Kategori: Debatt/Insändare

Genom Sveriges medlemskap i EU (1995) har Sverige fått ett helt nytt rättssystem – som tyvärr inte följs i många rättegångar och det gäller både brottsmål och tvistemål vilket jag tagit del av och skrivit om vid ett flertal tillfällen.

I många fall kan advokater obehindrat spela Bluffstopp – visa upp falska kort –  som aldrig granskas av våra domstolar oavsett om det är sant eller falskt. Korten läggs med baksidan uppåt. Domare sitter i regel tysta, ställer inte några frågor. Säger de ”Pass” accepteras det falska kortet eftersom det aldrig synas.

Då förlorar insända rättsutlåtanden från professorer, inlämnad bevisning och avtal som visar hur de skulle ha dömt i målet i värde. Om en spelare tror att den andra spelaren fuskar så får han säga ”Bluffstopp” och vänder upp det senaste spelade kortet. Får han då rätt avslöjas bluffen och domstolen är tvungen att rätta sig efter bevisning och avtal.

Direktiven i vårt nya rättssystem innefattar både Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) och hur mål skall handläggas. Och  efter de nya lagar som tillkommit genom Europadomstolens direktiv.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Konventionen som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft 3 september 1953. Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterande av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.

Under alla år har Sverige försökt att undanhålla EKMR i den svenska lagstiftningen, men tvingades till slut att acceptera den tillsammans med Europadomstolens nya lagar efter Sveriges medlemskap i EU 1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kap 11 § i Regeringsformen (RF). Men det var först år 2010 som det skedde en lagändring av RF utifrån reformen: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid”

Europadomstolen har i flera fall som jag granskat betonat vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid kraftiga förseningar, vilket nästan aldrig sker i vårt land.

Artikel 6 i EKMR fastställer den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång (”fair hearing”). Bestämmelsen är tillämplig på fall som gäller tvister om en enskilds civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser om brott. Artikel 6 är en ovillkorlig rättighet, vilket betyder att den inte får inskränkas av nationella domstolar, men som fortfarande sker i de exempel jag tar upp.

För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig som att rättegången även ska ske inom skälig tid. För att detta skall fungera krävs en kontradiktoriskt förfarande. Det innebär rätten för båda parter att få tillgång till allt material under förberedelsen samt möjligheten att kommentera materialet under rättegången vilket alltför sällan sker.

Ett kontradiktoriskt förfarande innebär också att den föredragande domaren i varje tvistemål ser till att både parterna i processen är medvetna om och har fått kännedom om allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet samt att båda har möjlighet att föra sin talan i processen. I Bauman mot Frankrike ansåg Europadomstolen att förfarandet inte varit kontradiktoriskt – vilket tyvärr alltför ofta sker även i Sverige utan att någon reagerar.

Det innebär att med den nya EMR-reformen (En Modernare Rättegång) måste följas redan i första rättsinstans: där det som förekommer under förberedelsen av målet är av största betydelse. Om nya omständigheter inträffar under förberedelsen som har bärighet i målet måste dessa kunna belysas av bägge parter. Sker inte detta måste det ske en missnöjesanmälan redan innan huvudförhandling och redan i första rättsinstans.

När HD i Nytt juridiskt arkiv (avdelning 1 sidan 893) bedömde om en domstol agerat opartiskt och varit oavhängig,  tolkade domstolen in bestämmelsen i svensk lagstiftning om jäv och använde sig av artikel EKMR som underlag vid tolkningen. EKMR användes således som tolkningsunderlag av HD men följs genomgående fortfarande inte av de lägre rättsinstanserna.

Ett exempel på en uppenbar jävsfråga som jag redan skrivit om handlar om ett tvistemål i tingsrätten som jag följt på plats, där kärande fick fel – genom att målet aldrig prövades av hovrätten – eftersom den som beslutade att inte ge prövningstillstånd tidigare varit advokat och dessutom samarbetade med svarandens bägge advokater i olika förlikningsärenden. Han har dessutom varit ordförande i den advokatbyrå som representerade svarande i målet!  Vilket måste betraktas som ett tydligt fall av jäv vilket dock vare sig hovrätt eller HD brytt sig om att vare sig anmärka på eller stävja.

I detta tvistemål visade det sig ett den som lagt beslag på en tredjedel av kärandens företag – som var part i målet – inte kunde uppvisa vare sig köpeavtal eller aktieinnehav, vilket är ett allvarligt brott som ingen domstol fortfarande kunnat ta ställning till ordentligt. Det beror enbart på att när kärandena begärde editionsföreläggande i denna fråga beviljade aldrig tingsrätten detta och hovrätten beviljade aldrig prövningstillstånd.

Vad som sker i dag är bristande bevisprövning i våra domstolar, vilket gör att erfarna advokater kan spela bluffpoker i förberedelsen av många mål jag tagit del av. Domstolarna reagerar inte och tillåter sig dessutom att undanhålla bevisning som parterna aldrig får tillgång till som även framkommer i uppenbara brott mot avtal vilket i sin tur gör att parterna aldrig får någon rättvis rättegång: det  försvårar överklaganden och gör att en rättvis rättegång inte kan komma till stånd genom att målen prövas i strid med både Europarätten och EKMR och svensk lag.

Vad som nu sker är advokater i strid med Advokatsamfundets stadgar ostraffat ” kan främja orätt” och att domare inte längre kan fråntas sitt ”tjänstemannaansvar” – vilket är förödande för vårt svenska rättssystem eftersom vare sig regering eller regering reagerar på vad som sker i våra svenska domstolar. Det är hög tid att man gör det (liksom den spå kallade oppositionen)!
Här finns mycket att göra och ställa till rätta innan vi fullt ut kan kalla Sverige en välfungerande rättstat och ett medborgartillvänt rättssamhälle.

Mats Lönnnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Polisen, domstolarna, statliga och kommunala myndigheter blir bara sämre. Alla är överens om att det finns allvarliga problem. Men ingen gör något åt de grundläggande problemen. ”Polismyndigheten har inte gjort någon samlad analys av vilka resurser som skulle kräva för att infria ambitionerna” konstaterar statskontoret i en nyligen framlagd rapport.

Samma förhållande råder inom domstolsväsendet där överklagande av mål inte längre tas på allvar, vilket jag själv framfört i åtskilliga artiklar och flera av mina böcker. Jag påpekar och ifrågasätter också varför många mål som överklagas till högre rättsinstans aldrig prövas i nästa rättsinstans. Frågan varför domstolarna avvisar överklaganden i andra rättsinstans utan någon motivering, är det ingen som vill förklara. Varför vare sig EU-rätten eller Europakonventionen (EKMR) fortfarande inte följs i vårt land i många mål som jag tagit del av är en gåta som ingen ansvarig vill utreda.

10 000-tals villainbrott sker varje år i vårt land utan att majoriteten av alla inbrott någonsin får någon ordentlig förundersökning och därmed blir uppklarade. Utländska ligor kan härja fritt, och stöldgods förs ut ur landet utan att vare sig Tullverket eller Polisen agerar för att förhindra detta –  som för närvarande sker i stor skala tack vara dessa underlåtelser.

När det gäller polisen handlar det inte bara om mycket pengar, utan om något mycket värre: ”Polisen har en dysfunktionell organisation”, skriver Dagens Nyheter i sin ledare (DN 2018-10-16) Statskontoret konstaterar att i sin nya rapport – som är en slutredovisning över polisens stora omorganisation – att centrala delar fortfarande inte fungerar som den skall och ”att en urgröpt polisväsende ger urgröpt rättssäkerhet.”

I fall där ekobrottslingar lägger beslag på hela företag utan att kunna uppvisa några ordentliga förvärvsavtal tillåter domstolarna inte att bevilja begäran om editionsförelägganden som är nödvändiga för att de rättmätiga ägarna – som har bevisbördan – skall få upprättelse i domstol. Det handlar om rättegångar som aldrig verkar ta slut och till slut upphör utan att någon av förövarna döms för de allvarliga brott som skett.

Vad som behövs är återinförandet av tjänstemannaansvar som försvann 1976. Den största skillnaden efter 1976 är att tjänstefel som tidigare dömdes i domstol övergick till att bedömas internt hos berörda myndigheter som disciplinärenden. Det finns stora svagheter i detta förfarande –  i synnerhet vad gäller allmänhetens tilltro – till våra statliga och kommunala myndigheter.

I dag finns det inte många domare som döms vare sig för  jäv eller lagstridigt förfarande – även omn det de facto som skett. Kommuner kan struntar i att följa beslut som fattas av högsta rättsinstans – de lagförs inte. Poliser som utöver mer våld en lagen kräver straffas inte. Det torde därför vara rimligt att den som begår fel utkrävs rättsligt ansvar och får ett lämpligt straff. Detta kan stärka den svenska rättsstaten och ge den rättstrygghet och även öka förtroendet för både polis och domstolsväsendet och för de statliga och kommunala myndigheterna och skulle gynna de enskilda personer som drabbas av felaktig myndighetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

I Sverige  har vi  olika typer av domstolar: allmän domstol och förvaltningsdomstol. I allmän domstol – tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen – hanteras brottsmål och tvistemål. Förvaltningsdomstolen, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen hanterar mål där enskilda möter staten.

”Det råder usel kvalitet i de svenska förvaltningsdomstolarna”, menar Sven Åke Bergkvist som är Senior Adviser på Mannheimer och verksam inom Swartling Advokatbyrå och  ordförande i Stiftelsen för en Rättvis skatteprocess och  Carl Göransson som är VD i samma stiftelse i en debattartikel i Dagens Industri (DI 2018-05-14).

För att de båda domstolsordningarna ska ha legitimitet är det viktigt att det finns ett förtroende för deras verksamhet, eftersom tilliten till domstolarna är central i en demokratisk rättsstat; man måste kunna lita på domstolarnas objektivitet, vilket man inte kan i skattemål hävdar Bergkvist och Göransson i debattartikeln i Dagens Industri.

Tyvärr råder samma förhållande i allmänna domstolar. Jag nog är den levande svensk som skrivit flest artiklar om detta fenomen i både riks- och lokalpress  och i flera av mina böcker. Låt mig därför ge ett exempel som denna gång,  bara handlar om en enda bank, som drabbats av ett felaktiga myndighetsövergrepp utan att kunna försvara sig för att banken skall kunna leva vidare.

Det gäller HQ Banks ledning, storägare och revisor och andra inblandade, som ansågs begå brott när banken kapsejsade på order från Finansinspektionen i ett brottsmål som jag redan skrivit om tidigare. Efter intervju med flera av de inblandade i detta brottsmål skrev jag att de anklagade inte kunde anses ha begått några brott – långt innan domen föll. 

Redan tidigare hade jag skrivit flera artiklar om vad som hände när svenska staten  tilläts rädda de fyra stora svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad under den svenska bankkrisen 1987–1993. Nu är det  därför dags att skriva om vad som kan hända med en liten bank, som råkade i illa ut.

Strax före julen 2017 kom även tingsrättens dom i  tvistemålet angående HQ ärendet. Den var på 2600  sidor (!). Den var  svårtillgänglig, inte minst för att texten innehöll en detaljerad beskrivning av tekniska besvärliga begrepp som volatiliteter och dag 1-resultat.

Domen var mycket märklig. Tingsrätten identifierade bland de svarande två kollektiv; den ena gruppen bestod av de fyra personer som inte varit ledamöter i HQ Banks styrelse: Carolina Dybeck, Anne-Marie Pålsson, Johan Piehl och  Pernilla Ström. Efter 10 års rättegångar kunde domstolen äntligen konstatera att de vare sig varit i ond tro eller agerat vårdslöst. Sålunda kan inte de fyra anses som ansvariga för bankens verksamhet.

Det hela kastar en lång skugga över FI:s beslut att i praktiken ge de fyra 10 års yrkesförbud. Ty det FI lutade sig mot var de påstådda övergripande ansvaret – som nu tingsrätten kan konstatera inte finns.

Övriga svaranden: HQ banks ledning, storägare och revisor ansågs däremot varit i ond tro och ha agerat vårdslöst. Men blev ändå friade i domstolen både när det gäller brottsmål och tvistemål.

För den som orkar läsa igenom hela domen framstår några av tingsrättens domskäl som svårbegripliga. Avsaknaden av orsakssamband är enligt tingsrättens bedömning en följd av två omständigheter: för det första har de sex påstått vårdslösa personer agerat i bolagets bästa. Därför har de inte orsakat bolaget skada. Den andra förklaringen är om möjligt ännu märkligare. Tingsrätten hävdar  att det i praktiken inte spelar någon roll hur och när HQ banks ledning agerade.

Följden blev ändå  den att Finansinspektionen (FI) drog in tillståndet så snart FI fått vetskap om problemen, vilket strider mot intentionerna i den lag som FI utgår från i sin tillsyn (lag om bank- och finansieringsrörelse  2004: 297)

Här ska man komma ihåg att HQ bank, till skillnad mot hur de stora svenska krisbankerna behandlades under finanskrisen  (1987–1993),gjort allt vad som rimligen kan krävas. Bland annat hade riskkontrollen stärkts och den ”sjuka” delen av bankens verksamhet – tradingen – var avvecklad. Banken hade också försetts med nytt kapital eller garanterats detta så att kapitalkraven var väl tillgodosedda, vilket inte var fallet,  för någon av de svenska krisbankerna under den förra stora bankkrisen.

Domen visar med stor tydlighet att det inte rått den opartiskhet och oberoende som krävs av svenska domstolar när de hävdar att Finansinspektionen gjort rätt när man sagt upp tillståndet för HQ-bank.

Banken gavs inte möjlighet att försvara sig mot myndighetens påstående utan ställdes inför fullbordat faktum. Detta är en följd av att FI samtidigt tillåts agera polis, åklagare och domare. Beslutet gick inte heller att överklaga vilket delvis är en följd av FIs beslut innehöll en bestämmelse om omedelbar likvidation av banken.

Nu likviderades aldrig banken,  som  såldes för en spottstyver till Carnegie, som naturligtvis inte hade anledning att överklaga FIs beslut och Sveriges genom tidernas dyraste rättegång – som borde kunnat handläggas under 10  månader, men som – omfattande både  brottsmål och tvistemål –  tog 10 år i anspråk alldeles i onödan.

Myndigheternas och FI:s felaktiga agerande skapade  orimliga ekonomiska konsekvenser,  för alla de inblandade, när domstolen dessutom skyddar felaktiga myndighetsbeslut, där ägarna till HQ Bank till skillnad från storbankernas kollaps under den förra stora bankkrisen var beredda att själva rekapitalisera banken och att driva den vidare, medan storbankerna fick stöd av staten,  på allmänhetens och företagens bekostnad.

Sammantaget kan konstateras att förhandlingen i HQ- målet strider mot Europakonventionens brott mot artikel 6 för skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar  att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

”Den svenska rättskipningen fungerar inte”, skrev förre hovrättslagmannen Olle Ekstedt i sin artikel i Dagens Juridik 2017-05-31. Den kan läsas här: >>. Jag tror att många av Ekstedts kolleger i grund och botten håller med honom om det mesta i artikeln, även om få av dem skulle uttrycka sig så drastiskt som Ekstedt.

Ekstedt efterlyser en rättspolitik och föreslår en rad politiska reformer, som skulle kunna få rättsväsendet att fungera bättre. Hans förslag är vettiga och förtjänar allt stöd. Det här inlägget innehåller ett förslag som inte finns med i Ekstedts artikel, men som har starka kopplingar till flera av hans förslag.

Domskäl är ofta otillräckliga. Ibland är de så knapphändiga att det inte går att utläsa hur domstolarna har resonerat. Ofta bortser domstolar från en rad viktiga omständigheter i ett mål eller stöder sig på ad hoc-hypoteser, d.v.s. hypoteser som de inte kan belägga. Några exempel på det visas i dokumentet här: >> .

