Debatt!

När den svenska bankkrisen inträffade i Sverige (1987–1993) fick den självförvållande svenska krisen förödande effekter för både den svenska ekonomin och för allmänheten. 60 000 skötsamma företag fick vara med och betala vad krisen kostade. Medan de flesta svenska storbankerna gick relativt oskadda ur krisen.

När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs för 10 år sedan år 2008, spred sig finanskrisen över hela världen. De som levt med bägge kriserna menar att risken för en ny bankkris nu är överhängande beroende på övervärderade tillgångar i bland annat i form av bland annat överbelånade bostäder och kommersiella fastigheter.

I Sverige 2018 ser de svenska bankerna inte så mycket starkare ut innan Lehman Brothers kraschade för 10 år sedan. Då var Swedbank och SEB var nära att gå omkull efter en vettlös expansion i Baltikum, skriver ekonomijournalisten och författaren Birgitta Forsberg i Svenska Dagbladet (SvD 2018-09-15).

I sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag) skriver Birgitta Forsberg att de svenska bankerna knappast har lärt sig något vad som händer när det råder en svensk eller global bankkris.

I samband med att Lehmans Brothers kraschade passade Swedbank på att jaga tillväxt och höga vinster tillsammans med SEB i Baltikum och Ukraina, skriver Forsberg i sin bok. Snart skulle både Lettland och Ukraina kollapsa.  Ovanpå detta satt Swedbank och lånade upp pengar på korta löptider – mitt i en finanskris. Den gången var Swedbank i akut behov av hjälp – och fick det.

Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Tjänstemännen och politikerna betonade att de hjälpte hela branschen, inte en enskild bank. Men sanningen är att de framför allt hjälpte Swedbank. Utan svenska skattebetalarnas hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll.

Svenskarnas skulder har ökat lavinartat sedan bankkrisen 1987–1993. Jag har skrivit om detta i min bok: ”Från bankkris till börskris” (2003) Den svenska bankkrisen är den svåraste ekonomiska krisen som drabbat Sverige. Bankkrisen fick stora ekonomiska påföljder: företagarna och hela svenska folket fick stå för notan. På grund av den krisen ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder.
Räntan steg till 500 procent.

Nu varnar tunga ekonomer för en ny kris. I världens rikaste länder har skulderna sedan den senaste krisen ökat från 235 till 265 procent av BNP.  I Sverige har skenade bostadslån gjort att skulderna ökat ännu mer –från 229 procent till 275 procent enligt Finansinspektionens senaste stabiliseringsrapport. Enligt Bloomberg News är svenska bostäder mer än 60 procent övervärderade.

Kapitalförvaltaren Steve Eisman vad den som förutsåg den bolånekris som orsakade finanskraschen i USA för tio år sedan när Lehman Brothers kraschade. Steve Carell gör rollen som Eisman i den mycket sevärda filmen ”The big short” som finns tillgänglig på Netflix. Det mest chockerade för hans del under denna kris var att tillsyningsmyndigheterna inte gjorde något. De försökte inte ens skydda husägarna utan bara bankerna.

Det var precis vad som hände under den värsta krisen i Sveriges historia 1987 –1993, när staten och bankerna i stället för att rädda företagen, tillät bankerna att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder – lägga beslag på alla företagens tillgångar genom olika ”skräpkreditföretag” – trots att det var bankerna och svenska politiker som själva orsakade krisen.

”Vi tänker inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda Lehman Brothers”, meddelade finansminister Hank Paulson när Lehman Brothers stod inför konkursens brant. Men det var precis vad den svenska staten gjorde när det blev bankkris i Sverige.

De svenska krisbankerna kunde fortsätta som vanligt och berika sig själva med stöd från staten och sina kunders tillgångar. Bankerna fortlevnad skulle garanteras. Men 400 000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Oskyldiga företagare tvingades begära skuldsanering, trots att det var staten och bankerna som var skyldiga till deras obeståndssituation.

Den fråga som återstår att besvara är när nästa bankkris inträffar, vilken ingen vet. Men vad vi redan vet är att när den kommer så kommer den att drabba både Sverige och resten av Europa hårt. Mycket tyder på att krisen faktisk inte är långt borta – och vi det vilka som kommer att drabbas. Det blir i första hand de bolånetagare som köpt sina bostäder alldeles för dyrt och inte längre kommer att ha råd att bo kvar. Fastighetsspekulanter borde sälja av nu, innan krisen inträffar och räntan stiger. Företagare borde också se om sitt hus innan de får se sina krediter indragna. De riskerar annars att straffas när räntan stiger, stormvindarna tilltar och krisbankerna börjar– som så många gånger tidigare – plocka vad de kan från företag och vanligt hederligt folk som naivt har trott at man i alla väder kan lita på sin bank.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Många av de svenska domar som jag tagit del av och skrivit om i mina artiklar och böcker, i egenskap av författare och skribent i finansrätt, vittnar om domstolarnas oförmåga att tänka juridiskt.  Min uppfattning är att Sverige fortfarande inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera.

Eftersom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i den följande EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram och undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953, numera även ingår i den svenska lagstiftningen, är det av största vikt att EKMRs regler följs även i vårt land.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men EKMR skulle börja tillämpas i vårt land fullt ut i först i samband med Sveriges medlemskap i EU men domstolarna gör det fortfarande inte i många fall.

EKMR innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s  Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.  Varför inte dessa garantier följs fullt ut i vårt land, är en gåta som måste besvaras. Låt mig därför bara ge två exempel där Sverige inte följer EKMRs bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Det första fallet gäller Allard mot Sverige Ansökningsnummer 35179/97. Dom i detta mål avgjordes i Europadomstolen 24 juni 2003. Vinnare i målet är en kvinna i Stockholm, Inga Allard, som efter 13 år processande i domstol fått fel i alla rättsinstanser men först långt senare får fullständig upprättelse i Europadomstolen. Samtidigt som den svenska rättvisan får en rejäl knäpp på näsan av Europadomstolen, inklusive Högsta domstolen (HD) i Sverige.

I domen konstaterar Europadomstolen att de svenska domstolarna har kränkt Allards rätt till sin egendom och att Sverige därmed brutit mot flera artiklar i ett av EKMRs tilläggsprotokoll. Målet handlar mer om en ofullkomlighet och klumpighet i det svenska systemet, än om brister som måste rättas till genom lagändringar.

Vad fallet handlar om är den olagliga rivningen av en fastighet. Allard ville att domstolen skulle inställa rivningen. Hon förlorar i tingsrätt och hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd. Kronofogden beviljade rivningen av hennes fastighet trots parterna uttryckt sin vilja att vänta. Genom detta beslut har Sverige kränkt EKMRs artikel 1 och artikel 8. Efter 13 års kamp får Allard ett miljonskadestånd genom ett enhälligt beslut från Europadomstolen i Strasbourg.

Ett liknande fall som jag nyligen tagit del av som inlämnats till Justitiekanslern med begäran om skadestånd så sent som 2018-07-04  ( ärende 4458-18-43). Detta ärende handlar egentligen om samma sak, där domstolarna inte följer EKMRs bestämmelser och river, enligt min uppfattning lagstridigt en fastighet, med stora ekonomiska konsekvenser för de som äger fastigheten.

Fallet handlar om vad som hände före och efter en överlåtelsehandling som träffades i Mora den 13 augusti år 2000. Det rör en överlåtelsehandling där Bjarne Norman, som var enda delägare i dödsboet efter Eskil Emanuel Engvall, överlät den egendom och de tillgångar som dödsboet lämnade efter sig och omfattade alla skulder som dödsboet äger vid undertecknandet av denna handling. Vad som hände efter detta datum var att Monica Nilsson och Jan Nilsson, från och med detta datum ensamma ägde att teckna dödsboet.

Detta fall har påfallande likheter med fallet Allard ./. Sverige 35179/97 där staten förlorade ett mål i Europadomstolen. Detta fall avgjordes anmärkningsvärt nog i Europadomstolen bara tre månader innan kronofogdens rivning av den husgrund som uppförts och vars bygglov beviljats genom två regeringsbeslut.

Likheten med Allardmålet finns också att kronofogden tillät rivningen både av Monica och Jan Nilssons husgrund och förrådsbyggnad, när det fortfarande pågick flera processer. I detta mål träffades också en förlikning mellan parterna som kronofogden inte tog hänsyn till innan rivningarna. I deras fall framgår det också att kronofogden gick in på dödsboets arrendetomt och rev den nyanlagda husgrunden, inklusive nyanlagda vatten och avloppsledningar och nyanlagda elinstallationer. Förråd med dödsboets tillhörigheter bortforslades. Detta trots att två regeringsbeslut beviljat bygglov på arrendetomten redan 1993 -10-28 och 1989-11-30!

Monica och Jan Nilsson tvingades svara i Falu tingsrätts fastighetsdomstol (Mål F 34/94) och senare i Svea hovrätt (Mål 1621/95:58) trots att rätten skulle insett att Monica Nilsson inte kunde vara rätt svarande i detta mål. Domstolarna har därför på ett uppenbart sätt brustit i sin skyldighet att samvetsgrant pröva vilka parter som skulle ha svarat i detta mål.

Sammantaget är det lätt att konstatera –efter att ha läst igenom det processmaterial jag tagit del av – att hela denna process även strider mot EKMRs artikel 6 för skydd av mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar att:

”Var och en skall, vid prövningen av hans rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.”

De brott som skett är också att proportionalitetsprincipen har inte har följts i bägge målen. Beslutet att riva den nylagda husgrunden och uthus i det senare fallet var felaktigt. Därför led Monica och Jan Nilsson stor ekonomisk skada. Det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. I bägge fallen finns det ingen anledning att förstöra stora värden innan hela ärendet har hunnit avgöras på ett korrekt sätt.

Europadomstolens utslag i fallet Allard mot svenska staten måste därför ses som en tillrättavisning av hur svenska domstolar tillämpar lagarna på samma sätt som i fallet med Monica och Jan Nilsson som ensam äger rätten att teckna dödsboet, men hittills inte fått rätt i sakfrågorna trots att de – enligt min uppfattning –  hela tiden haft rätt i sak.

När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mitt förmenande  Europadomstolens domslut även betraktas – och respekteras – som en slutlig prejudikatinstans i denna typ av ärenden i Sverige.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt