Debatt/Insändare

Varför diskrimineras den enskildes rätt i Sverige ?

Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, från 1950 ratificerades av Sverige redan den 11 januari 1952, men blev i sin helhet en del av svensk rätt först år 1995, i samband med Sveriges inträde i EU. För den som är intresserad vad som hänt: Läs proposition 1993:94, 114

För att ta reda på hur Europakonventionen regler nu tillämpas i Sverige tog jag kontakt med Thomas Persson som är egen företagare och numera även verkar som arbetande styrelseordförande för Samiska Rättsförbundet. Han har tidigare också varit verksam i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRs) där jag själv tidigare och under ett kvarts sekel varit verksam i styrelsen. Under de senaste åren som vice ordförande.

Thomas Persson konstaterar att Egendomsskyddet i Sverige står mot allmänhetens intressen till fri disposition. När det gäller äganderättsskyddet –som jag skrivit om i flera artiklar och i mina böcker – delar jag Perssons åsikt att den enskilde fortfarande inte åtnjuter något större grundlagsskydd, mot det allmännas anspråk på hans tillgångar, när den ikläds formen av beslut om skatt och andra tvångsåtgärder.

Som ett exempel kan allmän marksocialisering i Sverige gå till på så sätt, att allt markinnehav påläggs en sträng statsskatt, som får erläggas på så sätt att den skattskyldige avstår en viss del av sin jord till staten som betalning av debiterad skatt. Efter 10 års skattebetalningar av detta slag kan den skatteskyldige ursprungliga jordägarens mark ha helt övergått till staten.

Den svenska staten är ett av de länder som nu, genom revision av FN´s råd för de Mänskliga rättigheterna (MR), fått rekommendation för att säkra och förstärka dessa rättigheter för de svenska medborgarna. Thomas Persson menar att Sverige sedan 1995 och redan långt innan Europakonventionen blev svensk lag, undanhållit svenska folket dessa grundläggande rättigheter.

Enligt Persson, innebär detta att regeringen fortfarande anser att dessa rättigheter och erkännandet av Europakonventionen endast utgör en folkrättslig förpliktelser mot andra stater, inte mot den enskilde. Han frågar sig hur detta kan försvaras ? Hur en prövning av en kränkning av den enskildes kan utgöra en regeringsfråga ?

Genom regeringsformen (RF 2:23) ges enligt Perssons uppfattning konventionsrättens inte grundlagens status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen blir då i stället lag genom Svensk författningssamling (SFS 1994:1219) Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagandena ska ske genom lagtolkning och/eller rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till: ”lex posterior respektive lex Specialis”. Lex Posterior = ny lagstiftning kan ges företräde framför gammal lag. Lex Specialis = inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten. Svensken kan således fortfarande inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater, menar Persson.

Vad detta innebär för Sveriges vidkommande har den svenska regeringen själv kunnat konstatera i sitt strategidokument (sidan 16) att ”svensk domstolsprövning och tillsyn inte i sig är en garanti för säkerställande av respekt för de konventionsåtaganden som kan aktualiseras vid en prövning eller tillsyn.”

Thomas Persson hävdar att regeringen medvetet undanhåller de konventionsrättsliga åtaganden för den svenske medborgaren. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men troligen finns en rädsla från regeringens sida att medborgaren kan utgöra en fara för den svenska staten. Jag kan hålla med Persson att detta kan vara en av förklaringarna: att svenska regeringar sedan 1970-talet konsekvent motarbetat viktiga inslag av medborgarrätt i vårt land.(Jämför med den tidigare ordförande i Medborgarrättsrörelsen , Regeringsrådet Gustaf Petréns välgrundade motstånd mot grundlagsreformen 1974.)

Problemet med att följa befintlig lagstiftning uppstår ju i många rättegångar som jag själv tagit del av och skrivit om när den enskilde vill föra en allvarlig kränkning för prövning i domstol. Vad som gäller är ju att de lägre rättsinstanserna kan begära förhandsbesked från EU-domstolen medan högsta rättsinstans är skyldiga att rådfråga EU-domstolen i dessa ärenden , vilket alltför sällan sker.

Den svenska medborgaren kan således inte lita på att erhålla en rättvis rättegång (artikel 6.1) Ej heller följer Sverige fortfarande praxis genom att begära förhandsbesked i alla de fall där förhandsbesked krävs. Genom att inte tillämpa Europakonventionens bestämmelser, som sig bör i våra svenska domstolar, blir domsluten ihåliga och ofta motstridiga. Jag håller således med Persson att systemet får effekten att klagande part inte ska överleva prövningen på grund av den tid som varje mål tar i anspråk i vårt land, vilket på ett uppenbart sätt strider mot bestämmelsen att alla medborgare skall vara berättigade till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid – utan att domstolarna hörsammar detta.

Vad som även stipuleras i Europakonventionen artikel (6 b) är att parterna skall åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att bereda sitt försvar, vilket motarbetas direkt av svenska domstolar i de fall där käranden genom, stupstocksföreläggande, inte får tillgång till den bevisning han/hon har rätt till enligt både avtal och EU:s direktiv som införlivats i den svenska lagstiftningen, vilket inte innebär någon rättvis rättegång.

Eller domstolen nekar till att käranden/svaranden får förhöra eller låta förhöra vittnen (6 d), som åberopas mot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda omöjliggör en rättvis rättegång.

Den sista fråga som Thomas Persson ställer till mig är vem som skall svara för alla de konkreta rättsförluster som sker i Sverige på grund av att Sverige fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser ? Sverige har ju under snart ett kvarts sekel valt att inte till fullo tillämpa Europakonventionens genomslag, fullt ut?S verige har ju under ett kvarts sekel valt att inte tillfullo tillämpa Europakonventionen med direkt effekt här hemma.

Det svar jag ger Thomas är att när Europadomstolen väljer att döma i ett mål, och ger svaranden eller käranden rätt i sak, där det visar sig den skadelidande fredan från början haft rätt i sak , sker detta när alla svenska möjligheter att få en rättvis i ett mål i svenska domstolar är utdömda.

Därför borde enligt min uppfattning, mål som avgjorts i Europadomstolen i Strasbourg ha ett betydligt större prejudikatvärde än i de fall när det visat sig att Högsta domstolen (HD) dömt fel i samma ärende som betraktas som prejudikatärenden – eller vägrat pröva sakfrågorna på nytt i högsta svenska rättsinstans.

Men det är något som man fortfarande inte har förstått i vårt land genom att inte betrakta Europadomstolens domslut som prejudikat i Sverige, även om Sverige nu tvingas följa Europadomstolens beslut.

För den svenska medborgaren har tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna en avgörande betydelse. Inte minst hur dessa rättigheter inte hanteras på ett korrekt sätt inom det svenska rättssystemet, exempelvis:

– Tillträde till domstol

– Rättvis rättegång (i Sverige är fri bevisning ett problem)

– Effektivt förfarande (tid, fråga)

– Direkt effekt (här och nu)

– Följsamhet till Europarätten (förhandsbesked och praxis)

Inom alla dessa områden har tillämpningen av Europarätten i det svenska systemet medfört avsevärda rättsförluster för medborgaren under närmare ett kvarts sekel, efter Sveriges inträde i EU.

Dessa förluster har stärkt den rådande svenska maktstrukturen och medfört att domstolarna blivit alltmer ofria i förhållande till den styrande makten samtidigt domarna känt sig fria att tillämpa lagtolkningen efter sitt eget gottfinnande. Detta kan inte accepteras i en demokratisk stat som Sverige som borde sträva efter ett fungerande rättssystem.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Hoten mot rättsstaten Sverige

Min personliga uppfattning är att svenska domare måste börja lära sig, inte bara enskilda bestämmelser, utan också tolkningsprincipen och systematiken – för att förstå och följa både Europakonventionens bestämmelser och EU:s direktiv.

Miniminivån är i så motto att man inte får understiga de krav som enligt Europakonventionen gäller för ”en rättvis rättegång.” Han man rätt till prövning i två rättsinstanser får inte detta tillämpas godtyckligt som sker i dag efter införandet av EMR-reformen (En modernare rättegång) eftersom Sverige redan har tre rättsinstanser.

Varför Sverige fortfarande inte tillämpar bestämmelserna i Europakonventionen, trots ratificeringen 1952 av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och det grundläggande friheterna (Europakonventionen) i många mål som jag tagit del av – som numera ingår i den svenska grundlagen sedan Sverige inträde i Den Europeiska Unionen (EU) 1995 – är en gåta för mig.

Därför borde det finnas en högsta rättsinstans av typen författningsdomstol som tillämpar en abstrakt normprövning vilket innebär att man även kan klaga på en lag. Men för att kunna få denna prövning måste man själv vara ett offer. Därför borde det också enligt min mening finnas en högsta rättsinstans som skall övervaka att rättstillämpningen följs på ett korrekt sätt i våra domstolar.

För att få veta varför svenska domstolar vare sig följer Europakonventionen eller EU:s direktiv i många fall jag tagit del av och skrivit om i mina böcker, tog i början av januari 2018 kontakt med advokaten Jan Södergren som hösten 2017, tillsammans med kommentatorn, professor Karin Åhman och moderatorn Professor Ulf Bernitz anordnade ett seminarium kring: ”Europakonventionen och dess subsidiaritet – Båda sidor av myntet” dit jag i min egenskap av medlem i Europarättsföreningen var inbjuden. Temat var bland annat varför man fortfarande inte tillämpade Europakonventionen som man borde i Sverige.

Bland annat behandlades detta ämne som även Centrum för rättvisa uppmärksammat, milt uttryckt, när det gäller de anmärkningsvärda utvisningsbesluten av så kallade etablerade migranter som velat förlänga sina arbetstillstånd i vårt land. Sverige har i slutet på 2017 inte mindre än 39 mål som skall avgöras av Europadomstolen, de flesta gäller asylärenden.

Det är intressant att notera att exempelvis Svenskt näringsliv redan har räknat ut att arbetskraftsinvandrare genererar miljardintäkter till statskassan och vårt gemensamma välstånd. Det sägs att det inte enbart gäller högkvalificerade yrken utan allt för IT-specialister, kockar bärplockare, snickare, slaktare, civilingenjörer eller städare.

Jan Södergren är inte kategorisk. Han medger att man får göra inskränkningar i rättigheterna; men i så fall måste de vara både lagliga och förutsägbara och ha ett legitimt syfte och framför allt var proportionerliga. Fallerar det på något av dessa tre punkter begår domstolen en överträdelse mot alla materiella artiklar i Europakonventionen och i unionens lagar.

EMR-reformen ger klagande rätt till prövning i två rättsinstanser – men inte i tvistemål – bara om det inte gäller mened, eller bland annat bevisbara brott som: urkundsförfalskning, avtalsbrott eller jäv Om vare sig hovrätten eller Högsta domstolen beviljar omprövning och det kan styrkas falsk skriftlig och muntlig bevisning, då skall resning beviljas för omprövning av målet i hela dess vid enligt lagrum nedan:

Om resning RB 58 kap. 1 § p 2-3

”§ 1 Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas:

§ 2 Om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig, eller tolk angivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan hava inverkan på utgången;

§ 3 om omständigheten eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopats och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; ”

Vad jag själv reagerar mot är domstolarnas fortsatta illvilja mot att följa Europakonventionens bestämmelser som framgår av Lagrådets svar på regeringens lagrådsremiss: Skadestånd och Europakonventionen:

Lagrådet är emot kodifiering och hittills gällande praxis avseende skadestånd på konventionsrättslig grund och anser att rättsbildningen på området i sin helhet bör anförtros och domstolarna. Som skäl anför Lagrådet:

”Europakonventionen i första hand av Europadomstolen. Emellertid är det i det närmaste en omöjlig uppgift att åstadkomma en lagreglering som överensstämmer med Europadomstolens praxis . Den domstolen synes inte ha ambitionen att utarbeta en praxis som står sig över tiden.”

Lagrådet har, enligt min mening, helt fel eftersom Europadomstolens praxis redan har visat sig fungera och tillämpas i de flesta länder som ingår i EU.

Regeringens ovilja att inrätta en författningsdomstol i Sverige innebär i klartext att regeringen själva anser sig få besluta om en lag kan anses tillämpligt i Sverige som diskriminerar den som drabbas, när en författningsdomstol i Sverige kunna hjälpa till med att undanröja dessa problem som uppstår när redan stiftade lagar eller felaktiga domslut – som drabbar oskyldiga företag och människor – måste betraktas som lagvidriga.

De största hoten mot rättsstaten i Sverige på allvar är, enligt min uppfattning, domarna själva som inte följer gällande lag, Europakonventionen och EU:s direktiv och den svenska socialdemokratiska regeringen och dess lagrådet som inte bryr sig om att kontroller hur rättstillämpningen fungerar i vårt land.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Domskäl och domaretik

”Den svenska rättskipningen fungerar inte”, skrev förre hovrättslagmannen Olle Ekstedt i sin artikel i Dagens Juridik 2017-05-31. Den kan läsas här: >>. Jag tror att många av Ekstedts kolleger i grund och botten håller med honom om det mesta i artikeln, även om få av dem skulle uttrycka sig så drastiskt som Ekstedt.

Ekstedt efterlyser en rättspolitik och föreslår en rad politiska reformer, som skulle kunna få rättsväsendet att fungera bättre. Hans förslag är vettiga och förtjänar allt stöd. Det här inlägget innehåller ett förslag som inte finns med i Ekstedts artikel, men som har starka kopplingar till flera av hans förslag.

Domskäl är ofta otillräckliga. Ibland är de så knapphändiga att det inte går att utläsa hur domstolarna har resonerat. Ofta bortser domstolar från en rad viktiga omständigheter i ett mål eller stöder sig på ad hoc-hypoteser, d.v.s. hypoteser som de inte kan belägga. Några exempel på det visas i dokumentet här: >> .

Fullständiga och hållbara domskäl ligger i allmänhetens intresse men inte på samma sätt i domstolarnas. Därför kommer traditionerna för motivering av domar inte att utvecklas om inte domstolarna på något sätt stimuleras till det. En tänkbar väg är att göra domaryrket till ett legitimationsyrke, i linje med kvalificerade vårdyrken och i praktiken även advokatyrket. Utövandet av dessa professioner styrs av etiska normer. För att trygga att normerna efterlevs finns etiska nämnder som kan vidta åtgärder när normerna åsidosätts.

Det har gjorts många försök att skapa etiska normer för domare. Hittills har motståndet från tongivande domare varit hårt. Men om domarlegitimation införs via ett politiskt beslut, måste den reformen kombineras med en modern yrkesetisk kod för domare. En sådan kod bör täcka ett brett spektrum av valsituationer och bland annat innehålla normer för motivering av domar. Den nämnd inom rättsväsendet som har att övervaka normernas efterlevnad, kan vi kalla reklamationsnämnden, RN. Ordet reklamation används vid klagomål på kommersiella varor och tjänster, men kan lämpligen användas även i samband med offentliga tjänster.

Ett system med reklamationsnämnd skulle utgöra en betydande trygghet för parterna i ett mål. När en dom avkunnats skulle det t.ex. kunna gå till så här:

Parterna studerar domskälen. Ena parten finner att en omständighet, som åberopats i målet, inte nämnts i domen. Den bristen reklameras. Domstolen har då att inför RN förklara varför denna omständighet inte nämnts. Om det kom sig av ett förbiseende, kunde domstolen åläggas att rätta till saken, vilket eventuellt kunde medföra ändring av domslutet. Om det i stället berodde på att domstolen hade funnit omständigheten betydelselös, återstod för domstolen att förklara varför. Kunde en acceptabel förklaring inte ges, fick domstolen ta målet under omprövning.

I en annan situation kan domen vara grundad på något, som domstolen påstått men inte kunnat belägga. Situationerna kan gestalta sig på otaliga andra sätt. Men vad som än reklamerats blir ärendets utgång bara en av två möjliga. Antingen godtar RN de skäl domstolen angett, eller så måste någonting i domskälen ändras.

Man ser omedelbart att en reform av detta slag inte bara skulle öka rättssäkerheten utan också innebära en betydande rationalisering. Hovrätterna skulle besparas alla överklaganden som enbart beror på misstag och förbiseenden från tingsrätternas sida. De mål som går till hovrätterna skulle då endast vara sådana som kräver svåra avvägningar. Mängden av överklaganden skulle därmed reduceras beydligt.

Men skulle inte processerna i RN bli en ännu större belastning för rättssystemet än överklagandena i dagens system? Kanske initialt, men knappast i långa loppet. Varje större reform kan medföra svårigheter i början. Men domarkåren kommer snabbt att anpassa sig till det reformerade systemet. När det väl satt sig, kommer RN förmodligen sällan att behöva anlitas. Vanligen torde det räcka med informella kontakter mellan domstolen och klaganden (något som de flesta domstolar i dagens läge helst undviker).

Att motivera en dom är jämförbart med att motivera ett vetenskapligt forskningsresultat. Men forskarna har alltid varit utsatta för kritik, vilket har framtvingat goda traditioner för presentation av forskningsresultat. Liknande mekanismer har inte funnits inom rättskipningen. Det finns inga etablerade former för intern kritik av domar, och kritik utifrån har snarare bekämpats än besvarats. Därför har det inte kunnat utvecklas någon god tradition för att skriva domskäl.

I domstolarnas perspektiv har det hittills inte funnits något behov av väl genomtänkta domskäl, dels eftersom domskälen inte har haft någon rättsverkan, dels därför att de inte fått överklagas. Men med ett lämpligt utformat system för reklamation av domar kommer ingen dom att vinna laga kraft om domskälen inte håller.

Anders Lundberg

Trolöshet mot huvudman

(Från Sundsvalls tidning 2017-05-09 >> )

Det kommunala självstyret, en grundbult i svensk förvaltning, saknar i dag hållbart grundlagsskydd. Då kan staten ålägga kommunerna vilka tvingande bestämmelser som helst, menar debattören.

Redan i 1862 års kommunallag slås fast att Sveriges kommuner själva ska sköta sina inre angelägenheter på det lokala planet. I vår tid är det deras uppgift att utveckla och förvalta ett fungerande samhälle på både regional och kommunal nivå.

För att medborgaren skall kunna lita på att rättsstaten uppfyller sina löften gentemot alla medborgare i Sverige krävs det dels att lagarna verkar lika för alla, dels att det finns lagar som skyddar medborgarna mot ingrepp i deras privata sfär.

För att veta hur detta sker i verkligheten deltog jag den 21 mars 2017 i ett seminarium som anordnades av Medborgarrättsrörelsen i Sverige.(MRRS). Ordförande är Leif V Erixell, som var moderator och huvudtalare. Han har också skrivit boken ”Omstart Sverige” där han menar att Sverige behöver ett nytt ramverk för politiskt beslutsfattande. Tillsammans med Hans Jensevik, analyschef för Svensk Kommunrating, redogjorde han pedagogiskt för hur de svenska kommunerna i dag i praktiken styrs av staten – och hur de i stället borde styras.

Här berättade också kommunalrådet i Täby, Leif Gripestam, om hur den kommunala verkligheten fungerar i dagens Sverige. Dagens tillämpning av skatteutjämningen medför att skötsamma kommuner – som vill spara och sänka skatterna för kommuninvånarna – får betala stora summor till de kommuner som missköter sin ekonomi; som får stora bidrag från andra kommuner men ändå höjer skatterna. Jag fick då klart för mig att vi befinner oss i ett krisläge, när kommunernas pengar inte räcker på grund av alla åligganden från staten, som de tvingas genomföra.

Regering och riksdag har gjort intrång i det kommunala självstyret enligt en ny lag som trädde i kraft 2010 utan att någon verkar ha reagerat. Här försöker man ursäkta sig redan från början genom att säga: ”En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den” (Lag 2010:1408) Det betyder i klartext att regeringen har fritt fram att fortsätta inskränka den kommunala självstyrelsen, om man anser det nödvändigt.

Vad som nu händer i vårt land är att välståndet, tryggheten och friheten sjunker. Demokratin som sådan sätts i fråga. Svarta ekonomier uppstår när skattetrycket ökar över ”Lafferkurvan” (acceptansgränsen) Pensionerna räcker inte längre till för de som arbetat längst, men tjänat minst, eftersom staten redan lagt beslag på en stor del av pensionskapitalet. Om inte staten längre kan leverera enligt tidigare underliggande överenskommelse kommer samhällskontraktet oundvikligen att krackelera, anser både Leif V Erixell, Hans Jensevik och Leif Gripestam.

I dag svarar kommunerna för fysisk planering, infrastruktur, bostadsförsörjning och näringslivsutveckling samt välfärdstjänster som skola, barn- och äldreomsorg. Men regeringen lägger sig hela tiden i hur denna verksamhet skall bedrivas. Därmed företräder kommunerna inte längre sina huvudmän på den ort där de själva borde få bestämma hur de vill bedriva sin verksamhet. Det är ju människor på plats som bäst känner till både sina problem och möjligheter och kan agera långsiktigt utan några plötsliga statliga ingrepp.Min uppfattning, efter att ha lyssnat på de tre föredragshållarna, är att vi i dag saknar den demokratiska ansvarighet som vi haft tidigare: Medborgarna måste veta var ansvaret ligger vid val och folkomröstningar. Samhällskontraktet stärks när relationen inbetalning – service blir tydlig.

Den svenska folkstyrelsen bygger ju på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den kan endast förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den bittra sanningen är att det svenska självstyret i dag saknar verkligt juridiskt hållbart grundlagsskydd, så att regeringen kan trumma igenom tvingande bestämmelser som kommunerna tvingas följa. Det betraktar jag själv betraktar som ”trolöshet mot den huvudman” som är svenska folket. Jag delar därför föredragshållarnas uppfattning att det kommunala självstyret i dag är mycket av en chimär.

Läs mer av Mats Lönnerblad: Bankerna äter upp framtidens pensioner

Fred i stället för geopolitiskt kaos

Mats Lönnerblad

Författare och skribent i finansrätt

De stora frågorna är obesvarade

En fastighetsaffär som tagit 33 år och köparna har fortfarande inte kunnat nyttja sin fastighet. Nedanstående artikel vittnar om pågående rättsövergrepp och brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna av myndigheter och rättsväsendet i Sverige.

Den 19 september 1984 undertecknade Monica och Jan Nilsson ett köpeavtal gällande en bostadsbyggnad. Överförmyndaren i Mora kommun företrädde säljarpartern. Med köpet följde ett befintligt gällande bostadsarrende från 1964. Enligt JB 10:7 är huvudregeln att arrendatorn ej får sätta annan i sitt ställe utan att dessförinnan erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället.

Överförmyndaren har genom vårdslöshet försummat att följa de i arrendelagstiftningen angivna rekvisiten för samtycke och överlåtelse.

Makarna ansökte den 16 april 1987 om bygglov. På grund av flera överklaganden kom det att dröja 6 år och 6 månader innan bygglov beviljades. Två Regeringsbeslut krävdes, 30 november 1989 och 28 oktober 1993.

Byggandet av en ny bostad påbörjas 1994. En betongplatta med golvvärme, el, vatten och avlopp drogs in till en kostnad av ca.450 000 kr. Överförmyndaren var vid tillfället underrättad och gav fullt klartecken till att riva den gamla byggnaden och bygga nytt.

Fel part i målet
Genom dom Falu Tingsrätts Fastighetsdomstol och slutligen i Svea Hovrätt 19 november 1997 fastslås att makarna inte har någon nyttjanderätt till fastigheten. Processen kan betraktas som både rättsövergrepp och rättegångsmissbruk. Dels var köparen fel part i målet och bevisbördan kan således inte placeras på denne. Tvärtom ankommer det på Mora kommun att känna och följa lagen samt ta ansvar för ingångna avtal. Domen visar att bostadsarrendet genom överförmyndarens vårdslöshet kvarstår hos säljarparten.
2000 övertog makarna Nilsson dödsboet och blev på så vis ägare av egendomen inklusive arrenderätten.

Rivning under pågående rättsprocess
Kronofogden anlitar den 15 april 2003, utan köparnas vetskap, ett företag som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder den nygjorda husgrunden, river upp vatten och avloppsledningar, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet. Kostnad för detta arbete var 31.250 kr vilket drogs direkt på Monica Nilssons lönekonto. Detta trots att dödsboets advokat Åke Söderman fem månader innan kronofogdens förstörelse av dödsboets egendom hemställt att Mora kommun inte skulle vidtaga några rättshandlingar mot dödsboet då det föreligger välgrundade skadeståndsanspråk mot Mora kommun. Ingen reaktion från Kommunen. Verkställigheten fortsatte utan dödsboägarnas vetskap.

Här sker ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Proportionalitetsprincipen har inte följts. Beslutet att riva den nyanlagda husgrunden och uthus var felaktigt, dvs. det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. Det fanns ingen anledning att förstöra värden för 450.000 kr innan ärendet avgjorts och rättsprocessen ännu pågår.

Likhet med fallet Allard mot Sverige
24 juni 2003 kommer en dom där svenska staten har förlorat ett utdraget mål i Europadomstolen. Allard mot Sverige, ans.nr 35179/97. Det finns påfallande likheter mellan ovan beskrivna process och Allards fall. Domen mot Sverige kommer cirka tre månader efter kronofogdens rivning av makarnas husgrund.

Sture Lysén, professor i folkrätt kommenterar Allards dom:
”Domen visar på svenska domstolars oförmåga att tänka juridiskt och att man inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera”

Rättsövergrepp
De har nu under 33 år hindrats nyttja sin egendom. Makarna Nilsson har utstått ett stort personligt lidande och den ekonomiska skadan de drabbats av är avsevärd. Bara mätbara kostnader som de förlorat uppgår till 5 miljoner kr. De har hela tiden agerat korrekt. Men har förlorat allt. Nu kvarstår bara stora obesvarade frågor.

Varför förtiger överförmyndaren, Mora kommun, i sitt vittnesförhör i Tingsrätt och Hovrätt att samtycke och överlåtelse inte uppfyllts enligt lagen, köpeavtal och arrendeavtal?

Varför har Tingsrätten och Hovrättens ledamöter inte förmåga att inse att köparna felaktigt tvingats av rättsväsendet att svara i rättegång för fel i överlåtelsen av en arrenderätt?

Varför anlitar Kronofogden ett företag under pågående rättsprocess som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder en nygjord husgrund, river upp vatten och avloppsledning, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet?

Dessa stora frågor är tyvärr obesvarade. De behöver besvaras – och ansvar utkrävas.
Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Edla Jansdotter Nilsson

Vem äger skogen i Sverige?

Har den som äger skog full äganderätt till en egendom? Eller är skogen det allmännas egendom som skogsägaren bara får arrendera? Tre skogsägare, Anna, Lisa och Erik Westholm, svarar i SvD 27/3 bestämt nej på första frågan, och lika bestämt ja på den andra.

Min familj är skogsägare. Jag har erfarenhet vad som händer om man inte har förfoganderätt över det man äger. Man sköter det helt enkelt inte. Varför skulle jag investera pengar och arbetsinsatser i något som det är osäkert om jag får tillgodogöra mig avkastningen av?

Det finns erfarenheter av detta i allmänt ägd skog och kolchosjordbruk i Sovjet, Kina, Nordkorea, Jugoslavien m fl socialistiska folkrepubliker. Det går att läsa om detta i en stor litteratur. Det är märkligt att det trots detta finns människor som fortfarande har kommunistiska griller. I Sovjet svalt 20 miljoner människor ihjäl under försöken med kollektivjordbruk.

Men jag har inte bara läst teorin och erfarenhetslitteraturen som utbildad och verksam nationalekonom. Jag var med Olof Palme och Alva Myrdal till Zimbabwe 1983 då Robert Mugabe behövde hjälp att utveckla landet med Sverige som förebild. Jag var där under tre år. Men där fanns också experter från Nordkorea och Jugoslavien så vid sidan av de vita och svarta farmarna formades kolchosjordbruk. På mitt initiativ skulle jordbeskattning skrivas in i lagen och det skedde men efter alla kompromisser blev det ”land use tax” (markanvändningsskatt). Utan ”use” skulle staten erkänna att land kan ägas. Det var mot både socialism och klankultur.

Nästa steg var att landregister skulle upprättas och där föll allt samman. I en by vid orten Caves fanns en kolchos som var mitt tillämpningsexempel. Där fanns i ledningen hövdingen, medicinmannen och politruken, den senare Mugabes och ”partiets” handgångne man. När jag länge vandrat omkring med dem tröttnade de och jag kunde prata med bönderna i ensamhet. De ”ägde” marken ”gemensamt” och visste var de odlat före inbördeskriget men nu hade de fått nya lotter av de tre ledande personerna, hövdingen, medicinmannen och politruken.

Jag lade märke till att majsen på den angränsade vita farmarens mark stod i raka rader och var mycket större och gav mer skörd än kolchosens lotter. Där satt majsplantorna i ett enda sammelsurium och på min fråga om de hade någon form av gödsel så var svaret jakande men det var något de inte var så intresserade av att använda. Så småningom, när jag blev ensam med en av bönderna kröp sanningen fram, det var inte lönsamt för någon att anstränga sig. Oberoende av insats så fick alla behålla lika mycket för egen del för att försörja familjen. Alltså producerade var och en inte mycket mer än vad man fick behålla.

I början hade några varit entusiastiska och sått i rader och gödslat och fått lika stor skörd som de vita och svarta farmarna i omgivningen men snart omfördelades de lotterna till släktingar som stod nära ledningen, hövdingen, medicinmannen och politruken. Man fick inte behålla frukterna av sina insatser, inte ens när det gällde att förbättra jorden. Då lägger man av. Och i Zimbabwe svälter numera folket när man bara producerar vad man som bonde själv behöver. Visst fanns det en liten privat lott som man kunde odla och sälja produkterna från på marknaden för att kunna betala skatt och varor man behöver och som man själv inte producerade.

Frågan man ska ställa till de tre skogsägarna, Anna, Lisa och Erik Westholm är om inte Sverige ska ha en skog som kan ge timmer till sågverk, massaved till pappersbruk och anläggningar för fjärrvärme och biobränsle, mm? Äganderätt och förfoganderätt hör ihop och har med incitamenten i en ekonomi att göra. Det blir ingen leverans av produkter ur skogen i någon betydande omfattning om bevekelsegrunderna för det försvinner eller görs osäkra. Varför ska vi ge oss in på experiment som är dömda att misslyckas och äventyra vår välfärd? Eller är Anna, Lisa och Erik inte obildade idealister utan medvetna kommunister som vill försöka med Sverige igen?

Hans Jensevik