Debatt!

Sverige sviker rättsstatsprincipen

Natten till tisdagen (2020-07-21) förvandlades EU till en union med rätt till både beskattning och upplåning med gemensam borgen. Detta gjordes för att flytta pengar från de produktiva länderna inom EU som borde satsa på den reala ekonomin – för att i stället användas till bidrag och lån till andra länder inom EU för improduktiva satsningar och bankspekulation.
Ur ekonomisk synpunkt är detta rena galenskapen.

Efter att alla länder kunnat enas efter fyra dygns toppmöte kom EU-ländernas ledare äntligen överens. Nu är alla stats-och regeringschefer inom EU tillbaka till sina länder och framhåller att just deras länder fått gehör för sina krav utan att någon av dem berättar att de berövat sina folk den exklusiva rätten att bestämma om skatter och statsupplåning. Både Sveriges statsminister Stefan Löfven och Ungerns premiärminister Viktor Orban har med högtravande tal utsett sig till segrare trots att de har olika meningar om hur rättsstatsprincipen skall tolkas och trots att de eftergifter de just givit till EU-kommissionen undergräver nationella suveräniteten och realekonomin så den egna rättsstaten riskerar att radikalt ytterligare undermineras till förmån för de internationella storbankerna.

Min uppfattning är att Sverige inte är något föredöme som rättsstat. Det visade sig i hur de svenska aktieägarna behandlades under Kreugerkraschen från 1932–1938, där aktieägarna förföljdes och man lade beslag på aktierna i deras företag genom att försätta hela Kreugerkoncernen i konkurs trots att företaget aldrig varit på obestånd.

Under den självförvållade svenska bankkrisen 1987 – 1993, hände samma sak där krisbankerna och staten tillät sig att nedvärdera de svenska företagarnas tillgångar, förtala entreprenörer och företagare i olika register – som jag tidigare skrivit om i flera av mina böcker för att lättare kunna lägga beslag på både företag och aktieägarnas tillgångar till bara en bråkdel av deras verkliga värde i bankernas egna och statens ”skräpkreditföretag” Securum.

Sverige har dessutom fått hård kritik av aktade jurister som överåklagare Sven Erik Alheim och Ann Ramberg, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund, för betydande brister i det svenska rättssystemet och hur regeringen tillsätter domare.

EU:s ekonomiska stöd kallas för ”Coronastödet” (på engelska: Pandemic Emergency Purchase Program) och kostar totalt 750 miljarder euro, varav 390 miljarder består av bidrag och 360 miljarder i lån. Av detta får Klimatomställningsfonden 7,5 miljarder euro plus ett ”Coronatillägg” på 10 miljarder. Trots namnet saknar krisöverenskommelsen samband med Coronapandemins svårighetsgrad i olika länder – vilket framkommer att Belgien som har flest Coronadöda i Europa är fortfarande nettobidragsgivare. Det vårdinitiativ som EU-kommissionen hade föreslagit för att möta pandemin var inte viktigare än att det kapades bort i förhandlingarna.’.

De länder som skall ta emot ”Coronastödet” måste dessutom mitt i pandemin först gå med på budgetreformer dikterade av EU, villkor som för Italiens del handlar om åtstramning av pensioner, löner, rättsväsende, utbildning och sjukvård. Det innebär att EU mitt i Coronakrisen kommer att kräva försämringar för just den sociala välfärd och sjukvård som krävs för att bekämpa COVID-19. Detta för pengar som kommer tidigast om ett halvår, när ingen vet hur krisen utvecklats, och utbetalas endast i summor på 3-5 miljarder euro per år i 7 år.

Vad vi nu har inom hela EU är gemensamma lån och gemensamma skulder där de produktiva länderna tvingas ge både lån och bidrag för att ge till de länder inom EU som inte klarar sig på egen hand för att klara sin ekonomi. Men bidragen och lånen skall inte gå till realinvesteringar i infrastruktur och produktiva företag som höjer produktiviteten och därmed skattekraften och återbetalningsförmågan. De mottagande länderna kommer därmed bara få ökade skulder och mindre förmåga att lösa krisen. Bättre vore att länderna själva använde sina stora bidrag till EU för att investera i egna reala investeringar.

Samtidigt ser EU till att stödet till krisbankerna hela tiden flödar från ECB för att upprätthålla den spekulationsbubbla som de själva har varit med om att skapa. Man vägrar införa bankdelning för att begränsa spekulationen och styra om kreditgivningen till den reala ekonomin.

Som EU medborgare och skattebetalare oroar jag mig nu för unionens ekonomiska hälsa när nu en ”återhämtningsfond” på sammanlagt 1.824 miljarder euro, inklusive både budgeten och ”Coronastödet” på 750 miljarder euro, klubbats igenom i Bryssel.

Från och med nu har EU-kommissionen givits rätten att ge ut EU-obligationer för att ta upp lån åt alla EU-länderna som gemensamt går i borgen för både lån och bidrag. Lånen skall betalas tillbaka gemensamt av EU fram till år 2058 är det tänkt. Sverige har därmed bundits upp till en gemensam betalningsunion kronor utan att den svenska riksdagen och folket fick tillfälle att godkänna avtalstexten innan själva undertecknandet i Bryssel. En grundläggande förändring av EU som genomförts med ett avtal, precis som Lissabonavtalet, för att undvika en fördragsändring med krav på folkomröstningar.

Medan jag själv som författare och skribent i finansrätt är tveksam till överenskommelsen är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel bara positiva till det nya avtalet som leder EU in på, enligt mitt tycke, en ekonomiskt vansklig väg som till slut kan innebära att hela EU kapsejsar.

Förhandlingarna missköttes även av de fem sparsamma länderna, däribland Sverige, som utgjorde opposition till krisöverenskommelsen, genom att de lurades till att diskutera storleken på av lån respektive bidrag i paketet, när båda alternativen lika mycket innebar att EU-kommissionen för första gången tilläts att ta lån som att medlemsländerna tillsammans borgar för. Inte blev det bättre att de sålde sin självständighet för lite rabatter på sina medlemsavgifter.

Jag håller med framstående politiker, som Leif Pagrotsky, som var den tidigare närings-och handelsminister och statssekreteraren Lars Anell, tidigare EU-ambassadör, menar att EU:s ”Coronastöd” är ett orättvist försök att rädda euron när vi i stället måste satsa våra tillgångar för att satsa på den reala ekonomin i varje land inom EU.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Vi behöver en grundligt reformerad val- och statsförfattning

Det  är utmärkt att regeringen tillsatt en ny grundlagsutredning. Tyvärr är det som vanligt marginella förändringar som föreslås, om än viktiga i sig, och som främst rör domstolarnas oberoende. Se här >>

Att ta ett mer rejält omtag för att reformera den extremt centralistiska och på all reell maktdelning tömda regeringsformen från 1974 och enkammarriksdagen från 1971 vill man inte göra. Detta är både märkligt och förståeligt. 

Det är märkligt ur en rationell synvinkel eftersom det vid en neutral analys framgår att vår konstitution inte har levererat. De grundläggande problemen gällande centralism (obefintligt kommunalt och regionalt självstyre), öppning för lagstiftningsinflation genom dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten och ett valsystem som öppnar för osjälvständiga ”knapptryckarkompanier” är saker som man inte borde få blunda för.

Det är förståeligt eftersom det är svårt att hitta några exempel i historien på maktägande grupper som frivilligt vill låta sin makt begränsas. Inte desto mindre kan det vara nödvändigt för landet skull och då måste påtryckningar komma utifrån eller att ett eller flera partier förmår frångå det kortsiktiga egenintresset och ser till landets framtid.

Det finns enstaka politiker som visat en viss insikt; t.ex. så konstaterade Peter Eriksson från Mp i samband med den famösa DÖ-överenskommelsen att:

”Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.” – Di 29/12-2014)

…det vill säga att då bättre uppfylla definitionen på demokrati som majoritetsstyre.

Detta med de ständigt återkommande minoritetsregeringarna i Sverige (som ständigt lämnar öppningar för små extrempartier med närmast obefintligt folkligt stöd att styra och ställa) samt det närmast obefintliga inslaget av personval och en stark koppling mellan valda och deras valkretsar gör att hela den princip som vår nuvarande regeringsform bygger på, alltså folksuveränitetsprincipen, måste sättas i fråga. Den fungerar inte; saknar kopplingar till den politiska processens faktiska funktionssätt. 

Maktdelningen skulle bort

I ett utslag av politiskt högmod ansåg man för runt 50 år sedan att det var lämpligt att göra sig av med C.L. Montesquieus geniala tanke om maktdelning från ”Om lagarnas anda” från 1757 för att istället slå in på Jean-Jacques Rousseau och hans metafysiska demokratisyn där den s.k. ”Allmänviljan” skulle vara styrande – och tolkas. I Sveriges fall genom folkets valda representanter.

Nedan följer en passus från förarbetena till 1974 års regeringsform:

”Den nya grundlagen skulle över huvud taget inte konstituera ett system med krafter som balanserade varandra. I författningen borde det, enligt grundlagberedningen, komma till klart uttryck att all offentlig makt i landet primärt ligger hos folket [sic]”. – SOU 1972:15

Folksuveränitetsprincipen håller inte för granskning

Man behöver inte reflektera länge för att inse det empiriskt ohållbara i hela denna tankemodell. Ty vem tolkar och omvandlar folk- eller ”allmänviljan” till lagar? Inte är det folket utan – politikerna. Och hur vet man att det är ”folkviljan” som manifesteras i dessa hundratals- eller tusentals lagar som beslutas under t.ex. en minoritetsregering. Det vet man inte. Och kan inte veta.

Den nuvarande svenska Regeringsformen har således sin grund i ett anti-konstitutionellt, irrationellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt anses bära folkviljan i alla de beslut som fattas under en mandatperiod – och därför egentligen inte behöver någon motvikt i form av en andra kammare eller övergripande kontrollinstans som en författningsdomstol – beslut som dessutom fattas utan folkets direkta hörande via folkomröstningar.

Hela idén om att folksuveränitetsprincipen skulle råda i Sverige är vid närmare eftertanke helt utan både logik och empirisk förankring i de reella processerna. Det är en chimär, metafysik, blå dunster –  en konstitutionell falskhet.

Bättre kan vi. Till exempel att inse och erkänna att ledarskap väljs av folket och därefter agerar självständigt men måste tyglas av en frihetlig konstitution, stå till personligt ansvar vid val och underställa sig mekanismer som möjliggör eftertänksamma lagprocesser, säkrade grundläggande mänskliga rättigheter (som äganderätt och yttrandefrihet), ett effektivt ”gatsopande” rättsväsen och balanserande maktcentra på det att medborgarna kan vara trygga i sitt arbete med att i fred och frihet bygga sina liv och landets välstånd tills dess att nästa val anländer.

Förutom en författningsdomstol så skulle en andra kammare ytterligare befästa maktdelningsprincipens återinträde och välkomna segertåg inom svensk konstitutionellt tänkande och praxis.

Vad skulle då en andra kammare bestå av?

En av etablissemanget hallstämplad statsvetare Olof Ruin hade i SvD Debatt (25/4-2020) den föga geniala idén (bland andra bra idéer som skilda valdagar för kommun och riksdagsval) att en andra kammare skulle bestå av gamla avdankade politiker typ Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. För att liksom ytterligare befästa det redan mycket tunt demokratiska broiler- och politikerväldet.

En mer seriös reflektion man kan göra är att även glesare befolkade delar av landet måste ha representanter i statens högsta beslutande organ. De skulle då komma från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen (som har sina egna parlament!). Åldersgränsen höjs till 35 år i denna andra kammare. Det behövs tid  för kunskapsinhämtning och livserfarenhet – som ohotad är den bästa erfarenheten av alla. Vi måste återinföra ett inslag av excellens i de folkvalda kamrarna och komma bort från nuvarande broilersystem, kvoteringshysteri baserad på ytliga kollektiva markörer som kön eller etnicitet och istället återfinna individen, meritokratin och  ”The Content of Character”. Det är det som ska räknas. Bara det.

Och valsystemet?

Det lär inte råda något tvivel om att val i majoritetsvalkretsar där personen i första hand och inte partiet eller partiledaren är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen, samt att länken mellan väljare och valda stärks. I alla fall en av de två kamrarna bör ha detta valsystem.

Statens räckvidd?

Staten får ett tydligt begränsat mandat – en uppdragsbeskrivning i grundlagen – enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Regioner (landskapen) och kommuner får mycket mer att säga till i en federalistisk struktur enligt subsidiaritetsprincipen, vilket ger en pluralism av livsmöjligheter och en utvecklande institutionell konkurrens.

Det är dags att erkänna att 1970-talets författningsreformer var ett stort misstag eller som historikern Mikael Svanberg sagt apropå att konstitutioner normalt skaps i nationella krislägen:

”I Sverige däremot ägnades 20 år att lösa problem som de flesta var överens om inte fanns”. (Den svenska revolutionen, 2010)

Nu däremot närmar vi oss snabbt ett nationellt krisläge (oavsett pandemin som förstås förvärrar saken ytterligare). 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat: de politiskt skapade problemen är stora inom snart sagt alla samhällsområden från skola till försvar över misslyckad migrations- och integrationspolitik, usle kvalitet på lagstiftning (som t.ex gymnasielagen för afghanerna) ett ytterst ofärdigt och ineffektivt rättsväsende, urholkad äganderätt och yttrandefrihet och en allmänt usel beredskap för stora kriser. För att nu nämna något.

Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt.

Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

PS
Håller du med om ovanstående och vill ha en fördjupning så ta gärna del av >>denna litteratur.

DS
Detta inlägg har tidigare publicerats på newsvoice.se

Ny skrift om strandskyddet!

Skriften Strandskyddet, så fungerar det i praktiken är nu klar och finns att köpa på Bokus.
Du hittar den här >>

Skriften har tagits fram för att informera om – som titeln säger – hur illa det fungerar i praktiken. Den redovisar bland annat ett antal fall, så som de har upplevts av tomtägarna. Vidare redovisas ett dussintal kommentarer som framförts i debattartiklar och brev till ansvariga politiker. Skriften avslutas med förslag på reformer.

Skriften är nu under distribution till opinionsbildare och politiker samt givetvis till den nu pågående utredningen om strandskyddet som var en del av januariöverenskommelsen (”Jöken”).

Strandskyddet handlar i grunden om äganderätten. Att kunna förfoga och råda över egendom inom rimliga gränser. Det handlar inte om allmänhetens tillgång till stränder. Självklart skall det finnas stränder tillgängliga för det rörliga friluftslivet. Det innebär dock INTE att ALLA stränder skall vara tillgängliga för allmänheten. Hemfrid måste respekteras liksom en fastighetsägares rätt att inom gällande regelverk kunna disponera sin mark utan särregler för strandnära mark.

Det anförs alltid att strandskyddet syftar till att bevara goda betingelser för växt- och djurliv. Det finns säkert en och annan situation där ett sådant argument är relevant men det går inte att hävda det som generell regel. Det måste i så fall i varje fall påvisas av myndigheterna att sådana förhållanden föreligger. Kort sagt, strandskyddet måste reformeras i grunden vilket utvecklas vidare både i skriften och i den text som följer nedan.

Bengt Holmgren
Ordf. Nätverket Rätt Strandskydd

_________________________________

Därför måste strandskyddet reformeras i grunden

Inledning

Nätverket Rätt Strandskydd har i dagarna publicerat en skrift med titel Strandskyddet – så fungerar det i praktiken.  Syftet med skriften är att med konkreta exempel belysa hur strandskyddsreglerna tillämpas av tjänstemän i kommuner och länsstyrelser.

Alf Svensson förbjuds av Trelleborgs kommun att klippa sin gräsmatta. Claes Sjölin får inte strandskyddsdispens för ett båthus som han har renoverat till ursprungligt skick. Länsstyrelsen i Västra Götaland anser att privata bryggor ska vara tillgängliga för allmänheten. Ett par på Vättersö i Stockholms skärgård får inte bygga en brygga på sin egen sjötomt. Claes Fellbom kämpade i 14 år för att få behålla en byggnad som han gjort något större än den han fått tillstånd till – och fick samtidigt försvara sig i sex processer som kommunen inlett mot honom – och som kommunen alla förlorade.
Om dessa fall – och många fler – kan man läsa i den ovannämnde skriften.

Det handlar om hur tjänstemän agerar egenmäktigt, godtyckligt, maktfullkomligt och rättsstridigt, och synbarlige utan kontroll – och utan att behöva ställas till ansvar. Enskilda medborgare drabbas, både ekonomiskt och psykisk, och konsekvensen blir oundvikligen att förtroendet för rättssystemet urholkas.

I vår skrift har vi inkluderat två avsnitt som mer specifikt behandlar denna problematik – ett med titeln ”Tjänstemannaaktivister sätter sig över lagen” och ett med titeln ”Aktivism bland tjänstemän hotar förtroendet för staten”. I den senare citeras en artikel i nyhetstjänsten fPlus, enligt vilken radikala miljöaktivister sitter på ledande positioner i en fjärdedel av Sveriges kommuner.
Tjänstemän i kommuner och länsstyrelser är representanter för rättsstaten och måste agera som sådana – med oväld, opartiskhet, saklighet och kompetens och i enlighet med lagarna. Om de inte gör det måste ansvar kunna utkrävas.

De nuvarande bestämmelserna om ansvar för tjänstemän tillkom 1975 och innebar i praktiken att tjänstemannaansvaret avskaffades.

Riksdagen har i ett tillkännagivande ställt sig bakom vad Konstitutionsutskottet har anfört om ett modernare och tydligare tjänstemannaansvar genom ett utvidgat straffansvar för tjänstefel. De fall som redovisas i vår skrift visar tydligt hur angeläget det är att regeringen agerar i enlighet med Riksdagens uppmaning.

I tjänstemannaansvaret ingår att hantera ärenden utan onödig fördröjning. JO har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot länsstyrelsen i Stockholm för extremt långa handläggningstider när det gäller dispenser från strandskyddet. I vissa fall var handläggningstiderna längre än tre år.

Utredningen om strandskydd som tillsattes sommaren 2019 (se nedan) måste komma med förslag som garanterar legitimitet, lagenlighet och rättssäkerhet och som förhindrar egenmäktigt agerande från enskilda tjänstemäns sida. Tjänstemän i kommuner och länsstyrelser måste t ex ges tydliga anvisningar att börja iaktta proportionalitetsprincipen, som ju finns inskriven i miljöbalken –”att en inskränkning i den enskildes rätt att använda mark eller vatten ….får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses”.

Stockholms tingsrätt har i nyligen slagit fast ”att en proportionalitetsbedömning ska göras i varje enskilt fall vid en inskränkning av den enskildes fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter.” Att en domstol nu uttalar sig på detta vis är mycket betydelsefullt.

Bristen på legitimitet

Utredningen om strandskyddet som regeringen tillsatte sommaren 2019 har bl a fått i uppgift att ”utvärdera den nuvarande strandskyddslagstiftningen med avseende på hur ändamålsenlig, effektiv och legitim dess tillämpning är i olika delar av Sverige”.
Strandskyddet är behäftat med en grundläggande brist på legitimitet som hänger samman med att skyddets negativa konsekvenser för andra samhällsintressen har förbisetts. Det handlar t ex om strandområdens betydelse för näringslivsutveckling och för möjligheterna att bygga bostäder i för människor attraktiva områden. Andra centrala samhällsintressen som undergrävs av strandskyddet är naturligtvis äganderätten, och vikten av att i en rättsstat skydda den enskilde från godtycklig maktutövning.

Mark- och miljööverdomstolen och äganderätten

Mark- och miljööverdomstolen (Svea hovrätt) har i några viktiga avgöranden nyligen slagit fast att ”utgångspunkten för den proportionalitetsbedömning som ska göras inom ramen för en intresseavvägning enligt 7 kap 25 § miljöbalken måste dock fortfarande vara att det allmänna intresset av att bevara allemansrättslig tillgång till strandområden….är mycket starkt”.
Konsekvensen blir att en teoretisk allmänhets förmodade intresse av att beträda privatägd strandskyddat mark alltid ges företräde framför en fastighetsägares självklara intresse av att råda över sin egendom. Det som är normalt, och för de allra flesta människor naturligt – att en fastighetsägare har rådighet över det han äger – gäller inte på strandskyddsområdet. Även om man säger sig tillämpa proportionalitetsprincipen blir slutresultatet alltid att den enskilde förlorar.
Det kan hävdas att domstolen när den gör denna prioritering enbart följer lagen och dess förarbeten. Men vad är det som säger att domstolen inte skulle kunna ge det grundlagsfästa egendomsskyddet större vikt i det enskilda fallet, trots allemansrätten? Vad är det som säger att det allmänna intresset av tillgång till strandområden alltid ”måste” vara ”mycket starkt”?

Det sätt som domstolen i konsekvensens namn prioriterar ned äganderätten skapar misstro mot rättssystemet och är djupt allvarlig med tanke på äganderättens fundamentala betydelse i det svenska samhällsbygget. Förhållandet illustreras av följande citat från ett av de ovannämnda avgörandena: ”Även om platsen för den sökta dispensen såvitt framkommit inte hyser några högre naturvärden och, med hänsyn till bl a topografi, är något avskild från vattnet får det allmänna intresse som strandskyddet representerar anses väga tyngre än xx intresse av att få uppföra en jaktstuga på fastigheten”. ”Får anses”? Man undrar vad som ligger bakom detta ställningstagande. Att topografin är sådan att en allmänhet sannolikt aldrig kommer att vilja röra sig i området saknar enligt domstolen betydelse. Detta är en av egendomligheterna i hur strandskyddet tillämpas.
Klart är att domen står i strid med det allmänna rättsmedvetandet och med en rimlig tolkning av proportionalitetsprincipen. Vad vinner det allmänna på avslaget? Och vad förlorar fastighetsägaren som bara vill bygga en jaktstuga? Den enskildes rättigheter negligeras. Och domen kan inte överklagas.

I en annan dom har mark- och miljööverdomstolen hittat på ett annat argument för att säga nej till en dispens: ”Av betydelse är också att strandskyddets syften är långsiktiga och att områden som för tillfället verkar vara av begränsat intresse kan bli betydelsefulla i framtiden. Även om en dispens i det enskilda fallet inte förefaller skada syftet med strandskyddet kan enskilda dispenser sammantaget ändå få en betydande negativ inverkan på tillgången till stränder för friluftsliv och djur- och växtliv”.
Resonemanget är milt uttryckt inte helt glasklart. Enskilda dispenser kan sammantaget få en betydande negativ inverkan på tillgång till stränder, även om den dispensen som ärendet gäller inte förefaller skada syftet med strandskyddet. ”Kan få betydande negativ inverkan?” Vad grundar sig denna bedömning på? Man målar upp ett hypotetiskt scenario av ett otal dispensansökningar avseende samma plats och tar detta scenario till intäkt för att säga nej.

Intrycket är att domstolen på förhand bestämt sig för att säga nej till dispens och att det nu gällde att hitta ett bra argument – eller i varje fall ett argument. Inte heller denna dom går att överklaga.
Domstolens inställning i dessa frågor står i strid med en av rättsstatens grundprinciper, nämligen att medborgarna ska skyddas från godtycklig maktutövning. Och i den ovannämnda domen från Stockholms tingsrätt slås fast att ”en nekad dispens ska ses som ett ingrepp i egendomsskyddet”. Detta är ett synnerligen viktigt och välkommet konstaterande, med tanke på hittillsvarande praxis.
Hur går allt detta ihop? Och hur har det kunnat bli så här?  Möjligen handlar det om att Hovrätten vägleds av vad man uppfattar vara en politisk prioritering.

Utredningen

När strandskyddsutredningens förslag behandlas får regering och riksdag en möjlighet att reformera strandskyddet så att det blir legitimt, ändamålsenligt och rättssäkert. Det räcker inte med att lappa och laga på det existerande systemet, något som blir följden om man bara håller sig till riktlinjerna i utredningsdirektiven.

Vad som krävs är ett helhetsgrepp på hur staten ska se på användningen av Sveriges strandområden – för näringslivsutveckling, inte minst besöksnäring, bostäder, och rekreation. Enskildas ägande och rådighet till strandnära mark får inte inskränkas på det sätt som sker med nuvarande lagstiftning. Full hänsyn ska tas till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Att slå vakt om egendomsskyddet är, med regeringsformens ord, ett ”angeläget allmänt intresse”.

Vägledning kan sökas i vad regeringen själv har anfört i den nyligen tillsatta utredningen om skogen – ”syftet med utredningen är att värna och stärka den privata äganderätten till skogen genom att stärka rättssäkerheten för markägare och företag, och säkerställa att de får ekonomisk kompensation” .… ”inskränkning i äganderätten måste vara förenlig med proportionalitetsprincipen”, och ”rättssäkerheten ska stärkas för markägare och företag”. Bl a måste följande frågor besvaras:

  •  Är en ”teoretisk” allmänhets obegränsade tillgång till strandområden viktigare än möjligheterna till näringslivsutveckling och attraktivt boende för många människor?
  • Är ”obrutna strandlinjer” viktigare än en levande skärgård med bofast befolkning?
  • Är allmänhetens tillgång till stränder viktigare än en fastighetsägares rätt till ostört privatliv/hemfrid och rådighet över sin egendom?
  • Finns andra sätt att främja allmänhetens intresse av tillgång till naturområden?
  • I vilken utsträckning utnyttjar allmänheten möjligheterna att beträda strandskyddat privatägt område?
  • Ska privata bryggor vara allemansrättsligt tillgängliga?
  • Är det politiskt acceptabelt att tjänstemän i kommuner och länsstyrelser fortsätter att agera på ett sätt som undergräver förtroendet för rättsstaten?

Den särskilda utredaren bör inte tveka att ta sig an dessa grundläggande legitimitetsproblem. Om hon inte gör det kommer utredningen att ha ett begränsat värde.

Egendomsskyddet och allemansrätten i regeringsformen

Egendomsskyddet är synbarligen starkt i regeringsformen (”vars och ens egendom är tryggad …etc”). Men skyddet rycks undan direkt genom det omstridda tillägget (i samma paragraf) att ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrives ovan”.
Detta stadgande är vägledande för Sveriges domstolar, hur svårtolkat det än är. I en dom från juli 2012 anför mark- och miljödomstolen (Nacka tingsrätt), som skäl för att inte bevilja en strandskyddsdispens, att ”allemansrätten gäller oberoende av det egendomsskydd som följer av grundlag”.

Detta är inte rimligt. Allemansrätten finns inte definierad i lag utan utgör enbart en statligt fastställd sedvänja som domstolar och myndigheter har att uttolka. Egendomsskyddet rycks undan på ett sätt som är oförenligt med kraven på rättssäkerhet och med Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som är svensk lag.

I boken ”Den grundlagsskyddade myten” skriver Gunnar Wiktorsson följande: ”Det är som sagt tvivelaktigt om de kohandlande partierna, särskilt socialdemokraterna, visste vad införandet /i grundlagen/ av allemansrätten verkligen innebar”.

Riksdagen har i ett tillkännagivande uppmanat regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över och stärka det grundlagsreglerade egendomsskyddet. En sådan kommitté måste få i uppdrag att se över grundlagens hänvisning till allemansrätten.

Mats Ringborg

Det goda samhället i ett enklaverat land

Om en av målbilderna för ett gott samhälle är att alla medborgare i en demokrati på någorlunda samma villkor ska kunna delta i den politiska diskussionen ”på torget” om gemensamma angelägenheter, så behöver man inte reflektera särskilt länge för att inse att ju mer diversifierat ett samhälle är språkligt, kulturellt och etniskt desto mer måste dessa centrifugala krafter balanseras av ett starkt centrum. Detta är inte minst viktigt för en nationellt verkande medborgarrätt d.v.s att både respekten för lagen och möjligheten att med framgång upprätthålla den är beroende av att våldsmonopolet respekteras, lagen kan läsas och respekteras av alla hederliga medborgare och inte via t.ex. språkproblem eller sharialagar missförstås, ignoreras alternativt aktivt motarbetas i nämnda enklaver.

Detta stod klart redan för JS Mill för över 100 år sedan när han i sin skrift Representative Government skrev:

”…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en  delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”
(min. övers.)

Alternativet till detta riskerar med hög sannolikhet att bli ett Babels hus med lågt socialt kapital, pyrande etniska konflikter och stora alternativkostnader för kommunikation.
Kanske är vi redan där i Sverige?

Brottsbana som en konsekvens av utanförskap

Det finns knappt någon kriminolog som inte skulle säga att en känsla av utanförskap och bristande kontakt, tillit och koppling till majoritetssamhället är en mycket central orsak bakom den s.k. gängkriminaliteten i våra ”utsatta områden”. I t.ex. A develompental model of gang involvment (Howell et al. >>) tar man just upp sådana viktiga påverkansfaktorer som skolans och socialisationens påverkan.

Att få känna delaktighet och sammanhang och bygga en identitet med prioritet på anknytning till det omgivande samhället och dess språk, kultur och historia är av allt att döma mycket viktigt för att minska utanförskapet och därmed också rekryteringen till alternativa ”karriärval” som bygger på utanförskap och bitterhet gentemot majoritetssamhället.

Ett gemensamt språk – för identitet, arbete, lag och ordning

En central sak och som bara centrum/staten – och andra krafter som värnar JS Mills sammanhållning – kan säkerställa är ett gemensamt språk, vilket av både historiska och praktiska orsaker måste bli majoritetsspråket (majoriteten skulle aldrig acceptera något annat) vilket i sin tur betyder det språk som landet grundats i – med trådar lång tillbaka i historiens töcken. Detta språk också blir nyckeln till landets kultur och historia vilket i sin tur befordrar en gemensam referensram för både samtal och identitet.Lägg till detta att det är en av huvudnycklarna nyckel till den nationella arbetsmarknaden.
I Sveriges fall är detta naturligtvis svenskan.

Det är därför det svenska skattefinansierade hemspråkssystemet (specialundervisning på importerat ”modersmål”) samt att man sorterar in barn till utländska föräldrar födda i Sverige i ”svenska som andraspråk” är så olyckliga. Signalvärdet är otvetydigt: ”Du ska inte bli svensk,. Behåll dina föräldrars kultur som prioritet ett!
Ett integrationspolitiskt självmål.

Se denna rörande video för hur svenskan som ”andraspråk” uppfattas av elever (och föräldrar) som uppenbarligen vill integreras och bli betraktade som svenskar men inte får det genom en benhård multikulturalistisk självmålspolitik: >>

Flerdimensionell problembild

Problemen med hemspråk eller ”modersmålsundervisning” som det numera kallas är flerfaldiga:

1 Det fjärmar barnen från de som skolan betraktar som ”riktiga” svenskar. Barnen få således indirekt den skadliga informationen att de inte tillhör denna grupp. De lyfts ur klassen för att läsa svenska som ”andraspråk”. En mångfald empiriska data visar att detta är sårande för eleverna. De blir lätt att inte uppleva sig som en av dem – ett förfrämligande.

2 ”Resultaten visar att eleverna upplever ett starkt utanförskap i relation till såväl lärare som skolans övriga elever.” Eleverna upplever att de är ”särbehandlade i mindre grupp, varvid de upplevde undervisningen som en lägre form av svenska”. (Parszyk 1999, >>).

3 ”Deras stora motivation att få tillhöra gjorde att de kämpade för att få vara kvar i gemenskapen” (Torpsten, 2008, >> ).” Fler fakta kring detta finns. 

4 Via detta fokus på ”modersmålet” tvingar skolan isär eleverna från sin svenska tillhörighet och signalerar att det land deras föräldrar kom ifrån är deras verkliga hemland. I Sverige arbetar man. Övrig lojalitet eller anknytning är inte nödvändig. Man bygger således in utanförskap och försvårar integrering och assimilering i själva pedagogiken. Ett mer självdestruktivt system för nationella sammanhållning och byggande av ett starkt socialt kapital är svårt att tänka sig.

5 Kostnaden för hela hemspråkscirkusen är svår att få fram men en lågt satt beräkning landar på runt 4 miljarder kr per år. Pengar som kunde användas till en förstärkning av svenskundervisningen för de nytillkomna medan de födda i Sverige inte längre behöver slitas från sina klasser och svensktalande kamrater.

Mera om ”hemspråket” som icke-inkludering

På Facebook fanns 2017 ett inlägg av mannen i en till Sverige inflyttad kroatisk familj. Han beskriver i inlägget den svenska skolan inför häpna läsare i hans hemland. Inläget fick stor spridning. Skribenten berättar hur familjens barn på skattebetalarnas bekostnad skjutsas till annan skola för att läsa kroatiska. På den till synes självklara frågan om man inte bör prata svenska hemma istället svarar läraren ”Inte alls. Hemma bör Ni tala Kroatiska”.

Hela denna gentemot assimilering motsatta politiken går tillbaka på den sedan länge falsifierade hypotesen (se bl.a. C.H. Rossell 1998, >>) att barnet lär sig bättre om det är ”tvåspråkigt” samt att svenska staten, d.v.s. svenska skattebetalare, har någon slags skyldighet betala för att barnet ska få behålla de invandrade föräldrarnas språk – vilket de förstås inte enligt någon rimlig etisk eller logisk princip har. Det är upp till dem. Men även om hypotesen om att det skulle finns små fördelar med påtvingar tvåspråkighet med prioritet för det invandrade  ”modersmålet” gentemot majoritetsspråket, ur en teoretisk inlärningssynvinkel skulle stämma, så väger fördelarna inte upp de uppenbara integrationsmässiga nackdelarna. Och i det svenska utbildningssystemet har bevisligen inga sådana fördelar heller kunnat upptäckas med tanke på det stigande antalet ungdomar från utanförskapsområdena som (trots modersmålsundervisning) inte ens har gymnasiebehörighet. Så den ”fördelen” är uppenbarligen icke-existerande. 

Om en svensk medborgare emigrerar till t.ex Japan så skulle ingen Japansk politiker ens komma på tanken att de skulle förbruka japaners skattemedel för att migranter skulle lära sig svenska med det absurda argumentet att de på så vis lättare skulle komma in i det japanska samhället eller av några andra skäl överhuvudtaget.

 

Ingen kulturförnekelse behövs

Ingen behöver förneka sitt etniska eller kulturella ursprung men alla behöver komma in under en nationell demokratisk lojalitet och anknytning vilket innebär att alla ska ges möjligheter att delta i att bygga ett bättre och mer fredligt och välmående Sverige. Känns sig svensk och vara stolt över det. Psykologisk forskning visar att ett starkt självmedvetande och stolthet över sitt sammanhang ger en större nyfikenhet och öppenhet för det främmande, så länge det inte hotar den egna identitetens värdemässiga demokratiska och jämlikhetsdrivna grundpelare. Det behövs för att inte samhället ska falla isär i etniska, religiösa och kriminella enklaver. Vi ser idag tydliga tecken på sistnämnda och den multikulturalistiska ideologin har otvetydigt en stor del i detta.

Som sagt: ju starkare de centrifugala krafterna är desto starkare måste de enande och sammanhållande vara för att hålla ihop och hindra ett sönderfall. Det är enkel logik. Vi behöver rakryggade politiker som kan och vågar ta strid mot denna relativiserande, självförnekande och splittrande ideologi liksom mot det pedagogindustriella egenintresse den genererat och istället se till både elevernas och Sveriges bästa.

I Danmark har man förstått allt detta sedan ett bra tag tillbaka, se t.ex. här:>> liksom i de allra flesta västländer. Men i Sverige har vi kolossalt svårt att frigöra oss från den multikulturalistiska drogen som sänker oss allt djupare i etnifiering, enklavering, utanförskap, kriminalitet och onödiga kostnader för rättsväsendet.

Hög tid för en tillnyktring!

PS.
När man studera litteraturen kring skattefinansierat hemspråk så blir det uppenbart hur extremt marinerad i en multikulturalistisk ideologin dessa förment objektiva språkforskare är. Deras motstånd mot en assimilerande språkpolitik bottnar mera i att man anser att de nyanlända ska behålla sin distans till majoritetssamhället (med den högst sannolika uppfattningen att om man insisterar på svenskan så stödjer man typ ”nationalism” och annat, vilket i så fall avslöjar deras – föga genomtänkta – ideologiska stans) och istället omfamna sin tidigare kultur även på det språkliga planet, snare än att aktivt ledas in i omsorg om ett sammanhållet samhälle med ett gemensamt språk som är första språket för alla i Sverige. En distansering som f.ö. ofta går på tvärs mot både föräldrar och barnens naturliga (överlevnads)instinkter att passa in – utan att överge sitt kulturella bagage – och därmed få en bredare palett av livsmöjligheter i det nya landet.

”Sverige illa ute som rättsstat”

Nationalekonomen Andreas Bergh tar i en fPlus-artikel föredömligt upp det som jag själv framhävt vid ett flertal tillfällen och som alla som tänker någon minut på saken inser men som statsmakterna i dag allt mer eroderar och ifrågasätter:

”Utan ett starkt äganderättsskydd känner människor inte samma ansvar för att förädla och vidareutveckla sin egendom, vilket är själva drivkraften bakom ett blomstrande företagande och ett samhälle som driver utvecklingen framåt med innovationer, resonerar han.
– Möjligheten att förr eller senare få kamma hem vinsten ger ägaren en stark drivkraft att se till att verksamheten drivs så effektivt som möjligt. Man vårdar det som är sitt och då ökar värdet, säger han.”

Vidare:

”– Politiker talar ofta om frihandel och export som förklaringen till ett lands välstånd. Men äganderätten är själva grundbulten för ett lands ekonomiska framgång. Att det finns en överenskommelse om vem som äger vad är avgörande för företagande och ett effektivt resursutnyttjande, säger han och får stöd i forskningen.”

Här har vi ett exempel på hur det barkar utför:

”– Ett medelstort brittiskt tillverkande företag med några tusen anställda ville etablera ett dotterbolag i EU, inför utträdet ur unionen. De tittade först på Sverige. Men inför etableringen blev de varse om hur staten hanterar bland annat svenska markägare, och hur staten övertar ärenden från domstolar i tillståndsprövningar – uppenbara äganderättskränkningar. De valde Danmark i stället, säger han.”

Hanteringen av Preems utbyggnad i Bohuslän är ett annat, där staten gått in och kapat ett ärende från domstolarna, som de i högtidstalen säger ska vara oberoende. En politisering av ett ärende som det anstår en diktatur. Situationen är allvarlig kanske rent av alarmerande. Affärsjuristen Claes Sjölin:
”– Det är illa ute med Sverige som rättsstat. Jag ser hur både svensk grundlag och Europakonventionen allt oftare kränks i äganderättsfrågor.”

Och så det där med strandrätten:

”– Som en blixt från klar himmel beslutade regeringen att utöka strandskyddet från 100 till 300 meter. Det gäller från varenda liten bäck. Flera markägare har hört av sig till mig och berättat hur rättslösa de är, både enskilda individer och företag, säger han.” Han beskriver bland annat ett fall där ett äldre par i Södertäljetrakten hade investerat sitt livs besparingar i en tomtmark, men fick se marken förlora i värde på ett ögonblick.”

Sorglig utveckling, ytterst obehagligt – och djupt samhällsdestruktivt.

Fler exempel på hur det kan gå till i utförsbacken lämnas i den nämna fPlus-artikeln som du hittar här >>

Sprid den gärna.

 

P.S.
Påminner om årsavgiften för 2020 för att kunna fortsätta kampen mot detta vansinne!

Se här för detaljer >>

 

Farhågorna bekräftade – Brå kraftigt politiserat

Brå har ju länge fått kritik för att inte ta fram relevant brottsstatistik och för att vara väldigt lyhörd för signaler från politiskt håll gällande vad man får och inte får forska om trots att det i ursprungsinstruktionen för Brå tydligt står ”bidra till kunskapsutvecklingen inom rättsväsendet”. Det står alltså inget om att hänsyn ska tas till ”känslig” information som kan vara negativ för t.ex. den förda migrationspolitiken.  Men nu har den av falsarier uppbyggda försvarsmuren rämnat och även om personerna som deltar i rapporten från Linköpings universitet är anonyma så finns det inga som helst skäl att anta att forskarna hittat på sina rön. Men mer lär följa och en konkret visselblåsare (förmodligen pensionerad) kommer förhoppningsvis att framträda så småningom.

Här är de första artikeln >>>  (tyvärr bakom en betalvägg). Fler lär följa. Här är själva rapporten >>>. 

Hur som helst är detta en stor skandal och vittnar om en långt gången röta i statsapparaten resulterande i ett svek mot och kränkning av medborgarna som ju inte ansetts vuxna att klara av sanningsenlig information om brottsligheten baserat på etnicitet och ursprung. För det är självklart att det är det det handlar om – och inget annat.

Det är vidare allvarligt eftersom om medborgarna inte får den fulla informationen, kan man heller inte göra informerade val när det gäller att väga olika partiers politik mot varandra i ett val. Vi riskerar då att få en falsk felviktad demokrati där partier får fler röster än de har förtjänat och skulle ha fått om alla kort legat på bordet, medan andra som fått sin politik och analys bekräftad, skulle ha fått fler. Sveket är såldes dubbelt.

Inför senaste valet hjälpe jag MED – Medborgerlig samling–  med ett projekt (ej medlem idag) som gick ut på att trimma alternativt lägga ned svenska myndigheter som ansågs bära dödkött eller vara så fyllda med aktivism att en nedläggning var enda möjligheten. Jag fick Brå på min lott. Myndighet föll i den sistnämnda kategorin och det oundvikliga förslaget blev nedläggning. Du hittar min analys och förslag på vad man skulle ha istället här: Brå – LeifVE_NY Om intresse finns mera på lösningsförslag än på analysen så finns dessa på sid 5–6.

_____________________________________________

 

Stöd Medborgarrättsrörelsen i Sverige – MRRS! Tillsammans med dig kan vi stärka friheten, rättstryggheten, medborgarskapet och folkstyret i Sverige!

Årsavgiften är minimum SEK 300:- Vid SEK 5000:- eller mer blir man ständig medlem och erhåller ett stiligt diplom som tack och bekräftelse på det livslånga medlemskapet. Självklart får du stödja oss med valfritt belopp utan att bli formell medlem. Varje bidrag är välkommet!

Betala till Plusgiro 19 69 92 – 2 eller Swish: 1230364281