Debatt! – Sida 9

”Rätten till en rättvis rättegång”

Rätten till en rättvis rättegång finns till för att skydda den enskilde och garantera en rättssäker domstolsprocess. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck både i Regeringsformen (RF) och i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR)

Genom grundlagsändringen fördes rekvisitet ”rättvis” in i bestämmelsen om rätten till en rättegång i Regeringsformen. (RF), som Sverige förbundit sig att följa. Men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Före 2010 fanns inte rekvisitet ”rättvis” med i den svenska bestämmelsen som fastställde rätten till rättegång utan skyddet gäller endast en försäkran om att var och en som stod åtalad eller önskade pröva sin sak i tvistemål hade rätt till en rättegång. Det fanns dock krav på en rättvis rättegång uppfylldes även före år 2010 i svensk rätt till följd av inkorporeringen av EKMR. Bestämmelsen om en rättvis rättegång kompletterar andra bestämmelser i RF vars syfte är att säkerställa en rättssäker domstolsprocess i vårt land.

För att uppfylla rekvisitet rättvis krävs att domstolen är opartisk och oavhängig, att rätten att bli hörd i rätten i domstol uppfylls samt att parterna är likställda i ett kontradiktoriskt förfarande. Med kontradiktoriskt förfarande – som fortfarande inte uppfylls i vårt land i många mål – som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker – betyder att rätten för både parter att få tillgång till allt material i form av skriftlig bevisning och vittnesförhör, som har stor betydelse för utgången av målen. samt möjligheten att kommentera materialet under både förberedelsen och huvudförhandling. Ges inte denna möjlighet att rättegången inte varit rättvis och måste i värsta fall tas om från början.

Rättegången skall ske inom skälig tid. Rekvisitet inom skälig tid tillfördes, precis som rättvis till bestämmelsen i RF genom grundlagsförändringen 2010. Även här var lagstiftarens syfte att grundlagsfästa en princip som redan gällde till följd av inkorporeringen av EKMR i svensk rätt. För att fastställa vad lagstiftaren menade inom skälig tid var praxis från Europadomstolen vägledande. Rättigheten att en rättegång genomförs inom skälig tid är en rättighet som ska vara berättigade till både den tilltalade och målsägande i både brottsmål och tvistemål. Båda parterna i ett mål ska vara garanterade denna rättighet, vilket alltför sällan fortfarande inte sker. Högsta domstolen (HD) har direkt uttalat att kränkningen även gäller både i fall då åtalet gillas men också i fall där åtalet ogillas. Kravet på att en rättegång sker inom skälig tid finns till för att säkerställa rättssäkerheten för båda parterna i både brottsmål och tvistemål.

EKMR skall utgöra en minimistandard för skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att ingen stat får underskrida den miniminivån. Regeringen i den anslutna staten är skyldig att se till att den i konventionen upptagna fri – och rättigheterna följs och respekteras. Detta betyder att staternas nationella lagstiftning rättstillämpning måste överensstämma med konventionens ställda krav. Redan i lagen (1994:1219) om införlivande av EKMR, som trädde i kraft den 1 januari 1995, anges det att konventionen tillsammans med de ändringar och tillägg som har gjorts i vissa där angivna tilläggsprotokoll skall gälla som svensk lag. Genom att underteckna och godkänna ett internationellt avtal blir den ratificerande staten bunden av avtalet.

Domstolarnas och myndigheternas del betyder att den enskilde i olika mål exempelvis skall kunna göra gällande att det föreligger jäv när man inte följer artikel 6 i EKMR. Att den som drabbas skall har rätt till att visa upp alla bevis och få tillåtelse att förhöra de vittnen han önska åberopa i målet. I samtliga dessa fall kan den enskilde åberopa EKMR, vilket betyder att målet då återförvisas till lägre instans för förnyad prövning och konventionens krav på rättssäkerhet inte har uppfyllts enligt artikel 6. Rätten till en rättvis rättegång som tyvärr inte alltid uppfylls i våra domstolar, är grundläggande element i EKMR artikel 6:1. Där den i konventionstexten förekommer som ”fair trial”. Begreppet innebär att den som är part måste få möjlighet att på ett utförligt sätt anföra sin sak inför domstolen, och förfarandet måste uppfyllt högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa. Att en part skall kunna framlägga sina bevis i en huvudförhandling är ett måste som inte alltid uppfylls i våra domstolar. Att domstolarna i vårt land anser sig vara strängt upptagna är inte ett godtagbart skäl till alla de dröjsmål som numer förekommer i våra domstolar.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Undanhållande av muntlig bevisning i huvudförhandling

Fri bevisprövning är det som gäller i svenska processrätt. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram (så kallad fri bevisföring) och förhöra, de vittnen som erfordras, för att värdet på bevisningen sedan skall kunna prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering) I vissa andra länder, framför allt Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten.

Genom beslut den 1 juli 1999 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Freivalds att tillkalla en särskild utredare för att undersöka hur rättegången i tvistemål och brottsmål kan förbättras. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 26 augusti 1999 numera före detta lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekberg till särskild utredare som genomfört grundlig utredning som förtjänas att tillämpas som den borde i våra domstolar.

För att processen ska uppfylla sin funktion menade processkommissionen som i övrigt genomfört ett mycket bra arbete att tre grundläggande krav måste uppfyllas – som enligt min mening – fortfarande inte har skett i tillräcklig utsträckning i de fall jag redan har skrivit om – säkerhet, snabbhet och billighet.

En del av moderniseringsarbetet i utredningen för införandet av ”En modernare rättegång” (SOU 2001:103) var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt som fortfarande inte tillämpas i någon högre grad. Regleringen återfinns i 43 kap 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 §§ och 19§§, RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen som tyvärr inte tillämpas som det skall redan i första rättsinstans. Detta trots att hänvisningsinstrumentet därmed berör två av rättegångsbalkens grundläggande principer – principerna om muntlighet och omedelbarhet, och sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling.

Fri bevisföring och fri bevisprövning skall ju införas, vilket innebär att allt bevismaterial får åberopas och beaktas. Tidigare begränsades processmaterialet genom att dom endast fick meddelas över sådant som anförts muntligen. Genom införandet av ”En modernare rättegång – reformeringen av processen som ägt rum i allmän domstol (EMR) infördes en möjlighet att ersätta muntliga framställningar med hänvisningar till handlingar, vilket innebär att domstolen kan döma även över material som inte har föredragits muntligen under huvudförhandling, vilket fortfarande inte respekteras i många underrätter.

Genom EMR kan hänvisning göras till alla typer av handlingar även om de inte utgör skriftlig bevisning i RB:s mening, exempelvis får sakkunnighetsutlåtanden från till exempel både käranden och svarande åberopas för att kunna fastställa vem som har rätt i ett tvistemål, och inte undanhållas från någon av parterna. I förarbetena poängteras möjligheten att ersätta den muntliga presentationen med hänvisningar till handlingar förberedelsen ges en så generell utformning från början.

I SOU:n ”En modernare rättegång” betonas vikten av att möjligheten att hänvisa till handlingarna används så att det inte blir svårt för parter och domstolen att förstå vad som skall läggas till grund för avgörandet. Finns det avtal som reglerar vad målet handlar om får inte detta ligga till grund för en dom om inte avtalets villkor har uppfyllts. Att få kalla vittnen inför en huvudförhandling som är avgörande för att kunna styrka vem som skall vinna ett mål får ju inte förekomma i vare sig brottsmål eller tvistemål.

Editionsplikt innebär i svensk processrätt betyder skyldigheten att i en rättegång lämna in en skriftlig handling till domstolen som kan antas ha betydelse i tvistemål. Reglerna om processuell editionsplikt finns i 38 kapitel 2 § rättegångsbalken och om den materiella i 38 ja 3 § samma balk. Processuell editionsplikt får inte nekas om handlingen har betydelse som bevis i en pågående rättegång, medan den materiella gäller oberoende av en process gäller eller ej. Finns förpliktelsen – vad en edition skall innehålla – både i skriftliga avtal mellan parterna och EU:s direktiv får inte någon svensk domstol neka till att bevilja edition.

Efter minutiösa förberedelser trädde reformen ”En Modernare rättegång” i laga kraft den 1 november 2008, Reformen, som fortfarande inte följs till alla delar – redan i första rättsinstans – innebär en teknisk modernisering av rättegångsförfarandet och ett nytänkande då det gäller de principer som ligger till grund för rättegångsbalken, som jag själv ställer mig mycket positiv till, eftersom att den fortfarande på samma sätt som Europarätten numera ingår i den svenska grundlagen.

Min förhoppning är därför att den nytillsatte justitieministern Gunnar Strömmer snarast ser till att all krav på ”En modernare rättegång” och ”EU-stadgan om grundläggande rättigheter”, som Sverige förbundit sig att följa redan 1995, nu uppfylls till alla delar redan i första rättsinstans så att vi kan vara stolta över det svenska rättsväsendet och att arbetet med att införa ”En modernare rättegång”och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) även i vårt land därmed inte varit förgäves.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Överbyggnaden och den svenska statsideologin

Karl Marx hade föreställningen att ett samhälles kultur inklusive dess religion ska ses som en effekt av materiella förhållanden snarare än en unikt drivande orsak till förändring. Kulturen grundas i produktivkrafterna (verktyg, maskiner och dess kunskapsmässiga organisering) och produktionsförhållandena (relationer mellan ägare och arbetare, vem som har ”makten”).

Ovanpå dessa materiella krafter skapas det som han kallade den ideologiska ”överbyggnaden” (filosofi, konst, religion, och liknande) vars grundfunktion, enligt Marx, är att stödja och stärka dem som har den ”reella” och ”materiella” makten. Det är således ekonomiska realiteter som styr exempelvis konst- och idéproduktionen och inte tvärtom, det vill säga idéer och ideologier – ”överbyggnaden” – kan inte forma den materiella verkligheten utan produktivkrafterna och produktionsförhållandena styr.

Denna teori har fått mycket kritik genom åren och en närmare analys gör den ohållbar, inte minst genom Karl Marx egna idéer som ju klart påverkade samhället, (trots att de inte kan härledas till något maktägande materiellt förhållande); exempelvis genom allt mänskligt elände och all den ofrihet de producerat, inklusive påverkan på både produktivkrafterna och produktionsförhållandena via dess applicering i praktisk politisk handling; och detta trots att enligt Marx överbyggnaden (till vilken, med Marx egen logik, hans verk tillhör) alltid syftar till att vara den reella ”materiella” makten behaglig.

Det är vidare så, enligt Marx, att när det sker förändringar i produktivkrafterna, via exempelvis uppfinningar, det vill säga idéarbete, som ju per definition kan hota den existerande maktens/kapitalismens etablerade makt- och rofferisystem, så ändras även produktionsförhållandena, vilket endast kan förklaras med att idéer styr de materiella krafterna. Vilket innebär att Karl Marx materialism är falsifierad av hans eget idéarbete inklusive det uppfyllda syftet med hans skriverier – att förändra världen.

Betyder det då att materiella förhållanden inte alls påverkar idéer och överbyggnad? Nej, det vore mycket konstigt. Marx hade en poäng med att de materiella förhållandena, det vill säga miljön och naturen i vilken man befinner sig, påverkar ”överbyggnaden”, men då i dialog med människor i den befintliga kulturen. Sistnämndas artefakter, såsom redskap, berättelser, böcker, artiklar, konst, museer och så vidare, plus den omgivande ”materiella” naturen, ställer den kreativa människan inför vissa fakta/idéer/estetik som den har att förhålla sig till och som sedan tolkas på olika sätt inom den aktuella kulturen – och dess inneboende möjligheter.

Det första och primära sättet att förhålla sig till sin omgivning är att bearbeta naturen för sin överlevnad (naturstadiet) men då krävs det en idé om hur man ska göra det (trial and error/försök och misslyckanden + nya försök = evolutionens metod). Naturen kommer inte att tala om det. Det andra är att försöka förbättra möjligheterna, förbi ren överlevnad, till större välstånd vilket bland annat betyder redskapsutveckling – genom idéarbete. Under tiden skapas (genom kreativt tänkande) symboler, berättelser, riter, religion och konst som förklarar världen och, av överlevnadsskäl, håller samman gruppen i en gemensam kultur och identitet.

De tre världarna

Karl Poppers teori om tre världar hjälper oss att förstå denna universellt verkande mänskliga samhälleliga, tillblivelse- och utvecklingsprocess.

Värld 1 är ”naturen” i vid mening där resurser för vår överlevnad hämtas och som påverkar om och hur vi kan överleva dess förhållanden (temperaturer, tillgång till vatten och liknande.).

