Finans- och rättssäkerhet

När medborgarrätt heter pengar

Centrum för rättvisa driver frågor som egentligen inte borde behöva drivas om vi hade haft ett sunt och väl fungerande myndighets- och rättssystem. De rättstvister de vunnit visar hur flagrant motparten – oftast svenska kommuner och myndigheter – bryter mot viktiga rättsprinciper, vare sig det är att köra över äganderätten som i Folkestafallet och andra fall (se här >> ) eller olagliga kvoteringar utifrån kompetenslösa kollektiva egenskaper som kön (se här >>).

En av de många allvarliga briserna i de svenska rättssystemet är hur svårt och kostsamt det är för allt fler medborgare att söka rättelse mot övergrepp av olika samhällsorgan. Verner von Heidenstams gamla devis Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar har tyvärr åter blivit aktuell.

I de fall som CFR drivit skulle knappast något ha kommit till rätten om inte CFR hade ställt up med resurser. Den statliga rättshjälpens inkomstgräns har inte ändrats sedan 1999, vilket innebär att endast ca 40 % av medborgarna har rätt till rättshjälp mot kring 80 % i slutet av 1990-talet. Även beviljandet har gått ner och stannar på ca hälften av de som söker. Ofta hänvisar man i stället till människors hemförsäkringar. Sistnämnda gäller sällan till mer än en instans och de gäller inte överhuvudtaget vid överklagande av myndighetsbeslut, vilket sätter medborgaren i en prekär situation när sådana felaktiga beslut och rena övergrepp sker.

Visserligen kan en enskild söka skadestånd för fastslagna rättighetsinskräkningar av staten men JK är ytterst restriktiv med ersättningar till ostraffade svenskar och JK saknar helt möjlighet att ta upp felaktigheter som kommunerna begått – och där ligger de stora volymerna av händelser och beslut.

Samtidigt blir Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna allt mer överbelastad vilket betyder att det i praktiken är omöjligt numera för enskilda att få sin sak prövad där. En oroväckande utveckling i sig.

Det borde därför vara självklart för alla vänner av ett väl fungerande rättssamhälle att ställa sig bakom CFR:s krav på förbättringar nämligen att:

”1.Inför en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Det är orimligt att enskilda, som tvingas anlita jurist för att försvara sina rättigheter mot felaktiga myndighetsbeslut, inte kan få ersättning för detta.

2. Inför en möjlighet för Justitiekanslern eller motsvarande myndighet att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas.”

Man borde här lägga till det orimliga i JKs restriktiva policy för skadestånd när hederliga medborgare drabbas av fri- och rättighetskränkningar (utanför det kriminella området – där är JK av någon anledning är extremt generös vid frikännanden). Det är otidigt, omotiverat och sänker respekten för JK som institution.

3. Om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad i ett fri- och rättighetsmål ska kostnaderna för rättegången kvittas och inte som nu tvingas stå även motpartens kostnader.

Slutligen bör inkomstgränsen för rättshjälp höjas. Detta kommer att kosta en del pengar, men här om något är det angeläget med investeringar. Det finns gott om andra svarta slukhål för skattebetalarnas pengar att täppa till för att därefter föra över medel till statens kärnverksamhet.

Se hela CFRs viktiga text här >>

Domstolstrots

När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse. I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen ”marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?

Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com

Om EU-rättens företräde framför svensk rätt

I min egenskap som medlem i Europarättsföreningen fick jag en inbjudan till ett seminarium från Sieps – en statlig myndighet vars uppgift är att ta fram forskningsbaserade analyser av europapolitiska frågor. Seminariet handlade om EU-rättens företräde framför svensk rätt och förhandsavgörande av EU-domstolen, som ägde rum 2016-09-07

Om jag inte hade vetat det redan tidigare fick jag denna dag fullt klart för mig dels att EU-rätten har företräde i svensk rätt och dels att den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsbesked från EU som finns – och faktiskt kan betraktas som en skyldighet – inte utnyttjas som den borde.

Medverkande och talare var professor Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, vid Stockholms universitet som skrivit två välskrivna och innehållsrika rapporter kring Förhandsavgörnden av EU-domstolen. Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis under åren 2010- 2015.(Sieps 2016)

De kommentatorer som deltog i panelen var Kristina Ståhl, justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen samt Henrik Matz, ämnesråd vid Justitiedepartementet. Moderator var Anna Wetter, forskare i juridk hos Sieps.

Anledning till konferensen var Ulf Bernitz uppföljning av den tidigare rapporten i samma ämne som han också författat. Den nya rapporten utgör en vidareutveckling av den rapporten som författaren lade fram 2010 med titeln: Förhandsavgöranden av EU-domstolen. Svenska domstolars hållning och praxis (Sieps, 2010). Den byggde på en genomgång och bedömning av de 67 förhandsavgöranden som EU-domstolen meddelat på begäran av svensk domstol under perioden 1995 t.o.m. 2009.

Enligt den nya rapporten har EU-domstolen meddelat förhandsavgörande i 35 fall på begäran av svensk domstol. Rapporten bygger på en närmare granskning av samtliga 35 förhandsavgöranden. Den bildar basen för en granskning ämnesvis av vilka rättsfrågor som behandlats och vilka bedömningar som har gjorts, medan den första studien avser skyldigheten för svensk domstol att motivera varför den inte begär förhandsavgörande mot bakgrund av den praxis om den motiveringsskyldighet som nu har utvecklats vid Europadomstolen i Strasbourg.

Den sammanfattning som Sieps själva ställer sig är frågan om hur svenska svenska domstolar följer EUdomstolens direktiv och praxis ? Är det som beskyddare av europarätten eller väktare av den inhemska rättsordningen ?

Både Kristina Ståhl och Henrik Matz höll med Ulf Bernitz i de slutsatser som han kommit fram och som han presenterade i den nya rapporten. Kristina Ståhl hade svårt att motivera varför man ännu inte lämnar ordentliga motiveringar i de avslag till förhandsavgöranden som är obligatoriska. Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen är ju tvingade att både fråga och motivera varför man inte frågar alls, medan de lägre rättsinstanserna bör fråga i avgöranden som har bäring i EU-rätten.

Sverige fick under föregående decennium stark kritik från EU-kommissionen för att svenska domstolar alltför sällan hörde av sig till EU-domstolen för tolkning av EU-rätten inom ramen för förhandsavgöranden. Detta har gjort att Sverige nu tvingats rätta in sig i leden. Det har därför tillkommit en ny rättspraxis som domstolarna måste följa.

Under seminariet diskuterades därför om det under perioden 2010–2015 skett någon förändring i de svenska domstolarnas syn på att förhandsavgöranden ska begäras från EU-domstolen.

Min egen uppfattning är att de motiveringar som den högsta rättsinstansen inte är hållbara när man inte frågar och begär förhandsbesked utan måste betraktas som näramste kliché-artade standardsvar på samma sätt som när de högsta rättsinstanserna avslår prövningstillstånd, utan någon ordenlig motivering.

Min kritik när det gäller svenska domstolar gäller inte förhandsavgöranden utan när svenska domstolar inte heller bryr sig om att följa EU:s direktiv; som bevisligen har förträde framför svensk rätt, vilket är ännu mycket mer alarmerande.

Låt mig därför bara ge ett exempel som gäller handelsagenter och återförsäljare. Där finns fortfarande inte några direktiv som gäller återförsäljare och inte heller några svenska lagar som ger återförsäljare ett ordentligt skydd, Däremot finns det ordentligt skydd för handelsagenter, som redan omvandlats till svensk lag (Lag (1991: 351). Trots detta får handelsagenter inte det skydd genom direktiv som gäller.

Rådets direktiv som är från 18 december 1986 och handlar om medlemsstaternas lagar röande självständiga handelsagenter ( 86/653/EEG) Direktivet har tillkommit för att bereda handelsagenter det nödvädniga skydd som saknats mot orättfärdiga uppsägningar från huvdmän och bristande redovisning som man är skyldig de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla.

Trots detta direktiv verkar svenska domstolar inte respektera handelsagenternas rättigheter ordentligt i fall som jag tagit del av. Enligt EU-direktiv och i § 14 i den svenska lagtexten och § 14 har agenten rätt att få alla upplysningar som huvudmannen har tillgång till som agenten behöver för att kunna kontrollera sin provision. I flera rättsinstanser respekteras inte denna självklara regel, som tydligt visar EU-rättens företräde framför svensk lag.

Att inte följa EU:s direktiv och underlåtenheten från våra högsta rättsinstanser att inte ordentligt motivera varför man inte inte begär förhandsbesked visar att våra svenska domstolar i många fall vare sig uppträder som beskyddare av europarätten eller väktare av den svenska inhemska rättsordningen.

Mats Lönnerblad

Författare, vice ordförande i MRRS och skribent i finansrätt