalistiken ”tredje statsmakten” – inte minst den s.k. ”Public Service” som tvångsfinansieras av medborgarnas pengar – måste bygga på fakta och inte lies by omission – lögner eller halvsanningar genom utlämnande av fakta.

Domstolarnas förfall

Inom rättsväsendet förekommer jävsbedömda kotterier som Hilda och Ruben som utifrån könskollektivism väljer ut domare till rättsväsendet. Möjligheten till överklagande av domar har kraftigt begränsats och i de högre domstolarna avslås ofta prövningstillstånd utan motivering. Det är också oroande att domstolarna generellt tycks ha politiseras utifrån straffientlig agenda, inklusive att utvisningar av utländska brottslingar ej utdöms trots att lagen möjliggör det samt att de utvisningar som döms inte sällan upphävs i högre instans.

En tillfällighet eller ett utslag av dessa domstolars sammansättning och politiserade syn på migration och invandring? Något står inte rätt till här. Med betoning på rätt – och rättsmedvetande. Det politiserande nämndemannasystemet måste hur som helst bort. Det svär mot den grundläggande maktdelningsprincipen utan vilken verklig oväld i domstolsväsendet inte kan garanteras. Det folkliga deltagande kan ske genom införandet av ett jurysystem med inlottade oförvitliga medborgare utan partipolitisk anknytning.

Medborgarrättspriset

Vi räknar inte med snabba resultat. Men någon måste driva det nödvändiga förändringsarbete som krävs och förhoppningsvis kan leda till att i varje fall dina barn och barnbarn får ett bättre Sverige att leva och verka i. Ett av de sätt vi vill göra detta på att är att belöna andra som också driver opinion för samma gemensamma grundläggande mål: en sekulär stat där svensk lag gäller överallt i riket, det svenska språket som det sammanhållande kittet i riket, och nyckeln till både arbetsmarknaden och vår historia, ökad rättssäkerhet och trygghet på gator och torg, ökad maktdelning, en fördjupad demokrati byggd på verkligt folkstyre och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter som äganderätt och yttrandefrihet. Detta gör vi via bland annat genom Medborgarrättspriset, som delas ut varje år med diplom SEK 25.000.* Det kräver dock att vi har medel att göra det. Allt stöd för att kunna fortsätta dela ut detta välkomnas varmt.

Räkna inte med att politikerna utan starka ”blåslampor” i ryggen kommer att göra nödvändigt förändringsarbete. Vi behöver ditt stöd för att bidra till att detta sker.

Bli medlem! Donera! För en bättre framtid för kommande generationer!
Tänk på oss i ditt testamente!

Postgiro: 19 69 92-2 | Swish: 123 036 42 81 |

Vid donationer om SEK 5 000 eller däröver ingår, förutom ett diplom som tack, ett livstids medlemskap i MRRS.

Tack för ditt värdefulla stöd för ett friare, tryggare och mer demokratiskt Sverige!

* 2018 gick Medborgarrättspriset till Rebecca Weidmo Uvell.

__________________________________________________

Några relaterade länkar/källor

Medborgarrespekt versus medborgarförakt

Svensk politik har länge tenderat att vara paternalistisk, det vill säga medborgarna duger inte som de är utan ska uppfostras till någonting de ännu inte är, men som politiska ideologer funnit ut att de borde bli – för sitt eget bästa. Vi kan se till exempel se detta i olika förslag på begränsningar av familjernas frihet att ordna med sin barnuppfostran och passning som de finner för gott utifrån ett generellt stöd. Förslag som bärs upp av den bakomliggande tanken att familjerna bär på ett förlegat tankegods och att de är fyllda av fördomar till exempel om vad som är manligt och kvinnligt och därför inte förmår ta rationella beslut.

Medborgarna behöver således ledas framåt av staten och dess ideologer – i örat om nödvändigt. Dock drar man inte därav slutsatsen att om människor inte kan se sitt eget bästa och ges självbestämmande, hur kan man då försvara den politiska rösträtten i sig? Hur ska dessa stackare, om de inte ens förmår ta egna beslut om sina barn, kunna förstå en så komplex organism som ett helt samhälle och därmed kunna ta rationella beslut i ett val? Detta är faktiskt paternalismens slutstation: upphävandet av demokratin till förmån för ett ”expertvälde”, till exempel genuspedagoger och dito ”forskare”, sociologer och kommittéer av ”kulturarbetare” — och politiker förstås. Plötsligt är de alla förvandlade till något annat än demokrater.

Man kan bli lätt illamående av blotta tanken, men detta är obönhörligen paternalismens/maternalismens logiska och yttersta konsekvens.

I Schweiz hade en paternalist av svensk typ knappast ens kunnat inleda en politisk karriär, än mindre leda någon vart. Samma sak gäller förstås skatterna. I Sverige samlar politikerna in väldiga belopp, som de sedan gör av med i den lika väldiga offentliga sektor man byggt upp med ovan nämna paternalism som en av de viktigaste drivkrafterna. I Schweiz ska en skatt tas ut för ett välmotiverat offentligt behov och alltid för något som samtidigt respekterar medborgarens frihet och självbestämmande – annars blir man snabbt nedröstad i närmaste folkomröstning.

Samma sak gäller sparandet. Varje läsare inser efter lite reflektion att ha pengar på ”banken” är en specifik och mycket reell trygghet. Vem vill i grunden byta detta mot en av staten utlovad trygg pension genererad av ett politiskt system som ständigt – liksom likviditeten i statskassan – skiftar i både politik och ideologi?
Hand upp?

Så är det dock tyvärr i Sverige, som har bland det lägsta – och högst beskattade – sparandet i västvärlden medan sparandet i Schweiz är mycket högt och skattesatserna låga. Det är som med egendomsrätten: är den tryggad är den ett värn mot statens kleptomani och samtidigt en grund för yttrandefriheten. Likaså är sparandet – förutsatt ett sunt skatte- och banksystem – både en källa till reell trygghet och en utgångspunkt för större och mindre investeringar i ett civilt samhälle som växer och sjuder av kreativitet.

PS
Texten ovan är i stort hämtad från boken ”Omstart Sverige”
Du hittar den i närmaste digitala bohandel.

Nedan finner du en länk till nr 3-18 av Medborgarrätt 2.0

________________________________________________________

Stöd Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Konstitutionella frågor

Kärnfunktionerna och de grundläggande rättigheterna

Äganderätt och yttrandefrihet

Yttrandefrihet eller åsiktskorridor?

Demokratin, medierna och rättsväsendet

Det bristfälliga ledarskapet

Mediernas makt och ansvar

Domstolarnas förfall

Medborgarrättspriset

* 2018 gick Medborgarrättspriset till Rebecca Weidmo Uvell.

Några relaterade länkar/källor

Konstitutionella frågor

Kärnfunktionerna och de grundlägande rättigheterna

Demokratin, medierna och rättsväsendet

Medborgarrättspriset

Mer om MRRS