Kategori: Debatt/Insändare

 

EU-rätten och Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950. Men det skulle dröja ända fram till 1995 innan EU-rätten som EKMR  införlivades i den svenska lagstiftningen. Den följs dock fortfarande inte i många fall som jag tagit del av.

 

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men att tillämpa dessa grundläggande konventionsregler var något som Sverige ända fram till 1995 inte ville höra talas om. Tyvärr följer svenska domstolarna fortfarande inte konventionen i många brott- och  tvistemål. Något som jag tagit upp i många artiklar och i flera av mina böcker.

Den svenska professor som har betytt mest för  införlivandet av EKMR i den svenska lagstiftningen är prof. em. Jacob W F Sundberg som under hela sin gärning inom Institutet för offentlig och internationell rätt och i sin egenskap professor i allmän rättslära – som han tillträdde 1970 – arbetat och argumenterat för att Sverige skulle införliva och tillämpa EKMR i den svenska lagstiftningen.

Jacob Sundberg  kämpade för att Sverige skulle följa de minimikrav som EKMR kräver men som Sverige vägrade att införliva i lagstiftning och följa i många mål jag tagit del av – och där Sverige också har fällts. Och det finns tyvärr många nya fall där Sverige fortfarande inte följer Europakonventionen. När Sverige gick med i EU 1995 beslutade riksdagen att svenska lagar ska anpassas efter EU-lagarna, men gör det fortfarande inte i många domstolsärendet jag tagit del av och skrivit om och detta alltså trots att Sverige ska anpassa sin lagstiftning  till EU-rätten och inte ha lagar som på ett uppenbart sätt strider mot EU:s regler och direktiv.

I Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter är bara ett exempel på direktiv som Sverige inte följer. Handelsagenturlagen ger i detta sammanhang handelsagenten denna rätt att granska sin huvudmans bokföring som även framgår av Lag (1991:351 om handelsagentur). Denna självklara rätt, som gäller i både Sverige och EU för alla handelsagenter, tillämpas inte i våra domstolar som den borde göra.

Regeringen anser, enligt Thomas Persson som jag intervjuat i denna fråga och är ordförande i Samiska Rättsförbundet,  att  erkännandet av Europarätten och Europakonventionen bara utgör en folkrättslig förpliktelse ”mot andra fördragsstater”, men inte inom Sverige, därför tror man att man inte heller behöver följa handelsagenturlagen i Sverige, även om den numera införlivats i den svenska lagstiftningen.

Genom Regeringsformen 2:23 ges rättigheten inte det grundläggande status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen har, enligt Persson, blivit lag genom SFS 1994:1219. Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagande ska genom genom lagtolkning  och eller med rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till ”lex posterior resp. lex specialis” Lex posterior = ny lagstifnting kan ges företräde framför gammal. Lex specialis = Inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten.

Innebörden av propositionen i jämförelsen med RF 11:14 (1974 är alltså att särlagstiftningen ska ges företräde framför konventionstexten och Europadomstolens praxis. Svensken kan således inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater.

EU:s fördrag, som man forfarande inte följer till alla delar, kan jämföras med grundlagar i ett land. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att domstolarna i EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur besluten ska gå till.

När Sverige och de andra EU-länderna sam EU:s  institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri-och rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri -och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan, som var just de rättigheter som Sverige vägrade följa fram till 1995 och som man i vissa fall fortfarande inte följer.

Den som anser sig ha blivit  behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet. Upptäcks felen under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felen rättas till – vilket tyvärr sker alldeles för sällan.

Det är här som Sverige brister eftersom de missnöjesanmälningar som sker och som påpekas mycket sällan beaktas. Vad gör man då när vare sig EU-rätten eller EKMR tillämpas som sig bör i Sverige? Det är denna fråga som jag vill ha svar på men ingen vill besvara. De granskande myndigheterna Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) tiger. Den statliga ansvarsnämnden anser sig inte heller behörig att granska de fall som kommer upp i aktuella brotts-och tvistemål.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer är en av grundpelarna för EU-samarbetet. Regelverket för den fria rörligheten inom EU är omfattande och ständigt växande samtidigt som det ska tolkas och tillämpas av nationella administrationer i 31 EU/EES-länder.

Det händer därför att hinder mot den fria rörligheten uppstår som bland annat beror på att domare  tillämpar EU-rätten på fel sätt eller inte bryr sig om vad EU-rätten omfattar, trots att den åberopas i domstol, eller anmäls till polis och åklagare. Hur detta kan komma sig beror nog på att ”tjänstemannaansvaret” försvann i Sverige redan under 70-talet, vilket gör det nästan omöjligt att kritisera domare, polis och åklagare som vare sig följer EU-rätten eller Europakonventionen i sin ämbetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

I min egenskap av medlem i den svenska Europarättsföreningen blev jag 2019-01-25 inbjuden att delta i ett seminarium som Forskningsavdelningen för Europarätt inbjudit mig till,  som leddes av professor Ulf Bernitz vid Stockholms universitet,  som moderator och där rådgivaren Magnus Schmauch, Finanspektionen och Justitierådet Thomas Bull från Högsta förvaltningsdomstolen medverkade som talare.

Vad seminariet handlade om för förhandsavgörande från Europadomstolen i Luxemburg och rätten till en rättvis rättegång.

Under ett kvarts sekel har jag själv skrivit om ett stort antal Europarättsliga frågor i både riks- lokal – och fackpress. Nu behövde jag få ordentliga svar varför Sverige så ofta bryter mot EU:s lagar, utan att det blir några påföljder för domstolar  som bryter mot EU:s regelverk och hur länder kan gå helt  fria som bryter mot EU:s bestämmelser och fördrag.

Medlemsländerna kan ju hamna i EU-domstolen om de inte följer EU:s lagar och regler, vilket tyvärr alltför sällan sker. Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen, som också klargör att EU:s lagar gäller framför medlemsländernas nationella lagar och regler. Om svensk lag står i strid med en EU-lag,  är det EU-lagen som gäller.

Enligt EU-fördragen är det medlemsländernas myndigheter och domstolar som har huvudansvaret för hur EU-lagstiftningen tillämpas. Det är endast nationella domstolar som kan upphäva nationella beslut och som kan ersätta för de förluster som  på grund av överträdelser av EU-lagstiftningen – som till exempel tvistemål där domstolen inte följer EU:s fördrag – åsamkats en medborgare eller ett företag.

Vad som klargjordes under seminariet är att för den som anser sig felbehandlad kan man vända sig till domstolen i egna landet medan underrätterna bör fråga EU-domstolen till råd i frågor som rör EU-rätten.  Högsta rättsinstans är  skyldig att vända sig till EU-domstolen i fall där Sverige bryter mot EU-rätten.

EU:s  fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara kan ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns i fördragen.

Magnus Schmauchs föredrag handlade om hur det förhåller sig med skyldigheten att begära förhandsavgörande i EU-domstolen i tvister både mellan länder, privatpersoner och företagare. Hans slutsats är att det finns goda förutsättningar att bättre integrera europarättslig prejudikatbildning än vad som hittills skett i vårt land.

En förutsättning för att detta ska kunna ske är att lagstiftare och underrätter börjar se EU-domstolen som den huvudsakliga prejudikatinstansen i detta sammanhang.

Justierådet Thomas Bull – som tidigare gjort sig känd för sina synpunkter – berättade att runt 8000 anställda anmäls varje år för tjänstefel,  men bara en handfull blir fällda. Han menade att ingenting görs år alla tjänstefel som begås i vårt land, vilket enligt mitt förmenande beror på att tjänstmannansvaret togs bort från lagstiftning i mitten av sjuttiotalet. Han framhöll vidare ur viktigt det är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( EKMR) följs i vårt land, vilket inte heller sker i många fall jag tagit del av, och som inte heller rättas till i någon rättsinstans.

Under de senaste åren har EU-domstolen utvecklat kriterierna för när det enligt unionsrätten krävs att en nationell (högsta) domstol skall begära förhandsavgörande, medan Europadomstolen utvecklat domstolarnas skyldighet enligt Europakonventionen att motivera sitt ställningstagande när ett förhandsavgörande inte begärs.

Seminariet lyckades ställa dessa rättskällor bredvid varandra och gav en övergripande och åskådligt bra bild hur systemet  med förhandsavgöranden från EU-domstolen är avsett att tillämpas idag, bland annat med rätten till en rättvis rättegång.

Tyvärr klargjordes aldrig de rättsliga påföljderna ordentligt för dem som bryter mot EU:s fördrag och regelverk, men hur EU-rätten skall tolkas och i vilka sammanhang blev mycket bra belyst av bägge talarna under själva seminariet, vilket jag upplevde som mycket positivt och lärorikt. Likande seminarier borde enligt min mening genomföras för varje svensk domstol  i avsikt att öka kunskapen hos de alltför många domare som ännu inte förstått att tillämpa EU-rätten fullt ut.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

Genom Sveriges medlemskap i EU (1995) har Sverige fått ett helt nytt rättssystem – som tyvärr inte följs i många rättegångar och det gäller både brottsmål och tvistemål vilket jag tagit del av och skrivit om vid ett flertal tillfällen.

I många fall kan advokater obehindrat spela Bluffstopp – visa upp falska kort –  som aldrig granskas av våra domstolar oavsett om det är sant eller falskt. Korten läggs med baksidan uppåt. Domare sitter i regel tysta, ställer inte några frågor. Säger de ”Pass” accepteras det falska kortet eftersom det aldrig synas.

Då förlorar insända rättsutlåtanden från professorer, inlämnad bevisning och avtal som visar hur de skulle ha dömt i målet i värde. Om en spelare tror att den andra spelaren fuskar så får han säga ”Bluffstopp” och vänder upp det senaste spelade kortet. Får han då rätt avslöjas bluffen och domstolen är tvungen att rätta sig efter bevisning och avtal.

Direktiven i vårt nya rättssystem innefattar både Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) och hur mål skall handläggas. Och  efter de nya lagar som tillkommit genom Europadomstolens direktiv.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Konventionen som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft 3 september 1953. Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterande av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.

Under alla år har Sverige försökt att undanhålla EKMR i den svenska lagstiftningen, men tvingades till slut att acceptera den tillsammans med Europadomstolens nya lagar efter Sveriges medlemskap i EU 1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kap 11 § i Regeringsformen (RF). Men det var först år 2010 som det skedde en lagändring av RF utifrån reformen: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid”

Europadomstolen har i flera fall som jag granskat betonat vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid kraftiga förseningar, vilket nästan aldrig sker i vårt land.

Artikel 6 i EKMR fastställer den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång (”fair hearing”). Bestämmelsen är tillämplig på fall som gäller tvister om en enskilds civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser om brott. Artikel 6 är en ovillkorlig rättighet, vilket betyder att den inte får inskränkas av nationella domstolar, men som fortfarande sker i de exempel jag tar upp.

För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig som att rättegången även ska ske inom skälig tid. För att detta skall fungera krävs en kontradiktoriskt förfarande. Det innebär rätten för båda parter att få tillgång till allt material under förberedelsen samt möjligheten att kommentera materialet under rättegången vilket alltför sällan sker.

Ett kontradiktoriskt förfarande innebär också att den föredragande domaren i varje tvistemål ser till att både parterna i processen är medvetna om och har fått kännedom om allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet samt att båda har möjlighet att föra sin talan i processen. I Bauman mot Frankrike ansåg Europadomstolen att förfarandet inte varit kontradiktoriskt – vilket tyvärr alltför ofta sker även i Sverige utan att någon reagerar.

Det innebär att med den nya EMR-reformen (En Modernare Rättegång) måste följas redan i första rättsinstans: där det som förekommer under förberedelsen av målet är av största betydelse. Om nya omständigheter inträffar under förberedelsen som har bärighet i målet måste dessa kunna belysas av bägge parter. Sker inte detta måste det ske en missnöjesanmälan redan innan huvudförhandling och redan i första rättsinstans.

När HD i Nytt juridiskt arkiv (avdelning 1 sidan 893) bedömde om en domstol agerat opartiskt och varit oavhängig,  tolkade domstolen in bestämmelsen i svensk lagstiftning om jäv och använde sig av artikel EKMR som underlag vid tolkningen. EKMR användes således som tolkningsunderlag av HD men följs genomgående fortfarande inte av de lägre rättsinstanserna.

Ett exempel på en uppenbar jävsfråga som jag redan skrivit om handlar om ett tvistemål i tingsrätten som jag följt på plats, där kärande fick fel – genom att målet aldrig prövades av hovrätten – eftersom den som beslutade att inte ge prövningstillstånd tidigare varit advokat och dessutom samarbetade med svarandens bägge advokater i olika förlikningsärenden. Han har dessutom varit ordförande i den advokatbyrå som representerade svarande i målet!  Vilket måste betraktas som ett tydligt fall av jäv vilket dock vare sig hovrätt eller HD brytt sig om att vare sig anmärka på eller stävja.

I detta tvistemål visade det sig ett den som lagt beslag på en tredjedel av kärandens företag – som var part i målet – inte kunde uppvisa vare sig köpeavtal eller aktieinnehav, vilket är ett allvarligt brott som ingen domstol fortfarande kunnat ta ställning till ordentligt. Det beror enbart på att när kärandena begärde editionsföreläggande i denna fråga beviljade aldrig tingsrätten detta och hovrätten beviljade aldrig prövningstillstånd.

Vad som sker i dag är bristande bevisprövning i våra domstolar, vilket gör att erfarna advokater kan spela bluffpoker i förberedelsen av många mål jag tagit del av. Domstolarna reagerar inte och tillåter sig dessutom att undanhålla bevisning som parterna aldrig får tillgång till som även framkommer i uppenbara brott mot avtal vilket i sin tur gör att parterna aldrig får någon rättvis rättegång: det  försvårar överklaganden och gör att en rättvis rättegång inte kan komma till stånd genom att målen prövas i strid med både Europarätten och EKMR och svensk lag.

Vad som nu sker är advokater i strid med Advokatsamfundets stadgar ostraffat ” kan främja orätt” och att domare inte längre kan fråntas sitt ”tjänstemannaansvar” – vilket är förödande för vårt svenska rättssystem eftersom vare sig regering eller regering reagerar på vad som sker i våra svenska domstolar. Det är hög tid att man gör det (liksom den spå kallade oppositionen)!
Här finns mycket att göra och ställa till rätta innan vi fullt ut kan kalla Sverige en välfungerande rättstat och ett medborgartillvänt rättssamhälle.

Mats Lönnnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

Polisen, domstolarna, statliga och kommunala myndigheter blir bara sämre. Alla är överens om att det finns allvarliga problem. Men ingen gör något åt de grundläggande problemen. ”Polismyndigheten har inte gjort någon samlad analys av vilka resurser som skulle kräva för att infria ambitionerna” konstaterar statskontoret i en nyligen framlagd rapport.

Samma förhållande råder inom domstolsväsendet där överklagande av mål inte längre tas på allvar, vilket jag själv framfört i åtskilliga artiklar och flera av mina böcker. Jag påpekar och ifrågasätter också varför många mål som överklagas till högre rättsinstans aldrig prövas i nästa rättsinstans. Frågan varför domstolarna avvisar överklaganden i andra rättsinstans utan någon motivering, är det ingen som vill förklara. Varför vare sig EU-rätten eller Europakonventionen (EKMR) fortfarande inte följs i vårt land i många mål som jag tagit del av är en gåta som ingen ansvarig vill utreda.

10 000-tals villainbrott sker varje år i vårt land utan att majoriteten av alla inbrott någonsin får någon ordentlig förundersökning och därmed blir uppklarade. Utländska ligor kan härja fritt, och stöldgods förs ut ur landet utan att vare sig Tullverket eller Polisen agerar för att förhindra detta –  som för närvarande sker i stor skala tack vara dessa underlåtelser.

