Svensk politik har länge tenderat att vara paternalistisk, det vill säga medborgarna duger inte som de är utan ska uppfostras till någonting de ännu inte är, men som politiska ideologer funnit ut att de borde bli – för sitt eget bästa. Vi kan se till exempel se detta i olika förslag på begränsningar av familjernas frihet att ordna med sin barnuppfostran och passning som de finner för gott utifrån ett generellt stöd. Förslag som bärs upp av den bakomliggande tanken att familjerna bär på ett förlegat tankegods och att de är fyllda av fördomar till exempel om vad som är manligt och kvinnligt och därför inte förmår ta rationella beslut.
Medborgarna behöver således ledas framåt av staten och dess ideologer – i örat om nödvändigt. Dock drar man inte därav slutsatsen att om människor inte kan se sitt eget bästa och ges självbestämmande, hur kan man då försvara den politiska rösträtten i sig? Hur ska dessa stackare, om de inte ens förmår ta egna beslut om sina barn, kunna förstå en så komplex organism som ett helt samhälle och därmed kunna ta rationella beslut i ett val? Detta är faktiskt paternalismens slutstation: upphävandet av demokratin till förmån för ett ”expertvälde”, till exempel genuspedagoger och dito ”forskare”, sociologer och kommittéer av ”kulturarbetare” — och politiker förstås. Plötsligt är de alla förvandlade till något annat än demokrater.
Man kan bli lätt illamående av blotta tanken, men detta är obönhörligen paternalismens/maternalismens logiska och yttersta konsekvens.
I Schweiz hade en paternalist av svensk typ knappast ens kunnat inleda en politisk karriär, än mindre leda någon vart. Samma sak gäller förstås skatterna. I Sverige samlar politikerna in väldiga belopp, som de sedan gör av med i den lika väldiga offentliga sektor man byggt upp med ovan nämna paternalism som en av de viktigaste drivkrafterna. I Schweiz ska en skatt tas ut för ett välmotiverat offentligt behov och alltid för något som samtidigt respekterar medborgarens frihet och självbestämmande – annars blir man snabbt nedröstad i närmaste folkomröstning.
Samma sak gäller sparandet. Varje läsare inser efter lite reflektion att ha pengar på ”banken” är en specifik och mycket reell trygghet. Vem vill i grunden byta detta mot en av staten utlovad trygg pension genererad av ett politiskt system som ständigt – liksom likviditeten i statskassan – skiftar i både politik och ideologi?
Hand upp?
Så är det dock tyvärr i Sverige, som har bland det lägsta – och högst beskattade – sparandet i västvärlden medan sparandet i Schweiz är mycket högt och skattesatserna låga. Det är som med egendomsrätten: är den tryggad är den ett värn mot statens kleptomani och samtidigt en grund för yttrandefriheten. Likaså är sparandet – förutsatt ett sunt skatte- och banksystem – både en källa till reell trygghet och en utgångspunkt för större och mindre investeringar i ett civilt samhälle som växer och sjuder av kreativitet.
PS
Texten ovan är i stort hämtad från boken “Omstart Sverige”
Du hittar den i närmaste digitala bohandel.
Facebook Comments