Fullständiga och hållbara domskäl ligger i allmänhetens intresse men inte på samma sätt i domstolarnas. Därför kommer traditionerna för motivering av domar inte att utvecklas om inte domstolarna på något sätt stimuleras till det. En tänkbar väg är att göra domaryrket till ett legitimationsyrke, i linje med kvalificerade vårdyrken och i praktiken även advokatyrket. Utövandet av dessa professioner styrs av etiska normer. För att trygga att normerna efterlevs finns etiska nämnder som kan vidta åtgärder när normerna åsidosätts.

Det har gjorts många försök att skapa etiska normer för domare. Hittills har motståndet från tongivande domare varit hårt. Men om domarlegitimation införs via ett politiskt beslut, måste den reformen kombineras med en modern yrkesetisk kod för domare. En sådan kod bör täcka ett brett spektrum av valsituationer och bland annat innehålla normer för motivering av domar. Den nämnd inom rättsväsendet  som har att övervaka normernas efterlevnad, kan vi kalla reklamationsnämnden, RN. Ordet reklamation används vid klagomål på kommersiella varor och tjänster, men kan lämpligen användas även i samband med offentliga tjänster.

Ett system med reklamationsnämnd skulle utgöra en betydande trygghet för parterna i ett mål. När en dom avkunnats skulle det t.ex. kunna gå till så här:

Parterna studerar domskälen. Ena parten finner att en omständighet, som åberopats i målet, inte nämnts i domen. Den bristen reklameras. Domstolen har då att inför RN förklara varför denna omständighet inte nämnts. Om det kom sig av ett förbiseende, kunde domstolen åläggas att rätta till saken, vilket eventuellt kunde medföra ändring av domslutet. Om det i stället berodde på att domstolen hade funnit omständigheten betydelselös, återstod för domstolen att förklara varför. Kunde en acceptabel förklaring inte ges, fick domstolen ta målet under omprövning.

I en annan situation kan domen vara grundad på något, som domstolen påstått men inte kunnat belägga. Situationerna kan gestalta sig på otaliga andra sätt. Men vad som än reklamerats blir ärendets utgång bara en av två möjliga. Antingen godtar RN de skäl domstolen angett, eller så måste någonting i domskälen ändras.

Man ser omedelbart att en reform av detta slag inte bara skulle öka rättssäkerheten utan också innebära en betydande rationalisering. Hovrätterna skulle besparas alla överklaganden som enbart beror på misstag och förbiseenden från tingsrätternas sida. De mål som går till hovrätterna skulle då endast vara sådana som kräver svåra avvägningar. Mängden av överklaganden skulle därmed reduceras beydligt.

Men skulle inte processerna i RN bli en ännu större belastning för rättssystemet än överklagandena i dagens system? Kanske initialt, men knappast i långa loppet. Varje större reform kan medföra svårigheter i början. Men domarkåren kommer snabbt att anpassa sig till det reformerade systemet. När det väl satt sig, kommer RN förmodligen sällan att behöva anlitas. Vanligen torde det räcka med informella kontakter mellan domstolen och klaganden (något som de flesta domstolar i dagens läge helst undviker).

Att motivera en dom är jämförbart med att motivera ett vetenskapligt forskningsresultat. Men forskarna har alltid varit utsatta för kritik, vilket har framtvingat goda traditioner för presentation av forskningsresultat. Liknande mekanismer har inte funnits inom rättskipningen. Det finns inga etablerade former för intern kritik av domar, och kritik utifrån har snarare bekämpats än besvarats. Därför har det inte kunnat utvecklas någon god tradition för att skriva domskäl.

I domstolarnas perspektiv har det hittills inte funnits något behov av väl genomtänkta domskäl, dels eftersom domskälen inte har haft någon rättsverkan, dels därför att de inte fått överklagas. Men med ett lämpligt utformat system för reklamation av domar kommer ingen dom att vinna laga kraft om domskälen inte håller.

Anders Lundberg