Debatt!

I många rättsliga processer som handlar om skadeståndsanspråk i samband med tvistemål och där det förekommit grova rättegångsfel (t.ex. jäv och andra rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av målen) och målen inte längre kan överklagas, återstår endast att klaga över ”domvilla”. Endast en mycket liten andel av alla klagomål över domvilla som kommer in till Högsta domstolen (HD) får bifall. Uppenbara fel som inte beaktas är vem som stämmer när domstolen inte förstår vad målen handlar om. Det finns i de flesta domvillosituationer, en tidsfrist över domvilla, hos tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen måste iakttagas för att få domvillan prövad av HD, prövad eller återförvisad till hovrätt eller tingsrätt. Det är också viktigt att man anger vad det är som gör att man anser domvilla (grovt processuellt fel) har förekommit och varför det har påverkat utgången i målen. Reglerna om vilka tidsfrister som gäller och om vilka undantagsfall ett avgörande på grund av domvilla kan komma ifråga, finns bland annat i 59 kapitlet 1-5 §§ i Rättegångsbalken. Vilka är de allvarligaste felen? Rättegångsfel är beteckningen på ett formellt fel under handläggningen av en rättegång genom att gällande regler för rättegångar såsom, rättegångsbalken, eller förvaltningsprocesslagen jämte Europarätten och Europarättens direktiv, och Europakonventionens om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som ingår i den svenska grundlagen som tyvärr inte alltid följs, i många rättegångar jag tagit del av och redan skrivit om och i vissa fall om allvarliga jävssituationer som aldrig beaktas. Att inte veta vilken part som stämmer och vad målen borde handla om, borde föranleda omedelbar prövning av återförvisning av ett mål. Upptäcks felen först sedan överklagande skett till hovrätt åligger det hovrätten att – även utan yrkande – undanröja tingsrätts dom enligt 50 kap 28 § rättegångsbalken, vilket också kan ske om hovrätten inte ens beviljar prövningstillstånd. Högsta domstolen har konstaterat att processer som rör tvistemål skall prövas där svaranden har sitt säte. Om den klagande lägger ner sin talan i ett mål äger han inte rätten att få samma talan prövat vid en annan domstol. Har han inte valt att överklaga sitt eget käromål där svaranden har sitt säte, äger han inte längre rätten att få den frågan avgjord av en annan domstol. Om svarande har en motfordran som han vill pröva äger käranden rätten att få sin sak prövad där motparten har sitt säte. Men en svarande som medger att hans mål skall flyttas till den ort där kärande har sin hemvist slipper att stämma om, hans mål skall då prövas efter den stämningsansökan som redan är inlämnad i en annan domstol, utan att han behöver stämma om . Den stämningsansökan som är inlämnad i tingsrätten måste visa vilken som är huvudansvarig för stämningen, för att undanröja alla fortsatta misstag när målen flyttas till en annan domstol. Rätten att enligt EU:s direktiv och avtal  få en rättvis rättegång åligger således domstolen där alla frågor måste bli besvarade och bevisade, och finnas med i samband i huvudförhandling i vilken domstol det än gäller i Sverige. Sker inte detta är det frågan om domvilla som måste avgöras genom en ny rättegång eller att målet överförs tillbaka till hovrätt eller tingsrätt. Rätten till att både käranden och svaranden får ta del av alla skriftliga bevis får inte heller negligeras, i samband med huvudförhandling. Rätten av att ta del av all bevis borde därför återfinnas i både avtal mellan parterna och EU:s direktiv, för att det inte skall råda några tvivel om att käranden har rätten, genom editionsföreläggande få del av alla handlingar som han behöver för att kunna presentera all bevisning. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i både regeringsformen (RF) och Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap 11 § (I RF). År 2010 skedde en lagändring och meningen att: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid” som skrevs in i 2 kap 11 § RF, som gäller i Sverige. Vidare har Europadomstolen i åtskilliga fall påpekat att nationella domstolar, måste tillhandahålla adekvata rättsmedel, vid kraftiga förseningar som skett i många tvistemål jag redan skrivit om. Självfallet måste domstolen också bevilja att åberopade vittnen som någon av parterna begär skall höras i samband med huvudförhandling, därför måste både käranden och svarande får åberopa sina egna vittnen de vill höra. Det råder därför vittnesplikt i vårt land som inte få åsidosättas. När det gäller jävsfrågan gäller om respektive advokat eller domare har del i saken eller dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. I ett mål där jag själv närvarat har jag uppmärksammat att en inhyrd domare, och tidigare advokat, i hovrätten inte beviljat prövningstillstånd, bara för att den advokatbyrå där han tidigare varit ordförande samarbetat med de bägge advokater som försvarat svaranden och i övrigt samarbetat med dessa advokater i skiljeförfaranden vilket måste betraktas som uppenbart jäv. Mats Lönnerblad  Författare och skribent i finansrätt

Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-tals historia. Han har tidigare skrivit böckerna  Den röde prinsen (2009) Den blodiga jorden (2011) samt Den svarta jorden (2016)

Titeln på hans senaste bok är: Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet i översättning av Margareta Eklöf och utgiven på  Albert Bonniers förlag.

Snyder varnar oss för enpartistaten. De partier som skulle komma att ta över staten agerade redan från början som allsmäktiga och tvekade aldrig att, så fort tillfälle gavs, undanröjda alla rivaler om makten. De utnyttjade ett historiskt ögonblick till att göra det politiska livet omöjligt för sina motståndare.

För att kunna behålla demokratin och folkstyret måste vi kunna försvara reglerna i demokratiska val, och kunna agera när alla demokratiska regler ställs ur spel. Tänk på vad den amerikanske slaverimotståndarens Wendell Phillips ord: ”Evig vaksamhet är frihetens pris” och hans fortsatta yttrande: ”Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den.” Den moderna demokratins historia bekräftar visdomen i dessa ord.

Ändå faller många demokratier som käglor, som skett efter både första och andra världskriget när ett enda parti griper makten i någon form av kombination –  val eller som statskupp – skriver Timothy Snyder. Ett parti som hämtar kurage i ett gynnsamt valresultat eller motiverades av en ideologi, eller bådadera, kunde förändra systemet inifrån. När fascister eller nazister eller kommunister hade framgångar i val på 1930– och 1940-talen. De flesta lät sig luras av valresultatet. Oppositionen förföljdes. Några kastades i fängelse utan några rättegångar och andra misshandlades och dödades.

Symboler föder dagens verklighet. Snyder ber oss lägga märke till hakkorsen och andra hatemblem. Han föreslår att vi skall riva ner dem med våra egna händer för att statuera exempel. I Sovjetunionen under Josef Stalins välde framställdes välbärgade bönder som grisar i Stalins propaganda. Så var det i början av 1930-talet då Sovjetstaten ville kuva landsbygden och pressa fram kapital för industrialisering i blixtfart. Bönder som hade mer jord och fler kreatur än andra var de första som förlorade det de ägde. En granne, avbildad som gris, är en person vars jord vem som helst kan ta ifrån honom.

De som förföljde sina grannar och beslagtog deras tillgångar för att berika sig själva blev själva offer i sin tur. Efter att ha vänt de fattigaste bönderna mot de rikaste konfiskerade Sovjetstaten allas jord och lade dem under kollektivjordbruken. När kollektiviseringen var fullföljd utbröt hungersnöd i så gott som hela bondebefolkningen. Mellan 1930 och 1933 dog miljoner människor i Ukraina, Kazakstan och Ryssland, (alla sovjetrepubliker) en ohyggligt och förödmjukande död, skriver Timothy Snyder. Innan hungersnöden var över styckade sovjetmedborgare döda människor och åt upp köttet.

1933 kom nazistpartiet till makten i Tyskland. I segeryran försökte nazisterna organisera bojkott mot judiska butiker. Först gick det dåligt. Men i och med att företag markerades som ”judiskt” och ett annat som ”ariskt” med målarfärg på fönstren eller väggarna påverkades tyskarnas syn på judarna och på hushållsekonomin i Tyskland.

”Judiska” butiker hade ingen framtid. Önskan att se judarna försvinna, sedan de först blivit förtryckta, skärptes då den tillsatts med elak propaganda mot judarna och flera doser snikenhet. Tyskarna som målade ”judisk” på skyltfönstren på affärerna medverkade alltså i den process som ledde att judarna försvann. De blev även föremål för andra giriga planer. Efter hand som egendomar klassificerades efter ägarnas etniska tillhörighet vanna avunden insteg och förändrade etiken. Hur var det då med företag och fastigheter?  Den skärptes markant då den innebar att även judarnas olika framgångsrika företag och fastigheter och privata tillgångar beslagtogs av nazisterna utan att förövarna straffades.

När de nazistiska ledarna föregår med dåliga exempel blir det desto viktigare att alla andra upprätthåller en oklanderlig yrkesetik, skriver Timothy Snyder. Det är svårt att bryta ner en rättsstat utan jurister eller hålla skenrättegångar, utan domare som följer lagen. Enväldiga makthavare behöver lydiga tjänstemän och cheferna för koncentrationslägren letade efter affärsmän som ville ha billig arbetskraft. Korrupta jurister var starkt överrepresenterade bland befälhavarna för Einsatzgruppen: de specialförband som genomförde massmorden på judar, romer, polska eliter, kommunister, handikappade och andra som nazisterna betraktade som misshagliga individer och borde avrättas, utan de hade gjort sig skyldiga till några brott.

Se upp för beväpnade paramilitärer!  När de börjar dra på sig uniformer och marschera med facklor och bilder på ledare. När de ledarvänliga paramilitärerna stöttar tyranner tillsammans med den officiella polisen har slutet kommit för demokrativänliga länder. Olagliga väpnade grupper degraderar först den politiska ordningen och förvandlar den sedan. Så har det alltid varit. Våldsamma högerorganisationer, som järngardet i mellankrigstidens Rumänien eller Pilkorsarna i mellankrigstidens Ungern, satte skräck i sina rivaler. De tyska nazistiska stormtrupperna började som säkerhetsdetalj som jagade ut Hitlers motståndare ur lokalerna där han höll sina partimöten. Som paramilitära förband med namnen Sturmbteilung (SA) och Schutzstaffel (SS) skapade de ett klimat av fruktan som bistod nazistpartier i riksdagsvalet 1932 och 1933.

Modernt tyranni är detsamma som terrormanagement. Håll i minnet när terrorattacken på nytt kommer, utan att via anar det och att tyranner utnyttjar sådana händelser för att stärka sin makt. Den plötsliga katastrofen som får till följd att maktfördelningen upphävs, oppositionspartier förbjuds och förföljs och fängslas som nu sker i Ryssland, yttrandefriheten avskaffas, liksom rätten till en opartisk och ”rättvis rättegång” var och är fortfarande det äldsta tricket för att skapa en ny diktaturstat.

Var så modig som du kan uppmanar oss Timothy Snyder. Han menar att om ingen av oss är redo att dö för friheten kommer vi alla att riskera dö under tyranni. Det skriver också Shakespeare i sitt drama Hamlet. Hamlet är en rättskaffens man och en hjälte som på goda grunder blir skakad när en ondskefull härskare plötsligt griper makten. Han hemsöks av syner, överväldigas av mardrömmar, han är ensam och alienerad och känner att han måste ändra sin tidsuppfattning: ”Ur led är tiden; ve att jag är den/som föddes att vrida den rätt igen” Jag delar Snyders uppfattning att vår tid sannerligen är ur led. Vi har glömt historien av en anledning, och om vi inte är på vår vakt kommer vi försumma den av en annan. Vi måste reparera vår egen tidsuppfattning om vi vill behålla och förnya vår utfästelse till friheten.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

Det som hände i Schweiz den 20 mars 2023 har på nytt skakat om hela det amerikanska och europeiska banksystemet. Även Sverige lider av det som hänt.  Svenska Alecta som är ett pensionsbolag  och därmed ägs av var och en som har sin pension placerade där, har redan drabbats av betydande förluster på gjorda investeringar i tre regionala banker i USA. Den störtade schweiziska banken Credit Suisse, som har spekulerat bort stora delar av sitt kapital drabbades hårt. Banken gick mot sin egen undergång och köptes upp av UBS. Det var ett dråpslag mot ett land där banksektorn svarar för 9,4 procent av BNP och sysselsätter 5,5 procent av befolkningen. Investerare som köpt så kallade ATI, obligationer i Credit Suisse, har förlorat allt. Obligationsägare runt om i världen förlorar därmed cirka 180 miljarder kronor. Vinnaren i denna affär är UBS som nu kan kalla sig världens största förmögenhetsförvaltare med sammanlagt 3.400 miljarder schweizerfranc på sina konton. Den obligationsskandal  som uppenbarats i och med Credit Suisse fall har skapat den största bankkrisen i Schweiz historia. Den schweiziska regeringen och nationalbanken tvingades ge ett bidrag på totalt 250 miljarder schweizerfranc. (Cirka 2.800 miljarder kronor!). Även Sverige har fått problem. Pensionsjätten Alecta gjorde mångmiljardförlust i samband med den amerikanska bankkris som utvecklats i samband med att Silicon Valley Bank och First Republic Bank förlorade miljarder, vilket, som all vet, även drabbade Alecta i Sverige. När banken togs över av myndigheterna blev det den största bankkollapsen i USA efter den globala finanskrisen 2007–2013. Den fråga som måste lösas för Alectas ägare, det vill säga över 35.000 företag och 2,6 miljoner enskilda sparare, är vem som skall ansvara för förlusterna. Vilket ansvar har Alectas styrelse ? Den frågan har vi fortfarande inte fått svar på. Förlusterna beräknas i dag till minst 20 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare 600.000 kronor per kund. Men redan nu har aktieförvaltningschefen Liselott Ledin fått lämna sin tjänst. Advokaterna Mårten Lundmark och Johan Lidbeck vill i en artikel i Dagens Industri (2023-03-20) att Alectas styrelse skall ställas till svars så att pensionsspararna skall få klarhet i vad som hänt och vem som skall ställas till svars. Bara inom ramen för en rättsprocess kan det framkomma vilket beslutsunderlag Alecta har haft, vilka kontrollmöjligheter som tillämpats sam hur besluten förankrats och överensstämt med det regelverk som gäller för Alecta. ”Att ansvaret klaras ut har betydelse för allmänhetens förtroende”, menar de bägge advokaterna. Resultatet av all denna globala spekulation ser vi redan i Sverige. Hög inflation, skenande matpriser och höjda styrräntor. Konkurserna ökar dramatiskt, Inom bara detaljhandeln har konkurserna ökat med 27 procent, bara för att vi låter spekulation råda i stället för att satsa på den reala ekonomin i vårt land genom bankdelning som jag redan skrivit om i min senaste artikel. Konkurserna fortsätter att öka medan antalet nystartade bolag minskar. Det var precis det som skedde under både den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och under den globala krisen 2007–2013. När förtroendet för både den globala och svenska marknaden minskar samtidigt minskar också  incitamenten för allt nyföretagande. Lika länge som det har funnits banker har det funnits kriser och kollapser. Det främsta skälet har varit för stora risker och för stora kreditförluster, vilket även författaren och historikern Dick Harrison anser. Han hänvisar till vad som hänt historiskt när kungar och furstar utan några större konsekvenser för egen del vägrar att betala tillbaka vad de har lånat. Och hänvisar till två av de kändaste bankirerna genom tiderna, Medici i Florens och Fugger i Augsburg när båda fick problem när de hade annat än ekonomi i tankarna. Såväl medicéerna som fuggrarna slutade som furstar med stora jordegendomar och med stor politisk makt. (mediceerna blev rentav storhertigar av Toscana) medan deras banker inte klarade övergångarna. Länge var den svenska riksbanken Sveriges enda bank i egentlig bemärkelse, och fruktan för bankbubblor gjorde att det fanns en omfattande skepsis mot nyetableringar. Vår första privata affärsbank var Diskontokompaniet som grundades 1773 för att tillgodose behovet av korta lån, men den blev inte långlivad. Redan 1787 förvandlades den till statliga  Generaldiskontkontoret, som efter ytterligare några turer uppgick i Riksbanken 1816. I dag domineras Sverige av de fyra storbankerna: Handelsbanken, Nordea, Swedbank och SEB som dominerar den svenska marknaden i en oligopolsituation, som svarar för den dominerande in- och utlåningen och i vårt land samtidigt som de, i likhet med utländska banker  i den demokratiska västvärlden, fortfarande tillåts skapa sina egna pengar för varje nytt lån som beviljas. När bankbubblan nu brister på nytt förklarar president Joe Biden att de ansvariga måste ställas till svars – vilket fortfarande inte händer – i de inhemska och globala bankkriser jag redan skrivit om. Så länge detta inte sker kommer ny bankkriser att uppstå och världens centralbanker kommer att fortsätta att gynna spekulationsekonomin i stället för att satsa på den reala ekonomin genom att gynna den långsiktiga företagsamheten i stället för den rådande spekulationshysterin inom varje land. Mats Lönnerblad Författare och skribent i finansrätt

Efter den största svenska självförvållade bankkrisen genom tiderna 1987– 1993 och den globala bankkrisen som startade redan 2007, trodde väl de flesta att det inte skulle bli några fler bankkriser på ett tag. Storbankernas spekulationsraseri skulle få ett slut. Men så blev det inte. Den senaste finanskrisen 2007–2013 var, liksom den svenska, ett resultat av spekulation inom fastighetsbranschen som till slut orsakade storbanken Lehman Brothers kollaps, som i sin tur fick stora följder för allmänheten och där flera banker gick i konkurs.

Några goda råd hur storbankerna skall kunna garantera en framtid utan nya bankkriser går inte att läsa i The Economists senaste ledare (Mars 2023) med rubriken: ”What´s wrong with the banks” där en av världens mest trovärdiga ekonomitidskrifter inte med ett ord berör vad man skulle kunna göras för att slippa bankkriser i fortsättningen, trots att det pågick en omfattande debatt i många Västländer inklusive Storbritannien med en tydlig lösning på vad som behöver göras för att slippa ytterligare bankkriser. Tyvärr landade EU i sitt nu gällande helt otillräckliga nya regelverk för hantering av banker i kriser där bankernas långivande kunder och i sista hand nationalstaterna skulle garantera bankernas förluster, i sanning ingen hämsko för lättsinnigt risktagande bland bankernas värdepappershandlare.

Schillerinstitutet i Sverige och i USA – och undertecknad – har i våra artiklar och böcker, i både dags– och fackpress i både Sverige och utomlands, redogjort för vad som behöver göras under flera år, vilket är bankdelning enligt Glass–Steagall-modellen. Som alla kan se idag, när bankkunder och näringsliv lider av det förnyade utbrottet av den övermogna internationella bankkrisen, fick vi den uppmärksamhet som skulle behövts. Resultatet av våra och många likasinnades ansträngningar blev i alla fall en omfattande debatt om bankdelning inom EU och i USA. Kunskapen en finansreform som bygger på bankdelning, finns till hands även om Economist och andra ekonomitidningar inte vill låtsas om det.

Det första steget i en finansreform borde ske genom fyra absolut sammanlänkande steg. Med bankerna sanerade från spekulation och nedbantade till gammaldags affärsbanker kan de användas för att hålla igång och stort börja utveckla den reala ekonomin i varje land. Därför måste bankdelning införas snarast möjligt. Bankdelning är absolut nödvändig för att kunna skydda den reala ekonomin, företagarna, staten och bostadsägarna från spekulationsbubblornas sammanbrott.

