Debatt!

”Hilda & Ruben” strider mot grundlagens 11 kap 6 §.

Jag talar inte gärna om ”den djupa staten” eftersom jag inte är konspiratoriskt lagd men i detta fall är det relevant. Anne Rambergs könskvoteringsinstitut och nätverk ”Hilda & Ruben” strider utan tvekan mot den strikta meritokrati som måste råda inom en så viktig sak som urvalet och rekommenderingen av domare till rättsväsendet.

Att en sådan meritokrati inte råder visades redan 2016 av Riksrevisionen men Ramberg lyckades denna gång skrämma bort både revisionen och politikerna från ”inblandning” i hennes verksamhet.

”Riksrevisionen påpekade att färre kvinnor än män hade sökt chefstjänsterna på Sveriges Domstolar, likväl var andelen kvinnor som utnämnts större än andelen män. Riksrevisionen påpekade vidare att ”flertalet av nämndens ledamöter engagerar sig i nätverk vars mål är att öka antalet kvinnliga chefer och delägare. Ett sådant förhållande kan betraktas som särskild omständighet, vilket skulle kunna rubba förtroendet till opartiskhet i handläggning av ett ärende”.

Hög tid nu, i den mån man på högre ort värnar om de grundläggande principer om oväld utan vilka korruption och förfall är oundvikligt, att först peststämpla nätverket och sedan röka ur det ur sina hålor där de självgott sitter och topprider grundläggande principer för oväld och kompetens.
I klartext: man bedriver ett arbete som strider mot GRUNDLAGENS 11 kap 6 §.

Är Ni vakna Ni som säger Er vara en liberal och frihetlig opposition? Uppenbart svåra brott begås.
Kan Ni samla ihop Er och agera?

Frågorna ekar en kort sekund i den politiska rymden, för att sedan lägga sig ned att dö. Förfallets enzymer får förstås lugnt fortsätta verka. Heller det är att röra upp damm och ta en strid.

När fegheten finns överallt bland ”ledare” finns modet – ingenstans – den finns istället där makt saknas. Där förfallet finns sitter det också vid makten, vilket är den dystra logiken i själva processen.

Alla civilisationer har i sin skymningstid sett och förstått det men saknat förmåga att göra något åt det. Kan vi? Återstår att se. Men det är en högoddsare. Ser inte särskilt bra ut. Det räcker inte att röra om på ytan, vi måst ha djupgående reformer av hela konstitutionen och sedan en omstart. Omstart Sverige.
Det brådskar.

Citaten i texten är hämtade från Lars Hässlers eminenta inlägg i  Det goda samhället, här >>

Den grundläggande frågan…

Allt fler kloka människor inser samma sak. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Inte bara f.d. chefen för Riksrevisionsverket  Inga-Britt Ahlenius med god inblick i statens olika defekter och irrgångar förordar en grundlagsreform. Flera andra även juridiskt skolade tycker likadant. Även själva talmannen äskar på viktiga reformer liksom juridiskt skolade politiker.

Varför är konstitutionen i ett demokratiskt land viktig? Av flera skäl. De främsta är att det sätter ramarna för det politiska beslutsfattandet, sätter hämsko på det politiska godtycket och säkrar de grundläggande mänskliga rättigheterna från makthungriga politiker i deras dagliga arbete. Ett parti som svepts in i maktens korridorer av en tillfällig opinion ska inte enkelt kunna omstöpa landet och kullkasta rättigheter som de inte anses sig behöva för att skapa sitt utopia. Historiska exempel på detta beteende lär inte behöva redovisas. Såldes är maktdelning och grundlagssäkrade rättigheter oundgängliga för frihetens, välståndets och demokratins bevarande. För att åstadkomma allt detta har samhällsfilosofiska guldkorn under stor möda vaskats fram ur mineralbäddarna från forna civilisationer och samhällen. Den viktigaste, förutom särskilt skyddade rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt, är maktdelningsprincipen. Den innebär att inte en enda institution – som den svenska riksdagen – ska ha all makt utan den ska balanseras av andra institutioner som en författningsdomstol och ytterligare en kammare, men även ett regionalt och kommunalt självstyre. Lägg till detta den alltid osäkra men ytterst viktiga ”tredje statsmakten” – en frihetlig och medborgartillvänd ”press”.

Ledarskapet är a och o
Även det sätt på vilket politisk ledarskap väljs är av största betydelse. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras i det svenska valsystemet.  Man talar om ”folkstyre” i portalparagrafen på vår regeringsform men  vårt nuvarande valsystem med färdiga listor kontrollerade av en lite klick partiledare (och inte sällan baserade på i sig kompetenslösa kriterier som etnicitet eller kön) lämnar mycket lite utrymme för medborgarna att välja på person och därmed utkräva personligt ansvar efter utfört värv. Dessa ”knapptryckarkompanier” måste således bort.

Hur?
Här inställer sig förstås frågan: kommer vår nuvarande politiska klass att initiera ändringar som gör att de själva riskerar att berövas sin (illa brukade) makt? Säkerligen inte.

Här krävs en ny folkrörelse och partier som kommer underifrån och bär denna fråga, vilket sannerligen inte blir lätt eftersom dessa frågor upplevs som ”svåra.” och därmed inga ”valvinnare”. Fast i grunden är de ganska enkla, bara man förstår varför vi behöver reformera grundlagarna. En bättre kvalitet på ledarskapet, som inte ständigt sätter landet i stora problem, t.ex.vad gäller el-försörjning och migrationspolitikens samhällskonsekvenser, torde vara en viktig komponent för att får folk att inse att frågan är brännande och kräver handling.

Lappad och lagad men ändå defekt
Grundlagsreformerna från 1970-talet har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten har kvarstått. Detta har påtalats i t.ex. Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade även inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författningsdomstol. Man hade en bred majoritet där även Miljöpartiet ingick, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Minoritetsregeringar och ”folkstyret”
Sveriges konstitution är mycket väl anpassat till minoritetsstyre (RF 6 kap.) samtidigt som 1:a paragrafen i Regeringsformen säger att vår demokrati bygger på ”folkstyre”. Ytterligare en contradiction in terms som präglar hela den, ur en frihetlig och demokratisk maktdelningssynpunkt ytterst svaga Regeringsformen från 1974.

Några åtgärder
Enmansvalkretsar (”first past the post”) där alla kandidater till den politiska makten – och inte bara partiledarna – är tvungna att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för partiledningen. Med det föreslagna valsystemet skulle förmodligen bara ”fyra av fem av dagens rikspolitiker aldrig ha en chans att bli valda i raka personval” (länk>>).

En annan risk med ett partikollektivistiskt system av nuvarande typ är att personer från tätbebyggda områden och huvudstaden premieras genom en populationseffekt.  Det är dock viktigt att även glesare befolkade delar av landet kan representeras, i statens högsta beslutande organ. I mitt förslag – presenterat i boken Omstart Sverige – kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Den blir då förutom riksdagen en andra kammare och består av representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen, som i sin tur har egna parlament. Landskapen har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang. En verklig susidiaritetsprincip införs.

Staten (de två kamrarna) bör får ett tydligt begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Inga-Britt-Ahlenius idé om en fristående institution som (inte tillsätts av regeringen) som granskar statsråden är ytterligare en högst rimlig komponent i reformeringen.

Detta är bara några av de saker som behöver göras om Sverige inte ska förvandlas till en tredjerangsnation med svåra inre problem och ett accelererande förfall genom etnisk enklavering, tung kriminalitet, inskränkta rättigheter, energibrist och ett fallande välstånd.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. En frihetlig och frigörande förnyelse av vårt konstitutionella system brådskar – och därefter en efterlängtad omstart.

 

P.S.
Detta inlägg har även publicerats här >>

Stärk medborgarmakten!

Våra politiker, i nästan alla partier, ser sig som våra förmyndare, med obegränsad tillgång till våra inkomster. Grundlagen ger ingen övre gräns för skatteuttaget. Makten har i alldeles för stor omfattning överlåtits till en politisk elit som medborgarna kan tillsätta eller avsätta endast vart fjärde år.

Genom den svenska grundlagen och regeringsformen delegeras makt och befogenheter inom de ramar som grundlagen ställer upp. Detta innebär långtgående befogenheter för regering och riksdag. Riksdagens ledamöter har tillsatts genom allmänna val där medborgarna har att välja mellan ett antal partier med omfattande program som medborgarna i de allra flesta fall har vaga begrepp om.

Är det rimligt att delegera befogenheter under en så lång tid som fyra år eller borde medborgarna kunna gripa in och be att få ett ord med i laget? Det kan finnas frågor där den allmänna opinionen står i strid med de åtgärder som regeringen vidtager. Det kan t.ex. vara så att regeringen utgörs av en koalition med ett litet parti som får gehör för udda förslag för att inte det större partiet ska tappa makten. Här vore det rimligt att medborgarna skulle kunna gripa in (genom att få tillräckligt många underskrifter på en petition) och kräva en folkomröstning i frågan. På liknande sätt kan det finnas frågor som bekymrar medborgarna men där inga åtgärder vidtages av regeringen. Medborgarna borde då genom en folkomröstning kunna kräva att regeringen agerar. Folkomröstning ska vidare vara obligatorisk vid förändringar i författningen.

Ett annat område för obligatoriska folkomröstningar gäller skatteområdet. ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta” heter det men är det så när ombud får agera utan hörande av medborgarna?

Det som präglar det nuvarande systemet är ständiga förändringar och utökningar som gör det i praktiken omöjligt för medborgarna att ha kunskap om hur skatterna tas ut. Det är givetvis en allvarlig brist. Den bristande transparensen är inte i första hand en oavsiktlig följd av de ständiga förändringarna utan även av att man avsiktligt försöker dölja förändringar för medborgarna och göra dessa svåra att förstå.

Folkomrösta om alla stora skatteförändringar

Transparens och enkelhet måste vara ett grundkrav i en demokrati för att medborgarna ska kunna fullgöra sin rätt att genom sina röster tillsätta de som ska styra riket! Om sättet att ta ut skatter är komplicerat och dessutom ständigt ändras blir det omöjligt att förstå systemet och således ha en välgrundad uppfattning.

För att råda bot på detta borde alla beslut om ökade skattesatser och införande av nya skattebaser bli föremål för folkomröstning. Resultatet skulle bli ett betydligt enklare system som inte kommer att ändras så ofta vilket leder till att medborgarnas kunskap om vad som gäller förbättras.

Vidare borde lånefinansiering av statsutgifter utöver en viss ram – och därmed statsskuldens storlek – kräva godkännande av medborgarna genom en folkomröstning. Detta kan kompletteras med en regel om att om landet hamnar i en akut krissituation, vilket riksdagens båda kamrar har fastställt med kvalificerad majoritet, så får upplåningsramen utökas utan hörande av medborgarna.

För att en demokrati ska fungera behövs informerade och intresserade medborgare. Val vart fjärde år signalerar att de inte ska bry sig, andra sköter det åt dem. Med folkomröstning som ett viktigt instrument i författningen erbjuds medborgarna att med jämna mellanrum ta ställning till regeringens förslag samt via initiativ få möjlighet att träda in i beslutsprocessen.

Detta sätt att styra ett land har prövats i ett enda land i världen med mycket stor framgång, nämligen Schweiz. Ett land som består av fyra olika språkområden som genom sin geografi och topografi inte varit lättstyrt. Vi borde lära av dem, ta efter det goda exemplet – men göra vår egen svenska ”mix” enligt förslagen ovan.

Hur skulle man kunna introducera detta i Sverige så att det inte blir för krångligt, komplicerat och dyrt? Det beskrivs >>här.

En fördjupad demokrati kräver en utökad medborgardialog

I dag tillfrågas medborgarna vart fjärde år och skall då ta ställning till vilket parti de skall rösta på. Ett parti som har ett program som omfattar en mängd olika frågor där en del överensstämmer med den röstandes uppfattning och andra kanske inte. Efter att valet är över kan den politik som förs avvika från det som stod i programmet. Under de fyra åren fram till nästa val har medborgaren inget att säga till om. Detta inbjuder inte till att intressera sig för samhällsfrågor och politik. En spricka som vidgas till en klyfta uppstår mellan politikerväldet och medborgaren.

En demokrati behöver kunniga, intresserade och engagerade medborgare för sin långsiktiga överlevnad. Motsatsen leder till apati och successivt växande politikerförakt.

Ett botemedel är möjlighet till beslutande folkomröstningar. Det möjliggör för intresserade att deltaga i beslutsprocessen. Med modern it teknik kan detta åstadkommas enkelt, billigt och säkert.

Så här skulle detta kunna organiseras på det kommunala planet: Kommunen etablerar en hemsida på vilken en kommunmedborgare kan upprätta ett upprop till folkomröstning. Där skall anges vem eller vilka som är initiativtagare och kontaktinformation, vilken fråga det gäller, en beskrivning av frågan, var mer information finns att hämta samt kanske en inbjudan till ett offentligt möte.

Vidare skall det finnas plats att anmäla att man stödjer initiativet vilket kräver inloggning med BankID. Om initiativet samlar föreskrivet antal som stödjer det (idag 10 % av kommunens röstberättigade medborgare före ett visst datum) skall kommunen utlysa en folkomröstning i frågan. Detta sker på likartat sätt via kommunens hemsida. Där framgår vad frågan gäller, var man kan hämta mer information, datum då omröstningen avslutas samt hur man efter inloggning med BankID kan avlägga sin röst.

Idag har närmare 90% av röstberättigade medborgare BankID. Det måste således finnas en möjlighet att även avlägga en röst på traditionellt sätt vilket kan ske t.ex. på kommunkontoret och/eller en postanstalt.

