Författare: Debattredaktionen

Därför att utbyggnaden av vindkraftverk, som riksdagen beslöt 2009, är själva grunden till den förda politik (grundat i det påstått farliga CO2) som lett till energikrisen men också till en skövlad natur, tiotusentals människors skadade hälsa och egendomar som drastiskt förlorat i värde.

Naturligtvis visste politikerna i regeringen Reinfeldt 2009 om att Sverige hade ett stort överskott av CO2-fri el från vatten- och kärnkraftverk och att landet inte hade kolkraftverk. Dessutom visste de att svensk lag Miljöbalken, EU-Maskindirektiv och grundlagens allemansrätt förbjöd att sätta upp vindkraftverk i Sverige.
Trots det hade mäktiga ekonomiska internationella intressen lobbat för en utbyggnad genom att helt enkelt strunta i dessa lagar med en hänvisning till den svenska Plan- och bygglagen. Enligt den påstods vindkraftverk vara byggnader och inte maskiner. I regeringen Reinfeldt var det främst energiminister M.Olofsson C som drev frågan av personligt intresse. Dessutom hade lobbyisterna genom riksomfattande värvningsmöten med mat och dryck lyckats övertyga kommunpolitiker och tjänstemän att vara med och tjäna pengar på utbyggnaden genom att sätta upp egna verk eller genom att köpa andelar i dem.

Det dröjde till 2011 tills alla klagomålen tvingade regeringen att erkänna att vindkraftverk är maskiner. Men då beslöt regeringen i regeringsbeslut I 6 att säkerhetskraven i Maskindirektivet inte får ingå i den rättsliga prövningen av tillstånd för vindkraftverk. Till denna dag lyder domstolarna den befallningen trots att den strider mot Grundlagens entydiga krav på att den politiska makten inte fick styra domstolars beslut.

Trots anmälan reagerade varken EU-kommissionen eller FN/ECE mot detta regeringens brott mot grundläggande demokratiska krav om att den politiska makten måsta vara skild från den dömande och brott mot överställda EU-direktiv.

EU nöjde sig med ett skriftligt svar från regeringen att Maskindirektivet tillämpas korrekt istället för att på plats konstatera att maskiner kördes till och med utan att vara CE-märkta, vilket är ett grundläggande krav. *FN tog 4 år på sig för att kasta anmälan i papperskorgen om brott mot Åhuskonventionens bestämmelser om allmänhetens rätt till medbestämmande.

När ingen lag kunde stoppa utbyggnaden kunde politik och domstol se till att de flesta utländska skeppsredare, pensions- och andra fonder och kinesiska staten tillsammans med en uppsjö av privata rufflare fick sätta upp nästan 5000 maskiner som skövlade naturen och gjorde tiotusentals närboende sjuka.

Men vindvansinnet spred sig som pesten över hela samhället. Denna gång inte med råttor utan denna gång med ett litet parti virrhjärnor som på allvar påstod att de kunde påverka klimatet med bidrag till elcyklar.

Naturligtvis vet politikerna också att befolkningen motsätter sig att leva vid dessa farliga maskiner. Därför försöker den svenska politiken frenetiskt hindra allmänhetens inflytande över den förda politiken så som den garanteras i internationell lag, Åhuskonventionen, EU-konventioner och direktiv. Dessa lagar ger en modern demokratisk roll för medborgares deltagande i beslutsprocesser. Den rollen har svensk politik envetet förhindrat eftersom utbyggnaden av verken är själva grunden för det “gröna” samhället och får inte hindras av att befolkningen lägger sig i.

Det har nu 2019 åter retat upp EU-kommissionen som kräver att svensk politik skall ändra lagar så att modern demokrati kan utövas även i staten Sverige. Denna gång konstaterar Kommissionen att Sverige inte har tillämpat MKB-direktiv,  Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. Nu svarar svensk politik i Riksdagsbeslut CU 24, 22.6.2021 med att inte ändra Miljöbalken utan istället Plan- och bygglagen så att inget vindkraftverk får byggas utan att området har detaljplanelagts och i den planeringen skall berörd allmänhet delta. Svensk politik har nogsamt undvikit att informera allmänhet och kommuner om denna ändring.

Det tycks som om bygget av verken fortsätter som vanligt tills målet om 100TWh ny el från 15000 nya verk har uppnåtts i strid mot en alltmer förbittrad allmänhet.

