Apropå den nya Medieutredningen

[vc_row][vc_column][vc_column_text]Tryckfrihetsexperten Nils Funcke såg långt 2015

”…Men när intentionerna konkretiseras av regeringens utredare Anette Novak faller fikonlövet. Då framträder ett system som i all sin nakenhet innebär en direkt politisk styrning och öppnar för än fler ingripanden mot publikation som efter Novaks uthållighetstest rangerar och inte upprätthåller en ”godtagbar kvalitet”.

”Det öppnar för godtycke och smak. Det blir tydligt när Novak inte förmår definiera kvalitet utan tar till ett cirkelresonemang om att det först vid en ”jämförelse mellan olika ansökningar och förslag ofta klargörs var gränsen för godtagbar kvalitet ska dras”.

”Som grädde på detta moras av brist på precision tänker Novak föreslå ett demokratikrav. Endast publikationer som anses inta någon, ännu ej definierad, demokratisk grundhållning ska få stöd. Anette Novak negligerar och bortser helt från förbudet i yttrandefrihetsgrundlagen mot hindrande åtgärder och kravet på etableringsfrihet.”

”För att kunna ta Alice Bah Kuhnkes högtidstal på allvar krävs att ministern avstyr Novaks fortsatta perforering av grundbultarna som bär upp yttrandefriheten. Det är sannolikt en from förhoppning eftersom Anette Novak varit obrottsligt lojal med uppdraget. Hoppet får ställas till justitieminister Morgan Johansson som har ansvaret för grundlagarna.”

”Vill samhället understödja det fria ordet ekonomiskt kan det ske genom att sänka de sociala avgifterna för bokförlag, tidningsföretag, filmskapare, webbtidningar, radio- och tv-bolag och övriga former av masskommunikation som faller in under tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Visst finns gränsdragningsproblem med ett sådant system. Men det är sannolikt enda sättet att bevara yttrandefriheten som en ögonsten i ett fritt rike.”

Läser man Anette Novaks svar från 11/12-15 så framstår hon där som hovsam och endast inriktad mot ny teknik. När nu utredningen kommer så går hon istället ”all in” med både krav på etnisk ”mångfald” och vänsterns favorit begrepp ”allas lika värde” (sistnämnda gäller dock förstås inte de anser sig vara socialkonservativa eller som hyr stora hotell för att dela ut priser till liberalkonservativa icke-socialister. De tillhör en annan kategori än de som är lika mycket värda – och ska behandlas därefter – för att nu säga det självklara…).

Som Nils Funcke säger – han som till skillnad från Anette Novak både kan och respekterar grundlagen – så är Novaks utredning ett direkt angrepp på tryckfrihetsförordningens stadgar om att staten inte får särbehandla en publikation p.g.a .innehåll. Och vad gäller uppdragsgivaren kan vi konstatera att hon i debatten med Ola Wong om museernas politisering tvår sina händer (SvD 26/10). Hon vill på intet sätt politisera kulturen, nej nej. Hon vill tvärtom hindra politisk styrning…

Men när ni hör demokratiminister Alice Bah Kuhnke prisa yttrandefriheten så minns att tal vid vita dukar är en sak och handling en annan.”

Nils Funcke tycks inte kunna få mera rätt.

Man hoppas på en debatt i seriösa media mellan honom och den oförblommerat politiserande Annette Novak – allt medan vi förväntar oss att AB Kuhnke fortsätter tar avstånd från all politisering av innehåll i statligt stödda verksamheter och medier…

För övrigt anser jag att mediastöd till privata aktörer inte ska behövas alls. Helt galet från början till slut. Inleder bara makten i frestelse att styra och ställa med det fria ordet. Det vi just nu, inte utan vämjelse, bevittnar.

Se Funckes artikel här >>

Och lite mer om Medieutredningen och de leende marodörerna här >>[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

Angående frågan i rubriken ovanför bilden

Reflekterar riksdagens vackra och imponerande yttre det arbete som försiggår på insidan? Svaret måste bli ett nej. Det är en tydlig och beklaglig diskrepans, rent av ett motsatsförhållande.

Enkammarriksdagen från 1971 och 1974 års regeringsform har fått mycket kritik genom åren. Det har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten kvarstår. Något som inte minst påtalats i Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade till exempel inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författnings-domstol. Miljöpartiet var med på båten, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Efter DÖ-överenskommelsen har det kommit förnyad kritik mot vårt demokratiska system. Till och med en politiker från ett parti som kortsiktigt synes tjäna på DÖ, Peter Eriksson från MP, har rakryggat konstaterat att:

Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter“. (Di 29/12-14).

Så mycket alltså för att folkmajoriteten styr i ”folksuveränitetens” stolta demokrati.

Vidare har vi frågan om ledarskap. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Rent logiskt borde detta ha sin orsak i hur politiker väljs och kommer fram i systemet. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras.

Till detta ska läggas att kandidaterna i nuvarande system ofta är utsatta för ett kvoteringsinstrument baserat på i sig helt kompetenslösa egenskaper som kön och/eller etnicitet.

Val med tyngdpunkten på personval och val i  majoritetsvalkretsar där personen och inte partiet är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen. En kraftig minskning av antalet ledamöter gör också att det blir svåra att “gömma sig i kollektivet” och att det blir lättare att fatta beslut med “individuell majoritet utan låsningar kring inpiskad ideologi d.v.s. ledamöterna röstar efter förnuft och samvete och majoriteten vinner. Ledamöterna får sedan redovisa sina beslut för väljarna i en vitbok inför nästa val.

Det är också viktigt att glesare befolkade delar av landet kan representeras i statens högsta beslutande organ. I det förslag jag har tagit fram i boken “Omstart Sverige” kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Detta “råd” skulle bilda en första kammare bestående av i stort sett lika antalet representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen. Dessa har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang.

Staten bör får ett tydligt men begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger tydliga ansvarsförhållanden gentemot väljarna.

Vidare föreslår jag, liksom MRRS länge har gjort,  en författningsdomstol.

Riksdagens sammansättning bör baseras  på personval inom ett partiproportionerligt valsystem med förbud för kvoterade listor, eftersom dessa per definition är hindrande för en öppen och fri konkurrens om ledarskap och upplevd politisk kompetens – för att nu nämna något. Den andra kammare –Landsrådet – väljs genom majoritetsvalkretsar i respektive landskap.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Leif V Erixell
Ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

P.S.
Texten ovan bygger delvis på en artikel av författaren i Dagens samhälle 15/9-2015.
Läs mer om en centralism som helt har gått över styr här: >>

 

Därför behöver Sverige införa en författningsdomstol

I Visby under Almedalsveckan höll jag, i 16 juni stiftelsens regi och inför en inte allt för stor men intresserad och skärpt åhörarskara, ett anförande utifrån frågeställningen ”Behöver Sverige en författningsdomstol?”

Nedan följer en kort sammanfattning av anförandet.

För att närmare förstå varför denna frågeställning är viktig bör man ställa sig följande följdfråga:

Vem eller vilka ska se till att politikerna verkligen håller sig till grundlagen och inte utövar godtyckligt styre utifrån den rena maktviljan eller ett ”reformprogram” utifrån vilket man anser att inget får stå i vägen, inte ens mänskliga rättigheter eller noggranna juridiska kontrollprocesser?

Som exempel på den sistnämnda attityden kan man ta den tyske f.d. kommunisten och socialdemokraten Herbert Whener vilken under 1970-talet hade följande att anföra om den tyska författningsdomstolen:

”Vi tillåter inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik”.

Vad är då egentligen närmare bestämt en författningsdomstol? Det korta svaret är:

En domstol som ska se till att nya lagar som stiftas är förenliga med grundlagen/det högsta normsystemet (s.k. abstrakt normkontroll) eller att befintliga lagar gör det via efterhandskontroller (s.k. konkret normkontroll) eller både och.

Här följer nu En kort sammanfattning av nej-sidans argument och deras bärkraft:

1. Folket ska via sina valda ombud styra riket utan restriktioner

Vi kan kalla detta för den “folksuveräna” demokratisynen med rötter hos Rousseau.

”Allmänviljan” ska och kan inte känna några hinder. Motsätter du dig den ska du för allas bästa tvingas ”bli fri”.

Detta argument innebär rent logiskt att grundlagar inte behövs överhuvudtaget. De valda representanterna står ju för folkviljan och den får inte känna några fjättrar. Detta var också – tro det eller ej – en av grundtankarna med den nya regeringsformen från 1974 i vilken man efter några år av intensiv kritik faktiskt under stor möda och många svårigheter fick baxa in ett kapitel om de mänskliga rättigheterna (avslutades först 1982). De ansågs från början inte behövas! (Inte minst Gustav Petrén och den dåvarande Medborgarrättsrörelsen var pådrivande för att detta kom på plats.) Den nuvarande svenska Regeringsformen har alltså sin grund i ett anti-konstitutionellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt bär folkviljan i alla de hundratals eller tusentals beslut som fattas under en mandatperiod – mestadels utan folkets hörande – vilket naturligtvis är absurt och utan varje uns av empirisk trovärdighet.

De som på denna grund accepterar grundlagar men vidhåller att en författningsdomstol inte behövs är således ologiska hycklare. De vågar inte ta sin åsikt hela vägen utan kan acceptera grundlagar men inte någon som ser till att de efterlevs på ett effektivt sätt. De är således för en slags kulissdemokrati vilken är tydligt besläktad med totalitära ledares, som t.ex. Stalins Sovjetunion, som hade en bitvis väl skriven konstitution med diverse rättigheter – bakom vilken den ohämmade och grymma maktviljan byggde sina fängelsearkipelager och utfärdade sina mordiska arresteringsorder. Allt i ”det arbetande folkets” namn.

Enligt detta argument behövs som sagt inte grundlagar överhuvudtaget vilket lämnar fältet fritt för politiskt godtycke d.v.s. ohämmat majoritetstyranni. Det rousseanska argumentet kan därför på goda grunder avfördas som helt ohållbart utifrån empirisk ståndpunkt och som utgångspunkt för ett godtagbart skydd av de i grundlagen förankrade skyddet av de mänskliga rättigheterna och de i grundlagen i övrigt fastslagna högsta normsystemet.

2. Jurister ska inte styra politiken!

Svaret på detta från vänster vanliga påstående, som sällan eller aldrig kvalificeras, är:

  1. Grundlagen är demokratins fundament och förankrad i demokratiskt via val eller folkomröstning. Om folket vill ha en författningsdomstol (FD) så vill den med tvingande logik också ha en kontroll av att grundlagen och de mänskliga rättigheterna respekteras. Att man därvid vill ha en från politikerna avskild juridisk expertis som kontrollerar detta kan även det anses följa av det ursprungliga demokratiska beslutet.
  2. Av a. följer dels att det inte är jurister som styr politiken utan att det är medborgare som har beslutat att en kontrollinstans ska kontrollera vissa aspekter av politiken och dels att dessa ”jurister” inte ”styr” politiken utan utövar en kontrollfunktion över de som de facto har den exekutiva makten d.v.s., politikerna. Dessa styr och FD kontrollerar i demokratiskt beslutat ordning. Om ”juristerna” skulle ha synpunkter på en ny eller befintlig lag så innebär inte detta att de ”styr” politiken annat än att de i någon mening ”styr bort” politiken från det som efter noggrann prövning anses grundlagsvidrigt – något som i högsta grad är konstitutionellt och demokratiskt rimligt.
  3. Är politikerna missnöjda med en skrivning i grundlagen som FD tolkar emot dem så har de all rätt att äska på en förändring av grundlagen och en skrivning där som medger de lagar som tidigare befanns strida emot densamma. FD har då att rätta sig efter detta om förändringen går igenom. Politikerna är således de som de facto styr – med medborgarna i val som sista instans – även under en författningsdomstol.
  4. De som dömer i en FD kan och bör tillsättas utifrån noggrann demokratisk kontroll och stränga krav på genomlysning av person och dokumenterad oväld. Därigenom försvinner styrkan i “demokratiargumentet” ner till en rest utan bärkraft.

3. Det finns redan en lagprövningsrätt för svenska domstolar att pröva en lag mot grundlagen och eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – ”EU-domstolen”.

Vidare så finns det nu en praxis att nya lagförslag ska underkastas Lagrådets bedömning samt att vi har ett konstitutionsutskott.

Mot detta sista – och mest seriösa argument – kan man anföra följande:

  1. Lagprövningsrätten är ett fall framåt, men det finns inga garantier att en domstol verkligen gör en sådan lagprövning och man får på goda grunder anta att den statsrättsliga expertisen på tingsrättsnivå och även högre upp är begränsad. Till detta ska läggas den nuvarande politiserade utnämningsmakten där domare väljs ut av regeringen, vilket i sig riskerar en domarkår med inneboende politisk anpasslighet.
  2. Lagprövningsrätten är inte heller av abstrakt typ d.v.s. kan ske innan en lag träder i kraft – vilket om den finns kan spara mycket lidande och onödiga processer i efterhand.
  3. Lagrådet är en vingklippt institution, helt i linje med den rousseanska grunden för vår nuvarande konstitution. RF 8 kap 21 §, sista stycket: ”Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas.”
  4. Konstitutionsutskottet är ett partipolitisk tillsatt organ som bekant inte hart någon reell konstitutionell kontrollfunktion med sanktionsrätt.

Jag vill avsluta med ett citat av Maciej Zaremba:

Poängen med en författningsdomstol är inte att den under gudomlig inspiration levererar det oemotsägliga svaret utan att den gör författningen levande. Att den tvingas av sitt åtagande till en rättsfilosofisk diskussion som är nyttig om inte rent av oumbärlig – för den mogna medborgerligheten.”

 

Slutsats

Inget av de vanligaste argumenten mot en författningsdomstol har en sådan bärkraft att de ens kommer i närheten av att stärka uppfattningen att man inte bör införa en författningsdomstol i Sverige. Tvärtom. Argumenten emot en sådan är extremt svaga utifrån den i behov av ett övergripande rättsskydd verkande medborgaren samt allmänt ur den konstitutionella demokratins perspektiv. Alla logiska och humanistiskt rimliga argument pekar tvärtom på att vi bör göra som de flesta andra konstitutionella demokratier och inför en sådan domstol – och det utan dröjsmål.

I min bok ”Omstart Sverige” har jag för övrigt ett utförligt förslag om hur detta kan gå till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Remissvar om olaga bosättningar inlämnat

Medborgarrättsrörelsen i Sverige har nu lämnat in sitt remisssvar utifrån regeringens promemoria DS 2016:17 ärende Ju2016/04138/DOM om olaga bosättningar.

Nedan följer ett utdrag från remissvarets början. Resterande kan ses i bifogade dokument. Vi har även begärt in svar från den s.k. “oppositionen” om deras syn på dessa frågor utifrån våra synpunkter och förslag. Vi återkommer med redovisning av dessa – i den mån de inkommer.

/”Äganderättens betydelse

Äganderätten är en grundsten bland mänskliga rättigheter. Vi vet genom empiriska data för ekonomisk utveckling – och smärtsamma historiska erfarenheter – att utan en stark äganderätt inget långvarigt välstånd och heller ingen frihet och ingen yttrandefrihet. Att äga ett företag, sitt hem eller en bit mark är både en trygghet från godtycklig maktutövning från ovan och ett kapital för trygghet och oberoende. En stat som har monopol över informationsproduktionen (och således inte tillåter enskild ägande av t.ex. bokförlag eller som utöver drakonisk kontroll över det civila samhällets privata organisationer) – är som bekant inget annat än ett kvävande totalitärt samhälle.

Bakgrundsanalys

Förutom en – jämfört med andra länder i närområdet och även i världen i övrigt – extrem invandringspolitik vad gäller mängden inkommande i relation till folkmängden och den gentemot svenska medborgare släpphänta och ojämlika agerande vad gäller vissa EU-migranters sätt att agera, särskilt vid bosättningar – så är en svag lagstiftning kring den privata äganderätten en grundläggande orsak till de problem vi nu ser. Sistnämnda kan i mycket relateras till den s.k. allemansrätten vilken t.ex. tillåter intrång på annans mark, vilket i sig står i principiell motsatsställning till den grundlagsskyddade äganderätten.1) Som bland andra experten på Allemansrättens historia och konsekvenser Gunnar Wiktorsson konstaterat 2) så har regeringsformens egendomsskydd satts ur spel genom tillägget ”Alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan”. Inte heller rätten till hemfrid skyddas av den svenska regeringsformen, vilken den dock gör i Europakonventionen. Här finns en diskrepans och inkonsekvens som regeringen borde åtgärda – förslagsvis genom att tillsätta en utredning som tar ett samlat grepp för att harmonisera äganderätten och tillhörande hemfrid med Europakonventionen. Att inte göra detta är att medvetet fortsätta en inkonsekvent och rättsosäker politik.

1) Denna urholkning av äganderätten kan f.ö. härledas tillbaka till en medveten ideologi och politik från 1930-talet och framåt som gått under det avslöjande namnet ”funktionssocialism”.

2)  Se t.ex. tidningen ”Skärgården” nr 14 sid 4.”/

Remissvar-bosatt_MRRS

Riksrevisionen och systemfelen

Det är verkligen ett sorgligt sakerna stillstånd när Riksrevisionen, som borde vara ett mönster av oväld och icke-korruption, fallerar så till den milda grad via en svag och principlös chef. Det visar återigen på en av många allvarliga defekterna i den svenska demokratin: vi skulle kunna kalla just denna del för ”utnämnings- och beslutssystemet”. Det är dock förstås inget ordnat och genomlyst system utan ett ljusskyggt kamaraderi där vänskapskorruption är legio och där demokratisk transparens saknas: så även visavi generaldirektörerna hos myndigheterna. Man talar i forskningen om ett ”relationkontrakt” (se ”Vem styr”, SNS förlag) snarare än en formaliserad process för utnämning, beslutsfattande och påverkan.
Jag citerar mig själv från kapitlet ”Myndigheterna” ur ”Omstart Sverige”:

”Denna beslutstradition innebär också att ledare och generaldirektörer rekryteras mindre för sina exekutiva egenskaper utan mera på deras införstådda acceptans av denna personliga gråzonsrelation av tagande och givande. De blir således därför lätt utsedda på politiska/ideologiska grunder [förutsatt att de ingår i vänskapskotterierna], snarare än som effektiva handhavare av skattemedel.”

Ju fler folk i allmänhet får upp ögonen för det faktum att den svenska demokratin alls inte är ”världens bästa” utan tvärtom vid närmare analys en av de sämst konstruerade (1974 års RF och framåt), desto större möjlighet finns för en öppning för nödvändiga och radikala förändringar.

Läs mer om detta haveri  här >>

Äganderätten i Sverige illa hanterad

Äganderätt och egendomsskydd har av socialister och totalitära krafter i alla tider betraktats med stark olust. Att äga en tryckpress, en jordbruksfastighet, ett företag eller ett webhotell som inte kontrolleras av staten är förstås en nagel i ögat  på de som önskar fullständig kontroll i sin jakt på att med de levandes elände som grund skapa ett framtida lyckorike för de ännu icke födda.

Dem marxistiskt inriktade och länge dominerande journalistiken liksom stora delar av intelligentian i det här landet har därför inte särskilt månat om äganderätten utan antingen ignorerat den eller utmålat den som en “borgerlighetens bastion” vilket förstås är helt rätt ur deras perspektiv (läs inledningen  av denna text igen.)

Det är därför som egendomsrätten är en viktig och central del av de mänskliga rättigheterna och tar plats som en av de centrala punkterna i Europakonventionens artikel 1.

Karin Åman har i sin doktorsavhandling gjort en lysande analys av egendomsrättens ställning som alla politiker med något förnuft i behåll borde ta till sig och agera efter.

Äganderätten som Karin Åhman uppfattar den, är en företrädesvis negativ rättighet som i första hand ska skydda individens frihet från statlig inblandning. Äganderättsskyddet kommer också ifråga när man tar ut skatt. Karin Åhman menar här att äganderättsskyddet som det tagit sig uttryck är mycket svagt. Hon menar bland annat att skatternas påverkan på individens möjligheter att utöva andra fri- och rättigheter bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av egendomsskyddets omfång och att en ökad juridisk kontroll av skatteuttaget är önskvärd. Hon framhåller dock att det är komplicerat att hitta rätt metod för detta med tanke på den nära kopplingen till politiska ställningstaganden. Karin Åhman visar i ett avslutande kapitel vilka olika faktorer som påverkar den europeiska domstolen vid prövningen av om ett ingrepp i äganderätten är proportionerligt eller inte. Hon menar att förekomsten av ett starkt allmänt intresse inte alltid bör leda till att statens ingrepp bedöms som konventionsenligt. Lider exempelvis individen extremt stor skada vid ett ingrepp bör inte statens åtgärder betraktas vara i överenssttämmelse med artikel 1.”

Se mer om avhandlingen här >>