Skattemedel till islamistiska organisationer

Återigen visar det svenska systemet, med bidrag från skattemedel till förment ideella organisationer, sitt fula tryne. Media har rapporterat om det senast fallet. Du hittar det här >>
Går man till myndigheten MUCF så hittar man mängder med liknande och än värre exempel över tid.
I den högst rimliga kritik som riktas mot detta så ser man inte mycket av den enda rimliga lösningen: nämligen att stat och kommun helt slutar ge bidrag till politiska och religiösa organisationer av den enkla anledningen att de är – gissa vad – ideella. De ska således klara sig på sina medlemmars engagemang och de medel de kan utvinna från det civila samhället. Svårare än så är det inte (plus att alla ideella föreningars ekonomi måste redovisas på uppmaning i det att utländska bidrag från diktaturstater ej blir tillåtna.)
Men istället fasthåller inkompetenta politiker vid sin rätt att leka alla goda gåvors givare och välja vilka föreningar som ska få stöd, vilket i sig förstås öppnar för politisering, utnyttjande av skattemedel och korruption. På en principiell nivå binder nuvarande system upp det civila samhället vid staten på samma sätt som totalitära stater gör.
Om det kan man säga mycket men det har inget med ideella föreningar att göra – och inte heller med det civila samhällets (nödvändiga) spontana frihetliga ordning.
Tvärtom det är ett sjukt system som måste ändras. Nu.

Trolöshet mot huvudman

(Från Sundsvalls tidning 2017-05-09 >> )

Det kommunala självstyret, en grundbult i svensk förvaltning, saknar i dag hållbart grundlagsskydd. Då kan staten ålägga kommunerna vilka tvingande bestämmelser som helst, menar debattören.

Redan i 1862 års kommunallag slås fast att Sveriges kommuner själva ska sköta sina inre angelägenheter på det lokala planet. I vår tid är det deras uppgift att utveckla och förvalta ett fungerande samhälle på både regional och kommunal nivå.

För att medborgaren skall kunna lita på att rättsstaten uppfyller sina löften gentemot alla medborgare i Sverige krävs det dels att lagarna verkar lika för alla, dels att det finns lagar som skyddar medborgarna mot ingrepp i deras privata sfär.

För att veta hur detta sker i verkligheten deltog jag den 21 mars 2017 i ett seminarium som anordnades av Medborgarrättsrörelsen i Sverige.(MRRS). Ordförande är Leif V Erixell, som var moderator och huvudtalare. Han har också skrivit boken “Omstart Sverige” där han menar att Sverige behöver ett nytt ramverk för politiskt beslutsfattande. Tillsammans med Hans Jensevik, analyschef för Svensk Kommunrating, redogjorde han pedagogiskt för hur de svenska kommunerna i dag i praktiken styrs av staten – och hur de i stället borde styras.

Här berättade också kommunalrådet i Täby, Leif Gripestam, om hur den kommunala verkligheten fungerar i dagens Sverige. Dagens tillämpning av skatteutjämningen medför att skötsamma kommuner – som vill spara och sänka skatterna för kommuninvånarna –  får betala stora summor till de kommuner som missköter sin ekonomi; som får stora bidrag från andra kommuner men ändå höjer skatterna. Jag fick då klart för mig att vi befinner oss i ett krisläge, när kommunernas pengar inte räcker på grund av alla åligganden från staten, som de tvingas genomföra.

Regering och riksdag har gjort intrång i det kommunala självstyret enligt en ny lag som trädde i kraft 2010 utan att någon verkar ha reagerat. Här försöker man ursäkta sig redan från början genom att säga: “En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den” (Lag 2010:1408) Det betyder i klartext att regeringen har fritt fram att fortsätta inskränka den kommunala självstyrelsen, om man anser det nödvändigt.

Vad som nu händer i vårt land är att välståndet, tryggheten och friheten sjunker. Demokratin som sådan sätts i fråga. Svarta ekonomier uppstår när skattetrycket ökar över “Lafferkurvan” (acceptansgränsen) Pensionerna räcker inte längre till för de som arbetat längst, men tjänat minst, eftersom staten redan lagt beslag på en stor del av pensionskapitalet. Om inte staten längre kan leverera enligt tidigare underliggande överenskommelse kommer samhällskontraktet oundvikligen att krackelera, anser både Leif V Erixell, Hans Jensevik och Leif Gripestam.

