Debatt!

Sverige har en alldeles för stor stam av heliga kor. En av dem är biståndsmålet ”1 % “ av BNP. Det är förstås fullständigt vansinnigt att ge en myndighet x-antal miljarder i klump att sätta sprätt på utan att först ha definierat nödvändiga mål för investeringar, gjort en ”affärsplan” för deras avkastning och följa upp med revision – och sedan utkräva ansvar. Istället får vi en institution – SIDA – vars huvuduppgift är att förgylla våra politikers etiska status ”vi är verkligen väldigt fina och GODA människor” (med de icke-tillfrågande medborgarnas pengar). En icke-idealistisk konsekvens blir dock – som med nära nog alla statliga myndigheter: de blir tvungna att förbruka sin anslag för att motivera sin existens, makt och grandezza. För den som arbetat med statliga myndigheter är processen lätt igenkännbar: mot slutet av året välkomnas fakturor på en det ena end det andra och kan man uppfinna något projekt som drar ut några extra miljoner desto bättre. Att budgetmål i procent av en totalsumma skapar incitament till kreativ bokföring för mottagaren är elementär ekonomisk psykologi – och SIDA är inte ett undantag. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen eftersom det gäller det att klara kvantitetsmålet. Man vill ju inte få mindre pengar (och makt och ära) nästa år – och få sin nytta och existens ifrågasatt.

”I en studie från 2002, ledd av nobelpristagaren Elinor Ostrom, granskades Sidas budgetarbete. Många anställda uppgav att de kände press att göra slut på anslagen, för att visa att pengarna behövdes, och trycket ökade mot slutet av budgetåret.” (SvD 24/10-17)

Se även Riksrevisionens rapport om UD:s ljusskygga hantering av biståndspengar där man agerar på samma sätt:
”Vad pengarna skulle åstadkomma i form av bistånd till fattiga gick inte ens att hitta bland UD:s dokument – det viktiga var bara att bli av med pengarna så fort som möjligt till FN och andra organisationer.”
(SvD 27/11-14).

Ett sjukt system? Svaret är givet.

Och skrapandet med foten inför både diktaturer i det förflutna och hårdföra stater idag där man bokstavligen gödslat och gödslar med hundratals miljarder av svenska skattebetalares pengar – minns Nordvietnam, Kuba, Zimbabwe m.fl. skurk- eller diktaturstater – är direkt pinsamt och en förblivande skam för det svenska politiska systemet. Nu senast Rwanda där Sverige bidrag med 230 miljoner kronor samtidigt som den närmast enväldige och brutale statschefen Paul Kagame – under vars regim oliktänkande tenderar att ”försvinna” enligt Amnesty – sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp!

Som både Hans Rosling och nu senaste Steven Pinker i hans senaste bok ”Enlightenment now” konstaterat så är det inte bidrag till fattiga – d.v.s. vanstyrda och korrumperade länder – som gjort hungrande barn mätta och satt fart på utvecklingen mot ökat välstånd utan det är väl fungerande institutioner av västerländsk typ (så mycket för den ondskefulla västliga kolonialismen…) med utvecklade institutioner för äganderätten – marknadsekonomi – för vetenskap och forskning (upplysningstänkande), för demokrati, en författningsdomstol ett någorlunda okorrumperat domstolsväsende samt yttrandefrihet. Sistnämnda så att makthavaren kan skärskådas och problem minimeras innan de får allt för destruktiva konsekvenser (vilket f.ö. alltid kommer att vara Kinas problem så länge enpartistaten finns kvar – med svåra samhällsproblem som följd). Detta bistånd kan stöttas med betydligt mindre och mer riktade resurser efter projektansökningar till en ny Demokratibiståndsmyndighet (vi kan kalla den DBM). Den  ska bara ha en administrativ funktion som väljer ut och finansierar projekt som föreslås från och utförs av organisationer inom det civila samhället. Sida kan således i förlängningen läggas ned samtidigt som en större reell utvecklingseffekt kan nås.
Win-Win.

Till detta ska läggas att den svenska migrationspolitiken har dragit och drar ohyggliga kostnader från det offentliga (skattebetalarna) och har inte varit samhällsekomiskt lönsam sedan slutet av 1980-talet (se t.ex. Jan Ekberg ”Invandringen och de offentliga utgifterna” från 2019 samt Joakim Ruist, ESO 2018:3) och är det allt mindre så med tanke på karaktären av invandring de sista åren. Kommunerna runt om börjar nu också nå taket för skattehöjningar och inte heller staten kan öka skatteuttaget drastiskt utan att driva livsnödvändig kompetens ur landet. Således behöver vi frigöra resurser på annat håll för att förhindra att samhällskontraktet upplöses.

Bara genom att till att börja med banta Sida med hälften så kommer man ändå att liga 0.1% över t.ex. Frankrikes budgetpost som ligger på 0.4 % av BNP (men helst ska man ta bort det kvantitativa målet helt samtidigt som man byter både fokus och metod). 20 miljarder minst om året hade då kunna frigöras efter nedläggning och införande av DBM ytterligare minst 10 miljarder årligen. Då hade svenska poliser – utan skattehöjningar och indragningar på andra håll – kunna får sina välförtjänta löneökningar, Tullen få mer resurser för att bl.a. kunna stävja den nu politiskt accepterade mentala misshandeln av svenska medborgare genom vardagsbrott via stöldligor med frigång i landet, Försvarsmakten få välbehövliga tillskott med mera. Detta skulle vara att stärka medborgarrätten – rätten till frihet under rättstrygghet – om något!

Efter valet är det hög till att leda denna övergödda och kraftigt orörliga kossa till slakt. Det finns faktiskt inget heligt över den: det är en chimär, en medialt exponerad hägring. Det finns mycket att vinna. INGENTING att förlora. Kontrollera vad ditt parti vill i frågan.

Leif V Erixell

Ni som fått vårt senaste nummer av Medborgarätt 2.0 (2-18) har också kunna läsa min ledare om den havererade lagstiftningen kring uppehållstillstånden för de ca 9000 afghanerna som saknar asylskäl.

Migrationsdomstolen i Malmö har nu i ett uppmärksammat fall underkänt denna lagstiftning, vilket i sig är närmast sensationellt. Men det är också hoppingivande ur en medborgarrättslig synvinkel. Om riksdagen fattar beslut som strider både mot internationella konventioner och övrig redan gällande lagstiftning och/eller grundlagen så är det bara positivt om domstolarna använder sin lagprövningsrätt – i väntan på en författningsdomstol.

”Migrationsdomstolen i Malmö anser att lagen håller så låg kvalitet att den inte kan tillämpas. Lagtexten om sänkta krav vad gäller att kunna styrka sin identitet är inte möjlig att tillämpa, menar domstolen som alltså underkänner lagen.

Att en svensk domstol underkänner en lag stiftad av Sveriges riksdag är extremt ovanligt och jag kan inte på rak arm minnas om och i så fall när det tidigare har skett.

Samtidigt är det förstås ett grovt underkännande av regeringens lagstiftningsarbete. Trots Lagrådets avrådan valde ju regeringen att gå vidare till riksdagen med förslaget. Framför allt Socialdemokraterna lär förlora trovärdighet på detta.”

(Läs hela artikeln i ärendet här >> )

Så lär det bli. Om man bara för att behålla makten går näst intill fanatiska migrationsaktivister tillmötes (Mp) för vilka lagen, konventioner och konsekvenstänkande bara är ett onödigt hinder som man inte anser sig behöva ta hänsyn till, så inte bara FÅR man betala priset i opinionen man SKA göra det. Det är så en demokrati sållar ut inkompetent ledarskap och ger andra chansen att ta över.

Bäste medlem och sympatisör till Medborgarrättsrörelsen i Sverige!

Bifogar nr 2-18 av vår minitidskrift (länk längst ned på sidan).

Med detta tillönskas en riktigt givande sommar! 

P.S.

Passar också på att påminna om årsavgiften för Er som ännu ej erlagt den.

Minimum kr 175:- . Alla bäckar små är viktiga om vi ska kunna dela ut Medborgarrättspriset nästa år samt göra andra insatser utifrån vår inriktning d.v.s. att stärka demokratin och de medborgerliga rättigheterna som yttrandefriheten, äganderätten, rättssäkerheten och den maktdelning i staten utan viken samtliga dessa rättigheter är i fara.

Postgiro: 19 69 92- 2  | Swisch:1230364281

Vi hörs igen efter valet – som vi hoppas ska innebära ett stärkande av det vi gemensamt arbetar för.

Mvh

Styrelsen genom Leif VE

MRRS_2-18_

Seminariet som jag har tagit del av hölls 31/5-18 i Stockholm.

Nedan följer några reflektioner kring seminariet och därefter en video över hela seminariedagen, vilken utgör ett rikt material över de ofta rent kafkaartade övergrepp på äganderätt och vanligt sans och förnuft som vanliga ansvarstagande markägare fått utstå.

Det som framkommer under seminariet är att en ny ickehuman ideologi sedan några år har slagit rot i våra Länsstyrelser och i Skogsstyrelsen, delvis styrd av en äganderättsfientlig lagstiftning och inte sällan stärkt av EU som med oändliga avstånd från t.ex. småskaliga vattenkvarnar-/kraftverk i Sverige uttalar sig tvärsäkert om deras fara för den biologiska mångfalden och att urgamla tillstånd behöver överprövas, trots att dessa kvarnar varit en del av landskapet i inte sällan hundratals år. Länsstyrelsen går fram med krav på så kallad MKB (Miljökonsekvensbeskrivningar) som i de flesta fall är meningslösa eftersom de flödande vattnet och ev. dammar i dessa gamla kvarnar sedan länge är integrerade i den biologiska kretsloppet. Slöseri med tid och resurser med andra ord, resulterande i inget annat än pennalism och kapitalförstöring.

Denna nya ideologi jag nämnde ovan kan kallas naturfetischism och innebär någon så radikalt som att människan och dess verksamhet blir sekundär till små lokala biotoper, djur eller insikter som byråkrater på Länsstyrelsen hävdar har företräde framför både äganderätten, en verksamhets effektiva bedrivande och respekt för generationers vård och ansvar för sina marker. Och detta utan några bredare konsekvensanalyser eller humanistiska reflektioner.

Ett exempel redogjort för av Anders Göransson: 5 st markägare fick avverkningsförbud med hänvisning till att lavskrikereviren minskat i områdena. Ingen analys om en minskning från 32 till 11 skulle ha någon helst effekt på utbredning av arten i stort d.v.s. om någon risk för utrotning eller ens i närheten av detta förelåg. Vilket det definitivt inte gör. Naturfetschismen kombinerar alltså en deklasserande syn på människan (för vars lycka och välstånd alla människor rimligen arbetar i sista instans!) med en våldsamt uppförstorad och samtidigt inskränkt syn på olika naturfenomenens betydelse i det lokala området.

Alla förstår att om ett djur är utrotningshotat att man måste vidta vissa försiktighetsåtgärder, men det handlar det i det flesta fall inte om utan istället används naturfenomen som en ursäkt för att utifrån ett miljöaktivistisk perspektiv angripa äganderätten och pennalisera och utöva paternalistisk makt över hederliga och hårt arbetande och i de flesta fall för naturen rimligt ansvarstagande medborgare. Detta kombineras inte sällan med byråkratisk inkompetens. I fallet med Lavskrikan återkom Länsstyrelsen efter nästan två år och medgav att man räknat fel. Självklart ges ingen ekonomisk kompensation av staten för uteblivna intäkter p.g.a. nämnda inkompetens. Detta anses medborgaren behöva tåla. Det gäller ju trots allt en handfull revir av Lavskrikan, som genom naturfetischismen satts på den tron som människan sedan urminnes tider – av naturliga skäl –  innehaft. Att det rör sig om en ideologi som inte är faktabaserad utan närs av en slags extrem miljöaktivism och alarmistisk klimatdiskurs kan även uttryckas som det gjorde i en debattartikel i nwt.se 4/10-18 där de bl.a säger: ”Grunden är påståendet att den biologiska mångfalden i skogen är hotad. Ett påstående som verkar helt taget ur luften”. Se här >>

Ett annat exempel på nämnda naturfetischism är bonden Joakim Frank som ville ta bort 180 meter en del av sina 9500 meter (!) långa stenmurar. Både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen avslog begäran med hänvisning till det s.k. ”biotopskyddet” och ”nyckelbiotoper” vilket i sammanhanget torde vara fullständigt befängt. Först tre år senare fick han rätt i Hovrätten. Tala om att förbruka tid och resurser helt i onödan!  Och så där håller det på riket runt. Det är en skrämmande bild vi ser ta form där Naturfetischismen antar en ren sektkaraktär och dessutom blandas upp med angrepp på själva äganderätten, bl.a exemplifierat av regerings utredare Charlotta Riberdahl (miljöaktivist av Länsstyrelsetyp) som ifrågasatte det privata ägandet av skog eftersom resursen är en så viktig del av ”det globala klimatet”– som om planekonomiers/staters skogsbruk på någon som helst plats på jorden har visat sig miljömässigt positivt eller utförts med överlägsen effektivitet!
Här ser vi f.ö. de socialistiska bockhornen ganska tydligt. Riberdahl fick visserligen gå, men det var en symbolisk gest för att gjuta olja på vågorna. Inget nämnvärt har ändrats i ideologin, Länsstyrelsernas beteende eller lagstiftningen.

Nedan följer en video över seminariet som jag starkt rekommenderar att man tar del av rätt igenom. Om Ni bara har tid med ett anförande så ta Lena Eks som börjar 14.20 in i videon. Läget ute i bygderna är allvarligare – och sorgligare – än vad de flesta inser. Den kunskap som presenteras i seminariet behöver spridas vitt och brett så att de här naturfetischisterna och deras människofientliga ideologi kan rökas ut ur de statliga och kommunala institutionerna, så att människan åter kan ta sin självklart centrala – men ansvarsfulla – plats i naturens mitt. Efter Lena Eks anförande kommer en lång rad av hårresande exempel på både myndighetsagerande och en lagstiftning som har lämnat medborgarrättsperspektivet långt bakom sig och gått in i en värld av rättsosäkerhet och pennalism som borde vara ovärdigt ett urgammalt skogs- och markbrukarland som Sverige.
Även juridiska frågor gås igenom i videon. Bra att känna till för dig som markägare.
Upp till kamp för ett återtagande av medborgar- och äganderätten!