Inte heller Högsta domstolen bryr sig om vad EU- kommissionen tvingar Sverige att göra. 23.3.2022 beslutar den att ingen klagande i ärendet Stockåsbodarna (Svea hovrätt i M 9738-21) har talerätt och ger därmed lov att bygga vindkraftverk utan att riksdagens lagändring får gälla. Blir bygget trots det lagligt? Vad händer när politiker i kommunfullmäktige beslutar att strunta i lagändringen och ger tillstånd till vindkraftverk? Blir de lagliga trots att området inte detaljplanelagts?

Vindvansinnet har påverkat Sveriges statsbärande stora parti så till den milda grad att det fortfarande inte kan släppa tanken att påverka klimatet med bidrag för elcyklar och därför beslutat att skövla återstoden av Sverige med ytterligare tusentals vindkraftverk och inte ens det faktum att befolkningen blivit rasande när de har drabbats av deras politik med skenande priser på energi och mat som ytterligare en negativ konsekvens, tycks påverka deras politik!

Partiet som en gång var den arbetslösa och svältande befolkningens räddare har nu blivit så biten av klimatalarmismen att den endast drömmer om lyckan i ett förmodat “grönt” samhälle. Övriga partier tycks godta denna politik som de facto innebär  att tvinga på befolkningen svåra umbäranden, trots att politiken grundas på regelrätta bedrägerier gentemot  Sveriges befolkning; vilket har visats ovan.
Kan det ändras i nästa val?

Bernd Stymer
valab@helgaro-liv.se

P.S. (från redaktionen)
Se även denna mycket instruktiva video i ärendet: >>

Och  denna >>

En fastighetsaffär som tagit 33 år och köparna har fortfarande inte kunnat nyttja sin fastighet. Nedanstående artikel vittnar om pågående rättsövergrepp och brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna av myndigheter och rättsväsendet i Sverige.

Den 19 september 1984 undertecknade Monica och Jan Nilsson ett köpeavtal gällande en bostadsbyggnad. Överförmyndaren i Mora kommun företrädde säljarpartern. Med köpet följde ett befintligt gällande bostadsarrende från 1964. Enligt JB 10:7 är huvudregeln att arrendatorn ej får sätta annan i sitt ställe utan att dessförinnan erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället.

Överförmyndaren har genom vårdslöshet försummat att följa de i arrendelagstiftningen angivna rekvisiten för samtycke och överlåtelse.

Makarna ansökte den 16 april 1987 om bygglov. På grund av flera överklaganden kom det att dröja 6 år och 6 månader innan bygglov beviljades. Två Regeringsbeslut krävdes, 30 november 1989 och 28 oktober 1993.

Byggandet av en ny bostad påbörjas 1994. En betongplatta med golvvärme, el, vatten och avlopp drogs in till en kostnad av ca.450 000 kr. Överförmyndaren var vid tillfället underrättad och gav fullt klartecken till att riva den gamla byggnaden och bygga nytt.

Fel part i målet
Genom dom Falu Tingsrätts Fastighetsdomstol och slutligen i Svea Hovrätt 19 november 1997 fastslås att makarna inte har någon nyttjanderätt till fastigheten. Processen kan betraktas som både rättsövergrepp och rättegångsmissbruk. Dels var köparen fel part i målet och bevisbördan kan således inte placeras på denne. Tvärtom ankommer det på Mora kommun att känna och följa lagen samt ta ansvar för ingångna avtal. Domen visar att bostadsarrendet genom överförmyndarens vårdslöshet kvarstår hos säljarparten.
2000 övertog makarna Nilsson dödsboet och blev på så vis ägare av egendomen inklusive arrenderätten.

Rivning under pågående rättsprocess
Kronofogden anlitar den 15 april 2003, utan köparnas vetskap, ett företag som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder den nygjorda husgrunden, river upp vatten och avloppsledningar, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet. Kostnad för detta arbete var 31.250 kr vilket drogs direkt på Monica Nilssons lönekonto. Detta trots att dödsboets advokat Åke Söderman fem månader innan kronofogdens förstörelse av dödsboets egendom hemställt att Mora kommun inte skulle vidtaga några rättshandlingar mot dödsboet då det föreligger välgrundade skadeståndsanspråk mot Mora kommun. Ingen reaktion från Kommunen. Verkställigheten fortsatte utan dödsboägarnas vetskap.

Här sker ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Proportionalitetsprincipen har inte följts. Beslutet att riva den nyanlagda husgrunden och uthus var felaktigt, dvs. det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. Det fanns ingen anledning att förstöra värden för 450.000 kr innan ärendet avgjorts och rättsprocessen ännu pågår.

Likhet med fallet Allard mot Sverige
24 juni 2003 kommer en dom där svenska staten har förlorat ett utdraget mål i Europadomstolen. Allard mot Sverige, ans.nr 35179/97. Det finns påfallande likheter mellan ovan beskrivna process och Allards fall. Domen mot Sverige kommer cirka tre månader efter kronofogdens rivning av makarnas husgrund.

Sture Lysén, professor i folkrätt kommenterar Allards dom:
”Domen visar på svenska domstolars oförmåga att tänka juridiskt och att man inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera”

Rättsövergrepp
De har nu under 33 år hindrats nyttja sin egendom. Makarna Nilsson har utstått ett stort personligt lidande och den ekonomiska skadan de drabbats av är avsevärd. Bara mätbara kostnader som de förlorat uppgår till 5 miljoner kr. De har hela tiden agerat korrekt. Men har förlorat allt. Nu kvarstår bara stora obesvarade frågor.

Varför förtiger överförmyndaren, Mora kommun, i sitt vittnesförhör i Tingsrätt och Hovrätt att samtycke och överlåtelse inte uppfyllts enligt lagen, köpeavtal och arrendeavtal?

Varför har Tingsrätten och Hovrättens ledamöter inte förmåga att inse att köparna felaktigt tvingats av rättsväsendet att svara i rättegång för fel i överlåtelsen av en arrenderätt?

Varför anlitar Kronofogden ett företag under pågående rättsprocess som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder en nygjord husgrund, river upp vatten och avloppsledning, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet?

Dessa stora frågor är tyvärr obesvarade. De behöver besvaras – och ansvar utkrävas.
Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Edla Jansdotter Nilsson

Har den som äger skog full äganderätt till en egendom? Eller är skogen det allmännas egendom som skogsägaren bara får arrendera? Tre skogsägare, Anna, Lisa och Erik Westholm, svarar i SvD 27/3 bestämt nej på första frågan, och lika bestämt ja på den andra.

Min familj är skogsägare. Jag har erfarenhet vad som händer om man inte har förfoganderätt över det man äger. Man sköter det helt enkelt inte. Varför skulle jag investera pengar och arbetsinsatser i något som det är osäkert om jag får tillgodogöra mig avkastningen av?

Det finns erfarenheter av detta i allmänt ägd skog och kolchosjordbruk i Sovjet, Kina, Nordkorea, Jugoslavien m fl socialistiska folkrepubliker. Det går att läsa om detta i en stor litteratur. Det är märkligt att det trots detta finns människor som fortfarande har kommunistiska griller. I Sovjet svalt 20 miljoner människor ihjäl under försöken med kollektivjordbruk.

Men jag har inte bara läst teorin och erfarenhetslitteraturen som utbildad och verksam nationalekonom. Jag var med Olof Palme och Alva Myrdal till Zimbabwe 1983 då Robert Mugabe behövde hjälp att utveckla landet med Sverige som förebild. Jag var där under tre år. Men där fanns också experter från Nordkorea och Jugoslavien så vid sidan av de vita och svarta farmarna formades kolchosjordbruk. På mitt initiativ skulle jordbeskattning skrivas in i lagen och det skedde men efter alla kompromisser blev det ”land use tax” (markanvändningsskatt). Utan ”use” skulle staten erkänna att land kan ägas. Det var mot både socialism och klankultur.

Nästa steg var att landregister skulle upprättas och där föll allt samman. I en by vid orten Caves fanns en kolchos som var mitt tillämpningsexempel. Där fanns i ledningen hövdingen, medicinmannen och politruken, den senare Mugabes och ”partiets” handgångne man. När jag länge vandrat omkring med dem tröttnade de och jag kunde prata med bönderna i ensamhet. De ”ägde” marken ”gemensamt” och visste var de odlat före inbördeskriget men nu hade de fått nya lotter av de tre ledande personerna, hövdingen, medicinmannen och politruken.

Jag lade märke till att majsen på den angränsade vita farmarens mark stod i raka rader och var mycket större och gav mer skörd än kolchosens lotter. Där satt majsplantorna i ett enda sammelsurium och på min fråga om de hade någon form av gödsel så var svaret jakande men det var något de inte var så intresserade av att använda. Så småningom, när jag blev ensam med en av bönderna kröp sanningen fram, det var inte lönsamt för någon att anstränga sig. Oberoende av insats så fick alla behålla lika mycket för egen del för att försörja familjen. Alltså producerade var och en inte mycket mer än vad man fick behålla.

I början hade några varit entusiastiska och sått i rader och gödslat och fått lika stor skörd som de vita och svarta farmarna i omgivningen men snart omfördelades de lotterna till släktingar som stod nära ledningen, hövdingen, medicinmannen och politruken. Man fick inte behålla frukterna av sina insatser, inte ens när det gällde att förbättra jorden. Då lägger man av. Och i Zimbabwe svälter numera folket när man bara producerar vad man som bonde själv behöver. Visst fanns det en liten privat lott som man kunde odla och sälja produkterna från på marknaden för att kunna betala skatt och varor man behöver och som man själv inte producerade.

Frågan man ska ställa till de tre skogsägarna, Anna, Lisa och Erik Westholm är om inte Sverige ska ha en skog som kan ge timmer till sågverk, massaved till pappersbruk och anläggningar för fjärrvärme och biobränsle, mm? Äganderätt och förfoganderätt hör ihop och har med incitamenten i en ekonomi att göra. Det blir ingen leverans av produkter ur skogen i någon betydande omfattning om bevekelsegrunderna för det försvinner eller görs osäkra. Varför ska vi ge oss in på experiment som är dömda att misslyckas och äventyra vår välfärd? Eller är Anna, Lisa och Erik inte obildade idealister utan medvetna kommunister som vill försöka med Sverige igen?

Hans Jensevik

Har den som äger skog full äganderätt till en egendom? Eller är skogen det allmännas egendom som skogsägaren bara får arrendera?

Tre skogsägare, Anna, Lisa och Erik Westholm, svarar i SvD 27/3 bestämt nej på första frågan, och lika bestämt ja på den andra.

Ett märkligt resonemang. De tre kritiserar ett beslut i miljööverdomstolen om att staten ska ersätta skogsägaren om staten av miljöhänsyn kraftigt begränsar rätten att avverka skog. Deras argument: ”Men det som vi skogsägare `har`är inte själva marken i någon djupare bemärkelse, utan ett antal rättigheter till dess utnyttjande. Det är därför rimligt att se skogsägande som ett slags gratis arrende, där riksdagen har bestämt att vi tills vidare får sköta skogen och behålla avkastningen. Det kan i en demokrati aldrig innebära en fri förfoganderätt.”

Låt oss för resonemangets skull tillämpa detta resonemang på ägandet av t ex ett verkstadsföretag. Den som investerat sina pengar äger det inte, utan har bara en av riksdagen villkorad utnyttjanderätt. Hur många kommer på detta villkor att starta företag?

Trion Westholm tycks hylla den teori om funktionssocialism som utvecklats av Gunnar Adler-Karlsson, en lärjunge till Gunnar Myrdal. Han underkände principen om äganderätt; ägandet innebär endast en rad funktioner – t.ex. rätt att förvärva, använda, sälja; de funktionerna ska vara villkorliga, och de ska – och bör – staten socialisera. Det ”ägande” som är kvar blir värdelöst – vilket från Adler-Karlssons synpunkt är avsikten.

Att fri förfoganderätt strider mot demokratin är en idé som vi aldrig funnit i den politiska idéhistorien – bortsett från hos marxisterna, som aldrig accepterat vare sig demokrati eller äganderätt. Demokrati innebär att alla medborgare har lika rösträtt i val till lagstiftande församlingar. Detta demokratibegrepp bygger på idén om lika rättigheter. Och denna idé bygger på stoicismens naturrättsbegrepp, som utvecklades ca 2100 år innan Marx ville avskaffa äganderätten.

De tre skogsägarna har nog inte läst den amerikanske ekonomihistorikern Douglass North, som fick ekonomipriset. Han visade i en rad böcker att den ekonomiska utveckling i Västerlandet, som lyft oss från fattigdom till välstånd, startade först sedan lagstiftningen skyddat äganderätten. Först då vågade personer satsa pengar i långsiktiga investeringar.

Om privata skogsegendomar ska behandlas som allmän egendom kan vi bara rekommendera de tre skogsägarna Westholm att sälja sina skogar, så snart som möjligt.

Nils-Eric Sandberg, f.d. ledarskribent i DN, publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
Leif V Erixell, författare i bl.a. konstitutionella frågor, ordf. i MRRS, Medborgarrättsrörelsen i Sverige.

P.S.
Här >> är artikeln som kommenteras enl. ovan.