Om en av målbilderna för ett gott samhälle är att alla medborgare i en demokrati på någorlunda samma villkor ska kunna delta i den politiska diskussionen ”på torget” om gemensamma angelägenheter, så behöver man inte reflektera särskilt länge för att inse att ju mer diversifierat ett samhälle är språkligt, kulturellt och etniskt desto mer måste dessa centrifugala krafter balanseras av ett starkt centrum. Detta är inte minst viktigt för en nationellt verkande medborgarrätt d.v.s att både respekten för lagen och möjligheten att med framgång upprätthålla den är beroende av att våldsmonopolet respekteras, lagen kan läsas och respekteras av alla hederliga medborgare och inte via t.ex. språkproblem eller sharialagar missförstås, ignoreras alternativt aktivt motarbetas i nämnda enklaver.
Detta stod klart redan för JS Mill för över 100 år sedan när han i sin skrift Representative Government skrev:
”…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”
(min. övers.)
Alternativet till detta riskerar med hög sannolikhet att bli ett Babels hus med lågt socialt kapital, pyrande etniska konflikter och stora alternativkostnader för kommunikation.
Kanske är vi redan där i Sverige?
Brottsbana som en konsekvens av utanförskap
Det finns knappt någon kriminolog som inte skulle säga att en känsla av utanförskap och bristande kontakt, tillit och koppling till majoritetssamhället är en mycket central orsak bakom den s.k. gängkriminaliteten i våra ”utsatta områden”. I t.ex. A develompental model of gang involvment (Howell et al. >>) tar man just upp sådana viktiga påverkansfaktorer som skolans och socialisationens påverkan.
Att få känna delaktighet och sammanhang och bygga en identitet med prioritet på anknytning till det omgivande samhället och dess språk, kultur och historia är av allt att döma mycket viktigt för att minska utanförskapet och därmed också rekryteringen till alternativa ”karriärval” som bygger på utanförskap och bitterhet gentemot majoritetssamhället.
Ett gemensamt språk – för identitet, arbete, lag och ordning
En central sak och som bara centrum/staten – och andra krafter som värnar JS Mills sammanhållning – kan säkerställa är ett gemensamt språk, vilket av både historiska och praktiska orsaker måste bli majoritetsspråket (majoriteten skulle aldrig acceptera något annat) vilket i sin tur betyder det språk som landet grundats i – med trådar lång tillbaka i historiens töcken. Detta språk också blir nyckeln till landets kultur och historia vilket i sin tur befordrar en gemensam referensram för både samtal och identitet.Lägg till detta att det är en av huvudnycklarna nyckel till den nationella arbetsmarknaden.
I Sveriges fall är detta naturligtvis svenskan.
Det är därför det svenska skattefinansierade hemspråkssystemet (specialundervisning på importerat “modersmål”) samt att man sorterar in barn till utländska föräldrar födda i Sverige i “svenska som andraspråk” är så olyckliga. Signalvärdet är otvetydigt: “Du ska inte bli svensk,. Behåll dina föräldrars kultur som prioritet ett!
Ett integrationspolitiskt självmål.
Se denna rörande video för hur svenskan som ”andraspråk” uppfattas av elever (och föräldrar) som uppenbarligen vill integreras och bli betraktade som svenskar men inte får det genom en benhård multikulturalistisk självmålspolitik: >>
Flerdimensionell problembild
Problemen med hemspråk eller ”modersmålsundervisning” som det numera kallas är flerfaldiga:
1 Det fjärmar barnen från de som skolan betraktar som ”riktiga” svenskar. Barnen få således indirekt den skadliga informationen att de inte tillhör denna grupp. De lyfts ur klassen för att läsa svenska som ”andraspråk”. En mångfald empiriska data visar att detta är sårande för eleverna. De blir lätt att inte uppleva sig som en av dem – ett förfrämligande.
2 ”Resultaten visar att eleverna upplever ett starkt utanförskap i relation till såväl lärare som skolans övriga elever.” Eleverna upplever att de är ”särbehandlade i mindre grupp, varvid de upplevde undervisningen som en lägre form av svenska”. (Parszyk 1999, >>).
3 ”Deras stora motivation att få tillhöra gjorde att de kämpade för att få vara kvar i gemenskapen” (Torpsten, 2008, >> ).” Fler fakta kring detta finns.
4 Via detta fokus på ”modersmålet” tvingar skolan isär eleverna från sin svenska tillhörighet och signalerar att det land deras föräldrar kom ifrån är deras verkliga hemland. I Sverige arbetar man. Övrig lojalitet eller anknytning är inte nödvändig. Man bygger således in utanförskap och försvårar integrering och assimilering i själva pedagogiken. Ett mer självdestruktivt system för nationella sammanhållning och byggande av ett starkt socialt kapital är svårt att tänka sig.
5 Kostnaden för hela hemspråkscirkusen är svår att få fram men en lågt satt beräkning landar på runt 4 miljarder kr per år. Pengar som kunde användas till en förstärkning av svenskundervisningen för de nytillkomna medan de födda i Sverige inte längre behöver slitas från sina klasser och svensktalande kamrater.
Mera om ”hemspråket” som icke-inkludering
På Facebook fanns 2017 ett inlägg av mannen i en till Sverige inflyttad kroatisk familj. Han beskriver i inlägget den svenska skolan inför häpna läsare i hans hemland. Inläget fick stor spridning. Skribenten berättar hur familjens barn på skattebetalarnas bekostnad skjutsas till annan skola för att läsa kroatiska. På den till synes självklara frågan om man inte bör prata svenska hemma istället svarar läraren ”Inte alls. Hemma bör Ni tala Kroatiska”.
Hela denna gentemot assimilering motsatta politiken går tillbaka på den sedan länge falsifierade hypotesen (se bl.a. C.H. Rossell 1998, >>) att barnet lär sig bättre om det är ”tvåspråkigt” samt att svenska staten, d.v.s. svenska skattebetalare, har någon slags skyldighet betala för att barnet ska få behålla de invandrade föräldrarnas språk – vilket de förstås inte enligt någon rimlig etisk eller logisk princip har. Det är upp till dem. Men även om hypotesen om att det skulle finns små fördelar med påtvingar tvåspråkighet med prioritet för det invandrade “modersmålet” gentemot majoritetsspråket, ur en teoretisk inlärningssynvinkel skulle stämma, så väger fördelarna inte upp de uppenbara integrationsmässiga nackdelarna. Och i det svenska utbildningssystemet har bevisligen inga sådana fördelar heller kunnat upptäckas med tanke på det stigande antalet ungdomar från utanförskapsområdena som (trots modersmålsundervisning) inte ens har gymnasiebehörighet. Så den “fördelen” är uppenbarligen icke-existerande.
Om en svensk medborgare emigrerar till t.ex Japan så skulle ingen Japansk politiker ens komma på tanken att de skulle förbruka japaners skattemedel för att migranter skulle lära sig svenska med det absurda argumentet att de på så vis lättare skulle komma in i det japanska samhället eller av några andra skäl överhuvudtaget.
Ingen kulturförnekelse behövs
Ingen behöver förneka sitt etniska eller kulturella ursprung men alla behöver komma in under en nationell demokratisk lojalitet och anknytning vilket innebär att alla ska ges möjligheter att delta i att bygga ett bättre och mer fredligt och välmående Sverige. Känns sig svensk och vara stolt över det. Psykologisk forskning visar att ett starkt självmedvetande och stolthet över sitt sammanhang ger en större nyfikenhet och öppenhet för det främmande, så länge det inte hotar den egna identitetens värdemässiga demokratiska och jämlikhetsdrivna grundpelare. Det behövs för att inte samhället ska falla isär i etniska, religiösa och kriminella enklaver. Vi ser idag tydliga tecken på sistnämnda och den multikulturalistiska ideologin har otvetydigt en stor del i detta.
Som sagt: ju starkare de centrifugala krafterna är desto starkare måste de enande och sammanhållande vara för att hålla ihop och hindra ett sönderfall. Det är enkel logik. Vi behöver rakryggade politiker som kan och vågar ta strid mot denna relativiserande, självförnekande och splittrande ideologi liksom mot det pedagogindustriella egenintresse den genererat och istället se till både elevernas och Sveriges bästa.
I Danmark har man förstått allt detta sedan ett bra tag tillbaka, se t.ex. här:>> liksom i de allra flesta västländer. Men i Sverige har vi kolossalt svårt att frigöra oss från den multikulturalistiska drogen som sänker oss allt djupare i etnifiering, enklavering, utanförskap, kriminalitet och onödiga kostnader för rättsväsendet.
Hög tid för en tillnyktring!
PS.
När man studera litteraturen kring skattefinansierat hemspråk så blir det uppenbart hur extremt marinerad i en multikulturalistisk ideologin dessa förment objektiva språkforskare är. Deras motstånd mot en assimilerande språkpolitik bottnar mera i att man anser att de nyanlända ska behålla sin distans till majoritetssamhället (med den högst sannolika uppfattningen att om man insisterar på svenskan så stödjer man typ “nationalism” och annat, vilket i så fall avslöjar deras – föga genomtänkta – ideologiska stans) och istället omfamna sin tidigare kultur även på det språkliga planet, snare än att aktivt ledas in i omsorg om ett sammanhållet samhälle med ett gemensamt språk som är första språket för alla i Sverige. En distansering som f.ö. ofta går på tvärs mot både föräldrar och barnens naturliga (överlevnads)instinkter att passa in – utan att överge sitt kulturella bagage – och därmed få en bredare palett av livsmöjligheter i det nya landet.
Facebook Comments