Debatt!

När medborgarrätt heter pengar

Centrum för rättvisa driver frågor som egentligen inte borde behöva drivas om vi hade haft ett sunt och väl fungerande myndighets- och rättssystem. De rättstvister de vunnit visar hur flagrant motparten – oftast svenska kommuner och myndigheter – bryter mot viktiga rättsprinciper, vare sig det är att köra över äganderätten som i Folkestafallet och andra fall (se här >> ) eller olagliga kvoteringar utifrån kompetenslösa kollektiva egenskaper som kön (se här >>).

En av de många allvarliga briserna i de svenska rättssystemet är hur svårt och kostsamt det är för allt fler medborgare att söka rättelse mot övergrepp av olika samhällsorgan. Verner von Heidenstams gamla devis Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar har tyvärr åter blivit aktuell.

I de fall som CFR drivit skulle knappast något ha kommit till rätten om inte CFR hade ställt up med resurser. Den statliga rättshjälpens inkomstgräns har inte ändrats sedan 1999, vilket innebär att  endast ca 40 % av medborgarna har rätt till rättshjälp mot kring 80 % i slutet av 1990-talet. Även beviljandet har gått ner och stannar på ca hälften av de som söker. Ofta hänvisar man i stället till människors hemförsäkringar. Sistnämnda gäller sällan till mer än en instans och de gäller inte överhuvudtaget vid överklagande av myndighetsbeslut, vilket sätter medborgaren i en prekär situation när sådana felaktiga beslut och rena övergrepp sker.

Visserligen kan en enskild söka skadestånd för fastslagna rättighetsinskräkningar av staten men JK är ytterst restriktiv med ersättningar till ostraffade svenskar och JK saknar helt möjlighet att ta upp felaktigheter som kommunerna begått – och där ligger de stora volymerna av händelser och beslut.

Samtidigt blir Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna allt mer överbelastad vilket betyder att det i praktiken är omöjligt numera för enskilda att få sin sak prövad där. En oroväckande utveckling i sig.

Det borde därför vara självklart för alla vänner av ett väl fungerande rättssamhälle att ställa sig bakom CFR:s krav på förbättringar nämligen att:

”1.Inför en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Det är orimligt att enskilda, som tvingas anlita jurist för att försvara sina rättigheter mot felaktiga myndighetsbeslut, inte kan få ersättning för detta.

2. Inför en möjlighet för Justitiekanslern eller motsvarande myndighet att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas.”

Man borde här lägga till det orimliga i JKs restriktiva policy för skadestånd när hederliga medborgare drabbas av fri- och rättighetskränkningar (utanför det kriminella området –  där är JK av någon anledning är extremt generös vid frikännanden). Det är otidigt, omotiverat och sänker respekten för JK som institution.

3. Om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad i ett fri- och rättighetsmål ska kostnaderna för rättegången kvittas och inte  som nu tvingas stå även motpartens kostnader.

Slutligen bör inkomstgränsen för rättshjälp höjas. Detta kommer att kosta en del pengar, men här om något är det angeläget med investeringar. Det finns gott om andra svarta slukhål för skattebetalarnas pengar att täppa till för att därefter föra över medel till statens kärnverksamhet.

Se hela CFRs viktiga text här >>

Regeringens utnämningspolitik ett allvarligt samhällsproblem

En försämrad service från våra statliga och andra myndigheter på grund inkompetens i ledningen är ett allvarligt samhällsproblem som inte bara påverkar kvalitén i den service som erbjuds medborgarna utan även kan hota själva rikets säkerhet, vilket den senaste IT-skandalen hos Trafikverket visar med all önskvärd tydlighet.

Som jag nämnde tidigare (se här >>) så beror detta i mångt och mycket på den politisering som utnämningen av chefer genomgått under ett antal decennier. Branschkunskap är numera ingen tungt vägande merit när den vägs mot att man är med i de inre politiska maktcirklarna och om man dessutom tillhör ett ”underrepresenterat” kön, desto bättre. Konsekvenserna av detta – att man utifrån matematiska kvoter och politisk lojalitet/reträttposter eliminerar verklig meritokrati – innebär som sagt hög risk för kompetensinfarkter av typen Trafikverket men också att man frustrerar de många verkligt kompetenta män och kvinnor som finns inom och utanför en organisation som bevisat sin kompetens men som aldrig kommer i fråga för de högsta posterna eftersom det politiska systemet sätter lojalitet och irrelevanta kollektivistiska kvoter framför bästa möjliga ledarskap. Denna frustration riskerar förstås att resultera i att de mest kompetenta lämnar en myndighet och går till t.ex. näringslivet. Denna brain drain försämrar då ytterligare en myndighets möjligheter att leverera kvalitet.
Här har vi en röta i staten som måste åtgärdas.

”Också Ekobrottsmyndigheten har haft interna problem. Dess f.d. generaldirektör, Eva Håkansson, förstod inte verksamheten hon var satt att leda. Det ledde till stor frustration hos de anställda. Med tanke på att Håkansson är socionom verkar det långsökt att utnämna henne till chef för Ekobrottsmyndigheten. Till skillnad från t ex Eliasson valde hon i våras att lämna jobbet. Och vad hände då? Hon blev istället generaldirektör för Datainspektionen. Socionom är tydligen en mycket gångbar utbildning för den som vill bli generaldirektör, speciellt när man inte behöver kunna något om den verksamhet som myndigheten ifråga bedriver.”

”Grunden för vårt konstitutionella system är att folkvalda och politiskt tillsatta personer kompletteras med opartiska [och visat kompetenta] tjänstemän och chefer som genomför vad politikerna beslutat.”

Den grunden är numera sprucken och sned. Går inte att bygga något på.
Måste göras om – och utan dröjsmål.
Kommer det att ske? Förstås inte på länge än.

Frestelsen från de maktägande i staten att tillsätta sina ”närmaste” och ta ovidkommande politiskt korrekta hänsyn är oerhört svår att motstå.

Hade vi en författningsdomstol kunde man dra regeringen inför skranket under åtalspunkten ”Beslut i strid med RF 12 kap, 5 § : ”
”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Lag (2010:1408).”

Att vi talar grundlagsbrott i angivna fall torde vara ostridigt.

Läs hela den intressanta bloggtexten här: >>

I nyhetsbrevet 3-17: MRRS utlyser en essätävling om den svenska grundlagen

Det är i snart 100 år sedan den allmänna rösträtten infördes i Sverige och även 100 år sedan Medborgarrättsrörelsens första ordförande Gustav Petrén föddes. Vi vill hedra hans arbete för en medborgarrättsligt starkare svensk konstitution genom att utlysa en essätävling med avsikten att få in konstruktiva förslag till förbättringar av den svenska Regeringsformen från 1974 – inklusive alla dess lappningar och lagningar sedan dess.

Gustav Petrén var tidigt ute och kritiserade den svenska regeringsformen från 1974 såsom varande ett hafsverk. Det fanns inledningsvis inte ens en skyddad katalog av mänskliga rättigheter, något som senare (någorlunda) åtgärdades – inte minst tack vare Petréns och Medborgarrättsrörelsens envetna kamp.

Kritiken mot vår nuvarande RF har sedan fortsatt: alltifrån Maktutredningen i början av 1990 talet över Demokratirådets rapport från 2004, SNS författningsprojekt Att förbättra demokratin till olika rapporter och böcker i ämnet.

Samtliga texter ovan har noterat det speciella med nuvarande RF, i relation till de flesta västerländska kulturländer: att den saknar en verklig maktdelning i staten, inklusive en författningsdomstol.  Man tar också ofta upp äganderättens svaga ställning liksom det kommunala självstyret som chimär via den senaste “gummiparagrafen” 14 kap 3: ”En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den”. Lag (2010:1408).

Genom att utlysa denna tävling vill vi försöka få igång en allmän medborgerlig debatt om förnyelse av den svenska grundlagen och hela det konstitutionella systemet.  De fel och brister vi ser i svenska politik med allt från ett allmänt slöseri med skattemedel, över en oförmåga att sköta statens kärnfunktioner som rättsväsende, polis och försvar, en dysfunktionell skola, vårdköer och en migrationspolitik som har dragit in landet i enorma svårigheter och lika enorma kostnader som inte någonstans ser ut att minska – bara rullas över på andra aktörer som kommuner och ytterst medborgare – så måste vi ställa oss frågan om det räcker att lappa och laga och om det istället inte är själva operativsystemet som är buggit och vi således behöver en om omprogrammering med påföljande omstart.

Läs mer på denna länk: https://mrrs.se/bloggar-debatt/essatavling/

Vårt nya nyhetsbrev bifogas. Sprid det gärna till vänner och bekanta.

MRRS_3-17

MRRS har angett sitt remisssvar om förändringar av vissa författningar

Promemorians hela titel är:”Anpassningar av de fastighetsrättsliga, associationsrättsliga, transporträttsliga och immaterialrättsliga författningarna till dataskyddsförordningen”. Ds 2017:19.”

Här nedan återges MRRS svar i sin helhet.

2017-09-07

Regeringskansliet

Remissvar Ju2017/05124/L1 – Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) har inget av uppenbar vikt att erinra mot de föreslagna anpassningarna av de fastighetsrättsliga, associationsrättsliga, transporträttsliga och immaterialrättsliga författningarna till dataskyddsförordningen. Vår bedömning är att de är balanserade med hänsyn taget till dataskyddsförordningens krav och svensk rättspraxis. De innebär inte heller några omfattande förändringar i existerande rätt.

Vad som ligger utanför den direkta remissfrågan, men som ändå är av vikt, är dataskyddsförordningen i sig. Kring denna förordning vill vi ta tillfället i akt att lämna följande kommentarer:

  • Dataskyddsförordningen begränsar kraftigt möjligheten för privata entiteter att sätta upp och hålla sökbara register kring personer. Sådana är i praktiken endast möjliga att hålla om de antingen bygger på direkta och fortlöpande uppdaterade medgivande från de registerförda, eller om de fyller ett syfte som är uppenbart av allmänt intresse. Vidare begränsas medlemsländernas möjligheter att hålla register, bortsett från om syftet är brottsbekämpning eller samhällelig säkerhet. Samtidigt undantas EU:s organ och byråer från kraven. Detta innebär i praktiken en försvagning av privata entiteters och medlemsstaters möjlighet att föra register till förmån för registerhållning på övernationell nivå, och en förskjutning av makten över att definiera samhällsnytta från den enskilde till staten och överstatliga institutioner.
  • Register fyller en viktig roll för att skapa ömsesidig tillit och gynna utbyte av varor och tjänster. Det är inte uppenbart när ett register börjar föras exakt vilka framtida nyttor för enskilda eller det allmänna som kan komma ut från registret. Dataskyddsförordningen begränsar möjligheten till nya registertyper och därmed framtida potentiell samhällsnytta från att uppkomma. Den innebär därmed en innovationsbegränsning som drabbar EU:s medborgare negativt relativt andra jurisdiktioner där sådan registerhållning är tillåten, och riskerar att minska den totala framtida samhällsnyttan.
  • Värdet av att värna personlig konfidentialitet skall således vägas mot den förskjutning i makt från den enskilde medborgaren till staten som lagstiftningen innebär. För ett fritt samhälle med decentraliserat beslutsfattande är fri informationsinsamling och informationshantering central. På samma sätt kan den statliga makten endast granskas om information går att göra tillgänglig och analyseras av privata entiteter.
  • Exakt hur dataskyddsförordningen kommer att uttolkas av de olika medlemsländerna och av EU:s organ är ännu inte tydligt för någon. Det är därför av högsta vikt att tolkningar görs som minimerar risken för förstatligande av informationshantering och begränsningar i informationsanalys av privata entiteter. Avvägningen mellan personlig integritet och personlig frihet att inhämta information är komplex och svår, och kräver att väl genomförda intresseavvägningar fortlöpande görs.