När det gäller polisen handlar det inte bara om mycket pengar, utan om något mycket värre: ”Polisen har en dysfunktionell organisation”, skriver Dagens Nyheter i sin ledare (DN 2018-10-16) Statskontoret konstaterar att i sin nya rapport – som är en slutredovisning över polisens stora omorganisation – att centrala delar fortfarande inte fungerar som den skall och ”att en urgröpt polisväsende ger urgröpt rättssäkerhet.”

I fall där ekobrottslingar lägger beslag på hela företag utan att kunna uppvisa några ordentliga förvärvsavtal tillåter domstolarna inte att bevilja begäran om editionsförelägganden som är nödvändiga för att de rättmätiga ägarna – som har bevisbördan – skall få upprättelse i domstol. Det handlar om rättegångar som aldrig verkar ta slut och till slut upphör utan att någon av förövarna döms för de allvarliga brott som skett.

Vad som behövs är återinförandet av tjänstemannaansvar som försvann 1976. Den största skillnaden efter 1976 är att tjänstefel som tidigare dömdes i domstol övergick till att bedömas internt hos berörda myndigheter som disciplinärenden. Det finns stora svagheter i detta förfarande –  i synnerhet vad gäller allmänhetens tilltro – till våra statliga och kommunala myndigheter.

I dag finns det inte många domare som döms vare sig för  jäv eller lagstridigt förfarande – även omn det de facto som skett. Kommuner kan struntar i att följa beslut som fattas av högsta rättsinstans – de lagförs inte. Poliser som utöver mer våld en lagen kräver straffas inte. Det torde därför vara rimligt att den som begår fel utkrävs rättsligt ansvar och får ett lämpligt straff. Detta kan stärka den svenska rättsstaten och ge den rättstrygghet och även öka förtroendet för både polis och domstolsväsendet och för de statliga och kommunala myndigheterna och skulle gynna de enskilda personer som drabbas av felaktig myndighetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

I Sverige  har vi  olika typer av domstolar: allmän domstol och förvaltningsdomstol. I allmän domstol – tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen – hanteras brottsmål och tvistemål. Förvaltningsdomstolen, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen hanterar mål där enskilda möter staten.

”Det råder usel kvalitet i de svenska förvaltningsdomstolarna”, menar Sven Åke Bergkvist som är Senior Adviser på Mannheimer och verksam inom Swartling Advokatbyrå och  ordförande i Stiftelsen för en Rättvis skatteprocess och  Carl Göransson som är VD i samma stiftelse i en debattartikel i Dagens Industri (DI 2018-05-14).

För att de båda domstolsordningarna ska ha legitimitet är det viktigt att det finns ett förtroende för deras verksamhet, eftersom tilliten till domstolarna är central i en demokratisk rättsstat; man måste kunna lita på domstolarnas objektivitet, vilket man inte kan i skattemål hävdar Bergkvist och Göransson i debattartikeln i Dagens Industri.

Tyvärr råder samma förhållande i allmänna domstolar. Jag nog är den levande svensk som skrivit flest artiklar om detta fenomen i både riks- och lokalpress  och i flera av mina böcker. Låt mig därför ge ett exempel som denna gång,  bara handlar om en enda bank, som drabbats av ett felaktiga myndighetsövergrepp utan att kunna försvara sig för att banken skall kunna leva vidare.

Det gäller HQ Banks ledning, storägare och revisor och andra inblandade, som ansågs begå brott när banken kapsejsade på order från Finansinspektionen i ett brottsmål som jag redan skrivit om tidigare. Efter intervju med flera av de inblandade i detta brottsmål skrev jag att de anklagade inte kunde anses ha begått några brott – långt innan domen föll. 

Redan tidigare hade jag skrivit flera artiklar om vad som hände när svenska staten  tilläts rädda de fyra stora svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad under den svenska bankkrisen 1987–1993. Nu är det  därför dags att skriva om vad som kan hända med en liten bank, som råkade i illa ut.

Strax före julen 2017 kom även tingsrättens dom i  tvistemålet angående HQ ärendet. Den var på 2600  sidor (!). Den var  svårtillgänglig, inte minst för att texten innehöll en detaljerad beskrivning av tekniska besvärliga begrepp som volatiliteter och dag 1-resultat.

Domen var mycket märklig. Tingsrätten identifierade bland de svarande två kollektiv; den ena gruppen bestod av de fyra personer som inte varit ledamöter i HQ Banks styrelse: Carolina Dybeck, Anne-Marie Pålsson, Johan Piehl och  Pernilla Ström. Efter 10 års rättegångar kunde domstolen äntligen konstatera att de vare sig varit i ond tro eller agerat vårdslöst. Sålunda kan inte de fyra anses som ansvariga för bankens verksamhet.

Det hela kastar en lång skugga över FI:s beslut att i praktiken ge de fyra 10 års yrkesförbud. Ty det FI lutade sig mot var de påstådda övergripande ansvaret – som nu tingsrätten kan konstatera inte finns.

Övriga svaranden: HQ banks ledning, storägare och revisor ansågs däremot varit i ond tro och ha agerat vårdslöst. Men blev ändå friade i domstolen både när det gäller brottsmål och tvistemål.

För den som orkar läsa igenom hela domen framstår några av tingsrättens domskäl som svårbegripliga. Avsaknaden av orsakssamband är enligt tingsrättens bedömning en följd av två omständigheter: för det första har de sex påstått vårdslösa personer agerat i bolagets bästa. Därför har de inte orsakat bolaget skada. Den andra förklaringen är om möjligt ännu märkligare. Tingsrätten hävdar  att det i praktiken inte spelar någon roll hur och när HQ banks ledning agerade.

Följden blev ändå  den att Finansinspektionen (FI) drog in tillståndet så snart FI fått vetskap om problemen, vilket strider mot intentionerna i den lag som FI utgår från i sin tillsyn (lag om bank- och finansieringsrörelse  2004: 297)

Här ska man komma ihåg att HQ bank, till skillnad mot hur de stora svenska krisbankerna behandlades under finanskrisen  (1987–1993),gjort allt vad som rimligen kan krävas. Bland annat hade riskkontrollen stärkts och den ”sjuka” delen av bankens verksamhet – tradingen – var avvecklad. Banken hade också försetts med nytt kapital eller garanterats detta så att kapitalkraven var väl tillgodosedda, vilket inte var fallet,  för någon av de svenska krisbankerna under den förra stora bankkrisen.

Domen visar med stor tydlighet att det inte rått den opartiskhet och oberoende som krävs av svenska domstolar när de hävdar att Finansinspektionen gjort rätt när man sagt upp tillståndet för HQ-bank.

Banken gavs inte möjlighet att försvara sig mot myndighetens påstående utan ställdes inför fullbordat faktum. Detta är en följd av att FI samtidigt tillåts agera polis, åklagare och domare. Beslutet gick inte heller att överklaga vilket delvis är en följd av FIs beslut innehöll en bestämmelse om omedelbar likvidation av banken.

Nu likviderades aldrig banken,  som  såldes för en spottstyver till Carnegie, som naturligtvis inte hade anledning att överklaga FIs beslut och Sveriges genom tidernas dyraste rättegång – som borde kunnat handläggas under 10  månader, men som – omfattande både  brottsmål och tvistemål –  tog 10 år i anspråk alldeles i onödan.

Myndigheternas och FI:s felaktiga agerande skapade  orimliga ekonomiska konsekvenser,  för alla de inblandade, när domstolen dessutom skyddar felaktiga myndighetsbeslut, där ägarna till HQ Bank till skillnad från storbankernas kollaps under den förra stora bankkrisen var beredda att själva rekapitalisera banken och att driva den vidare, medan storbankerna fick stöd av staten,  på allmänhetens och företagens bekostnad.

Sammantaget kan konstateras att förhandlingen i HQ- målet strider mot Europakonventionens brott mot artikel 6 för skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar  att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

 

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt