| Det som hände i Schweiz den 20 mars 2023 har på nytt skakat om hela det amerikanska och europeiska banksystemet. Även Sverige lider av det som hänt. Svenska Alecta som är ett pensionsbolag och därmed ägs av var och en som har sin pension placerade där, har redan drabbats av betydande förluster på gjorda investeringar i tre regionala banker i USA.
Den störtade schweiziska banken Credit Suisse, som har spekulerat bort stora delar av sitt kapital drabbades hårt. Banken gick mot sin egen undergång och köptes upp av UBS. Det var ett dråpslag mot ett land där banksektorn svarar för 9,4 procent av BNP och sysselsätter 5,5 procent av befolkningen. Investerare som köpt så kallade ATI, obligationer i Credit Suisse, har förlorat allt. Obligationsägare runt om i världen förlorar därmed cirka 180 miljarder kronor. Vinnaren i denna affär är UBS som nu kan kalla sig världens största förmögenhetsförvaltare med sammanlagt 3.400 miljarder schweizerfranc på sina konton. Den obligationsskandal som uppenbarats i och med Credit Suisse fall har skapat den största bankkrisen i Schweiz historia. Den schweiziska regeringen och nationalbanken tvingades ge ett bidrag på totalt 250 miljarder schweizerfranc. (Cirka 2.800 miljarder kronor!). Även Sverige har fått problem. Pensionsjätten Alecta gjorde mångmiljardförlust i samband med den amerikanska bankkris som utvecklats i samband med att Silicon Valley Bank och First Republic Bank förlorade miljarder, vilket, som all vet, även drabbade Alecta i Sverige. När banken togs över av myndigheterna blev det den största bankkollapsen i USA efter den globala finanskrisen 2007–2013. Den fråga som måste lösas för Alectas ägare, det vill säga över 35.000 företag och 2,6 miljoner enskilda sparare, är vem som skall ansvara för förlusterna. Vilket ansvar har Alectas styrelse ? Den frågan har vi fortfarande inte fått svar på. Förlusterna beräknas i dag till minst 20 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare 600.000 kronor per kund. Men redan nu har aktieförvaltningschefen Liselott Ledin fått lämna sin tjänst. Advokaterna Mårten Lundmark och Johan Lidbeck vill i en artikel i Dagens Industri (2023-03-20) att Alectas styrelse skall ställas till svars så att pensionsspararna skall få klarhet i vad som hänt och vem som skall ställas till svars. Bara inom ramen för en rättsprocess kan det framkomma vilket beslutsunderlag Alecta har haft, vilka kontrollmöjligheter som tillämpats sam hur besluten förankrats och överensstämt med det regelverk som gäller för Alecta. ”Att ansvaret klaras ut har betydelse för allmänhetens förtroende”, menar de bägge advokaterna. Resultatet av all denna globala spekulation ser vi redan i Sverige. Hög inflation, skenande matpriser och höjda styrräntor. Konkurserna ökar dramatiskt, Inom bara detaljhandeln har konkurserna ökat med 27 procent, bara för att vi låter spekulation råda i stället för att satsa på den reala ekonomin i vårt land genom bankdelning som jag redan skrivit om i min senaste artikel. Konkurserna fortsätter att öka medan antalet nystartade bolag minskar. Det var precis det som skedde under både den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och under den globala krisen 2007–2013. När förtroendet för både den globala och svenska marknaden minskar samtidigt minskar också incitamenten för allt nyföretagande. Lika länge som det har funnits banker har det funnits kriser och kollapser. Det främsta skälet har varit för stora risker och för stora kreditförluster, vilket även författaren och historikern Dick Harrison anser. Han hänvisar till vad som hänt historiskt när kungar och furstar utan några större konsekvenser för egen del vägrar att betala tillbaka vad de har lånat. Och hänvisar till två av de kändaste bankirerna genom tiderna, Medici i Florens och Fugger i Augsburg när båda fick problem när de hade annat än ekonomi i tankarna. Såväl medicéerna som fuggrarna slutade som furstar med stora jordegendomar och med stor politisk makt. (mediceerna blev rentav storhertigar av Toscana) medan deras banker inte klarade övergångarna. Länge var den svenska riksbanken Sveriges enda bank i egentlig bemärkelse, och fruktan för bankbubblor gjorde att det fanns en omfattande skepsis mot nyetableringar. Vår första privata affärsbank var Diskontokompaniet som grundades 1773 för att tillgodose behovet av korta lån, men den blev inte långlivad. Redan 1787 förvandlades den till statliga Generaldiskontkontoret, som efter ytterligare några turer uppgick i Riksbanken 1816. I dag domineras Sverige av de fyra storbankerna: Handelsbanken, Nordea, Swedbank och SEB som dominerar den svenska marknaden i en oligopolsituation, som svarar för den dominerande in- och utlåningen och i vårt land samtidigt som de, i likhet med utländska banker i den demokratiska västvärlden, fortfarande tillåts skapa sina egna pengar för varje nytt lån som beviljas. När bankbubblan nu brister på nytt förklarar president Joe Biden att de ansvariga måste ställas till svars – vilket fortfarande inte händer – i de inhemska och globala bankkriser jag redan skrivit om. Så länge detta inte sker kommer ny bankkriser att uppstå och världens centralbanker kommer att fortsätta att gynna spekulationsekonomin i stället för att satsa på den reala ekonomin genom att gynna den långsiktiga företagsamheten i stället för den rådande spekulationshysterin inom varje land. Mats Lönnerblad |
Kategori: Debatt/Insändare
Bankbubblan som spricker
Efter den största svenska självförvållade bankkrisen genom tiderna 1987– 1993 och den globala bankkrisen som startade redan 2007, trodde väl de flesta att det inte skulle bli några fler bankkriser på ett tag. Storbankernas spekulationsraseri skulle få ett slut. Men så blev det inte. Den senaste finanskrisen 2007–2013 var, liksom den svenska, ett resultat av spekulation inom fastighetsbranschen som till slut orsakade storbanken Lehman Brothers kollaps, som i sin tur fick stora följder för allmänheten och där flera banker gick i konkurs.
Några goda råd hur storbankerna skall kunna garantera en framtid utan nya bankkriser går inte att läsa i The Economists senaste ledare (Mars 2023) med rubriken: ”What´s wrong with the banks” där en av världens mest trovärdiga ekonomitidskrifter inte med ett ord berör vad man skulle kunna göras för att slippa bankkriser i fortsättningen, trots att det pågick en omfattande debatt i många Västländer inklusive Storbritannien med en tydlig lösning på vad som behöver göras för att slippa ytterligare bankkriser. Tyvärr landade EU i sitt nu gällande helt otillräckliga nya regelverk för hantering av banker i kriser där bankernas långivande kunder och i sista hand nationalstaterna skulle garantera bankernas förluster, i sanning ingen hämsko för lättsinnigt risktagande bland bankernas värdepappershandlare.
Schillerinstitutet i Sverige och i USA – och undertecknad – har i våra artiklar och böcker, i både dags– och fackpress i både Sverige och utomlands, redogjort för vad som behöver göras under flera år, vilket är bankdelning enligt Glass–Steagall-modellen. Som alla kan se idag, när bankkunder och näringsliv lider av det förnyade utbrottet av den övermogna internationella bankkrisen, fick vi den uppmärksamhet som skulle behövts. Resultatet av våra och många likasinnades ansträngningar blev i alla fall en omfattande debatt om bankdelning inom EU och i USA. Kunskapen en finansreform som bygger på bankdelning, finns till hands även om Economist och andra ekonomitidningar inte vill låtsas om det.
Det första steget i en finansreform borde ske genom fyra absolut sammanlänkande steg. Med bankerna sanerade från spekulation och nedbantade till gammaldags affärsbanker kan de användas för att hålla igång och stort börja utveckla den reala ekonomin i varje land. Därför måste bankdelning införas snarast möjligt. Bankdelning är absolut nödvändig för att kunna skydda den reala ekonomin, företagarna, staten och bostadsägarna från spekulationsbubblornas sammanbrott.
Spekulanterna har triagerats tidigare i historien. I 1930-talets början städade USA:s president Franklin Roosevelt ut spekulationerna ur bankerna med hjälp av bankdelningslagen Glass – Steagall. Det var den åtgärden som gjorde det möjligt att återstarta den amerikanska ekonomin med New Deal. En bankdelning är det enda som i de finanskollapser kan skydda och hålla igång bankernas samhällsviktiga funktioner och därmed smittskydda svenska folkets realekonomi för att slå ut på nytt av spekulationsviruset. I Sverige finns dessutom gamla klara linjer i lagstiftningen att falla tillbaka trots att vi har gått in i EU 1995 och antagit EU.s regelverk för krishantering av banker.
Den tidigare bankdelningen i Sverige som avskaffades i 1980–talets nyliberala finansreformer, dröjer kvar i lagboken. Där finns både ”Bank – och finansrörelselagen” som reglerar den egentliga affärsbankverksamheten och ”Lagen om värdepappersmarknaden”. Dagens gigantiska spekulationsverksamhet i vårt land bedrivs huvudsakligen inom ramen för ”Lagen om värdepappersmarknaden”.
Före avregleringarna i vårt land fick bankerna inte delta i värdepappersmarknaden, som därför endast sköttes av särskilda finansbolag/investmentbanker. En återinförd bankdelning innebär att Riksbanken i Sverige åläggs att enbart garantera verksamhet som sköts enligt ”Bank – och finansrörelselagen”. Vill bankerna ha del av Riksbankens bankgarantitjänster, måste de omedelbart dela upp sin verksamhet så att värdepappershandeln ägarmässigt hålls åtskild, utan rätt till några riksbankspengar. Inom en månad måste de bestämma sig om de vill fortsätta vara banker eller värdepappershandlare och sedan helt skilja sitt ägande från den bortvalda delen. I en kris finns alla möjligheter att göra om systemet snabbare, innan bitarna fallit på plats i alla instanser.
”Kan alla bli lite smartare någon gång?” frågar journalisten i Svenska Dagbladet (SvD 2023-03-19) Jenny Nordberg. Hon undrar när historien bara ska sluta upp med att upprepa dåliga idéer? Under den här bankkrisen känner hon sig ”onödigt vuxen medan bankerna och deras mest spelberoende aldrig behövde göra det”. Ingen orsak till panik, säger banken även denna gång, vilket fick kunderna i de kraschade bankerna att ta ut en miljon dollar i sekunden – I tio timmar på raken. Det enda svaret som bankerna vill ge är: ”Vi får helt enkelt jobba lite mer. Nu med dramatiskt färre smoothies.” Vi får helt enkelt absolut inte kalla det för en ”bailout”.
Men inte ens Jenny Nordberg vill ge svaret på den viktigaste frågan som både undertecknad och Schillersinstutet redan skrivit om i åtskilliga artiklar, nämligen hur vi skall få stopp på fortsatta bankkriser. där ombuden för de svenska bankerna inte vill svara på frågan.
Den amerikanska regeringen och EU gör nu sitt yttersta för att rädda bankerna med en ny gigantisk bailout – och hoppas att inte väljarna skall bli lika rasande som förra gången.
Socialismen för kapitalister på obestånd är förkastligt – höj kraven på bankerna anser även President Joe Biden. Jag delar hans åsikt och anser att detta måste ske genom bankdelning för att bankerna i varje land skall inrikta sin långivning på långsiktiga reala produktivitetshöjande investeringar i stället för att vi skall få uppleva flera liknade bankkriser som drabbar både allmänheten och företagen, medan bankerna går fria. När skall vi lära oss begripa att bankmarknaden inte är en marknad som andra. Ägarna bör själva betala för riskerna när de använder spararnas pengar för spekulation i stället för långsiktiga produktiva investeringar.
Steg ett i alla finanskriser är dumhet anser DN:s ekonomikommentator Katrine Marchal i Dagens Nyheter (DN 2023 – 03 -17). Hon delar min åsikt att det inte är särskilt svårt att låta som man är väl insatt i bankvärlden. Det följer nämligen ett väl inarbetat mönster. Alla bankkriser uppstår genom våldsam spekulation där både allmänheten och företagen i varje land få betala notan.
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt
”Rätten till en rättvis rättegång”
Rätten till en rättvis rättegång finns till för att skydda den enskilde och garantera en rättssäker domstolsprocess. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck både i Regeringsformen (RF) och i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR)
Genom grundlagsändringen fördes rekvisitet ”rättvis” in i bestämmelsen om rätten till en rättegång i Regeringsformen. (RF), som Sverige förbundit sig att följa. Men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Före 2010 fanns inte rekvisitet ”rättvis” med i den svenska bestämmelsen som fastställde rätten till rättegång utan skyddet gäller endast en försäkran om att var och en som stod åtalad eller önskade pröva sin sak i tvistemål hade rätt till en rättegång. Det fanns dock krav på en rättvis rättegång uppfylldes även före år 2010 i svensk rätt till följd av inkorporeringen av EKMR. Bestämmelsen om en rättvis rättegång kompletterar andra bestämmelser i RF vars syfte är att säkerställa en rättssäker domstolsprocess i vårt land.
För att uppfylla rekvisitet rättvis krävs att domstolen är opartisk och oavhängig, att rätten att bli hörd i rätten i domstol uppfylls samt att parterna är likställda i ett kontradiktoriskt förfarande. Med kontradiktoriskt förfarande – som fortfarande inte uppfylls i vårt land i många mål – som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker – betyder att rätten för både parter att få tillgång till allt material i form av skriftlig bevisning och vittnesförhör, som har stor betydelse för utgången av målen. samt möjligheten att kommentera materialet under både förberedelsen och huvudförhandling. Ges inte denna möjlighet att rättegången inte varit rättvis och måste i värsta fall tas om från början.
Rättegången skall ske inom skälig tid. Rekvisitet inom skälig tid tillfördes, precis som rättvis till bestämmelsen i RF genom grundlagsförändringen 2010. Även här var lagstiftarens syfte att grundlagsfästa en princip som redan gällde till följd av inkorporeringen av EKMR i svensk rätt. För att fastställa vad lagstiftaren menade inom skälig tid var praxis från Europadomstolen vägledande. Rättigheten att en rättegång genomförs inom skälig tid är en rättighet som ska vara berättigade till både den tilltalade och målsägande i både brottsmål och tvistemål. Båda parterna i ett mål ska vara garanterade denna rättighet, vilket alltför sällan fortfarande inte sker. Högsta domstolen (HD) har direkt uttalat att kränkningen även gäller både i fall då åtalet gillas men också i fall där åtalet ogillas. Kravet på att en rättegång sker inom skälig tid finns till för att säkerställa rättssäkerheten för båda parterna i både brottsmål och tvistemål.
EKMR skall utgöra en minimistandard för skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att ingen stat får underskrida den miniminivån. Regeringen i den anslutna staten är skyldig att se till att den i konventionen upptagna fri – och rättigheterna följs och respekteras. Detta betyder att staternas nationella lagstiftning rättstillämpning måste överensstämma med konventionens ställda krav. Redan i lagen (1994:1219) om införlivande av EKMR, som trädde i kraft den 1 januari 1995, anges det att konventionen tillsammans med de ändringar och tillägg som har gjorts i vissa där angivna tilläggsprotokoll skall gälla som svensk lag. Genom att underteckna och godkänna ett internationellt avtal blir den ratificerande staten bunden av avtalet.
Domstolarnas och myndigheternas del betyder att den enskilde i olika mål exempelvis skall kunna göra gällande att det föreligger jäv när man inte följer artikel 6 i EKMR. Att den som drabbas skall har rätt till att visa upp alla bevis och få tillåtelse att förhöra de vittnen han önska åberopa i målet. I samtliga dessa fall kan den enskilde åberopa EKMR, vilket betyder att målet då återförvisas till lägre instans för förnyad prövning och konventionens krav på rättssäkerhet inte har uppfyllts enligt artikel 6. Rätten till en rättvis rättegång som tyvärr inte alltid uppfylls i våra domstolar, är grundläggande element i EKMR artikel 6:1. Där den i konventionstexten förekommer som ”fair trial”. Begreppet innebär att den som är part måste få möjlighet att på ett utförligt sätt anföra sin sak inför domstolen, och förfarandet måste uppfyllt högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa. Att en part skall kunna framlägga sina bevis i en huvudförhandling är ett måste som inte alltid uppfylls i våra domstolar. Att domstolarna i vårt land anser sig vara strängt upptagna är inte ett godtagbart skäl till alla de dröjsmål som numer förekommer i våra domstolar.
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt
Undanhållande av muntlig bevisning i huvudförhandling
Fri bevisprövning är det som gäller i svenska processrätt. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram (så kallad fri bevisföring) och förhöra, de vittnen som erfordras, för att värdet på bevisningen sedan skall kunna prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering) I vissa andra länder, framför allt Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten.
Genom beslut den 1 juli 1999 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Freivalds att tillkalla en särskild utredare för att undersöka hur rättegången i tvistemål och brottsmål kan förbättras. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 26 augusti 1999 numera före detta lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekberg till särskild utredare som genomfört grundlig utredning som förtjänas att tillämpas som den borde i våra domstolar.
För att processen ska uppfylla sin funktion menade processkommissionen som i övrigt genomfört ett mycket bra arbete att tre grundläggande krav måste uppfyllas – som enligt min mening – fortfarande inte har skett i tillräcklig utsträckning i de fall jag redan har skrivit om – säkerhet, snabbhet och billighet.
En del av moderniseringsarbetet i utredningen för införandet av ”En modernare rättegång” (SOU 2001:103) var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt som fortfarande inte tillämpas i någon högre grad. Regleringen återfinns i 43 kap 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 §§ och 19§§, RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen som tyvärr inte tillämpas som det skall redan i första rättsinstans. Detta trots att hänvisningsinstrumentet därmed berör två av rättegångsbalkens grundläggande principer – principerna om muntlighet och omedelbarhet, och sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling.
Fri bevisföring och fri bevisprövning skall ju införas, vilket innebär att allt bevismaterial får åberopas och beaktas. Tidigare begränsades processmaterialet genom att dom endast fick meddelas över sådant som anförts muntligen. Genom införandet av ”En modernare rättegång – reformeringen av processen som ägt rum i allmän domstol (EMR) infördes en möjlighet att ersätta muntliga framställningar med hänvisningar till handlingar, vilket innebär att domstolen kan döma även över material som inte har föredragits muntligen under huvudförhandling, vilket fortfarande inte respekteras i många underrätter.
Genom EMR kan hänvisning göras till alla typer av handlingar även om de inte utgör skriftlig bevisning i RB:s mening, exempelvis får sakkunnighetsutlåtanden från till exempel både käranden och svarande åberopas för att kunna fastställa vem som har rätt i ett tvistemål, och inte undanhållas från någon av parterna. I förarbetena poängteras möjligheten att ersätta den muntliga presentationen med hänvisningar till handlingar förberedelsen ges en så generell utformning från början.
I SOU:n ”En modernare rättegång” betonas vikten av att möjligheten att hänvisa till handlingarna används så att det inte blir svårt för parter och domstolen att förstå vad som skall läggas till grund för avgörandet. Finns det avtal som reglerar vad målet handlar om får inte detta ligga till grund för en dom om inte avtalets villkor har uppfyllts. Att få kalla vittnen inför en huvudförhandling som är avgörande för att kunna styrka vem som skall vinna ett mål får ju inte förekomma i vare sig brottsmål eller tvistemål.
Editionsplikt innebär i svensk processrätt betyder skyldigheten att i en rättegång lämna in en skriftlig handling till domstolen som kan antas ha betydelse i tvistemål. Reglerna om processuell editionsplikt finns i 38 kapitel 2 § rättegångsbalken och om den materiella i 38 ja 3 § samma balk. Processuell editionsplikt får inte nekas om handlingen har betydelse som bevis i en pågående rättegång, medan den materiella gäller oberoende av en process gäller eller ej. Finns förpliktelsen – vad en edition skall innehålla – både i skriftliga avtal mellan parterna och EU:s direktiv får inte någon svensk domstol neka till att bevilja edition.
Efter minutiösa förberedelser trädde reformen ”En Modernare rättegång” i laga kraft den 1 november 2008, Reformen, som fortfarande inte följs till alla delar – redan i första rättsinstans – innebär en teknisk modernisering av rättegångsförfarandet och ett nytänkande då det gäller de principer som ligger till grund för rättegångsbalken, som jag själv ställer mig mycket positiv till, eftersom att den fortfarande på samma sätt som Europarätten numera ingår i den svenska grundlagen.
Min förhoppning är därför att den nytillsatte justitieministern Gunnar Strömmer snarast ser till att all krav på ”En modernare rättegång” och ”EU-stadgan om grundläggande rättigheter”, som Sverige förbundit sig att följa redan 1995, nu uppfylls till alla delar redan i första rättsinstans så att vi kan vara stolta över det svenska rättsväsendet och att arbetet med att införa ”En modernare rättegång”och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) även i vårt land därmed inte varit förgäves.
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt
Överbyggnaden och den svenska statsideologin
Karl Marx hade föreställningen att ett samhälles kultur inklusive dess religion ska ses som en effekt av materiella förhållanden snarare än en unikt drivande orsak till förändring. Kulturen grundas i produktivkrafterna (verktyg, maskiner och dess kunskapsmässiga organisering) och produktionsförhållandena (relationer mellan ägare och arbetare, vem som har ”makten”).
Ovanpå dessa materiella krafter skapas det som han kallade den ideologiska ”överbyggnaden” (filosofi, konst, religion, och liknande) vars grundfunktion, enligt Marx, är att stödja och stärka dem som har den ”reella” och ”materiella” makten. Det är således ekonomiska realiteter som styr exempelvis konst- och idéproduktionen och inte tvärtom, det vill säga idéer och ideologier – ”överbyggnaden” – kan inte forma den materiella verkligheten utan produktivkrafterna och produktionsförhållandena styr.
Denna teori har fått mycket kritik genom åren och en närmare analys gör den ohållbar, inte minst genom Karl Marx egna idéer som ju klart påverkade samhället, (trots att de inte kan härledas till något maktägande materiellt förhållande); exempelvis genom allt mänskligt elände och all den ofrihet de producerat, inklusive påverkan på både produktivkrafterna och produktionsförhållandena via dess applicering i praktisk politisk handling; och detta trots att enligt Marx överbyggnaden (till vilken, med Marx egen logik, hans verk tillhör) alltid syftar till att vara den reella ”materiella” makten behaglig.
Det är vidare så, enligt Marx, att när det sker förändringar i produktivkrafterna, via exempelvis uppfinningar, det vill säga idéarbete, som ju per definition kan hota den existerande maktens/kapitalismens etablerade makt- och rofferisystem, så ändras även produktionsförhållandena, vilket endast kan förklaras med att idéer styr de materiella krafterna. Vilket innebär att Karl Marx materialism är falsifierad av hans eget idéarbete inklusive det uppfyllda syftet med hans skriverier – att förändra världen.
Betyder det då att materiella förhållanden inte alls påverkar idéer och överbyggnad? Nej, det vore mycket konstigt. Marx hade en poäng med att de materiella förhållandena, det vill säga miljön och naturen i vilken man befinner sig, påverkar ”överbyggnaden”, men då i dialog med människor i den befintliga kulturen. Sistnämndas artefakter, såsom redskap, berättelser, böcker, artiklar, konst, museer och så vidare, plus den omgivande ”materiella” naturen, ställer den kreativa människan inför vissa fakta/idéer/estetik som den har att förhålla sig till och som sedan tolkas på olika sätt inom den aktuella kulturen – och dess inneboende möjligheter.
Det första och primära sättet att förhålla sig till sin omgivning är att bearbeta naturen för sin överlevnad (naturstadiet) men då krävs det en idé om hur man ska göra det (trial and error/försök och misslyckanden + nya försök = evolutionens metod). Naturen kommer inte att tala om det. Det andra är att försöka förbättra möjligheterna, förbi ren överlevnad, till större välstånd vilket bland annat betyder redskapsutveckling – genom idéarbete. Under tiden skapas (genom kreativt tänkande) symboler, berättelser, riter, religion och konst som förklarar världen och, av överlevnadsskäl, håller samman gruppen i en gemensam kultur och identitet.
De tre världarna
Karl Poppers teori om tre världar hjälper oss att förstå denna universellt verkande mänskliga samhälleliga, tillblivelse- och utvecklingsprocess.
Värld 1 är ”naturen” i vid mening där resurser för vår överlevnad hämtas och som påverkar om och hur vi kan överleva dess förhållanden (temperaturer, tillgång till vatten och liknande.).
Värld 2 är enkelt uttryckt vår hjärna och i den inneslutna världsbilden: hur vi tänker och känner om naturen, livet och döden, våra minnen och upplevelser. Här finns även känslor för och tolkningen av våra mänskliga relationer samt inte minst internaliseringen och tolkningen av de kulturartefakter, inklusive konst, kunskapsarv och eventuell vetenskap som vi både oundvikligen exponeras för och aktivt söker upp – i värld 3.
Värd 3 är det mänskliga ”samhället”: världen av mänskliga artefakter (utanför vårt sinne); allt från teknologi som flygplan och datorer till dramer av Shakespeare, arkitektur och samhällsfilosofiska traktat av just exempelvis Karl Marx men även (lägger jag till) de mänskliga relationer vi ser och uppfattar mellan människor i vårt samhälle och inom värld 3 i stort och i historien, så långt vi kan överblicka.
Den ontologiska cirkulationen
Den mänskliga arten överallt där den uppträder och bildar små stammar eller hela civilisationer, bygger sina samhällen genom en ständig interaktion mellan dessa tre nämnda världar/poler. I centrum för denna process står, naturligt nog, det mänskliga av evolutionen utvecklade och påverkade, mänskliga tänkandet (värld 2). Ergo: kreativitet och idéskapande är, genom en process av trial end error/försök och nya försök, med tvingande logik upphovet till all mänsklig förändring både av naturen – som i sig förändras både av sin egen dynamik och genom mänsklig påverkan – och av den mänskliga kulturen/samhället (värld 3).
Det Karl Popper underförstår men som vi bör skriva ut är att det finns en värld till. Vi kan kalla den värld 4, som är en värld av mänskliga handlingar. Vi kan ha hur briljanta idéer som helst som skulle kunna förändra och förbättra välden (och mindre briljanta idéer som skulle göra den sämre för den delen, om de omsattes i handling), men om dessa inte i handling skrivs ut och hamnar i värld 3 och förr eller senare ageras på, så händer inget i samhället, som ju är en kombination av värld 1 (naturen), värld 2 (det levande mänskliga sinnet ”the mind”) och värld 3 (kulturen/samhället), således måste vi få in en primus motor i triaden för att få den i rörelse och det är värld 4, världen av mänskliga handlingar.
Vi får då följande flödesschema :
Sverige och den politiska världen
Om vi nu snävar in perspektivet och vänder oss till Sverige och den svenska politiska “klassen” bestående av valda partier och deras av partierna – inte folket – valda representanter, så kan vi analysera vilka idéer och ideologier som varit styrande (värld 3) i den praktiska politiken genom politisk handling (värld 2 och 4). Vi finner då att allt sedan 1960-talets slut så har, vad man med en generell term kan kalla vänsteridéer, varit dominerande även hos förment ”borgerliga” partier.
Vi kan se det i allt från primitiv kollektivism i form av exempelvis kvoteringspolitik (antagandet att en viss procentsats av könsdelar eller etnicitet inom en verksamhet är ekvivalent med ”rättvisa” istället för att hävda en strikt meritokrati med tillhörande juridisk jämlikhet), till en gentemot västliga upplysningsvärden och liberala grundprinciper relativiserande multikulturalism, en irrationell klimat- och energipolitik, en gentemot förövaren omvårdande politik inom rättsväsendet (med tillhörande lagstiftning) samt en postmodern anti-auktoritativ skolpedagogik för att nu nämna några av de komponenter som jag i min senast bok valt att, med en sammanfattande beteckning, kalla den svenska statsideologin, vilket för övrigt också är titeln på boken.
Kan vi förstå vad som påverkat våra politiker och samtidigt visa fram de för frihet och välstånd destruktiva effekterna av nämnda idéer/ideologier så kan vi också, utifrån en frihetlig humanism och kreativt idéarbete, föreslå åtgärder för att förhindra det förfall och den negativa utveckling på många områden som Sverige uppvisat de senaste ca 50 åren. Ett flertal sådana åtgärder och förslag finns i nämnda bok.
P.S.
Boken finns i internetbokhandeln men kan också fås något billigare direkt från förlaget, >>här.
Ovanstående artikel finns också på Bulletin, du hittar den >>här.
Hur får vi en bättre domarkår?
Det är tveklöst så att den svenska domarkåren i många fall är både svårt distanserad från den folkliga rättsuppfattningen och politiserad på ett djupt bekymmersamt sätt: inte minst genom den av Anne Ramberg >>Hilda-infekterade Domarnämnden (som sållar fram förslag till domare) och dels genom regeringens slutliga utnämning utifrån dessa förslag, men även utifrån det minimala folkliga inflytande som finns på både val av polischefer, domare och i själva dömandet (via avsaknaden av medborgarjurys).
”Betydligt fler domare bör rekryteras från andra juridiska professioner som t.ex. advokater, åklagare och rättsvetenskapsmän. De ska ha en gedigen praktisk yrkesbakgrund, vilken kan borga för livserfarenhet och andra kunskaper än de som kan inhämtas inom domstolsvärlden. En sådan reform skulle både gagna rättssäkerhet och förnuft.”
Och här ett förslag som liknar det jag har i min bok >>Omstart Sverige (även om det i boken är mer detaljerat och uttömmande). Domarutnämningar bör i möjligaste mån fråntas politiskt inflytande.
”Domare borde i stället utses av ett domarkollegium underställt riksdagen. Denna myndighet bör också bestämma domarnas löner och ekonomiska förmåner. Domarkollegiets ledamöter kan lämpligen bestå av erfarna, välrenommerade jurister och kan exempelvis utses av landets hovrättspresidenter, juridiska fakulteter och företrädare för några andra rättsvårdande myndigheter. På så sätt förstärks domstolarnas självständighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten, d.v.s. riksdag och regering.”
Läs hela artikeln i Dagens Juridik >>här.
Se även Erik Lidströms eminenta analys med tillhörande förbättringsförslag >>här.