I dag svarar kommunerna för fysisk planering, infrastruktur, bostadsförsörjning och näringslivsutveckling samt välfärdstjänster som skola, barn- och äldreomsorg. Men regeringen lägger sig hela tiden i hur denna verksamhet skall bedrivas. Därmed företräder kommunerna inte längre sina huvudmän på den ort där de själva borde få bestämma hur de vill bedriva sin verksamhet. Det är ju människor på plats som bäst känner till både sina problem och möjligheter och kan agera långsiktigt utan några plötsliga statliga ingrepp.Min uppfattning, efter att ha lyssnat på de tre föredragshållarna, är att vi i dag saknar den demokratiska ansvarighet som vi haft tidigare: Medborgarna måste veta var ansvaret ligger vid val och folkomröstningar. Samhällskontraktet stärks när relationen inbetalning – service blir tydlig.

Den svenska folkstyrelsen bygger ju på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den kan endast förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den bittra sanningen är att det svenska självstyret i dag saknar verkligt juridiskt hållbart grundlagsskydd, så att regeringen kan trumma igenom tvingande bestämmelser som kommunerna tvingas följa. Det betraktar jag själv betraktar som “trolöshet mot den huvudman” som är svenska folket. Jag delar därför föredragshållarnas uppfattning att det kommunala självstyret i dag är mycket av en chimär.

Läs mer av Mats Lönnerblad: Bankerna äter upp framtidens pensioner

Fred i stället för geopolitiskt kaos

Mats Lönnerblad

Författare och skribent i finansrätt

De stora frågorna är obesvarade

En fastighetsaffär som tagit 33 år och köparna har fortfarande inte kunnat nyttja sin fastighet. Nedanstående artikel vittnar om pågående rättsövergrepp och brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna av myndigheter och rättsväsendet i Sverige.

Den 19 september 1984 undertecknade Monica och Jan Nilsson ett köpeavtal gällande en bostadsbyggnad. Överförmyndaren i Mora kommun företrädde säljarpartern. Med köpet följde ett befintligt gällande bostadsarrende från 1964. Enligt JB 10:7 är huvudregeln att arrendatorn ej får sätta annan i sitt ställe utan att dessförinnan erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället.

Överförmyndaren har genom vårdslöshet försummat att följa de i arrendelagstiftningen angivna rekvisiten för samtycke och överlåtelse.

Makarna ansökte den 16 april 1987 om bygglov. På grund av flera överklaganden kom det att dröja 6 år och 6 månader innan bygglov beviljades. Två Regeringsbeslut krävdes, 30 november 1989 och 28 oktober 1993.

Byggandet av en ny bostad påbörjas 1994. En betongplatta med golvvärme, el, vatten och avlopp drogs in till en kostnad av ca.450 000 kr. Överförmyndaren var vid tillfället underrättad och gav fullt klartecken till att riva den gamla byggnaden och bygga nytt.

Fel part i målet
Genom dom Falu Tingsrätts Fastighetsdomstol och slutligen i Svea Hovrätt 19 november 1997 fastslås att makarna inte har någon nyttjanderätt till fastigheten. Processen kan betraktas som både rättsövergrepp och rättegångsmissbruk. Dels var köparen fel part i målet och bevisbördan kan således inte placeras på denne. Tvärtom ankommer det på Mora kommun att känna och följa lagen samt ta ansvar för ingångna avtal. Domen visar att bostadsarrendet genom överförmyndarens vårdslöshet kvarstår hos säljarparten.
2000 övertog makarna Nilsson dödsboet och blev på så vis ägare av egendomen inklusive arrenderätten.

Rivning under pågående rättsprocess
Kronofogden anlitar den 15 april 2003, utan köparnas vetskap, ett företag som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder den nygjorda husgrunden, river upp vatten och avloppsledningar, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet. Kostnad för detta arbete var 31.250 kr vilket drogs direkt på Monica Nilssons lönekonto. Detta trots att dödsboets advokat Åke Söderman fem månader innan kronofogdens förstörelse av dödsboets egendom hemställt att Mora kommun inte skulle vidtaga några rättshandlingar mot dödsboet då det föreligger välgrundade skadeståndsanspråk mot Mora kommun. Ingen reaktion från Kommunen. Verkställigheten fortsatte utan dödsboägarnas vetskap.