Värld 2 är enkelt uttryckt vår hjärna och i den inneslutna världsbilden: hur vi tänker och känner om naturen, livet och döden, våra minnen och upplevelser. Här finns även känslor för och tolkningen av våra mänskliga relationer samt inte minst internaliseringen och tolkningen av de kulturartefakter, inklusive konst, kunskapsarv och eventuell vetenskap som vi både oundvikligen exponeras för och aktivt söker upp – i värld 3.

Värd 3 är det mänskliga ”samhället”: världen av mänskliga artefakter (utanför vårt sinne); allt från teknologi som flygplan och datorer till dramer av Shakespeare, arkitektur och samhällsfilosofiska traktat av just exempelvis Karl Marx men även (lägger jag till) de mänskliga relationer vi ser och uppfattar mellan människor i vårt samhälle och inom värld 3 i stort och i historien, så långt vi kan överblicka.

Den ontologiska cirkulationen

Den mänskliga arten överallt där den uppträder och bildar små stammar eller hela civilisationer, bygger sina samhällen genom en ständig interaktion mellan dessa tre nämnda världar/poler. I centrum för denna process står, naturligt nog, det mänskliga av evolutionen utvecklade och påverkade, mänskliga tänkandet (värld 2). Ergo: kreativitet och idéskapande är, genom en process av trial end error/försök och nya försök, med tvingande logik upphovet till all mänsklig förändring både av naturen – som i sig förändras både av sin egen dynamik och genom mänsklig påverkan – och av den mänskliga kulturen/samhället (värld 3).

Det Karl Popper underförstår men som vi bör skriva ut är att det finns en värld till. Vi kan kalla den värld 4, som är en värld av mänskliga handlingar. Vi kan ha hur briljanta idéer som helst som skulle kunna förändra och förbättra välden (och mindre briljanta idéer som skulle göra den sämre för den delen, om de omsattes i handling), men om dessa inte i handling skrivs ut och hamnar i värld 3 och förr eller senare ageras på, så händer inget i samhället, som ju är en kombination av värld 1 (naturen), värld 2 (det levande mänskliga sinnet ”the mind”) och värld 3 (kulturen/samhället), således måste vi få in en primus motor i triaden för att få den i rörelse och det är värld 4, världen av mänskliga handlingar.

Vi får då följande flödesschema :

Sverige och den politiska världen
Om vi nu snävar in perspektivet och vänder oss till Sverige och den svenska politiska “klassen” bestående av valda partier och deras av partierna – inte folket – valda representanter, så kan vi analysera vilka idéer och ideologier som varit styrande (värld 3) i den praktiska politiken genom politisk handling (värld 2 och 4). Vi finner då att allt sedan 1960-talets slut så har, vad man med en generell term kan kalla vänsteridéer, varit dominerande även hos förment ”borgerliga” partier.

Vi kan se det i allt från primitiv kollektivism i form av exempelvis kvoteringspolitik (antagandet att en viss procentsats av könsdelar eller etnicitet inom en verksamhet är ekvivalent med ”rättvisa” istället för att hävda en strikt meritokrati med tillhörande juridisk jämlikhet), till en gentemot västliga upplysningsvärden och liberala grundprinciper relativiserande multikulturalism, en irrationell klimat- och energipolitik, en gentemot förövaren omvårdande politik inom rättsväsendet (med tillhörande lagstiftning) samt en postmodern anti-auktoritativ skolpedagogik för att nu nämna några av de komponenter som jag i min senast bok valt att, med en sammanfattande beteckning, kalla den svenska statsideologin, vilket för övrigt också är titeln på boken.

Kan vi förstå vad som påverkat våra politiker och samtidigt visa fram de för frihet och välstånd destruktiva effekterna av nämnda idéer/ideologier så kan vi också, utifrån en frihetlig humanism och kreativt idéarbete, föreslå åtgärder för att förhindra det förfall och den negativa utveckling på många områden som Sverige uppvisat de senaste ca 50 åren. Ett flertal sådana åtgärder och förslag finns i nämnda bok.

P.S.
Boken finns i internetbokhandeln men kan också fås något billigare direkt från förlaget, >>här.
Ovanstående artikel finns också på Bulletin, du hittar den >>här.

Hur får vi en bättre domarkår?

Det är tveklöst så att den svenska domarkåren i många fall är både svårt distanserad från den folkliga rättsuppfattningen och politiserad på ett djupt bekymmersamt sätt: inte minst genom den av Anne Ramberg >>Hilda-infekterade Domarnämnden (som sållar fram förslag till domare) och dels genom regeringens slutliga utnämning utifrån dessa förslag, men även utifrån det minimala folkliga inflytande som finns på både val av polischefer, domare och i själva dömandet (via avsaknaden av medborgarjurys).

”Betydligt fler domare bör rekryteras från andra juridiska professioner som t.ex. advokater, åklagare och rättsvetenskapsmän. De ska ha en gedigen praktisk yrkesbakgrund, vilken kan borga för livserfarenhet och andra kunskaper än de som kan inhämtas inom domstolsvärlden. En sådan reform skulle både gagna rättssäkerhet och förnuft.”

Och här ett förslag som liknar det jag har i min bok >>Omstart Sverige (även om det i boken är mer detaljerat och uttömmande). Domarutnämningar bör i möjligaste mån fråntas politiskt inflytande.

”Domare borde i stället utses av ett domarkollegium underställt riksdagen. Denna myndighet bör också bestämma domarnas löner och ekonomiska förmåner. Domarkollegiets ledamöter kan lämpligen bestå av erfarna, välrenommerade jurister och kan exempelvis utses av landets hovrättspresidenter, juridiska fakulteter och företrädare för några andra rättsvårdande myndigheter. På så sätt förstärks domstolarnas självständighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten, d.v.s. riksdag och regering.”

Läs hela artikeln i Dagens Juridik >>här.

Se även Erik Lidströms eminenta analys med tillhörande förbättringsförslag >>här.

Okontrollerat expertvälde en samhällsfara

Vi har en övertro på formella meriter, vad vi en gång lärde oss i skolan, skriver Erik Lidström och förordar en mer demokratisk ordning för myndighetspersoner att visa sin duglighet.

Jag skrev nyligen [i Bulletin] tre krönikor om hur rättsväsendet kan demokratiseras. En sådan demokratisering vilar lämpligen på tre beprövade byggstenar: 1) en framlottad jury för att avgöra skuldfrågan, 2) personvalda tingsrättsdomare, tingsrättsåklagare och kommunpolischefer på lokal nivå, och 3), på nationell nivå, domare, åklagare och polischefer som nomineras av till exempel vår monark och som sedan granskas och utfrågas, inför kameror, av Konstitutionsutskottet och därefter tillsätts eller förkastas.

En huvudsaklig invändning jag ser är att sådant skulle innebära godtycke eller populism, och att istället ”experter” bör tillsätta sådana tjänster, i enlighet med ”meriter” och andra ”objektiva kriterier”.

Detta synsätt förefaller mig baserat på en inte så lite naiv auktoritetstro. Det låter som en världsbild som ibland tillskrivs ”duktiga flickor” i skolan, att lära sig vad magistern säger, sitta tyst och stilla, räcka upp handen och svara på frågor i klassrummet, svara rätt på provet och få höga betyg.

Att tillsätta höga tjänstemän enligt liknande processer, oavsett hur sofistikerade, är tyvärr ingen garanti för vare sig kompetens eller objektivitet. Skälen till detta är flera.

För det första, vad kunskap är. Du kanske har lärt dig något i skolan om säg Gustav II Adolf eller drottning Kristina. Några fakta som du bär med dig sedan du var 12 år gammal, som i ett prydligt litet paket. Du kan också ha lärt dig något när du läste tre terminer historia på universitet.

Om du nu går och läser ny och gammal litteratur, svensk och utländsk, om säg 5 000 tättskrivna sidor om personen och epoken ifråga, litteratur som varken är tillrättalagd för skolan eller för universitetets grundkurser, så kommer du att bilda dig en helt annan uppfattning. Den förmenta kunskap du bar med dig kanske inte en finns med i det nya du lärt dig.

Tyvärr är klockartron på den prydliga kunskapen Kunskap™ utbredd. Ett exempel är tron på ”vad vetenskapen säger”, Sådant uttalas ofta av personer som omöjligt kan begripa mycket av denna vetenskap.

Inte för inte har brittiska The Royal Society, grundat 1660, mottot Nullius in verba, ungefär, lita inte på någons ord. Gör istället ett experiment, gräv djupare, och, om du kan undvika det, lita inte på någon påstådd auktoritet. Fysikern Richard Feynman formulerade det som att Vetenskap är övertygelsen om att experter är okunniga.

För det andra, hur avgör man hur väl någon kommer att sköta ett jobb? Under mer än 50 år har man inom IT försökt hitta metoder för att bedöma detta. Man har prövat med betyg, olika former av intervjuer, antagningsprov och mycket annat. Tyvärr är resultatet mycket magert. Det är ofta endast när någon faktiskt sätts att utföra ett arbete som man ser hur väl han eller hon presterar.

Sedan 1960-talet har man dessutom funnit att prestationen för personer med samma formella meriter varierar med en faktor om över 20. Samma sak finner man inom många andra områden, som poliser, basebollspelare, advokater, och så vidare.

För det tredje har vi frågan om objektivitet. Är vi människor kapabla till det? Det är mycket tveksamt. Som David Hume skrev i A Treatise of Human Nature (1740):

Förnuftet är, och bör endast vara våra känslors slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan roll än på att tjäna och lyda dem.

Hur vi värderar de fakta vi har tillgång till, hur vi väljer ut de fakta vi beaktar och hur vi värderar de fakta vi betraktar som trovärdiga beror av sådant som våra åsikter, vår kultur och våra känslor. Daniel Kahneman skriver i princip samma sak i sin bok Tänka, snabbt och långsamt.

För det fjärde har vi möjligheten att människor fuskar, ljuger och bedrar. Ohederlighet sträcker sig från små vita lögner till de grövsta brott som människan är kapabel till. Ett exempel på att slira på sanningen är att The Royal Societynumera gömt sitt motto Nullius in verba på sin hemsida; man får verkligen leta efter det.

The Royal Society är idag inte längre ekonomiskt självständigt utan beror av statliga forskningspengar. Sådana flödar endast om mottagaren undviker att uttrycka skepsis gentemot vad politiker önskar höra.

Politiker idag önskar allmänt att det predikas att av människan förorsakad global uppvärmning kommer att leda till en katastrof. Vad varje disputerad forskare ska veta, att endast den är vetenskapsman som är skeptiker, rimmar illa med dagens vana att svartmåla just skeptiker.

Det finns ett femte, i Sverige närmast okänt skäl till att vara skeptisk till så kallade experter och till påstådd objektivitet. Sverige har sedan kanske tusen år varit ett homogent land där ”vi” styr. Tyskar har förtryckts av makten, fransmän och engelsmän likaså. De flesta länder har drabbats av blodiga, långvariga inbördeskrig där de stridande parterna har mördat och förtryckt, ofta med rättsväsendet som verktyg.

Inte Sverige. Trots allt nymodigt tal om ”herrarna” som ska ha påtvingat ”folket” sin vilja så har svenska folket nästan mangrant stött vad våra kungar och riksdagar har drivit som politik. Stödet för forna lagar var massivt. Endast små minoriteter, som romer, judar och katoliker, drabbades av förföljelse. Och återigen inte alls av ”makten” ensam utan av nästan alla.

Vatten, eld och staten vet inte vad barmhärtighet är, är ett albanskt ordspråk som ”does not compute” i Sverige. Staten är ju ”vi”, ”tillsammans”, och nu när vi dessutom har demokrati så är det ju ännu mer ”vi”. Tror vi.

Rättsväsendet i sig har alltid känt till dessa problem. Ända sedan den romerska republikens tid, sedan omkring 2 500 år, är de bättre varianterna därför konfrontatoriska. Åklagare och försvarsadvokater drabbar offentligt samman inför rätten, en tredje part som avgör skuldfråga och eventuellt straff.

Om människor kunde vara objektiva så skulle inget sådant behövas. Polisen skulle undersöka, en domare döma, dessutom utan att någon insyn skulle behövas. Vi låter experter välja ut de mest lämpade domarna, säger åt dem att vara objektiva, och så löser sig allt.

För den som söker objektiva experter, var finner ni dessa i kedjan väljare, riksdag, förhandlingar om ny regering, regering med justitieminister, tillsättande av medlemmar i Domarnämnden, rangordning av domare och utnämning av domare?

Quis custodiet ipsos custodes? Vem övervakar övervakarna? formulerade den romerske tänkaren och satirikern Juvenal (ca 60–130 e.Kr.) en del av problemet. Eller som min kapten i lumpen sade: ”Förtroende är bra, men kontroll är mycket, mycket bättre”.

Anne Ramberg, Advokatförbundets förra ordförande, som hänvisade till Hanif Bali som en brun råtta, förstår allt detta. Annars skulle hon inte ha firat att hennes nätverk Hilda och Ruben fått majoritet i Domarnämnden.

Domare, åklagare och polischefer som tillsätts enligt andra kriterier än idag skulle gradvis, baserat på identiskt samma lagar, utveckla en radikalt annorlunda rättspraxis än den medlemmarna i Hilda och Ruben producerar.

För att ta ett konkret exempel så blev en man angripen av en inbrottstjuv med en busshammare. Han försvarar sig med en mopedhjälm. Tingsrätten friar den angripne, men hovrätten dömer honom till fem års fängelse och till miljonskadestånd för att han i sin kamp på liv och död utdelat ett slag för mycket. Expressen skriver: ”’Verklighetsfrånvänt”, säger en anhörig. “Båda domar är juridiskt riktiga”, säger en straffrättslektor.

Med andra domare i hovrätten skulle det ha blivit ett frikännande där också, ett frikännande som dessutom skulle ha bidragit till gällande rättspraxis. Den som tror på experters förmågor och människans möjlighet till objektivitet bör inte kunna försvara ens existensen av hovrätter och Högsta domstol. I synnerhet ifall nämndemännen avskaffas och endast en utbildad jurist dömer i tingsrätten så skulle enligt ett sådant resonemang de högre nivåerna inte behövas.

Skulle vi tillsätta tingsrättsdomare, tingsrättsåklagare och kommunpolischefer genom personval så skulle vi strax se vilka bland dessa formellt kompetenta personer som faktiskt sköter sysslan väl.

När så inte fallet är den demokratiska lösningen också väl beprövad, antingen att inte välja om dem vid mandatperiodens slut eller att återkalla dem via en revokation, via vad som på engelska kallas för en ”recall election”.

En sådan brukar kunna framtvingas genom en namninsamling. Om en viss andel av väljarna, säg minst 5 procent, skriver på en sådan petition så framtvingas ett nyval. För den som är intresserad var detta något som nyligen drabbade en åklagare i San Fransisco.

Erik Lidström

Styrelsemedlem MRRS, Teknologie doktor och författare till böckerna >>Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras och >>Befriad utbildning – Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande.

Statsbudgeten och respekten för väljarna (som givit regeringen makten)

Mina första intryck av statsbudgeten (med instick av Klas Hjort med viken jag är i stor sett är enig) följer nedan.

Huvudintryck: ”S-märkt” – och ganska respektlös.

Hur så?

S-märkt eftersom det egentligen inte finns något i den som på allvar skvallrar om det paradigmskifte som man trots allt talat om och som väljarna i stora skaror röstat på för att få se. Inte minst gäller det en förväntad signal om att man nu vänder sig bort ifrån Miljöpartiets skräckvälde. Och just här är plastpåseskatten så viktig. Ingen stor sak ekonomisk men som just en signal om att nu är det slut med irrationell symbolpolitik. Men det var det tydligen inte, inte ens trots att näringslivet kom med goda argument att avskaffa den.

”Men att kämpa för att ha kvar en skatt som ingen tycker om och som visat sig ha väldigt begränsad nytta är svårt att förstå. Till en låg kostnad hade regeringen enkelt kunnat få lite pluspoäng.”

Det här visar en okänslighet för de väljare som lotsade regeringsunderlaget till en majoritet. Det är rimligt att förvänta sig lite tacksamhet och ge väljarna signaler som de förväntat sig. Istället blir det mer av just respektlöshet mot väljarna– och det är inget bra första intrycka att ge.

Samma sak gäller förstås den löjeväckande ”sänkningen” av drivmedelsskatten. Man tycks inte ens vilja ta bort indexuppräkningen efter nyår och än mindre utnyttja möjligheten att sänka bensinskatten kraftigt under 3 månader, vilket EU medgivit. Detta hade både lyft ett kostnadsok för många under en tung vinter och även minskat inflationen eftersom den i stort sett enbart drivs ha höga priser på insatsvaror (som sedan fortplantar sig ut i det slutliga konsumentledet.) Det hela hade lätt kunnat finansieras genom att ta en större del av biståndet. Se en rimlig reaktion här>>
.

Och att det skulle ta ett helt år att minska inblandningen av biodrivmedel kan bara en motsträvig tjänstemannakår hävda. Finns ingen rim och reson i detta. Ändå tycks regeringen ha köpt deras argument utan invändningar. Detta är illavarslande gentemot hur man kommer att agera när man ska försöka reformera hela det av socialdemokrater, miljöpartister och vänsteraktivister inpyrda statssystemet som t.ex. när det gäller att lätta på amorteringskraven vilket är livsviktigt, inte minst för alla unga som köpt sin första bostad och nu har hamnat i hela havet stormar. Här tycks regeringen/moderaterna sitta i knät på Finansinspektionen (som ju har en helt skruvad syn på vad som driver inflationen. Det är inte unga som kämpar på marginalen i ett läge dem oförskyllt!) och som regeringen nu säger sig behöva invänta synpunkter ifrån. Lägg av Svantesson, bara ta ett beslut om lättnader under 6 månader! Det brådskar.

Det finns vidare ett principiellt taktiskt problem: Dels är det första intrycket gentemot väljarna viktigt, som i alla relationer, inte minst gentemot de vallöften man vunnit rösterna på – och här man visat okänslighet – och dels är det viktigt att man gör de rätta sakerna i en begynnande lågkonjuktur för att hålla snurr på hjulen men här syns inga drivande reformer.

”Paradigmskiftet tycks inte omfatta ekonomin. Åtminstone inte nu. Kanske kommer det mer senare men då är ett år tappat, och i inledningen av en lågkonjuktur kan det vara väldigt viktigt.”

Det tycks som att krutet läggs på rättspolitiken viket är positivt men om man bara fortsätter som S och häller pengar över myndighet så kommer förstås inget substantiellt ”paradigmskifte” att hända, det krävs ett skifte inom själva synen på straff och rättsskipning (från en förövarvänlig till en brottsoffervänlig politik) och där återstår det att se om regeringen förmår hävda sig mot allt s.k. vested interest; de ännu maktägande strukturerna inom staten inkl. rättsväsendet med anknutna kriminologer.

Det som också saknas i budgeten och som är förvånande, är att man inte gått hårdare fram med miljardrullningen från Folkbildningsrådet som ju kritiserades hårt av Riksrevisionen för att tag sedan för sin oredlighet med skattemedel och där ljusskygga föreningar har kunnat tillskansa sig skattemedel. Här läggs detta på en långsam utredning och föreningar får tills dess fortsätta bada i skattemedel. Det ser faktiskt illa ut.

Se mer om detta här>>

Likaså hade man kunna signalera nedläggningen av ett antal irrationella myndigheter av alla drygt 240 som finns och tickar skattepengar; med fokus på dem som bedriver ideologisk påverkan på medborgarna utifrån en postmodern identitetspolitisk agenda och ett allmänt värdegrundsmässande som t.ex.:

Myndigheten för delaktighet

Myndigheten för kulturanalys

Myndigheten för statliga stöd till trossamfund

Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser

Folkbildningsrådet

Jämställdhetsmyndigheten

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys

M.fl i en lång rad. ”Pärmbärare” med mycket liten samhällsrelevans – och skulle någon ändå anses ha det i någon del, så kan dess verksamhet läggas över på högskolor och andra som utredningsuppdrag.

Men som sagt, inte heller detta signaleras det om. Därav ”S-märkt”-epitetet.

Ska M, som ju leder regeringen, återigen gå till historien som en blek kopia av den socialdemokrati som har haft statsapparaten i sin hand under så många decennier? Man duttar lite i marginalen men ändrar inget radikalt?

Någon eller några i denna budgetprocess har hur som helst visat en beklaglig okänslighet gentemot de väljare som gett dem makten. Vallöften har initialt svikits. Det olyckligt. Om det går att reparera återstår att se.
Men det måste repareras annars är denna regering körd.

Vi kan bara spekulera men tyvärr tror jag inte att det är någon av de mindre partierna eller SD (utom när det gäller förhalningen av Folkbildningsrådets dom och den löjliga sänkningen av det korruptionsskapande biståndet>> (där är det nog L/KD) utan det är sannolikt ett blått parti som börjar på M och som fortsatt S-märkningen på när nog alla områden i budgeten utom rättspolitiken och möjligen försvaret. Sistnämnda är den enda verkliga uppsidan.

Visst, det är tidigt i processen, så man ska ge de ”blågula” mer tid, men första skottet mot mål var en snedspark upp på läktaren. Bara hoppas att man har bättre träff på bollen nästa gång,. Publiken bara väntar på att få jubla. Svik vänligen inte den förväntan en gång till.
At your peril.

.
P.S.

Här är hela Klas Hjorts artikel i Bulletin.