Med vänlig hälsning

Anders Borg                                                        Leif V Erixell
Styrelseledamot i MRRS                             Ordf. MRRS

Domskäl och domaretik

”Den svenska rättskipningen fungerar inte”, skrev förre hovrättslagmannen Olle Ekstedt i sin artikel i Dagens Juridik 2017-05-31. Den kan läsas här: >>. Jag tror att många av Ekstedts kolleger i grund och botten håller med honom om det mesta i artikeln, även om få av dem skulle uttrycka sig så drastiskt som Ekstedt.

Ekstedt efterlyser en rättspolitik och föreslår en rad politiska reformer, som skulle kunna få rättsväsendet att fungera bättre. Hans förslag är vettiga och förtjänar allt stöd. Det här inlägget innehåller ett förslag som inte finns med i Ekstedts artikel, men som har starka kopplingar till flera av hans förslag.

Domskäl är ofta otillräckliga. Ibland är de så knapphändiga att det inte går att utläsa hur domstolarna har resonerat. Ofta bortser domstolar från en rad viktiga omständigheter i ett mål eller stöder sig på ad hoc-hypoteser, d.v.s. hypoteser som de inte kan belägga. Några exempel på det visas i dokumentet här: >> .

Fullständiga och hållbara domskäl ligger i allmänhetens intresse men inte på samma sätt i domstolarnas. Därför kommer traditionerna för motivering av domar inte att utvecklas om inte domstolarna på något sätt stimuleras till det. En tänkbar väg är att göra domaryrket till ett legitimationsyrke, i linje med kvalificerade vårdyrken och i praktiken även advokatyrket. Utövandet av dessa professioner styrs av etiska normer. För att trygga att normerna efterlevs finns etiska nämnder som kan vidta åtgärder när normerna åsidosätts.

Det har gjorts många försök att skapa etiska normer för domare. Hittills har motståndet från tongivande domare varit hårt. Men om domarlegitimation införs via ett politiskt beslut, måste den reformen kombineras med en modern yrkesetisk kod för domare. En sådan kod bör täcka ett brett spektrum av valsituationer och bland annat innehålla normer för motivering av domar. Den nämnd inom rättsväsendet  som har att övervaka normernas efterlevnad, kan vi kalla reklamationsnämnden, RN. Ordet reklamation används vid klagomål på kommersiella varor och tjänster, men kan lämpligen användas även i samband med offentliga tjänster.

Ett system med reklamationsnämnd skulle utgöra en betydande trygghet för parterna i ett mål. När en dom avkunnats skulle det t.ex. kunna gå till så här:

Parterna studerar domskälen. Ena parten finner att en omständighet, som åberopats i målet, inte nämnts i domen. Den bristen reklameras. Domstolen har då att inför RN förklara varför denna omständighet inte nämnts. Om det kom sig av ett förbiseende, kunde domstolen åläggas att rätta till saken, vilket eventuellt kunde medföra ändring av domslutet. Om det i stället berodde på att domstolen hade funnit omständigheten betydelselös, återstod för domstolen att förklara varför. Kunde en acceptabel förklaring inte ges, fick domstolen ta målet under omprövning.

I en annan situation kan domen vara grundad på något, som domstolen påstått men inte kunnat belägga. Situationerna kan gestalta sig på otaliga andra sätt. Men vad som än reklamerats blir ärendets utgång bara en av två möjliga. Antingen godtar RN de skäl domstolen angett, eller så måste någonting i domskälen ändras.

Man ser omedelbart att en reform av detta slag inte bara skulle öka rättssäkerheten utan också innebära en betydande rationalisering. Hovrätterna skulle besparas alla överklaganden som enbart beror på misstag och förbiseenden från tingsrätternas sida. De mål som går till hovrätterna skulle då endast vara sådana som kräver svåra avvägningar. Mängden av överklaganden skulle därmed reduceras beydligt.

Men skulle inte processerna i RN bli en ännu större belastning för rättssystemet än överklagandena i dagens system? Kanske initialt, men knappast i långa loppet. Varje större reform kan medföra svårigheter i början. Men domarkåren kommer snabbt att anpassa sig till det reformerade systemet. När det väl satt sig, kommer RN förmodligen sällan att behöva anlitas. Vanligen torde det räcka med informella kontakter mellan domstolen och klaganden (något som de flesta domstolar i dagens läge helst undviker).

Att motivera en dom är jämförbart med att motivera ett vetenskapligt forskningsresultat. Men forskarna har alltid varit utsatta för kritik, vilket har framtvingat goda traditioner för presentation av forskningsresultat. Liknande mekanismer har inte funnits inom rättskipningen. Det finns inga etablerade former för intern kritik av domar, och kritik utifrån har snarare bekämpats än besvarats. Därför har det inte kunnat utvecklas någon god tradition för att skriva domskäl.

I domstolarnas perspektiv har det hittills inte funnits något behov av väl genomtänkta domskäl, dels eftersom domskälen inte har haft någon rättsverkan, dels därför att de inte fått överklagas. Men med ett lämpligt utformat system för reklamation av domar kommer ingen dom att vinna laga kraft om domskälen inte håller.

Anders Lundberg

Nej, utflyttning av myndigheter ökar inte statens legitimitet

När man tar del av regerings planer på att flytta ut myndigheter torgfört av civilminister Ardalan Shekarabi i P1 idag, så kan man inte låta bli att undra över den intellektuella nivån hos denna grupp av maktmänniskor.

 

 

INGET av de argument man nämner för utflyttning av statliga myndigheter håller för granskning.

1. ”Statens legitimitet ökar” om myndigheter flyttas ut i runt om i landet. Detta är förstås rent nys. Legitimiteten ökar när staten sköter sina KÄRNFUNKTIONER som rättsväsende, polis och försvar samt undviker att stänga servicekontor av olika slag som skattekontor och polisstationer. Men det handlar det inte om utan här ska myndigheter som Strålsäkerhetsmyndigheten – som inte har någon direkt inverkan på lokal nivå – flytta. Det hela är dessutom direkt förolämpande mot de medborgare som verkligen saknar t.ex. poliser i sina områden där alltså statens kärnverksamheter på det mest pinsamma sätt fallerar: ”legitimiteten” MINSKAR alltså samtidigt som Shekarabi med semantisk geggamoja påstår att den kommer att öka. Ridå.

2. ”Anknytningen till staten ökar”. Den ökar förstås inte p.g.a. den svaga rättsstaten – som verkligen kan öka den ”emotionella anknytningen” – men som nu tvärtom minskar. Dels säger man att det INTE handlar om sysselsättning så det argumentett faller också på lokal nivå. Vidare saknas i de flesta fall ”anknytning” till myndigheter som inte har några medborgerliga serviceorgan som t.ex. Skatteverket har.

3. ”Ökad effektivitet”. Det är är nästan det sämsta argumentet. Det finns förstås en anledning till att kunskapsintensiva myndigheter ligger i en huvudstad där det finns en stor tillgång till kvalificerad personal vilket kan vara extremt svårt att dels hitta ute i mindre städer dels få befintlig personal att flytta, vilket innebär stora och potentiellt allvarliga störningar i myndigheternas arbete. Dessutom innebär ett kluster av myndigheter stora möjligheter till synergieffekter i form av enkelt samarbete och möten.

4. Lägg till detta dessa flyttar kommer att kosta stora pengar, som kunde ha lagts på statens kärnfunktioner – d.v.s. att stärka statens legitimitet.

5. Stefan Löfven talar om att ”minska centralismen” men han förstår inte ens begreppet. Centralism innebär inte lokalisering av myndigheter utan statens makt visavi kommuner och regioner d.v.s. hur maktdelningen i en stat ser ut – och där viker inte regeringen en tum. Inte tu tal om att öka/förverkliga det kommunala eller regionala självstyret utifrån en sund subsidiaritetsprincip.

Summa summarum. Vi har en regering vars intellektuella kvalifikationer tycks stå i omvänd proportion till deras förmåga att producera semantiskt, och i detta fall direkt samhällsmenligt dravel.