Spekulanterna har triagerats tidigare i historien. I 1930-talets början städade USA:s president Franklin Roosevelt ut spekulationerna ur bankerna med hjälp av bankdelningslagen Glass – Steagall. Det var den åtgärden som gjorde det möjligt att återstarta den amerikanska ekonomin med New Deal. En bankdelning är det enda som i de finanskollapser kan skydda och hålla igång bankernas samhällsviktiga funktioner och därmed smittskydda svenska folkets realekonomi för att slå ut på nytt av spekulationsviruset. I Sverige finns dessutom gamla klara linjer i lagstiftningen att falla tillbaka trots att vi har gått in i EU 1995 och antagit EU.s regelverk för krishantering av banker.

Den tidigare bankdelningen i Sverige som avskaffades i 1980–talets nyliberala finansreformer, dröjer kvar i lagboken. Där finns både ”Bank – och finansrörelselagen” som reglerar den egentliga affärsbankverksamheten och ”Lagen om värdepappersmarknaden”. Dagens gigantiska spekulationsverksamhet i vårt land bedrivs huvudsakligen inom ramen för ”Lagen om värdepappersmarknaden”.

Före avregleringarna i vårt land fick bankerna inte delta i värdepappersmarknaden, som därför endast sköttes av särskilda finansbolag/investmentbanker. En återinförd bankdelning innebär att Riksbanken i Sverige åläggs att enbart garantera verksamhet som sköts enligt ”Bank – och finansrörelselagen”. Vill bankerna ha del av Riksbankens bankgarantitjänster, måste de omedelbart dela upp sin verksamhet så att värdepappershandeln ägarmässigt hålls åtskild, utan rätt till några riksbankspengar. Inom en månad måste de bestämma sig om de vill fortsätta vara banker eller värdepappershandlare och sedan helt skilja sitt ägande från den bortvalda delen. I en kris finns alla möjligheter att göra om systemet snabbare, innan bitarna fallit på plats i alla instanser.

”Kan alla bli lite smartare någon gång?” frågar journalisten i Svenska Dagbladet (SvD 2023-03-19) Jenny Nordberg. Hon undrar när historien bara ska sluta upp med att upprepa dåliga idéer? Under den här bankkrisen känner hon sig ”onödigt vuxen medan bankerna och deras mest spelberoende aldrig behövde göra det”. Ingen orsak till panik, säger banken även denna gång, vilket fick kunderna i de kraschade bankerna att ta ut en miljon dollar i sekunden – I tio timmar på raken. Det enda svaret som bankerna vill ge är: ”Vi får helt enkelt jobba lite mer. Nu med dramatiskt färre smoothies.” Vi får helt enkelt absolut inte kalla det för en ”bailout”.

Men inte ens Jenny Nordberg vill ge svaret på den viktigaste frågan som både undertecknad och Schillersinstutet  redan skrivit om i åtskilliga artiklar,  nämligen hur vi skall få stopp på fortsatta bankkriser. där ombuden för de svenska bankerna inte vill svara på frågan.

Den amerikanska regeringen och EU gör nu sitt yttersta för att rädda bankerna med en ny gigantisk bailout – och hoppas att inte väljarna skall bli lika rasande som förra gången.

Socialismen för kapitalister på obestånd är förkastligt – höj kraven på bankerna anser även President Joe Biden. Jag delar hans åsikt och anser att detta måste ske genom bankdelning för att bankerna i varje land skall inrikta sin långivning på långsiktiga reala produktivitetshöjande investeringar i stället för att vi skall få uppleva flera liknade bankkriser som drabbar både allmänheten och  företagen, medan bankerna går fria. När skall vi lära oss begripa att bankmarknaden inte är en marknad som andra. Ägarna bör själva betala för riskerna när de använder spararnas pengar för spekulation i stället för långsiktiga produktiva investeringar.

Steg ett i alla finanskriser är dumhet anser DN:s ekonomikommentator Katrine Marchal i Dagens Nyheter (DN 2023 – 03 -17). Hon delar min åsikt att det inte är särskilt svårt att låta som man är väl insatt i bankvärlden. Det följer nämligen ett väl inarbetat mönster. Alla bankkriser uppstår genom våldsam spekulation där både allmänheten och företagen i varje land få betala notan.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt