Lagrådet ska nu granska regeringens förslag till en ökad differentiering av strandskyddet.
Ett av förslagen är att ”stor restriktivitet” ska gälla vid prövning av ansökan om dispenser i områden ”där bebyggelsetrycket är högt eller där efterfrågan på mark för fritidshusbebyggelse är mycket stor” (alltså inom områden med sjöutsikt där människor gärna vill bo).
Regeringen och centerpartiet har underlåtit att beakta en central aspekt på strandskyddet.
Skyddet innebär att fastighetsägare förbjuds att utnyttja och vårda sin egen mark, och att denna konfiskation av nyttjanderätten sker utan någon ersättning. Förslaget om ”stor restriktivitet” innebär att ännu fler fastighetsägare kommer att fråntas rätten att förfoga över sin egendom.
Ur ett rättsstatligt perspektiv är rätten till enskilt ägande och rätten till ersättning när denna rätt kränks av staten en hörnsten i rättsordningen. Egendomsskyddet är starkt i regeringsformen.
Lagrådet måste ha i minnet att Stockholms tingsrätt i mars 2020 slagit fast att ”en nekad dispens ska ses som ett ingrepp i egendomsskyddet som kan ge rätt till ersättning under vissa förutsättningar”.
Lagrådet måste ta upp ersättningsfrågan, utifrån regeringsformens bestämmelser om ersättningsskyldighet, och också utifrån Europadomstolens uttalande att egendomsberövande utan ersättning endast undantagsvis kan anses konventionsenliga. Strandskyddet kan aldrig bli legitimt om inte staten lever upp till sin ersättningsskyldighet.
Det paradoxala är att regeringen när det gäller skogen har betonat vikten av stärkt äganderätt för markägarna. Lagrådet måste fråga sig om staten kan ha en inställning till privat ägande av skog och en annan till ägande av strandnära mark.
Lagrådet måste ta ställning till regeringens förslag utifrån kraven på likhet inför lagen. Är det förenligt med denna princip att strandskyddsbestämmelserna tillämpas på olika sätt i olika delar av landet?
Redan som det är nu är utrymmet för godtycke och subjektiva bedömningar stort när tjänstemän på länsstyrelser och domstolar hanterar strandskyddsärenden.
Lagrådet måste fråga sig hur en bestämmelse om stor restriktivitet ska tillämpas i praktiken, och hur bestämmelsen ska kunna hanteras opartiskt och rättssäkert. Förslaget definierar till exempel inte tillräckligt tydligt inom vilka områden stor restriktivitet ska tillämpas. Hur skall restriktiviteten kopplas till de särskilda skälen? Är en sådan koppling över huvud taget möjlig? Det ligger i farans riktning att resultatet bara blir ett allmänt tyckande från domstolarnas sida. En sådan utveckling kan inte förenas med grundläggande krav på rättssäkerhet. Lagar måste utformas så att medborgarna med rimlig grad av säkerhet kan förutse hur de kommer att tillämpas. Så blir inte fallet om regeringens förslag om stor restriktivitet skulle bli lag.
Högsta domstolen har konstaterat att prövning av dispensärenden ska innefatta en mer övergripande intresseavvägning. Denna nya praxis indikerar att det enskilda intresset ska ges större vikt än vad som hittills har varit fallet. Bakgrunden måste vara erfarenheterna av hur bestämmelserna har tillämpats hittills, och det skydd för privat egendom som är en viktig del av regeringsformen.
Varför har regeringen inte tagit fasta på denna nya praxis och föreslagit ändringar i miljöbalken? Detta är en fråga som Lagrådet måste förhålla sig till.
Mark- och miljööverdomstolen har trots denna nya praxis i ett antal fall kommit med avgöranden där det enskilda intresset negligerats på ett sätt som framstår som orimligt.
I ett avgörande heter det att ”även om platsen för den sökta dispensen såvitt framkommit inte hyser några högre naturvärden och, med hänsyn till bl a topografi, är något avskild från vattnet får det allmänna intresse som strandskyddet representerar anses väga tyngre än xx intresse av att få uppföra en jaktstuga på fastigheten”, Och, i ett annat avgörande, ”även om en dispens i det enskilda fallet inte förefaller skada syftet med strandskyddet kan enskilda dispenser sammantaget ändå få en betydande negativ inverkan på tillgången till stränder för friluftsliv och djur- och växtliv”.
Kan tillämpningen av strandskyddsreglerna bli mer restriktiv än så?
En proportionalitetsbedömning, alltså en avvägning mellan det allmänna och det enskilda intresset, ska alltid göras vid bl a dispensprövningar. Som de redovisade exemplen illustrerar är proportionalitetsprincipen i praktiken satt ur spel eftersom det allmänna intresset alltid anses väga tyngre än det enskilda. Detta är ett förhållande som Lagrådet måste uppmärksamma.
Lagrådet måste ta till sig vad som sägs i dom från mark- och miljödomstolen (Nacka tingsrätt) i dom M 3001-19:
”Enligt ny praxis på området ska en intresseavvägning mellan enskilda intressen och de intressen som strandskyddet skyddar göras även om en dispensgrund inte är självständigt uppfylld. Enligt regeringsformen och europakonventionen måste varje äganderättsinskränkning vara proportionerlig. Med andra ord får en begränsning i äganderätten aldrig gå längre än vad som är nödvändigt för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse och konsekvenserna för enskilda måste vara rimliga. Vid en jämförelse av strandskyddet och egendomsskyddet väger det förstnämnda tyngre när skyddsvärdet är stort, men det rättfärdigar inte en ändlös rådighetsinskränkning gentemot den enskilde fastighetsägaren”. Det är av särskild betydelse att domstolen anser att ”konsekvenserna för den enskilde måste vara rimliga”, och att en grund för ett avslag ska vara att ”skyddsvärdet är stort”.
Slutsatsen är att förslaget om stor restriktivitet är lika illa genomtänkt av regeringen och centerpartiet som det var av utredningen. Lagrådet beslut måste bli att skicka tillbaka förslaget till regeringen.
Bengt Holmgren och Mats Ringborg för Nätverket Rätt Strandskydd
P.S.
Ovanstående text har även publicerats som ett debattinlägg på Dagens Juridik. Se här>>
Se även denna>> artikel. Det bidde knappt ens en tumme!
Facebook Comments