BLUFFSTOPP i BROTTSMÅL OCH TVISTEMÅL

Genom Sveriges medlemskap i EU (1995) har Sverige fått ett helt nytt rättssystem – som tyvärr inte följs i många rättegångar och det gäller både brottsmål och tvistemål vilket jag tagit del av och skrivit om vid ett flertal tillfällen.

I många fall kan advokater obehindrat spela Bluffstopp – visa upp falska kort –  som aldrig granskas av våra domstolar oavsett om det är sant eller falskt. Korten läggs med baksidan uppåt. Domare sitter i regel tysta, ställer inte några frågor. Säger de ”Pass” accepteras det falska kortet eftersom det aldrig synas.

Då förlorar insända rättsutlåtanden från professorer, inlämnad bevisning och avtal som visar hur de skulle ha dömt i målet i värde. Om en spelare tror att den andra spelaren fuskar så får han säga “Bluffstopp” och vänder upp det senaste spelade kortet. Får han då rätt avslöjas bluffen och domstolen är tvungen att rätta sig efter bevisning och avtal.

Direktiven i vårt nya rättssystem innefattar både Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) och hur mål skall handläggas. Och  efter de nya lagar som tillkommit genom Europadomstolens direktiv.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Konventionen som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft 3 september 1953. Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterande av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.

Under alla år har Sverige försökt att undanhålla EKMR i den svenska lagstiftningen, men tvingades till slut att acceptera den tillsammans med Europadomstolens nya lagar efter Sveriges medlemskap i EU 1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kap 11 § i Regeringsformen (RF). Men det var först år 2010 som det skedde en lagändring av RF utifrån reformen: “En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid”

Europadomstolen har i flera fall som jag granskat betonat vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid kraftiga förseningar, vilket nästan aldrig sker i vårt land.

Artikel 6 i EKMR fastställer den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång (“fair hearing”). Bestämmelsen är tillämplig på fall som gäller tvister om en enskilds civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser om brott. Artikel 6 är en ovillkorlig rättighet, vilket betyder att den inte får inskränkas av nationella domstolar, men som fortfarande sker i de exempel jag tar upp.

För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig som att rättegången även ska ske inom skälig tid. För att detta skall fungera krävs en kontradiktoriskt förfarande. Det innebär rätten för båda parter att få tillgång till allt material under förberedelsen samt möjligheten att kommentera materialet under rättegången vilket alltför sällan sker.

Ett kontradiktoriskt förfarande innebär också att den föredragande domaren i varje tvistemål ser till att både parterna i processen är medvetna om och har fått kännedom om allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet samt att båda har möjlighet att föra sin talan i processen. I Bauman mot Frankrike ansåg Europadomstolen att förfarandet inte varit kontradiktoriskt – vilket tyvärr alltför ofta sker även i Sverige utan att någon reagerar.

Det innebär att med den nya EMR-reformen (En Modernare Rättegång) måste följas redan i första rättsinstans: där det som förekommer under förberedelsen av målet är av största betydelse. Om nya omständigheter inträffar under förberedelsen som har bärighet i målet måste dessa kunna belysas av bägge parter. Sker inte detta måste det ske en missnöjesanmälan redan innan huvudförhandling och redan i första rättsinstans.

När HD i Nytt juridiskt arkiv (avdelning 1 sidan 893) bedömde om en domstol agerat opartiskt och varit oavhängig,  tolkade domstolen in bestämmelsen i svensk lagstiftning om jäv och använde sig av artikel EKMR som underlag vid tolkningen. EKMR användes således som tolkningsunderlag av HD men följs genomgående fortfarande inte av de lägre rättsinstanserna.

Ett exempel på en uppenbar jävsfråga som jag redan skrivit om handlar om ett tvistemål i tingsrätten som jag följt på plats, där kärande fick fel – genom att målet aldrig prövades av hovrätten – eftersom den som beslutade att inte ge prövningstillstånd tidigare varit advokat och dessutom samarbetade med svarandens bägge advokater i olika förlikningsärenden. Han har dessutom varit ordförande i den advokatbyrå som representerade svarande i målet!  Vilket måste betraktas som ett tydligt fall av jäv vilket dock vare sig hovrätt eller HD brytt sig om att vare sig anmärka på eller stävja.

I detta tvistemål visade det sig ett den som lagt beslag på en tredjedel av kärandens företag – som var part i målet – inte kunde uppvisa vare sig köpeavtal eller aktieinnehav, vilket är ett allvarligt brott som ingen domstol fortfarande kunnat ta ställning till ordentligt. Det beror enbart på att när kärandena begärde editionsföreläggande i denna fråga beviljade aldrig tingsrätten detta och hovrätten beviljade aldrig prövningstillstånd.

Vad som sker i dag är bristande bevisprövning i våra domstolar, vilket gör att erfarna advokater kan spela bluffpoker i förberedelsen av många mål jag tagit del av. Domstolarna reagerar inte och tillåter sig dessutom att undanhålla bevisning som parterna aldrig får tillgång till som även framkommer i uppenbara brott mot avtal vilket i sin tur gör att parterna aldrig får någon rättvis rättegång: det  försvårar överklaganden och gör att en rättvis rättegång inte kan komma till stånd genom att målen prövas i strid med både Europarätten och EKMR och svensk lag.

Vad som nu sker är advokater i strid med Advokatsamfundets stadgar ostraffat ” kan främja orätt” och att domare inte längre kan fråntas sitt ”tjänstemannaansvar” – vilket är förödande för vårt svenska rättssystem eftersom vare sig regering eller regering reagerar på vad som sker i våra svenska domstolar. Det är hög tid att man gör det (liksom den spå kallade oppositionen)!
Här finns mycket att göra och ställa till rätta innan vi fullt ut kan kalla Sverige en välfungerande rättstat och ett medborgartillvänt rättssamhälle.

Mats Lönnnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

Facebook Comments