Givetvis bör ett likadant system etableras på nationell nivå. Om vi inte, genom den politiska klassens likgiltighet för medborgarnas uppfattningar mellan valen, vill få ett ökat politikerförakt, är det hög tid för våra politiker på både kommunal- och riksnivå att inse att endast en mer aktiv dialog med medborgarna kan ge demokratin den legitimitet som krävs för både själva samhällskontraktets bevarande och ett minskat politikerförakt.

 

P.S.
Idag får enligt lag namnunderskrifter endast samlas in på papper och inte digitalt, till exempel via internet. Men med tanke på att medborgarna anses betrodda att göra så känsliga saker som bankärenden med BankID, borde det inte vara några problem att rösta via detta system. Här har politikerna en läxa att göra och snarast modernisera folkomröstningsinstitutet!

Stort fall för Sverige i ranking om äganderätt och rättssäkerhet

”För svensk del innehåller rapporten 2020 besvärande statistik, som visar att Sverige från 2015 fallit från plats 19 till plats 46. ”

Utgångspunkt:
”Protection of persons and their rightfully acquired property is a central element of both economic freedom and civil society. Indeed, it is the most important function of government.”

”Det finns dessvärre fler avskräckande exempel än statens hantering av gruvindustrin. Ett sådant handlar ju om hanteringen av Preems utbyggnadsplaner i Lysekil. Ett annat om statens behandling av svensk skogsindustri och ett ytterligare om hur illa man behandlar ägare av strandnära marker. Med miljötillståndsprocesser som tar upp till tio år är chanserna inte stora att vår ranking kommer att stiga inom överskådlig tid.”

Till detta ska vi lägga ”naturfascisterna” (= aktivister inom länsstyrelser och kommuner som  sätter små kryp och ”naturen” som väsen före människans urgamla rätt att bruka och njuta av samma natur på det ansvarsfulla sätt som man av rent egenintresse gjort i generationer) som trakasserar bönder och hemmansägare som vill flytta ett stenröse eller vill bygga en fiskebod vid sjökanten för att inte tala om den vansinniga 300-metersregeln för ”strandrätten” som i princip gör strandtomter omöjliga att någorlunda fritt bruka och förvalta.

”Det har blivit en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och regeringen har ingen överdriven respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.”

Det som är särskilt allvarligt är att förvaltningsrätterna tydligen inte tycks gå att lita på när det gäller oväld och respekt för grundläggande rättigheter.

”Att vissa domstolar inte vill ta in att Europakonventionen är svensk överordnad lag är oroväckande och människor far illa. Att ordföranden i landets högsta domstol markerar att allt inte står rätt till i landets förvaltningsdomstolar är allvarligt.”

Hur ska vi få stopp på förfallet?

Det tycks tyvärr inte  vara möjligt under nuvarande regering:

”Det måste bli tydligt i ny lag att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att man i den domstolen tillförsäkras en rättvis rättegång. Detta vet man på justitieministerns departement. Där säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol. En sådan skamlös attityd är förfärande – mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen skall hållas på avstånd och ändamålet tillåts helga medlen.”

Och är justitieminister Morgan Johansson mannen att fixa detta? Frågan är uppenbart retorisk. INGENTING i vad han företagit sig eller aviserat skvallrar om någon större respekt varken för yttrandefriheten, äganderätten eller grundläggande rättigheter i övrigt.

”En icke-jurist som justitieminister innebär med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden.”

Jag tro dock det inte handlar så mycket om okunskap som ovilja, ovilja att minska politiseringen av rättsområdet. Man vill inte släppa kontrollen, möjligheten att intervenera. En verklig maktdelning har aldrig varit högt upp på socialisters agenda. Det är bara att titta på vår egen regeringsform för att inse det.

Ett citat från den tyska politikern socialdemokraten Herbert Whener är belysande för denna inställning. Whener kommenterade 1973 den tyska Författningsdomstolen med följande ord: ”Vi tillåter inte att rövhålen i Karlsruhe förstör vår politik”

Man kan bara hoppas att oppositionen kan inse allvaret i ovanstående och agera kraftfullt. Så här kan vi inte ha det.

Du hittar hela artikeln här>>

Låt svenska folket rösta om EU:s ”räddningspaket”!

Denna text är redan publicerad i Nyheter i dag, men förtjänar en vidare spridning. Det handlar ju nämligen om en av MRRS grundfrågor – folkstyret. Är vår demokrati fullgången eller är den ett centralistiskt politikervälde med minimalt folkligt inflytande och därför i starkt behov av reformer? Frågan är förstås retorisk. Behovet av reformer för ökat folkstyre är omfattande.

//Det så kallade räddningspaketet, som EU:s regeringschefer nu klubbat igenom i Europeiska rådet, med coronapandemin som förevändning, innebär att svenska skattebetalare belastas med en hiskelig skuldbörda. Det vore därför mer lämpligt att kalla det ett skuldsättningspaket. För vi vet ingenting om dess räddande effekt på EU-ländernas ekonomier. Däremot är det hundra procent säkert att det blir en enorm skuldsättning.

7 700 miljarder i svenska kronor ska samlas i en ”återhämtningsfond”, varav ca hälften ska ges ut i bidragsform. Beräkning av bland andra chefsekonom Michael Grahn vid Danske bank ger vid handen att den påstått skicklige förhandlaren Stefan Löfven gått med på att Sverige ska betala 120–150 miljarder i rena bidrag. Detta utgör 2–3 % av BNP, som vi aldrig kan räkna hem. Varje svensk ned till minsta spädbarn blir därmed ålagd att hiva ut minst 15 000 kronor till övriga EU utan något löfte om återbäring. Och detta ovanpå alla andra skatter som regeringen har lagt på det hårt beskattade svenska folket (4:e högsta skattetrycket i världen; 10 % över OECD-genomsnittet.)

Såsom analyser av bidrag till fattiga länder har visat finns det all anledning att frukta att man genom bidragsdelen kommer att göda både korruption och projekt som aldrig borde sett dagens ljus. I EU:s fall går dessutom bidrag till länder som själva skulle kunna få fart på sina ekonomier. Den före detta EU-ambassadören Lars Anell konstaterar följande i Svenska Dagbladet 18/7 2020.

”Det är ett svårsmält faktum att de länder som i procent av BNP får allra mest inte behöver pengarna och dessutom finns i botten på Transparency Internationals korruptionsindex…“

Till detta kommer en lånedel om 3,7 BILJONER kronor. Hela ”Återhämtningsfonden” ska betalas tillbaka fram till 2058. Även detta kommer förstås att belasta det svenska folkhushållet med enorma kostnader under mycket lång tid och med en mycket osäker utväxling av investeringen (ROI). Dessutom innebär toppmötets överenskommelse att man vill införa nya centraliserade EU-skatter, som skatt på plast och på ”nätjättar” som Google och Facebook (omsättningsavgift). Även ”klimatet” har nämnts som en ny skattebas för den allt mer centralistiska EU-byråkratin.

Hela ” räddningspaketet” innebär således ett stort kliv på vägen mot en centraliserad finanspolitik inom EU, vilket i sig går på tvärs mot EU:s grundfördrag, som säkerställer nationernas finansiella självständighet och beskattningsrätt. Grundfördraget medger inte heller att medlemsländerna ska behöva ta ansvar för andra länders skulder.

Hur mycket kan EU:s konstitution smygförändras eller köras över genom en ny praxis utan att svenska väljare får säga sitt om saken? Kan man förneka ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta” utan att samma folk blir tillfrågat om saken? Var det detta som svenska folket sade ja till i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994? Knappast!

Det är inte utan att misstanken infinner sig att om nu inte medborgarna själva vill öka centralismen inom EU och minska nationernas självbestämmande, har brysseleliten nu kommit på att man kan tvångsbinda länderna samman genom den skattemässigt tacksamma ”klimat- och miljöfrågan” samt i och med ”räddningspaketet” – d v s skuldsättning. Vidare finns det skrivningar i överenskommelsen, som Stefan Löfven uppenbarligen har missat, vilka kan leda till att Sverige går miste om rabatten om 11 miljarder kr om året.  Se här>>

Oavsett hur Europeiska rådets överenskommelse ändras i detaljerna, när det manglats klart i EU-byråkratin, så kvarstår faktum: en påtvingad skuldsättning av denna omfattning liksom EU:s uppenbara förändring mot en centralistisk finansiell union, med beskattningsrätt och tveksamheterna gentemot ursprungsfördraget, kan rimligen inte smygas igenom av regering och riksdag utan folkets hörande. Det vore djupt oansvarigt och direkt respektlöst mot medborgarna – som i slutändan ska stå för notan.

Det självklara kravet blir därför: Låt svenska folket säga sitt om ”räddningspaketet”!

 

Leif V Erixell, författare och ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige, MRRS.

Ilan Sadé, partiledare för Medborgerlig Samling

Erik Lidström, författare och Tekn. Dr.

PS
Här är artikeln i Nyheter i dag.

Se även denna viktiga artikel i samma ämne.