Här sker ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Proportionalitetsprincipen har inte följts. Beslutet att riva den nyanlagda husgrunden och uthus var felaktigt, dvs. det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. Det fanns ingen anledning att förstöra värden för 450.000 kr innan ärendet avgjorts och rättsprocessen ännu pågår.

Likhet med fallet Allard mot Sverige
24 juni 2003 kommer en dom där svenska staten har förlorat ett utdraget mål i Europadomstolen. Allard mot Sverige, ans.nr 35179/97. Det finns påfallande likheter mellan ovan beskrivna process och Allards fall. Domen mot Sverige kommer cirka tre månader efter kronofogdens rivning av makarnas husgrund.

Sture Lysén, professor i folkrätt kommenterar Allards dom:
Domen visar på svenska domstolars oförmåga att tänka juridiskt och att man inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera”

Rättsövergrepp
De har nu under 33 år hindrats nyttja sin egendom. Makarna Nilsson har utstått ett stort personligt lidande och den ekonomiska skadan de drabbats av är avsevärd. Bara mätbara kostnader som de förlorat uppgår till 5 miljoner kr. De har hela tiden agerat korrekt. Men har förlorat allt. Nu kvarstår bara stora obesvarade frågor.

Varför förtiger överförmyndaren, Mora kommun, i sitt vittnesförhör i Tingsrätt och Hovrätt att samtycke och överlåtelse inte uppfyllts enligt lagen, köpeavtal och arrendeavtal?

Varför har Tingsrätten och Hovrättens ledamöter inte förmåga att inse att köparna felaktigt tvingats av rättsväsendet att svara i rättegång för fel i överlåtelsen av en arrenderätt?

Varför anlitar Kronofogden ett företag under pågående rättsprocess som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder en nygjord husgrund, river upp vatten och avloppsledning, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet?

Dessa stora frågor är tyvärr obesvarade. De behöver besvaras – och ansvar utkrävas.
Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Edla Jansdotter Nilsson

Vem äger skogen i Sverige?

Har den som äger skog full äganderätt till en egendom? Eller är skogen det allmännas egendom som skogsägaren bara får arrendera? Tre skogsägare, Anna, Lisa och Erik Westholm, svarar i SvD 27/3 bestämt nej på första frågan, och lika bestämt ja på den andra.

Min familj är skogsägare. Jag har erfarenhet vad som händer om man inte har förfoganderätt över det man äger. Man sköter det helt enkelt inte. Varför skulle jag investera pengar och arbetsinsatser i något som det är osäkert om jag får tillgodogöra mig avkastningen av?

Det finns erfarenheter av detta i allmänt ägd skog och kolchosjordbruk i Sovjet, Kina, Nordkorea, Jugoslavien m fl socialistiska folkrepubliker. Det går att läsa om detta i en stor litteratur. Det är märkligt att det trots detta finns människor som fortfarande har kommunistiska griller. I Sovjet svalt 20 miljoner människor ihjäl under försöken med kollektivjordbruk.

Men jag har inte bara läst teorin och erfarenhetslitteraturen som utbildad och verksam nationalekonom. Jag var med Olof Palme och Alva Myrdal till Zimbabwe 1983 då Robert Mugabe behövde hjälp att utveckla landet med Sverige som förebild. Jag var där under tre år. Men där fanns också experter från Nordkorea och Jugoslavien så vid sidan av de vita och svarta farmarna formades kolchosjordbruk. På mitt initiativ skulle jordbeskattning skrivas in i lagen och det skedde men efter alla kompromisser blev det ”land use tax” (markanvändningsskatt). Utan ”use” skulle staten erkänna att land kan ägas. Det var mot både socialism och klankultur.

Nästa steg var att landregister skulle upprättas och där föll allt samman. I en by vid orten Caves fanns en kolchos som var mitt tillämpningsexempel. Där fanns i ledningen hövdingen, medicinmannen och politruken, den senare Mugabes och ”partiets” handgångne man. När jag länge vandrat omkring med dem tröttnade de och jag kunde prata med bönderna i ensamhet. De ”ägde” marken ”gemensamt” och visste var de odlat före inbördeskriget men nu hade de fått nya lotter av de tre ledande personerna, hövdingen, medicinmannen och politruken.

