I min egenskap av medlem i den svenska Europarättsföreningen blev jag 2019-01-25 inbjuden att delta i ett seminarium som Forskningsavdelningen för Europarätt inbjudit mig till, som leddes av professor Ulf Bernitz vid Stockholms universitet, som moderator och där rådgivaren Magnus Schmauch, Finanspektionen och Justitierådet Thomas Bull från Högsta förvaltningsdomstolen medverkade som talare.
Vad seminariet handlade om för förhandsavgörande från Europadomstolen i Luxemburg och rätten till en rättvis rättegång.
Under ett kvarts sekel har jag själv skrivit om ett stort antal Europarättsliga frågor i både riks- lokal – och fackpress. Nu behövde jag få ordentliga svar varför Sverige så ofta bryter mot EU:s lagar, utan att det blir några påföljder för domstolar som bryter mot EU:s regelverk och hur länder kan gå helt fria som bryter mot EU:s bestämmelser och fördrag.
Medlemsländerna kan ju hamna i EU-domstolen om de inte följer EU:s lagar och regler, vilket tyvärr alltför sällan sker. Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen, som också klargör att EU:s lagar gäller framför medlemsländernas nationella lagar och regler. Om svensk lag står i strid med en EU-lag, är det EU-lagen som gäller.
Enligt EU-fördragen är det medlemsländernas myndigheter och domstolar som har huvudansvaret för hur EU-lagstiftningen tillämpas. Det är endast nationella domstolar som kan upphäva nationella beslut och som kan ersätta för de förluster som på grund av överträdelser av EU-lagstiftningen – som till exempel tvistemål där domstolen inte följer EU:s fördrag – åsamkats en medborgare eller ett företag.
Vad som klargjordes under seminariet är att för den som anser sig felbehandlad kan man vända sig till domstolen i egna landet medan underrätterna bör fråga EU-domstolen till råd i frågor som rör EU-rätten. Högsta rättsinstans är skyldig att vända sig till EU-domstolen i fall där Sverige bryter mot EU-rätten.
EU:s fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara kan ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns i fördragen.
Magnus Schmauchs föredrag handlade om hur det förhåller sig med skyldigheten att begära förhandsavgörande i EU-domstolen i tvister både mellan länder, privatpersoner och företagare. Hans slutsats är att det finns goda förutsättningar att bättre integrera europarättslig prejudikatbildning än vad som hittills skett i vårt land.
En förutsättning för att detta ska kunna ske är att lagstiftare och underrätter börjar se EU-domstolen som den huvudsakliga prejudikatinstansen i detta sammanhang.
Justierådet Thomas Bull – som tidigare gjort sig känd för sina synpunkter – berättade att runt 8000 anställda anmäls varje år för tjänstefel, men bara en handfull blir fällda. Han menade att ingenting görs år alla tjänstefel som begås i vårt land, vilket enligt mitt förmenande beror på att tjänstmannansvaret togs bort från lagstiftning i mitten av sjuttiotalet. Han framhöll vidare ur viktigt det är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( EKMR) följs i vårt land, vilket inte heller sker i många fall jag tagit del av, och som inte heller rättas till i någon rättsinstans.
Under de senaste åren har EU-domstolen utvecklat kriterierna för när det enligt unionsrätten krävs att en nationell (högsta) domstol skall begära förhandsavgörande, medan Europadomstolen utvecklat domstolarnas skyldighet enligt Europakonventionen att motivera sitt ställningstagande när ett förhandsavgörande inte begärs.
Seminariet lyckades ställa dessa rättskällor bredvid varandra och gav en övergripande och åskådligt bra bild hur systemet med förhandsavgöranden från EU-domstolen är avsett att tillämpas idag, bland annat med rätten till en rättvis rättegång.
Tyvärr klargjordes aldrig de rättsliga påföljderna ordentligt för dem som bryter mot EU:s fördrag och regelverk, men hur EU-rätten skall tolkas och i vilka sammanhang blev mycket bra belyst av bägge talarna under själva seminariet, vilket jag upplevde som mycket positivt och lärorikt. Likande seminarier borde enligt min mening genomföras för varje svensk domstol i avsikt att öka kunskapen hos de alltför många domare som ännu inte förstått att tillämpa EU-rätten fullt ut.
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt
Facebook Comments