Kategori: Debatt/Insändare

Det som finansanalytikerna och media  både i Sverige och utomlands har missat är att hela världen  i dag är ett stort hav av utbredd korruption och penningtvättsskandaler, som omgående måste åtgärdas. När krisbankerna faller, som jag skrivit om i flera av mina artiklar och böcker, som sker med jämna mellanrum, får allmänheten och företagen betala notan.  

När investerare börjar förlora pengar lyfter de bara ut sina riskpapper ur sina portföljer och låter andra stå för notan. Det är därför vi måste införa ett nytt ekonomisystem som handlar om bankdelning, där bankernas riskavdelningar inte längre får några bistånd när det är kris. När bankerna inte längre finner  några incitament att uppföra sig ordentligt finns det inte  längre några incitament att inte stjäla. Utan bromsklossar kastar sig många banker åter ut i en orgie av korruption och penningtvätt. Det använder sig av många olika verktyg, utan att det finns något rättsväsende som i tid kan hejda dem. Myndigheterna kommer att stå lika  maktlösa som vid tidigare bankkriser.

Under sovjettiden var Rysslands rikaste person ungefär sex gånger rikare än den fattigaste. Vid millenieskiftet  hade däremot den rikaste personen blivit 250.000 gånger rikare än den fattigaste, skriver finansmannen Bill Browder i sin bok: Mitt krig mot Putin. Låt mig därför ge några färska exempel på några storbanker i väst som redan har bötfällts för vad de ställt till med för att de hjälper olagliga spekulanter – tvätta sina pengar rena – och föra över dem till andra länder.

Credit Suisse tvingas betala böter, till New York State Department of Financial Services, för en rad brott kopplade till valutahandel. Det uppger Bloomberg News. Bankens valutahandlare har under flera års tid använt sig av olika chattforum för att sinsemellan dela med sig av konfidentiell kundinformation samt försökt samordna affärer för att manipulera valutor och referensräntor. Den schweiziska storbanken Credit Suisse är skyldig till anklagelserna om att ha hjälpt amerikaner att undanhålla miljarder dollar i skatt. Banken kommer nu att tvingas betala över 2,5 miljarder dollar (drygt 16 miljarder kronor) i böter, enligt USA:s justitiedepartement, enligt beslut i november 2022. 

Credit Suisse har nått en förlikning i Frankrike som innebär 230 miljoner euro – över 2,5 miljarder kronor – i böter för anklagelser om penningtvätt. Den schweiziska banken redovisar därför ett svagare resultat för det tredje kvartalet 2022 och tillkännager en omställningsplan inklusive kapitalanskaffning  via aktieförsäljning till ett värde av 4 miljard schweizerfranc. Men även svenska banker har brustit i tillsyn och fått betala stora böter för vad det ställt till med. I Sverige har Swedbank fått betala mest.

Swedbank AB får en varning och har betalat en sanktionsavgift på fyra miljarder kronor för allvarliga brister i arbetet att motverka penningtvättsrisker. Finansinspektionen (FI) har undersökt Swedbank AB:s styrning och kontroll av åtgärder mot penningtvätt i bankens dotterbolag i Baltikum. FI:s undersökning har genomförts i samarbete med tillsynsmyndigheten i Estland. FI har dessutom undersökt bankens arbete för att motverka penningtvätt i sin svenska verksamhet. FI:s slutsats är att Swedbank har haft stora brister i arbetet med att motverka penningtvättsrisker i sin baltiska verksamhet. Banken har inte heller levt upp till kraven i penningtvättsregelverken i sin svenska verksamhet.

SEB får en anmärkning och ska betala en sanktionsavgift på 1 miljard kronor för brister i arbetet att motverka penningtvättsrisker. FI:s undersökning visar att SEB:s dotterbanker i Baltikum har varit utsatta för förhöjd risk för penningtvätt. Dels på grund av det geografiska läget, dels för att kunder med högre risk för penningtvätt stått för en ansenlig del av dotterbankernas affärsvolymer och transaktioner.FI bedömer att bankens brister under undersökningsperioden inneburit att banken inte levt upp till de krav som lagen kräver.

Nordea får också en varning. Nordea har betalat en straffavgift på 50 miljoner kronor. FI har undersökt hur Nordea har följt reglerna om penningtvätt och terrorismfinansiering, särskilt vad avser riskfyllda kundgrupper och områden. FI har även undersökt hur Nordeas interna styrning och kontroll har fungerat på detta område. FI:s utredning visar
att Nordea under flera år har haft stora brister i sitt arbete med att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bristerna har varit betydande och av systematisk karaktär samt funnits i samtliga av FI granskade områden. Nordea har därmed även brustit i sin skyldighet att upprätthålla en tillfredsställande intern styrning och kontroll. De aktuella bristerna är allvarliga. Mot bakgrund av de åtgärder banken numera vidtagit är det dock tillräckligt att meddela Nordea en varning som förenas med en straffavgift på 50 miljoner kronor.

Genom bankernas nätverk  så äger och kontrollerar bankerna i dag alla människor, företag, staten och främmande länder blivit slavar bundna av internationella bankirerna som styr ekonomin. De internationella bankirerna har lyckats att göra mer än att bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör som det ser ut som de den skapas av regeringen. Det är detta försåtliga mönster måste brytas. 30 procent av de pengar som skapas av bankerna skapas ju med hjälp av bokföringsposter som investeras för deras egen räkning.

Vad jag själv nu hoppas på att vår nya regering sätter sig in i vad som sker i vårt land och vidtar åtgärder så att åtminstone Sverige slipper de tidigare bankkriser som varit förödande för svensk ekonomi. Nu när höga elkostnader  och inflationen äter upp vår ekonomi och det råder krig i Europa gäller det att skapa ett hållbart ekonomiskt system som värnar om långsiktighet i vårt ekonomiska system i stället för den spekulationsekonomi  som för närvarande råder. Vad jag redan kunnat konstatera och redan skrivit om är vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och under den globala bankkrisen 2007–2013 och kommer att hända på nytt när nästa bankkris kommer om vi inte vidtar omedelbara åtgärdar – och skiljer mellan produktion och spekulation genom en ny svensk banklagstiftning.

Både EU-kommissionen och  enskilda äger rätten att överklaga ärenden där Sverige inte följer Europarätten eller Europakonventionen (EKMR). Men det är endast den  svenska kommissionären och svenska domstolar – i alla rättsinstanser –  som kan begära förhandsbesked  från Europadomstolen i Luxemburg.  Till Europadomstolen  i Strasbourg däremot  kan enskilda sökande, som förlorat i rättegångar eller inte fått något prövningstillstånd,  redan i andra eller tredje instansen vända sig för att få upprättelse. 

När kommissionen anser att en medlemsstat inte följer EU-lagstiftning kan den driva ett överträdelseärende mot landet i EU-domstolen. Efter en inbjudan till ett seminarium, hos Svenska institutet för europolitiska studier (Sieps), som jag deltog i 2022-10-12 presenterade forskarna Markus Johansson, och Olof Larsson, båda forskare i statsvetenskap  nya rön om de strategier parterna använder i denna typ av mål som lämnas direkt till EU-domstolen i Luxemburg. Efterlevnaden  av reglerna är en nyckel till att EU-samarbetet som borde, om de följs,  ge stora ekonomiska fördelar för unionens medborgare och företag, för dem som vinner målen. I EU-rätten finns dels tvingande principer som medlemstaternas domstolar och myndigheter måste följa, men som man inte följer i många mål jag redan skrivit om. Det gäller vad som händer i både svenska domstolar och hos myndigheter. Dels möjligheter för kommissionen att driva överträdelseärenden mot medlemsstater i sista hand, det vill säga efter att först ha fört en dialog med medlemsstaterna om hur den påstådda överträdelsen kan korrigeras.

Till EU-domstolen i Luxemburg kan kommissionen vända till till i yttersta fall för att där få svar på om medlemsländer bryter mot EU-rätten. Men frågan är vem som vinner dessa överträdelsemål: är det alltid kommissionen som överklagar till Europadomstolen i Luxemburg eller svenska domstolar som äger rätten att begära förhandsbeskid. Enskilda får klagar till Europadomstolen i Strasbourg.  Markus Johansson och Olof Larsson  använder förekomsten av att överträdelseärenden för att mäta i vilken utsträckning medlemsstaterna inte har efterlevt EU-rätten. Deras forskning bygger på antagandet att den svenska Kommissionen i princip alltid har rätt (klara fall där Kommissionen vinner), och att Kommissionen behandlar alla stater lika. Men i den undersökning som gjorts visar att Sverige i dessa fall endast vinner i 50 procent av alla fall.

