Debatt/Insändare

Viktigt text om yttrandefriheten i Sverige

Nils Funcke säger nära nog allt det som MRRS står för i yttrandefrihetsfrågan (förutom det diskutabla som ligger i att medier och religiösa organisationer får statsstöd/skattemedel överhuvudtaget).

En mycket viktigt text i dessa skymningstider, missa den inte. (Och sprid den gärna sedan.)

”En statlig kommitté bör granska att de lagar och förordningar som styr myndigheterna är utformade så att de uppfyller regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet samt respekterar medborgarnas yttrandefrihet. En början vore att dra tillbaka förslagen om att införa nya yttrandefrihetsbrott och begränsningar av meddelarfriheten, låta föreningsfriheten vara orubbad och inte införa generellt verkande krav på innehåll i stödsystemen.”

Du hittar hela texten här>>

Justitiekanslern (JK) och Justieombudsmannen (JO) sköter inte sina uppgifter

För att visa att det inte bara är enstaka fall vill jag berätta om två ärenden, som jag tagit del av, där vare sig JK eller JO skött sig som de borde. I ett av ärendena till JO, som föredragits av Johannes Aronsson där också byråchefen Dan Johansson har deltagit i beredningen, framgår det att ingen av dem gjort en ordentlig prövning av vad hela ärendet handlar om, trots att det finns tydliga skriftliga bevis för allt som skett. Det gäller bland annat en anmälan Regeringskansliet och Näringsdepartementet.

Det är i princip bara myndigheter och deras anställda som står under JO:s tillsyn. Eftersom det inte framgår vad eller vem JO anser inte skulle ha felat i nämnda fall vill jag i min egenskap av ordförande i såväl Bankrättsföreningen (som hjälper företagare) och Sveriges Bankkunders Riksförbund (som hjälper allmänheten) berätta vad JO inte förstått.

I ärende Dnr 1770-2021 till Justitieombudsmannen (JO), med beslut från 2021-04-07, har Regeringskansliet helt enkel åsidosatt ett förvaltningsavtal och en förordning som de själva medverkat till. Detta har drabbat en företagare, entreprenör och uppfinnare genom förseelser som de själva medverkat till. Något som denne företagare under inga omständigheter borde behöva acceptera som både samhällstillvänd medborgare och skattebetalare. Motparter i avtalet var bland annat Stiftelsen Småföretagarfonden och Stiftelsen Industrifonden som bägge är inblandande genom att lägga beslag på en tredjedel av entreprenörens företag utan tillstånd att förvärva några aktier i bolaget – vilket redan är bevisat – utan att det skett några rättelser.

Vad som är bevisat i detta fall är att någon fullmakt aldrig lämnats till någon part eller person. Ej heller har entreprenören tecknat något aktieöverlåtelseavtal med någon part. Något förvärv har således aldrig skett vilket granskarna borde ha upptäckt. Dessutom var såväl Småföretagarfonden som Industrifonden inte tillåtna att överta eller förvärva några aktier från entreprenörens bolag, vilket aldrig utredarna förstått och vare sig Regeringskansliet eller Näringsdepartementet ens velat utreda.

Det betyder att JO:s granskning borde ha omfattat vem som i själva verket äger hela bolaget, vilket entreprenören fortfarande gör eftersom inga aktier har överlåtits. Men varken Näringsdepartementet eller Regeringskansliet ser till att klargöra vad som självfallet måste ske för att ett avtal om ett förvärv av ett bolag ska vara giltigt och få laga kraft. I detta fall kapades företaget som efter några år såldes vidare för ca 350 miljoner kronor.

Det andra exemplet på stora brister i myndighetsutövningen gäller Justitiekanslern (JK) – och beslut som har prövats av handläggaren Lisa Nilhelm. Dnr 2021-1117, från 2021-02-15, och 2021-02-25 och beslut Dnr 2021-1598 från 2021-04-15 – handlar egentligen om samma ärende.

JK:s beslut, som inte går att överklaga, handlar om en försumlig domare som anmälts för att vare sig följa Avtalslagen, Europarätten eller EU:s direktiv eller den svenska grundlagen i vars stadgar det framgår att denna typ av ärenden är JK:s skyldighet att granska inom ramen för befintlig lagstiftning.

Varför görs då inte heller granskningar som innebär skadestånd för svenska staten när den aktuella domaren i ett aktuellt mål misskött hela målet från början? Justitiekanslern (JK) är den myndighet som har till syfte att kontroller att andra myndigheter (som domare Sveriges domstolar) efterlever lagar och andra författningar vilket inte har skett i detta ärende.

Käranden, som är handelsagent har begärt att JK skall agera genom att besluta om skadestånd från staten eftersom rättegången pågått under sex år och fortfarande inte kunnat avgöras i någon rättsinstans eftersom svaranden vägrar följa avtalet mellan parterna och domstolen inte agerar så att handelsagenten tillåts granska svarandens bokföring enligt avtal.

Beslutet att avvisa handelsagentens yrkande om ideellt skadestånd är felaktigt eftersom det är JK:s uppgift att granska svenska domares agerande, både i förhållande till Europarätten som ingår i förhållande till avtalslagen vilken ger handelsagenten rätten att granska svarandens bokföring varje år, ensam eller tillsammans med sin revisor.

Upptäcks sådana fel under pågående rättegång i första rättsinstans i tingsrätten måste felen rättas till. Därefter måste hela rättegången tas om från början. Det borde ha skett redan efter första överklagandet till högre rättsinstans men har fortfarande inte skett!

Vad gäller det tvåpartsavtal som träffats mellan parterna som inlämnats redan i början av denna tvist framgår också att avtalen gäller under 11 år, som ger handelsagenten rätten att granska svarandens bokföring, vilket domaren avvisat och genom en felaktig mellandom skrivit att avtalet ifråga skulle vara preskriberat.

Ett av bägge parter godkänt 11-årsavtal, där svarandet återgått till ursprungsavtalet redan före det andra avtalet trädde i kraft kan ju inte preskriberas! I artikel 6 i den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande skyldigheterna framgår också att ett mål måste avgöras inom rimlig tid.

Justitiekanslern (JK) borde därför ha godkänt kärandens skadeståndsanspråk mot staten eftersom vare sig domstolen eller svaranden aldrig följt vare sig avtal och undanhållit all granskning av svarandens redovisning som käranden äger rätt att granska. Den felaktiga mellandomen går ju inte att överklaga eftersom såväl hovrätt som Högsta domstolen aldrig prövat mellandomens giltighet på ett korrekt sätt.

Beslutet att avvisa handelsagentens yrkande om ideellt skadestånd är därför uppenbart felaktigt, eftersom domstolens beslut att inte tillåta kärandens bevisning som skulle skett genom att granska svarandens bokföring, som begärts redan innan målet blev föremål för prövning och i samband med inledningen av denna rättegång.

Dokumenten som finns om såväl JO:s som JK:s tillsyningsverksamhet och behandling av personuppgifter är således diskriminerande och innebär att såväl JO som JK äger rätten att avvisa pågående ärenden, som man enligt lagstiftning äger rätten att granska.

Den fråga som då uppkommer är hur detta kan ske utan att vare sig JK eller JO genomför en ordentlig prövning. Svar: hur dessa myndigheter tillåts diskriminera de sökande går att finna i information om JK:s och JO: tillsyningsverksamhet som diskriminerar de sökande och hindrar de flesta att få en ordentlig prövning. De senaste dokumenten upprättades för JK under den period som Anna Skarhed var Justitiekansler. Det är de anställda vid JK och JO som utformat texten. Informationen lämnas för att beskriva att och hur deras tillsyningsuppdrag är diskriminerande.

Anledningen till den uteblivna granskningen är att JK och JO, med hänsyn till de begränsningar som gäller för tillsyningsuppgiften, beslutat att inte vidta någon åtgärd med anledning av de anmälningar som inkommit. Någon ytterligare skriftväxling kan därför inte påräknas.

Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) har skapat ett regelverk för att slippa pröva ärenden som känns obekväma för svenska staten och som strider mot befintliga lagstiftningen som talar om hur domare skall följa lagen i olika ärenden. Det syftar till att det inte skall gå att utreda vad som hänt när domare inte följer lagen och hovrätten inte beviljar prövningstillstånd i Sverige.

Mitt förslag till såväl den nuvarande Justitiekanslern Mari Heidenborg och Stf. justitieombudsmannen Lilian Wiklund är att ni omgående avskaffar de diskriminerande handläggningen som i dag sker hos både JK och JO. Det kan inte vara rimligt att anmälningar som innefattar brott mot avtal och lagstiftning inte prövas efter sina rätta förutsättningar.

Om inte detta sker kommer dessa två ärenden att anmälas vilket kommer att få avgöra om JK och JO äger rätten att diskriminera prövningen av ärenden där det finns tydliga skriftliga bevis för att vare sig JK eller JO aldrig prövat ärenden efter deras rätta förutsättningar.

Om vare sig JO eller JK vill ändra taktik föreslår jag i stället att Mari Heidenborg och Lilian Wiklund avgår och att bägge dessa myndigheter läggs ner och att Sverige äntligen får en Författningsdomstol som gör skäl för sitt namn och som redan finns i resten av Europa och är till för att granska den typ av ärenden som i dag inkommer till både JK och JO.

Övriga anställda inom både JK och JO kan ju söka andra befattningar inom rättsväsendet för att korta ner kötiderna för alla inkommande arbeten som för närvarande aldrig avgörs i tid och enligt Europarättens bestämmelser som Sverige fortfarande inte följer.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

”Hilda & Ruben” strider mot grundlagens 11 kap 6 §.

Jag talar inte gärna om ”den djupa staten” eftersom jag inte är konspiratoriskt lagd men i detta fall är det relevant. Anne Rambergs könskvoteringsinstitut och nätverk ”Hilda & Ruben” strider utan tvekan mot den strikta meritokrati som måste råda inom en så viktig sak som urvalet och rekommenderingen av domare till rättsväsendet.

Att en sådan meritokrati inte råder visades redan 2016 av Riksrevisionen men Ramberg lyckades denna gång skrämma bort både revisionen och politikerna från ”inblandning” i hennes verksamhet.

”Riksrevisionen påpekade att färre kvinnor än män hade sökt chefstjänsterna på Sveriges Domstolar, likväl var andelen kvinnor som utnämnts större än andelen män. Riksrevisionen påpekade vidare att ”flertalet av nämndens ledamöter engagerar sig i nätverk vars mål är att öka antalet kvinnliga chefer och delägare. Ett sådant förhållande kan betraktas som särskild omständighet, vilket skulle kunna rubba förtroendet till opartiskhet i handläggning av ett ärende”.

Hög tid nu, i den mån man på högre ort värnar om de grundläggande principer om oväld utan vilka korruption och förfall är oundvikligt, att först peststämpla nätverket och sedan röka ur det ur sina hålor där de självgott sitter och topprider grundläggande principer för oväld och kompetens.
I klartext: man bedriver ett arbete som strider mot GRUNDLAGENS 11 kap 6 §.

Är Ni vakna Ni som säger Er vara en liberal och frihetlig opposition? Uppenbart svåra brott begås.
Kan Ni samla ihop Er och agera?

Frågorna ekar en kort sekund i den politiska rymden, för att sedan lägga sig ned att dö. Förfallets enzymer får förstås lugnt fortsätta verka. Heller det är att röra upp damm och ta en strid.

När fegheten finns överallt bland ”ledare” finns modet – ingenstans – den finns istället där makt saknas. Där förfallet finns sitter det också vid makten, vilket är den dystra logiken i själva processen.

Alla civilisationer har i sin skymningstid sett och förstått det men saknat förmåga att göra något åt det. Kan vi? Återstår att se. Men det är en högoddsare. Ser inte särskilt bra ut. Det räcker inte att röra om på ytan, vi måst ha djupgående reformer av hela konstitutionen och sedan en omstart. Omstart Sverige.
Det brådskar.

Citaten i texten är hämtade från Lars Hässlers eminenta inlägg i Det goda samhället, här >>

Den grundläggande frågan…

Allt fler kloka människor inser samma sak. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Inte bara f.d. chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius med god inblick i statens olika defekter och irrgångar förordar en grundlagsreform. Flera andra även juridiskt skolade tycker likadant. Även själva talmannen äskar på viktiga reformer liksom juridiskt skolade politiker.

Varför är konstitutionen i ett demokratiskt land viktig? Av flera skäl. De främsta är att det sätter ramarna för det politiska beslutsfattandet, sätter hämsko på det politiska godtycket och säkrar de grundläggande mänskliga rättigheterna från makthungriga politiker i deras dagliga arbete. Ett parti som svepts in i maktens korridorer av en tillfällig opinion ska inte enkelt kunna omstöpa landet och kullkasta rättigheter som de inte anses sig behöva för att skapa sitt utopia. Historiska exempel på detta beteende lär inte behöva redovisas. Såldes är maktdelning och grundlagssäkrade rättigheter oundgängliga för frihetens, välståndets och demokratins bevarande. För att åstadkomma allt detta har samhällsfilosofiska guldkorn under stor möda vaskats fram ur mineralbäddarna från forna civilisationer och samhällen. Den viktigaste, förutom särskilt skyddade rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt, är maktdelningsprincipen. Den innebär att inte en enda institution – som den svenska riksdagen – ska ha all makt utan den ska balanseras av andra institutioner som en författningsdomstol och ytterligare en kammare, men även ett regionalt och kommunalt självstyre. Lägg till detta den alltid osäkra men ytterst viktiga ”tredje statsmakten” – en frihetlig och medborgartillvänd ”press”.

Ledarskapet är a och o
Även det sätt på vilket politisk ledarskap väljs är av största betydelse. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras i det svenska valsystemet. Man talar om ”folkstyre” i portalparagrafen på vår regeringsform men vårt nuvarande valsystem med färdiga listor kontrollerade av en lite klick partiledare (och inte sällan baserade på i sig kompetenslösa kriterier som etnicitet eller kön) lämnar mycket lite utrymme för medborgarna att välja på person och därmed utkräva personligt ansvar efter utfört värv. Dessa ”knapptryckarkompanier” måste således bort.

Hur?
Här inställer sig förstås frågan: kommer vår nuvarande politiska klass att initiera ändringar som gör att de själva riskerar att berövas sin (illa brukade) makt? Säkerligen inte.

Här krävs en ny folkrörelse och partier som kommer underifrån och bär denna fråga, vilket sannerligen inte blir lätt eftersom dessa frågor upplevs som ”svåra.” och därmed inga ”valvinnare”. Fast i grunden är de ganska enkla, bara man förstår varför vi behöver reformera grundlagarna. En bättre kvalitet på ledarskapet, som inte ständigt sätter landet i stora problem, t.ex.vad gäller el-försörjning och migrationspolitikens samhällskonsekvenser, torde vara en viktig komponent för att får folk att inse att frågan är brännande och kräver handling.

Lappad och lagad men ändå defekt
Grundlagsreformerna från 1970-talet har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten har kvarstått. Detta har påtalats i t.ex. Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade även inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författningsdomstol. Man hade en bred majoritet där även Miljöpartiet ingick, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Minoritetsregeringar och ”folkstyret”
Sveriges konstitution är mycket väl anpassat till minoritetsstyre (RF 6 kap.) samtidigt som 1:a paragrafen i Regeringsformen säger att vår demokrati bygger på ”folkstyre”. Ytterligare en contradiction in terms som präglar hela den, ur en frihetlig och demokratisk maktdelningssynpunkt ytterst svaga Regeringsformen från 1974.

Några åtgärder
Enmansvalkretsar (”first past the post”) där alla kandidater till den politiska makten – och inte bara partiledarna – är tvungna att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för partiledningen. Med det föreslagna valsystemet skulle förmodligen bara ”fyra av fem av dagens rikspolitiker aldrig ha en chans att bli valda i raka personval” (länk>>).

En annan risk med ett partikollektivistiskt system av nuvarande typ är att personer från tätbebyggda områden och huvudstaden premieras genom en populationseffekt. Det är dock viktigt att även glesare befolkade delar av landet kan representeras, i statens högsta beslutande organ. I mitt förslag – presenterat i boken Omstart Sverige – kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Den blir då förutom riksdagen en andra kammare och består av representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen, som i sin tur har egna parlament. Landskapen har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang. En verklig susidiaritetsprincip införs.

Staten (de två kamrarna) bör får ett tydligt begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Inga-Britt-Ahlenius idé om en fristående institution som (inte tillsätts av regeringen) som granskar statsråden är ytterligare en högst rimlig komponent i reformeringen.

Detta är bara några av de saker som behöver göras om Sverige inte ska förvandlas till en tredjerangsnation med svåra inre problem och ett accelererande förfall genom etnisk enklavering, tung kriminalitet, inskränkta rättigheter, energibrist och ett fallande välstånd.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. En frihetlig och frigörande förnyelse av vårt konstitutionella system brådskar – och därefter en efterlängtad omstart.

P.S.
Detta inlägg har även publicerats här >>

Stärk medborgarmakten!

Våra politiker, i nästan alla partier, ser sig som våra förmyndare, med obegränsad tillgång till våra inkomster. Grundlagen ger ingen övre gräns för skatteuttaget. Makten har i alldeles för stor omfattning överlåtits till en politisk elit som medborgarna kan tillsätta eller avsätta endast vart fjärde år.

Genom den svenska grundlagen och regeringsformen delegeras makt och befogenheter inom de ramar som grundlagen ställer upp. Detta innebär långtgående befogenheter för regering och riksdag. Riksdagens ledamöter har tillsatts genom allmänna val där medborgarna har att välja mellan ett antal partier med omfattande program som medborgarna i de allra flesta fall har vaga begrepp om.

Är det rimligt att delegera befogenheter under en så lång tid som fyra år eller borde medborgarna kunna gripa in och be att få ett ord med i laget? Det kan finnas frågor där den allmänna opinionen står i strid med de åtgärder som regeringen vidtager. Det kan t.ex. vara så att regeringen utgörs av en koalition med ett litet parti som får gehör för udda förslag för att inte det större partiet ska tappa makten. Här vore det rimligt att medborgarna skulle kunna gripa in (genom att få tillräckligt många underskrifter på en petition) och kräva en folkomröstning i frågan. På liknande sätt kan det finnas frågor som bekymrar medborgarna men där inga åtgärder vidtages av regeringen. Medborgarna borde då genom en folkomröstning kunna kräva att regeringen agerar. Folkomröstning ska vidare vara obligatorisk vid förändringar i författningen.

Ett annat område för obligatoriska folkomröstningar gäller skatteområdet. ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta” heter det men är det så när ombud får agera utan hörande av medborgarna?

Det som präglar det nuvarande systemet är ständiga förändringar och utökningar som gör det i praktiken omöjligt för medborgarna att ha kunskap om hur skatterna tas ut. Det är givetvis en allvarlig brist. Den bristande transparensen är inte i första hand en oavsiktlig följd av de ständiga förändringarna utan även av att man avsiktligt försöker dölja förändringar för medborgarna och göra dessa svåra att förstå.

Folkomrösta om alla stora skatteförändringar

Transparens och enkelhet måste vara ett grundkrav i en demokrati för att medborgarna ska kunna fullgöra sin rätt att genom sina röster tillsätta de som ska styra riket! Om sättet att ta ut skatter är komplicerat och dessutom ständigt ändras blir det omöjligt att förstå systemet och således ha en välgrundad uppfattning.

För att råda bot på detta borde alla beslut om ökade skattesatser och införande av nya skattebaser bli föremål för folkomröstning. Resultatet skulle bli ett betydligt enklare system som inte kommer att ändras så ofta vilket leder till att medborgarnas kunskap om vad som gäller förbättras.

Vidare borde lånefinansiering av statsutgifter utöver en viss ram – och därmed statsskuldens storlek – kräva godkännande av medborgarna genom en folkomröstning. Detta kan kompletteras med en regel om att om landet hamnar i en akut krissituation, vilket riksdagens båda kamrar har fastställt med kvalificerad majoritet, så får upplåningsramen utökas utan hörande av medborgarna.

För att en demokrati ska fungera behövs informerade och intresserade medborgare. Val vart fjärde år signalerar att de inte ska bry sig, andra sköter det åt dem. Med folkomröstning som ett viktigt instrument i författningen erbjuds medborgarna att med jämna mellanrum ta ställning till regeringens förslag samt via initiativ få möjlighet att träda in i beslutsprocessen.

Detta sätt att styra ett land har prövats i ett enda land i världen med mycket stor framgång, nämligen Schweiz. Ett land som består av fyra olika språkområden som genom sin geografi och topografi inte varit lättstyrt. Vi borde lära av dem, ta efter det goda exemplet – men göra vår egen svenska ”mix” enligt förslagen ovan.

Hur skulle man kunna introducera detta i Sverige så att det inte blir för krångligt, komplicerat och dyrt? Det beskrivs >>här.

Stort fall för Sverige i ranking om äganderätt och rättssäkerhet

”För svensk del innehåller rapporten 2020 besvärande statistik, som visar att Sverige från 2015 fallit från plats 19 till plats 46. ”

Utgångspunkt:
”Protection of persons and their rightfully acquired property is a central element of both economic freedom and civil society. Indeed, it is the most important function of government.”

”Det finns dessvärre fler avskräckande exempel än statens hantering av gruvindustrin. Ett sådant handlar ju om hanteringen av Preems utbyggnadsplaner i Lysekil. Ett annat om statens behandling av svensk skogsindustri och ett ytterligare om hur illa man behandlar ägare av strandnära marker. Med miljötillståndsprocesser som tar upp till tio år är chanserna inte stora att vår ranking kommer att stiga inom överskådlig tid.”

Till detta ska vi lägga ”naturfascisterna” (= aktivister inom länsstyrelser och kommuner som sätter små kryp och ”naturen” som väsen före människans urgamla rätt att bruka och njuta av samma natur på det ansvarsfulla sätt som man av rent egenintresse gjort i generationer) som trakasserar bönder och hemmansägare som vill flytta ett stenröse eller vill bygga en fiskebod vid sjökanten för att inte tala om den vansinniga 300-metersregeln för ”strandrätten” som i princip gör strandtomter omöjliga att någorlunda fritt bruka och förvalta.

”Det har blivit en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och regeringen har ingen överdriven respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.”

Det som är särskilt allvarligt är att förvaltningsrätterna tydligen inte tycks gå att lita på när det gäller oväld och respekt för grundläggande rättigheter.

”Att vissa domstolar inte vill ta in att Europakonventionen är svensk överordnad lag är oroväckande och människor far illa. Att ordföranden i landets högsta domstol markerar att allt inte står rätt till i landets förvaltningsdomstolar är allvarligt.”

Hur ska vi få stopp på förfallet?

Det tycks tyvärr inte vara möjligt under nuvarande regering:

”Det måste bli tydligt i ny lag att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att man i den domstolen tillförsäkras en rättvis rättegång. Detta vet man på justitieministerns departement. Där säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol. En sådan skamlös attityd är förfärande – mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen skall hållas på avstånd och ändamålet tillåts helga medlen.”

Och är justitieminister Morgan Johansson mannen att fixa detta? Frågan är uppenbart retorisk. INGENTING i vad han företagit sig eller aviserat skvallrar om någon större respekt varken för yttrandefriheten, äganderätten eller grundläggande rättigheter i övrigt.

”En icke-jurist som justitieminister innebär med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden.”

Jag tro dock det inte handlar så mycket om okunskap som ovilja, ovilja att minska politiseringen av rättsområdet. Man vill inte släppa kontrollen, möjligheten att intervenera. En verklig maktdelning har aldrig varit högt upp på socialisters agenda. Det är bara att titta på vår egen regeringsform för att inse det.

Ett citat från den tyska politikern socialdemokraten Herbert Whener är belysande för denna inställning. Whener kommenterade 1973 den tyska Författningsdomstolen med följande ord: ”Vi tillåter inte att rövhålen i Karlsruhe förstör vår politik”

Man kan bara hoppas att oppositionen kan inse allvaret i ovanstående och agera kraftfullt. Så här kan vi inte ha det.

Du hittar hela artikeln här>>