Jag lade märke till att majsen på den angränsade vita farmarens mark stod i raka rader och var mycket större och gav mer skörd än kolchosens lotter. Där satt majsplantorna i ett enda sammelsurium och på min fråga om de hade någon form av gödsel så var svaret jakande men det var något de inte var så intresserade av att använda. Så småningom, när jag blev ensam med en av bönderna kröp sanningen fram, det var inte lönsamt för någon att anstränga sig. Oberoende av insats så fick alla behålla lika mycket för egen del för att försörja familjen. Alltså producerade var och en inte mycket mer än vad man fick behålla.

I början hade några varit entusiastiska och sått i rader och gödslat och fått lika stor skörd som de vita och svarta farmarna i omgivningen men snart omfördelades de lotterna till släktingar som stod nära ledningen, hövdingen, medicinmannen och politruken. Man fick inte behålla frukterna av sina insatser, inte ens när det gällde att förbättra jorden. Då lägger man av. Och i Zimbabwe svälter numera folket när man bara producerar vad man som bonde själv behöver. Visst fanns det en liten privat lott som man kunde odla och sälja produkterna från på marknaden för att kunna betala skatt och varor man behöver och som man själv inte producerade.

Frågan man ska ställa till de tre skogsägarna, Anna, Lisa och Erik Westholm är om inte Sverige ska ha en skog som kan ge timmer till sågverk, massaved till pappersbruk och anläggningar för fjärrvärme och biobränsle, mm? Äganderätt och förfoganderätt hör ihop och har med incitamenten i en ekonomi att göra. Det blir ingen leverans av produkter ur skogen i någon betydande omfattning om bevekelsegrunderna för det försvinner eller görs osäkra. Varför ska vi ge oss in på experiment som är dömda att misslyckas och äventyra vår välfärd? Eller är Anna, Lisa och Erik inte obildade idealister utan medvetna kommunister som vill försöka med Sverige igen?

Hans Jensevik

Vilken rätt har skogsägarna?

Har den som äger skog full äganderätt till en egendom? Eller är skogen det allmännas egendom som skogsägaren bara får arrendera?

Tre skogsägare, Anna, Lisa och Erik Westholm, svarar i SvD 27/3 bestämt nej på första frågan, och lika bestämt ja på den andra.

Ett märkligt resonemang. De tre kritiserar ett beslut i miljööverdomstolen om att staten ska ersätta skogsägaren om staten av miljöhänsyn kraftigt begränsar rätten att avverka skog. Deras argument: ”Men det som vi skogsägare `har`är inte själva marken i någon djupare bemärkelse, utan ett antal rättigheter till dess utnyttjande. Det är därför rimligt att se skogsägande som ett slags gratis arrende, där riksdagen har bestämt att vi tills vidare får sköta skogen och behålla avkastningen. Det kan i en demokrati aldrig innebära en fri förfoganderätt.”

Låt oss för resonemangets skull tillämpa detta resonemang på ägandet av t ex ett verkstadsföretag. Den som investerat sina pengar äger det inte, utan har bara en av riksdagen villkorad utnyttjanderätt. Hur många kommer på detta villkor att starta företag?

Trion Westholm tycks hylla den teori om funktionssocialism som utvecklats av Gunnar Adler-Karlsson, en lärjunge till Gunnar Myrdal. Han underkände principen om äganderätt; ägandet innebär endast en rad funktioner – t.ex. rätt att förvärva, använda, sälja; de funktionerna ska vara villkorliga, och de ska – och bör – staten socialisera. Det ”ägande” som är kvar blir värdelöst – vilket från Adler-Karlssons synpunkt är avsikten.

Att fri förfoganderätt strider mot demokratin är en idé som vi aldrig funnit i den politiska idéhistorien – bortsett från hos marxisterna, som aldrig accepterat vare sig demokrati eller äganderätt. Demokrati innebär att alla medborgare har lika rösträtt i val till lagstiftande församlingar. Detta demokratibegrepp bygger på idén om lika rättigheter. Och denna idé bygger på stoicismens naturrättsbegrepp, som utvecklades ca 2100 år innan Marx ville avskaffa äganderätten.

De tre skogsägarna har nog inte läst den amerikanske ekonomihistorikern Douglass North, som fick ekonomipriset. Han visade i en rad böcker att den ekonomiska utveckling i Västerlandet, som lyft oss från fattigdom till välstånd, startade först sedan lagstiftningen skyddat äganderätten. Först då vågade personer satsa pengar i långsiktiga investeringar.

Om privata skogsegendomar ska behandlas som allmän egendom kan vi bara rekommendera de tre skogsägarna Westholm att sälja sina skogar, så snart som möjligt.

Nils-Eric Sandberg, f.d. ledarskribent i DN, publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
Leif V Erixell, författare i bl.a. konstitutionella frågor, ordf. i MRRS, Medborgarrättsrörelsen i Sverige.

P.S.
Här >> är artikeln som kommenteras enl. ovan.

Identitetspolitik är marxistisk härskarteknik

 

Den 3 januari 2017 skriver Nils Lundgren på MRRS hemsida en artikel om identitetspolitik under rubriken ”Identitetspolitiken hotar rättsstaten” om vad denna politik är och varför den utgör ett hot. Det gör han förtjänstfullt. Som så många som ska fånga ett begrepp konsulterar Nils Lundgren inledningsvis Wikipedia som menar:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken.

Nils Lundgrens analys gäller huvudsakligen det första stycket av det ovan citerade från Wikipedia och farorna med det för en västerländsk demokratis utveckling klarlägger han på bästa sätt. Men andra stycket om identitetspolitikens framväxt och förankring i vänsterrörelser är minst lika intressant att genomlysa och förstå. Identitetspolitiken är en marxistisk härskarteknik som växte fram efter 68-revolten och en företeelse som jag levt med sedan dess och sett hur den utvecklats.

Nils Lundgren är som jag nationalekonom, han från Karlskoga och jag två mil därifrån, från Kristinehamn. Min karriär började på nationalekonomiska institutionen i Göteborg, där jag som universitetslärare i ämnet fick vara med om 68-revolten på mycket nära håll och deltog i de dagliga diskussionerna. Det enda gemensamma jag hade med revolutionärerna var uppfattningen att kritik var viktig. Men vi var inte överens om det heller då marxismen var kritiken av den borgerliga ekonomin och någon mer kritik fanns det inte utrymme för inom läran. Marxismen stod över kritik.

Revolutionärerna 1968 insåg snart att något revolutionärt läge inte skulle växa fram spontant i Sverige eller på andra ställen i Västvärlden så som läran förutsagt. Man skulle inte kunna inrätta ett proletariatets diktatur och reformera fram den socialistiska människan den vägen. I det politiska medvetandet på den tiden fanns det en brandvägg mellan liberal och marxistisk ideologi som idag sällan diskuteras eller kanske helt enkelt gått förlorad; i den liberala demokratin reformerar man samhällets institutioner men inte individen medan man inom marxismen reformerar både samhället och individen.

I det samhälle Nils Lundgren och jag växte upp i före 1968 hade liberalismen fem kärnvärden bestående av tre ismer och två attityder; (1) sekularism, (2) universalism, (3) konstitutionalism, (4) positiv attityd till marknader (inte planhushållning) och (5) att individen hålls fri från politisk ideologisk skolning. Före 1968 hade Socialdemokratin sedan årtionden varit liberal i denna mening och det var bara den tidens Kommunister (idag Vänsterpartiet) som hade reformering av människan på sin dagordning. Nazisternas kindergarten var vid denna tid fortfarande en aktiv källa till ångest.

Finns det något parti idag från vänster till höger som inte sysslar med att lägga dagspusslet till rätta för väljarna genom genuskorrekt barnomsorg och dylika företeelser? Invånarna möter detta dagligen och den ideologiskt liberala garden är i det närmaste obefintlig. Vi börjar mer eller mindre omedvetet bli marxistiskt inskolade individer. Representanter för partierna till höger om Vänsterpartiet uppträder med ett fåtal undantag mest som duktiga idioter, dvs man går andras ärenden utan att förstå att man gör det. Man har anammat vänsterns identitetspolitik i stor sett i samtliga partier. Den är lätt att förstå och ta till sig och den producerar röster. Den kan sammanfattas i fem metaforiska punkter; gör ingenting, sätt dig på en stol, vi tar hand om dig, du får bidrag, rösta på oss. Och detta köper väljarna. De tar på sig offerkoftan, anammar sin gruppidentitet, kryper in i gruppvärmen, följer med och låter sig manipuleras politiskt. Individualiteten, som hela vårt västerländska samhälles lagstiftning och välfärdsbygge vilar på är med ens borta.

Hur hamnade vi här? Marx gav ut sitt första band av Kapitalet på 1860-talet. Han beskrev det kapitalistiska samhället. En företeelse, som var av särskild vikt att förklara var konjunkturrörelsen. Marx ville visa hur den berodde på variationer i sparandet och kapitalackumulationen. Han behövde inte avancerad matematik för det. Det räckte med mängdlära och bara samspelet mellan två mängder, klassen fattiga arbetare som konsumerade allt och inte hade råd att spara respektive klassen rika kapitalister som konsumerade mycket och också sparade mycket. Embryot till identitetspolitiken kan hämtas här. Denna teori, som är enkel, korrekt och lättbegriplig vann stor spridning. Man skulle ”känna sin klass” skanderade socialister av olika schatteringar. Kollektivismen fick ett uppsving och den liberala individualismen sattes under tryck.

Individualismen och därmed indirekt liberalismen fick en renässans 1936 då den brittiske ekonomen John Maynard Keynes presenterade sin teori hur regeringar kunde reglera konjunkturen genom aktiv penning- och finanspolitik. Marxismen fick sitt svar i Keynesianismen, vars verktygslåda innehöll en mer avancerad matematik, nämligen differentialkalkylen. Den som inte kunde hantera kontinuerliga funktioner och derivera dessa och räkna på hur system av funktioner samverkade gjorde sig inte besvär. Ändå kunde de som ansträngde sig mycket och tolkade uppritade kurvor förstå och använda sig av denna teori i praktisk politik. Men inte utan stor ansträngning. Bör sägas att Keynes inte räknas till liberalerna inom ekonomi och politik men effekten av hans verktygslåda blev ett steg framåt för individualismen.

I Keynesianismen konsumerade alla och alla sparade men olika mycket beroende på inkomsten. Nu tillhörde inte individerna olika mängder, som i Marxismen, utan representerades av punkter på kurvor och sågs som individer igen. Med Keynes genomgick liberalismen en pånyttfödelse när det gällde det individuella perspektivet. Individen kunde syssla med allt och det mer eller mindre beroende på inkomst, förmögenhet eller olika andra resurser denne förfogade över. Den teoretiska reduktion som Marxismen innehöll i kollektivism behövde inte företas av dem som hade en mer avancerad matematisk verktygslåda eller de politiker som gav sig tid att svettas över system av kurvor på större pappersark. Liberalismen förstärkte sina positioner fram till 1968 och det gjorde även den demokratiska socialismen innehållande de fem, ovan nämnda, liberala kärnvärdena.

Sommaren 1968 kom några av överklasstudenterna tillbaka från en lång ledighet och hade läst Marx Kapitalet. De var påtända för det räckte med mängdlära för att förstå hur ekonomin fungerade. Det räckte med Marx och så var det hela igång, man skulle frälsa världen och frigöra arbetarna. Jag fäste mig vid att de som kunde matematik och derivera en funktion sällan hade marxistiska böjelser då de såg individen som punkter på kontinuerliga kurvor. De som kunde matematik dåligt var hänvisade till mängdlära och man blev ett lätt byte för marxismen.

Ska vi uppfatta vänsterfolk som lite mindre begåvade eller kanske lata i meningen att de inte väljer att jobba med de mest sofistikerade analytiska verktygslådorna? Det ligger nära till hands men om man är en politisk apostel med en frälsningslära och gillar makt så ska ett så enkelt och övertygande evangelium som möjligt spridas och här kommer identitetspolitiken in. Man kommer inte ifrån att Marx tänkande är enklare än Keynes och 68-revolten var ett intellektuellt skifte tillbaka i tiden från 1930-tal till 1860-tal eller från en individualismens tankefigur till en kollektivismens igen. De mindre begåvade eller lata fick sin belöning i en mycket reduktionistisk och begripligare modell.

Oberoende revolutionärernas intellektuella status 1968 var de inte dummare än att de insåg att de måste reformera både samhället och individerna utan att vänta på framväxten av ett revolutionärt läge. De måste skaffa sig möjligheterna att införa socialismen och skapa den socialistiska kollektiva människan på annat sätt. De gick i samlad tropp från universiteten till journalistskolorna och invaderade media och där har vi nu den andra inskolade generationen journalister som fortsätter bedriva identitetspolitisk journalistik.

Kännemärket i journalistiken har alltsedan 1968 varit att leta efter ”svaga grupper” och få politiker i alla partier att omhulda dessa genom de fem metaforiska åtgärderna; gör ingenting, sätt dig på en stol, vi tar hand om dig, du får bidrag, rösta på oss. Och detta köper väljarna, tar på sig offerkoftorna, kryper in i gruppvärmen och känner sig delaktiga. De blir lätta offer för en vänsterpopulistisk politik för detta sätt att köpa röster har inget med ideologi och långsiktigt välfärdsbygge att göra.

Nedbrytningen av arbetarklassen i ett stort antal undergrupper genom det ständiga letandet av svaga grupper och att fånga in dem i sin maktsfär blir något av ett självspelande politiskt vänsterpiano som dominerar dagspolitiken och den korta sikten. Ideologer och politiker med långsiktiga och ansvarstagande agendor hänvisas till arenor i medial skugga. Vem skulle idag lyssna på någon som äskade tystnad för att torgföra ett ideologiskt försvar av exempelvis barnbidragen, lika för alla, eller någon annan välfärdsbärande reform av samma betydelse?

Två andra företeelser har bidragit till identitetspolitikens framgångar, den första är den successivt försämrade utbildningen, som resulterat i att invånarna numera inte kan skilja på information och kunskap och den andra är att upplysningens vetenskapsparadigm har ersatts av modernismens, vars tes är att verkligheten består av berättelser, den en lika god och sann som den andra. Det är speciellt de naturvetenskapliga kunskaperna som gått förlorade, så som matematik, fysik, kemi och läsförståelse (PISA). Den samhällsbärande medborgarnas förmåga till analys har gått förlorad och man ligger öppen för enkla budskap byggd på den mängdlära som identitetspolitiken vilar på.

Modernismen är journalisternas jordmån. Det är berättelser som gäller och deras etikett är agendasättande journalistik, som exempelvis DN öppet skryter med. I berättelsen blandas numera både nyhetsmaterial och analyserande text i ett enda virrvarr enkom med syftet att bibringa läsaren en korrekt uppfattning. Det var länge sedan man startade läsningen av en tidning i Sverige med objektiva nyhetsartiklar för att därefter längre in i tidningen få tidningens analys och möjligheter till egen reflektion.

Vilket är läget nu i januari 2017? De samhällsbärande medborgarna är förvirrade för nu är den verklighet de upplever i medias berättelser inte alls den de ser i verkligheten. Vad finns det för alternativ när väljarna finner de sju partiernas berättelser som lögnaktiga och att Sverigedemokraternas program beskriver läget bäst? Svaret torde vara, utöver sakliga verklighetsbeskrivningar, en liberal pånyttfödelse för de fem kärnvärdena, som nämns ovan. Det var (1) sekularism, (2) universalism, (3) konstitutionalism, (4) positiv attityd till marknader (inte planhushållning) och (5) att individen hålls fri från politisk ideologisk skolning.

Möjligtvis skulle en sjätte punkt in om migrationen och en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention. Den svenska hemsnickrade tillämpning som identitetspolitiken skapat för tankarna till Orwells 1983. Det räcker att jämföra facktermerna i FN:s konvention med hur de används i media och vilken annan betydelse de ges där för att få en illustration till hur det systematiskt ljugs för svenska tidningsläsare. Och när läser man om de viktiga artiklarna 2 och 34 där det står att det åligger flyktingen eller den asylsökande att särskilt följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen och att det gäller assimilation och naturalisering och inget annat.

Förmodligen kan bara sanna verklighetsbeskrivningar och en renässans för klassisk liberalism rädda demokratin i Västvärlden. Att samtliga demokratiska partier tar in dessa fem punkter i sina program igen är väl för mycket att hoppas på men vi kan medvetandegöra vad de håller på med, inte minst för att få bort alla som nu går identitetspolitikens ärenden utan att förstå att man gör det.

Hans Jensevik

Nationalekonom
Medlem i MRRS och f d styrelseledamot

Den 9 januari 2017