Den som klagar till Europadomstolen i Strasbourg är utfallet mer än 50 procents förluster för svenska advokater som tillåts överklaga felaktiga domar i svenska domstolar. och fler ändå som aldrig får prövningstillstånd. Det är få giltiga klagomål som kommer att behandlas av domstolen. Kötiden är mycket lång. För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången skall var rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska även ske inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång är en mänsklig rättighet och även grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, där svenska domstolar inte gärna vill bli kritiserade för de fel som ofta förekommer i vårt land, både genom att inte följa Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR)

Ett exempelfall  i Mål C-185/09 som togs upp i samband med konferensen där den svenska kommissionen förlorade i EU-domstolen handlar om: För sent införlivande av direktiv. Ett brott om införlivande av det s k ”datalagringsdirektivet” ( Europaparlamentets och rådets direktiv 2006 2006/24 EG) Kommissionen hade yrkat att domstolen ska fastställa att konungariket Sverige underlåtit  att uppfylla sina skyldigheter”.  Enligt EU:s direktiv skall detta ske genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga  för att följa direktivet eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om detta”. Forskarna har systematiskt undersökt vilken variation som finns bland alla fallen och hamnar i EU-domstolen i Luxemburg och vilken typ av lagstiftning som fallen berör (fördrag, direktiv, förordning eller beslut) ? I de fall som undersökts erkänner man att man gjort fel i 37 % av fallen och argumenterar emot i 63 % av fallen.

I Italien får fall där det finns direktiv på plats men i likhet med Sverige och i många fall jag skrivit om följer inte heller Sverige inte direktiven, trots att att Sverige accepterade både EU:direktiv och Europakonventionen i och med Sveriges inträde i EU 1995. Utgångspunkten i prövning av fallen i svenska domstolar är att Sverige är skyldig att följa EU:s direktiv, men fortfarande inte gör det i många fall. Att tidigt kunna verifiera de överträdelser som begås mot både Europadomstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg har svenska myndigheter en viktig roll som inte alltid uppfylls, eftersom efterlevnade är mycket viktig.

Sverige bör vända sig till svenska domstolar redan i första instans i större utsträckning än vad som sker för att se till att vi få den rätta tillämpningen av EU-rätten – som ovillkorligen måste följas och säkerställa att efterlevnaden följs och att domstolarna tillämpas de EU-regler som gäller. Vi går mot flera förordningar som måste följas och svenska domstolar som inte är angelägna att begära förhandsbesked i tid, skulle spara både pengar och tid genom att begära förhandsbesked. Europadomstolen har i flera fall betonat att vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser, utan att det blivit någon ändring. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid de kraftiga förseningar som sker.

För att uppnå detta mål är det tid att återinföra tjänstemannaansvaret som gäller både domstolar och andra myndigheter. Alltför ofta tar statliga och kommunala tjänstemän inte ansvar för sina beslut som får stora ekonomiska konsekvenser. Sedan socialdemokraterna på 1970-talet urholkade tjänstemannaansvaret för de beslut som de fattar är det hög tid för den nya borgerliga regeringen att återinföra det ansvaret eftersom makten utan ansvar är alldeles för stor i vårt land. konferenser med anknytning till Europarätten hur Europarätten och Europakonventionen. Min personliga slutsats är att jag blev mycket imponerad av  de bägge forskarnas presentation. Övriga deltagare i panelen bestod av namnkunniga deltagare som Christian Danielsson, chef för EU-kommissionens representation  i Sverige, Waltraud Heinrich, utredare på Kommerskollegium och Carolina Stege, kansliråd, biträdande chef, Statsrådsberedningen. Moderator var Anna Wetter Ryde, forskare i juridik på Sieps. Det enda jag saknade var att inte få ställa frågor, när varje föredragshållare talat, eftersom det bara var 10 minuter innan konferensen slutade det räckte det bara till två frågor.

Mats Lönnerblad
författare i finansrätt

I flera fall som jag skrivit om i både mina artiklar och böcker visar jag att förvaltningslagen (2017:900), som statens tjänstemän är skyldiga att följa, inte  följts i många fall.  Detta visas också av flera domar där Sverige har fällts för att inte följa Europakonventionen (EKMR), som numera ingår i den svenska lagstiftningen. 

Förvaltningslagen gäller för både handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och handläggning av förvaltningsärenden i våra svenska domstolar. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. I de ärenden jag redan skrivit om skulle myndigheten enligt § 5 i förvaltningslagen få ingripa i ett enskilt ärende endast om åtgärden kan antas leda till avsedda resultat. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas emot, vilket det gör i detta fall, som denna artikel handlar om.

I ett pågående ärende, som jag nyligen tagit del av, har ett kansliråd visat sig inte vara  vare sig opartiskt eller saklig. Han har i detta ärende agerat både osakligt och partiskt och begått allvarliga och bevisbara brott. Det har skett genom att han agerat oetiskt, omoraliskt och brottsligt genom att avsiktligt lämna vilseledande information och utlämnat paragrafer i en ekonomisk tvist i ett avgörande avtal som berör hans huvudmans (en statlig stiftelses) agerande genom att lägga beslag på aktier i ett företag som hans huvudman inte varit berättigad att förvärva, varför något förvärv aldrig borde ha gjorts på felaktiga grunder.

Den som drabbats av kanslirådets agerande har orsakats mycket stora ekonomiska skador som fortfarande inte gått att reparera. Han har vänt sig till en av den statliga stiftelsens styrelsemedlemmar och bett om hjälp att reparera skadan genom att få träffa stiftelsens nuvarande VD. I detta fall har han hänvisat till §6 i förvaltningslagen om att få hjälp, men fortfarande inte fått någon som helst hjälp med att framföra och bevisa sina ekonomiska krav till stiftelsens nuvarande styrelseordförande,  som hela tiden har hävdat att han inte har några krav, trots att det finns skriftlig bevisning – som jag tagit del av – som visar att de krav han framför är legala och borde ha beaktats utan några ytterligare dröjsmål.

Förvaltningslagen är tydlig.Enligt § 6 skall en myndighet se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn til frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Den hjälp som sökande begär av regeringskansliet är ”för att tillvarata hans intressen” och som motiveras att det kansliråd, som denna artikel handlar om,  som begått uppenbara brott har skett i strid mot förvaltningslagens § 5 agerat osakligt och partiskt, i rollen som styrelseledamot och som statens representant. Han har därmed skadat den drabbades ekonomiska intressen och raserat hela hans karriär som känd innovatör och entreprenör, utan att han själv hittills kunnat försvara sina ekonomiska intressen.

Den drabbade parten begär är nu  i stället att regeringskansliet som handlägger detta ärende uppträder sakligt och opartiskt, vilket hittills enligt min uppfattning inte har skett eftersom han skyddar sin kollega och genom sin handläggning, som inkommit till  regeringskansliet och jag läst igenom,  inte följt gällande regelverk  utan i stället gynnat externa intressen och stora ekonomiska skador för den som drabbats. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. Det kansliråd som orsakat dessa stora skador har brustit i alla dessa delar och kunnat göra detta utan att straffas. 

Min egen övertygelse är därför, när riksdagsvalet nu är avklarat och vi snart får veta vem som får regeringsmakten i vårt land för de närmaste 4 åren, att den nya regeringen snarast ser till att ämbetsmannaansvaret återupprättas  med medföljande straffansvar för de statstjänstemän som bryter mot förvaltningslagen, som skett i  beskrivna ärende – och många andra fall som jag  skrivit om. Min förhoppning är därför att de ärenden, som inte redan preskriberats,  tas upp på nytt och behandlas på ett objektivt sätt.

Brottsliga gärningar som skyddas av en av regeringskansliets företrädare och som inte åtgärdas är allvarligt. Vi måste kunna lita på våra myndigheter i deras ämbetsutövning. Om de som felar grovt drabbas av ett straffansvar är det min övertygelse att vi skulle få bättre myndigheter som gör sitt jobb i stället för att, som beskrivits ovan, skydda dem som begår handlingar i strid mot gällande rätt.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt