Få saker är viktigare för medborgarnas frihet och de mänskliga rättigheternas säkrande än ett oberoende domstolsväsende. Den gamle Montesquieus idéer om en uppdelning av staten i en exekutiv, en lagstiftande och en dömande makt kvarstår som den geniala uppfinning för ett värdigt samhälle som det var och ännu är. Sverige kastade dock det mesta av maktdelningstanken överbord i och med enkammarriksdagen och den nya RF från 1974. Detta har vi lidit av sedan dess.
En av många defekter är att man har politiker i dömande funktion på de lägre nivåerna i domstolarna i form av nämndemän (sedan må vi ha domareder och annat, det hjälps inte. Det ska inte finnas minsta misstanke om politisk koppling till lagstiftande organ), en genuin folklig förankring i form av jurysystem i vissa vissa mål saknas samt att domare inte utses i en tillräckligt transparent och från den exekutiva makten självständig process. Domarnämnden t.ex. har en majoritet av det s.k. Hilda & Ruben-nätverket vilket öppnar upp för delikatessjäv (påtalat av bl.a. ledarsidorna.se) och andra problem. När riksrevisionen slog ned på den brist på transparens i urvalsprocessen som Domarnämnden uppvisade slog dess grundare Anne Ramberg tillbaka och ansåg att Riksrevisionen gick över sina befogenheter! Och därvid stannade det. Man fick fortsätta utan någon övergripande insyn i sina urvalsprocesser. Mycket märkligt.
I SvD 10/2 tar Andreas Norén och Gunnar Strömmer upp några av dessa problem och äskar på en förändring. (Rubriken är något märklig för det gäller ju inte bara att skydda domarmakten mot ”populister” utan från all typ av politisk klåfingrighet som lika gärna kan komma från befintliga synbart hallstämplade partier – inklusive vänsterpopulister.) Bland annat så föreslår man i artikeln att JK, som ju i grunden är ett regeringsorgan, fråntas översyn av domarna som istället ska gå till JO som lyder under riksdagen. Bra! Domarnämnden får också en välbehövlig känga enär det slås fast att de som bäst känner behovet av kompetens hos domstolarna är domstolarna själva. Det ligger en del i det men fler behöver ha inflytande över detta och urvalsprocessen särskilt av domarna i de högsta domstolarna bör ha en mycket mer öppen och publik karaktär som öppna utskottsförhör i riksdagen innan tillsättning. Men sammantaget en bra artikel med rätt inriktning. Läs den här >>
I mitt förslag i Omstart Sverige så väljs 2–3 förslag på domare i de högsta domstolarna av en ”Domarberedning” som består av representanter från Domarkollegiet, Åklagarmyndigheten, Advokatkåren, samt Landsrådet och Riksdagen (i en bättre framtid har vi åter ett tvåkammarsystem). Domarkollegiet har en extra röst och beslut fattas med enkel majoritet. Detta borgar för en bredare kompetens från alla juridiska delar av samhället inklusive från den demokratiska politiska delen som förstås inte helt kan undvaras. (Ett liknande system finns i Norge och Danmark.) Utifrån dessa 2–3 förslag väljer regeringen en person. Men det stannar inte där. Den av regeringen utvalda personen måste först gå igenom utskottsförhör och sedan bli godkände av majoritet i båda kamrarna. I annat fall får regeringen återkomma med en annan av kandidaterna etc. På detta sätt säkerställs att man får en för uppgiften så kompetent och i konstitutionen väl förankrad person som möjligt (det är av yttersta vikt eftersom en hög domare i princip inte kan avsättas) – samtidigt som allmänheten kan få en relation till personen i fråga, vilket i sig i viktigt för den medborgerliga debatten ”på torget”. Men som sagt i den näst bästa av världar bör vi absolut gå i artikelns riktning.
