Debatt/Insändare

Den grundläggande frågan…

Allt fler kloka människor inser samma sak. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Inte bara f.d. chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius med god inblick i statens olika defekter och irrgångar förordar en grundlagsreform. Flera andra även juridiskt skolade tycker likadant. Även själva talmannen äskar på viktiga reformer liksom juridiskt skolade politiker.

Varför är konstitutionen i ett demokratiskt land viktig? Av flera skäl. De främsta är att det sätter ramarna för det politiska beslutsfattandet, sätter hämsko på det politiska godtycket och säkrar de grundläggande mänskliga rättigheterna från makthungriga politiker i deras dagliga arbete. Ett parti som svepts in i maktens korridorer av en tillfällig opinion ska inte enkelt kunna omstöpa landet och kullkasta rättigheter som de inte anses sig behöva för att skapa sitt utopia. Historiska exempel på detta beteende lär inte behöva redovisas. Såldes är maktdelning och grundlagssäkrade rättigheter oundgängliga för frihetens, välståndets och demokratins bevarande. För att åstadkomma allt detta har samhällsfilosofiska guldkorn under stor möda vaskats fram ur mineralbäddarna från forna civilisationer och samhällen. Den viktigaste, förutom särskilt skyddade rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt, är maktdelningsprincipen. Den innebär att inte en enda institution – som den svenska riksdagen – ska ha all makt utan den ska balanseras av andra institutioner som en författningsdomstol och ytterligare en kammare, men även ett regionalt och kommunalt självstyre. Lägg till detta den alltid osäkra men ytterst viktiga ”tredje statsmakten” – en frihetlig och medborgartillvänd ”press”.

Ledarskapet är a och o
Även det sätt på vilket politisk ledarskap väljs är av största betydelse. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras i det svenska valsystemet. Man talar om ”folkstyre” i portalparagrafen på vår regeringsform men vårt nuvarande valsystem med färdiga listor kontrollerade av en lite klick partiledare (och inte sällan baserade på i sig kompetenslösa kriterier som etnicitet eller kön) lämnar mycket lite utrymme för medborgarna att välja på person och därmed utkräva personligt ansvar efter utfört värv. Dessa ”knapptryckarkompanier” måste således bort.

Hur?
Här inställer sig förstås frågan: kommer vår nuvarande politiska klass att initiera ändringar som gör att de själva riskerar att berövas sin (illa brukade) makt? Säkerligen inte.

Här krävs en ny folkrörelse och partier som kommer underifrån och bär denna fråga, vilket sannerligen inte blir lätt eftersom dessa frågor upplevs som ”svåra.” och därmed inga ”valvinnare”. Fast i grunden är de ganska enkla, bara man förstår varför vi behöver reformera grundlagarna. En bättre kvalitet på ledarskapet, som inte ständigt sätter landet i stora problem, t.ex.vad gäller el-försörjning och migrationspolitikens samhällskonsekvenser, torde vara en viktig komponent för att får folk att inse att frågan är brännande och kräver handling.

Lappad och lagad men ändå defekt
Grundlagsreformerna från 1970-talet har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten har kvarstått. Detta har påtalats i t.ex. Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade även inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författningsdomstol. Man hade en bred majoritet där även Miljöpartiet ingick, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Minoritetsregeringar och ”folkstyret”
Sveriges konstitution är mycket väl anpassat till minoritetsstyre (RF 6 kap.) samtidigt som 1:a paragrafen i Regeringsformen säger att vår demokrati bygger på ”folkstyre”. Ytterligare en contradiction in terms som präglar hela den, ur en frihetlig och demokratisk maktdelningssynpunkt ytterst svaga Regeringsformen från 1974.

Några åtgärder
Enmansvalkretsar (”first past the post”) där alla kandidater till den politiska makten – och inte bara partiledarna – är tvungna att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för partiledningen. Med det föreslagna valsystemet skulle förmodligen bara ”fyra av fem av dagens rikspolitiker aldrig ha en chans att bli valda i raka personval” (länk>>).

En annan risk med ett partikollektivistiskt system av nuvarande typ är att personer från tätbebyggda områden och huvudstaden premieras genom en populationseffekt. Det är dock viktigt att även glesare befolkade delar av landet kan representeras, i statens högsta beslutande organ. I mitt förslag – presenterat i boken Omstart Sverige – kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Den blir då förutom riksdagen en andra kammare och består av representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen, som i sin tur har egna parlament. Landskapen har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang. En verklig susidiaritetsprincip införs.

Staten (de två kamrarna) bör får ett tydligt begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Inga-Britt-Ahlenius idé om en fristående institution som (inte tillsätts av regeringen) som granskar statsråden är ytterligare en högst rimlig komponent i reformeringen.

Detta är bara några av de saker som behöver göras om Sverige inte ska förvandlas till en tredjerangsnation med svåra inre problem och ett accelererande förfall genom etnisk enklavering, tung kriminalitet, inskränkta rättigheter, energibrist och ett fallande välstånd.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. En frihetlig och frigörande förnyelse av vårt konstitutionella system brådskar – och därefter en efterlängtad omstart.

P.S.
Detta inlägg har även publicerats här >>

Stärk medborgarmakten!

Våra politiker, i nästan alla partier, ser sig som våra förmyndare, med obegränsad tillgång till våra inkomster. Grundlagen ger ingen övre gräns för skatteuttaget. Makten har i alldeles för stor omfattning överlåtits till en politisk elit som medborgarna kan tillsätta eller avsätta endast vart fjärde år.

Genom den svenska grundlagen och regeringsformen delegeras makt och befogenheter inom de ramar som grundlagen ställer upp. Detta innebär långtgående befogenheter för regering och riksdag. Riksdagens ledamöter har tillsatts genom allmänna val där medborgarna har att välja mellan ett antal partier med omfattande program som medborgarna i de allra flesta fall har vaga begrepp om.

Är det rimligt att delegera befogenheter under en så lång tid som fyra år eller borde medborgarna kunna gripa in och be att få ett ord med i laget? Det kan finnas frågor där den allmänna opinionen står i strid med de åtgärder som regeringen vidtager. Det kan t.ex. vara så att regeringen utgörs av en koalition med ett litet parti som får gehör för udda förslag för att inte det större partiet ska tappa makten. Här vore det rimligt att medborgarna skulle kunna gripa in (genom att få tillräckligt många underskrifter på en petition) och kräva en folkomröstning i frågan. På liknande sätt kan det finnas frågor som bekymrar medborgarna men där inga åtgärder vidtages av regeringen. Medborgarna borde då genom en folkomröstning kunna kräva att regeringen agerar. Folkomröstning ska vidare vara obligatorisk vid förändringar i författningen.

Ett annat område för obligatoriska folkomröstningar gäller skatteområdet. ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta” heter det men är det så när ombud får agera utan hörande av medborgarna?

Det som präglar det nuvarande systemet är ständiga förändringar och utökningar som gör det i praktiken omöjligt för medborgarna att ha kunskap om hur skatterna tas ut. Det är givetvis en allvarlig brist. Den bristande transparensen är inte i första hand en oavsiktlig följd av de ständiga förändringarna utan även av att man avsiktligt försöker dölja förändringar för medborgarna och göra dessa svåra att förstå.

Folkomrösta om alla stora skatteförändringar

Transparens och enkelhet måste vara ett grundkrav i en demokrati för att medborgarna ska kunna fullgöra sin rätt att genom sina röster tillsätta de som ska styra riket! Om sättet att ta ut skatter är komplicerat och dessutom ständigt ändras blir det omöjligt att förstå systemet och således ha en välgrundad uppfattning.

För att råda bot på detta borde alla beslut om ökade skattesatser och införande av nya skattebaser bli föremål för folkomröstning. Resultatet skulle bli ett betydligt enklare system som inte kommer att ändras så ofta vilket leder till att medborgarnas kunskap om vad som gäller förbättras.

Vidare borde lånefinansiering av statsutgifter utöver en viss ram – och därmed statsskuldens storlek – kräva godkännande av medborgarna genom en folkomröstning. Detta kan kompletteras med en regel om att om landet hamnar i en akut krissituation, vilket riksdagens båda kamrar har fastställt med kvalificerad majoritet, så får upplåningsramen utökas utan hörande av medborgarna.

För att en demokrati ska fungera behövs informerade och intresserade medborgare. Val vart fjärde år signalerar att de inte ska bry sig, andra sköter det åt dem. Med folkomröstning som ett viktigt instrument i författningen erbjuds medborgarna att med jämna mellanrum ta ställning till regeringens förslag samt via initiativ få möjlighet att träda in i beslutsprocessen.

Detta sätt att styra ett land har prövats i ett enda land i världen med mycket stor framgång, nämligen Schweiz. Ett land som består av fyra olika språkområden som genom sin geografi och topografi inte varit lättstyrt. Vi borde lära av dem, ta efter det goda exemplet – men göra vår egen svenska ”mix” enligt förslagen ovan.

Hur skulle man kunna introducera detta i Sverige så att det inte blir för krångligt, komplicerat och dyrt? Det beskrivs >>här.

Stort fall för Sverige i ranking om äganderätt och rättssäkerhet

”För svensk del innehåller rapporten 2020 besvärande statistik, som visar att Sverige från 2015 fallit från plats 19 till plats 46. ”

Utgångspunkt:
”Protection of persons and their rightfully acquired property is a central element of both economic freedom and civil society. Indeed, it is the most important function of government.”

”Det finns dessvärre fler avskräckande exempel än statens hantering av gruvindustrin. Ett sådant handlar ju om hanteringen av Preems utbyggnadsplaner i Lysekil. Ett annat om statens behandling av svensk skogsindustri och ett ytterligare om hur illa man behandlar ägare av strandnära marker. Med miljötillståndsprocesser som tar upp till tio år är chanserna inte stora att vår ranking kommer att stiga inom överskådlig tid.”

Till detta ska vi lägga ”naturfascisterna” (= aktivister inom länsstyrelser och kommuner som sätter små kryp och ”naturen” som väsen före människans urgamla rätt att bruka och njuta av samma natur på det ansvarsfulla sätt som man av rent egenintresse gjort i generationer) som trakasserar bönder och hemmansägare som vill flytta ett stenröse eller vill bygga en fiskebod vid sjökanten för att inte tala om den vansinniga 300-metersregeln för ”strandrätten” som i princip gör strandtomter omöjliga att någorlunda fritt bruka och förvalta.

”Det har blivit en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och regeringen har ingen överdriven respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.”

Det som är särskilt allvarligt är att förvaltningsrätterna tydligen inte tycks gå att lita på när det gäller oväld och respekt för grundläggande rättigheter.

”Att vissa domstolar inte vill ta in att Europakonventionen är svensk överordnad lag är oroväckande och människor far illa. Att ordföranden i landets högsta domstol markerar att allt inte står rätt till i landets förvaltningsdomstolar är allvarligt.”

Hur ska vi få stopp på förfallet?

Det tycks tyvärr inte vara möjligt under nuvarande regering:

”Det måste bli tydligt i ny lag att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att man i den domstolen tillförsäkras en rättvis rättegång. Detta vet man på justitieministerns departement. Där säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol. En sådan skamlös attityd är förfärande – mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen skall hållas på avstånd och ändamålet tillåts helga medlen.”

Och är justitieminister Morgan Johansson mannen att fixa detta? Frågan är uppenbart retorisk. INGENTING i vad han företagit sig eller aviserat skvallrar om någon större respekt varken för yttrandefriheten, äganderätten eller grundläggande rättigheter i övrigt.

”En icke-jurist som justitieminister innebär med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden.”

Jag tro dock det inte handlar så mycket om okunskap som ovilja, ovilja att minska politiseringen av rättsområdet. Man vill inte släppa kontrollen, möjligheten att intervenera. En verklig maktdelning har aldrig varit högt upp på socialisters agenda. Det är bara att titta på vår egen regeringsform för att inse det.

Ett citat från den tyska politikern socialdemokraten Herbert Whener är belysande för denna inställning. Whener kommenterade 1973 den tyska Författningsdomstolen med följande ord: ”Vi tillåter inte att rövhålen i Karlsruhe förstör vår politik”

Man kan bara hoppas att oppositionen kan inse allvaret i ovanstående och agera kraftfullt. Så här kan vi inte ha det.

Du hittar hela artikeln här>>

”Sverige illa ute som rättsstat”

Nationalekonomen Andreas Bergh tar i en fPlus-artikel föredömligt upp det som jag själv framhävt vid ett flertal tillfällen och som alla som tänker någon minut på saken inser men som statsmakterna i dag allt mer eroderar och ifrågasätter:

”Utan ett starkt äganderättsskydd känner människor inte samma ansvar för att förädla och vidareutveckla sin egendom, vilket är själva drivkraften bakom ett blomstrande företagande och ett samhälle som driver utvecklingen framåt med innovationer, resonerar han.
– Möjligheten att förr eller senare få kamma hem vinsten ger ägaren en stark drivkraft att se till att verksamheten drivs så effektivt som möjligt. Man vårdar det som är sitt och då ökar värdet, säger han.”

Vidare:

”– Politiker talar ofta om frihandel och export som förklaringen till ett lands välstånd. Men äganderätten är själva grundbulten för ett lands ekonomiska framgång. Att det finns en överenskommelse om vem som äger vad är avgörande för företagande och ett effektivt resursutnyttjande, säger han och får stöd i forskningen.”

Här har vi ett exempel på hur det barkar utför:

”– Ett medelstort brittiskt tillverkande företag med några tusen anställda ville etablera ett dotterbolag i EU, inför utträdet ur unionen. De tittade först på Sverige. Men inför etableringen blev de varse om hur staten hanterar bland annat svenska markägare, och hur staten övertar ärenden från domstolar i tillståndsprövningar – uppenbara äganderättskränkningar. De valde Danmark i stället, säger han.”

Hanteringen av Preems utbyggnad i Bohuslän är ett annat, där staten gått in och kapat ett ärende från domstolarna, som de i högtidstalen säger ska vara oberoende. En politisering av ett ärende som det anstår en diktatur. Situationen är allvarlig kanske rent av alarmerande. Affärsjuristen Claes Sjölin:
”– Det är illa ute med Sverige som rättsstat. Jag ser hur både svensk grundlag och Europakonventionen allt oftare kränks i äganderättsfrågor.”

Och så det där med strandrätten:

”– Som en blixt från klar himmel beslutade regeringen att utöka strandskyddet från 100 till 300 meter. Det gäller från varenda liten bäck. Flera markägare har hört av sig till mig och berättat hur rättslösa de är, både enskilda individer och företag, säger han.” Han beskriver bland annat ett fall där ett äldre par i Södertäljetrakten hade investerat sitt livs besparingar i en tomtmark, men fick se marken förlora i värde på ett ögonblick.”

Sorglig utveckling, ytterst obehagligt – och djupt samhällsdestruktivt.

Fler exempel på hur det kan gå till i utförsbacken lämnas i den nämna fPlus-artikeln som du hittar här >>

Sprid den gärna.

P.S.
Påminner om årsavgiften för 2020 för att kunna fortsätta kampen mot detta vansinne!

Se här för detaljer >>

Oroande tystnad kring bristande rättstillämpning av EKMR

EU-rätten och Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950. Men det skulle dröja ända fram till 1995 innan EU-rätten som EKMR införlivades i den svenska lagstiftningen. Den följs dock fortfarande inte i många fall som jag tagit del av.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men att tillämpa dessa grundläggande konventionsregler var något som Sverige ända fram till 1995 inte ville höra talas om. Tyvärr följer svenska domstolarna fortfarande inte konventionen i många brott- och tvistemål. Något som jag tagit upp i många artiklar och i flera av mina böcker.

Den svenska professor som har betytt mest för införlivandet av EKMR i den svenska lagstiftningen är prof. em. Jacob W F Sundberg som under hela sin gärning inom Institutet för offentlig och internationell rätt och i sin egenskap professor i allmän rättslära – som han tillträdde 1970 – arbetat och argumenterat för att Sverige skulle införliva och tillämpa EKMR i den svenska lagstiftningen.

Jacob Sundberg kämpade för att Sverige skulle följa de minimikrav som EKMR kräver men som Sverige vägrade att införliva i lagstiftning och följa i många mål jag tagit del av – och där Sverige också har fällts. Och det finns tyvärr många nya fall där Sverige fortfarande inte följer Europakonventionen. När Sverige gick med i EU 1995 beslutade riksdagen att svenska lagar ska anpassas efter EU-lagarna, men gör det fortfarande inte i många domstolsärendet jag tagit del av och skrivit om och detta alltså trots att Sverige ska anpassa sin lagstiftning till EU-rätten och inte ha lagar som på ett uppenbart sätt strider mot EU:s regler och direktiv.

I Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter är bara ett exempel på direktiv som Sverige inte följer. Handelsagenturlagen ger i detta sammanhang handelsagenten denna rätt att granska sin huvudmans bokföring som även framgår av Lag (1991:351 om handelsagentur). Denna självklara rätt, som gäller i både Sverige och EU för alla handelsagenter, tillämpas inte i våra domstolar som den borde göra.

Regeringen anser, enligt Thomas Persson som jag intervjuat i denna fråga och är ordförande i Samiska Rättsförbundet, att erkännandet av Europarätten och Europakonventionen bara utgör en folkrättslig förpliktelse ”mot andra fördragsstater”, men inte inom Sverige, därför tror man att man inte heller behöver följa handelsagenturlagen i Sverige, även om den numera införlivats i den svenska lagstiftningen.

Genom Regeringsformen 2:23 ges rättigheten inte det grundläggande status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen har, enligt Persson, blivit lag genom SFS 1994:1219. Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagande ska genom genom lagtolkning och eller med rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till ”lex posterior resp. lex specialis” Lex posterior = ny lagstifnting kan ges företräde framför gammal. Lex specialis = Inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten.

Innebörden av propositionen i jämförelsen med RF 11:14 (1974 är alltså att särlagstiftningen ska ges företräde framför konventionstexten och Europadomstolens praxis. Svensken kan således inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater.

EU:s fördrag, som man forfarande inte följer till alla delar, kan jämföras med grundlagar i ett land. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att domstolarna i EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur besluten ska gå till.

När Sverige och de andra EU-länderna sam EU:s institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri-och rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri -och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan, som var just de rättigheter som Sverige vägrade följa fram till 1995 och som man i vissa fall fortfarande inte följer.

Den som anser sig ha blivit behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet. Upptäcks felen under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felen rättas till – vilket tyvärr sker alldeles för sällan.

Det är här som Sverige brister eftersom de missnöjesanmälningar som sker och som påpekas mycket sällan beaktas. Vad gör man då när vare sig EU-rätten eller EKMR tillämpas som sig bör i Sverige? Det är denna fråga som jag vill ha svar på men ingen vill besvara. De granskande myndigheterna Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) tiger. Den statliga ansvarsnämnden anser sig inte heller behörig att granska de fall som kommer upp i aktuella brotts-och tvistemål.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer är en av grundpelarna för EU-samarbetet. Regelverket för den fria rörligheten inom EU är omfattande och ständigt växande samtidigt som det ska tolkas och tillämpas av nationella administrationer i 31 EU/EES-länder.

Det händer därför att hinder mot den fria rörligheten uppstår som bland annat beror på att domare tillämpar EU-rätten på fel sätt eller inte bryr sig om vad EU-rätten omfattar, trots att den åberopas i domstol, eller anmäls till polis och åklagare. Hur detta kan komma sig beror nog på att ”tjänstemannaansvaret” försvann i Sverige redan under 70-talet, vilket gör det nästan omöjligt att kritisera domare, polis och åklagare som vare sig följer EU-rätten eller Europakonventionen i sin ämbetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

EU:s lagar och regler går före svensk rätt

I min egenskap av medlem i den svenska Europarättsföreningen blev jag 2019-01-25 inbjuden att delta i ett seminarium som Forskningsavdelningen för Europarätt inbjudit mig till, som leddes av professor Ulf Bernitz vid Stockholms universitet, som moderator och där rådgivaren Magnus Schmauch, Finanspektionen och Justitierådet Thomas Bull från Högsta förvaltningsdomstolen medverkade som talare.

Vad seminariet handlade om för förhandsavgörande från Europadomstolen i Luxemburg och rätten till en rättvis rättegång.

Under ett kvarts sekel har jag själv skrivit om ett stort antal Europarättsliga frågor i både riks- lokal – och fackpress. Nu behövde jag få ordentliga svar varför Sverige så ofta bryter mot EU:s lagar, utan att det blir några påföljder för domstolar som bryter mot EU:s regelverk och hur länder kan gå helt fria som bryter mot EU:s bestämmelser och fördrag.

Medlemsländerna kan ju hamna i EU-domstolen om de inte följer EU:s lagar och regler, vilket tyvärr alltför sällan sker. Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen, som också klargör att EU:s lagar gäller framför medlemsländernas nationella lagar och regler. Om svensk lag står i strid med en EU-lag, är det EU-lagen som gäller.

Enligt EU-fördragen är det medlemsländernas myndigheter och domstolar som har huvudansvaret för hur EU-lagstiftningen tillämpas. Det är endast nationella domstolar som kan upphäva nationella beslut och som kan ersätta för de förluster som på grund av överträdelser av EU-lagstiftningen – som till exempel tvistemål där domstolen inte följer EU:s fördrag – åsamkats en medborgare eller ett företag.

Vad som klargjordes under seminariet är att för den som anser sig felbehandlad kan man vända sig till domstolen i egna landet medan underrätterna bör fråga EU-domstolen till råd i frågor som rör EU-rätten. Högsta rättsinstans är skyldig att vända sig till EU-domstolen i fall där Sverige bryter mot EU-rätten.

EU:s fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara kan ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns i fördragen.

Magnus Schmauchs föredrag handlade om hur det förhåller sig med skyldigheten att begära förhandsavgörande i EU-domstolen i tvister både mellan länder, privatpersoner och företagare. Hans slutsats är att det finns goda förutsättningar att bättre integrera europarättslig prejudikatbildning än vad som hittills skett i vårt land.

En förutsättning för att detta ska kunna ske är att lagstiftare och underrätter börjar se EU-domstolen som den huvudsakliga prejudikatinstansen i detta sammanhang.

Justierådet Thomas Bull – som tidigare gjort sig känd för sina synpunkter – berättade att runt 8000 anställda anmäls varje år för tjänstefel, men bara en handfull blir fällda. Han menade att ingenting görs år alla tjänstefel som begås i vårt land, vilket enligt mitt förmenande beror på att tjänstmannansvaret togs bort från lagstiftning i mitten av sjuttiotalet. Han framhöll vidare ur viktigt det är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( EKMR) följs i vårt land, vilket inte heller sker i många fall jag tagit del av, och som inte heller rättas till i någon rättsinstans.

Under de senaste åren har EU-domstolen utvecklat kriterierna för när det enligt unionsrätten krävs att en nationell (högsta) domstol skall begära förhandsavgörande, medan Europadomstolen utvecklat domstolarnas skyldighet enligt Europakonventionen att motivera sitt ställningstagande när ett förhandsavgörande inte begärs.

Seminariet lyckades ställa dessa rättskällor bredvid varandra och gav en övergripande och åskådligt bra bild hur systemet med förhandsavgöranden från EU-domstolen är avsett att tillämpas idag, bland annat med rätten till en rättvis rättegång.

Tyvärr klargjordes aldrig de rättsliga påföljderna ordentligt för dem som bryter mot EU:s fördrag och regelverk, men hur EU-rätten skall tolkas och i vilka sammanhang blev mycket bra belyst av bägge talarna under själva seminariet, vilket jag upplevde som mycket positivt och lärorikt. Likande seminarier borde enligt min mening genomföras för varje svensk domstol i avsikt att öka kunskapen hos de alltför många domare som ännu inte förstått att tillämpa EU-rätten fullt ut.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt