Debatt! – Sida 33

Därför behöver Sverige införa en författningsdomstol

I Visby under Almedalsveckan höll jag, i 16 juni stiftelsens regi och inför en inte allt för stor men intresserad och skärpt åhörarskara, ett anförande utifrån frågeställningen ”Behöver Sverige en författningsdomstol?”

Nedan följer en kort sammanfattning av anförandet.

För att närmare förstå varför denna frågeställning är viktig bör man ställa sig följande följdfråga:

Vem eller vilka ska se till att politikerna verkligen håller sig till grundlagen och inte utövar godtyckligt styre utifrån den rena maktviljan eller ett ”reformprogram” utifrån vilket man anser att inget får stå i vägen, inte ens mänskliga rättigheter eller noggranna juridiska kontrollprocesser?

Som exempel på den sistnämnda attityden kan man ta den tyske f.d. kommunisten och socialdemokraten Herbert Whener vilken under 1970-talet hade följande att anföra om den tyska författningsdomstolen:

”Vi tillåter inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik”.

Vad är då egentligen närmare bestämt en författningsdomstol? Det korta svaret är:

En domstol som ska se till att nya lagar som stiftas är förenliga med grundlagen/det högsta normsystemet (s.k. abstrakt normkontroll) eller att befintliga lagar gör det via efterhandskontroller (s.k. konkret normkontroll) eller både och.

Här följer nu En kort sammanfattning av nej-sidans argument och deras bärkraft:

1. Folket ska via sina valda ombud styra riket utan restriktioner

Vi kan kalla detta för den ”folksuveräna” demokratisynen med rötter hos Rousseau.

”Allmänviljan” ska och kan inte känna några hinder. Motsätter du dig den ska du för allas bästa tvingas ”bli fri”.

Detta argument innebär rent logiskt att grundlagar inte behövs överhuvudtaget. De valda representanterna står ju för folkviljan och den får inte känna några fjättrar. Detta var också – tro det eller ej – en av grundtankarna med den nya regeringsformen från 1974 i vilken man efter några år av intensiv kritik faktiskt under stor möda och många svårigheter fick baxa in ett kapitel om de mänskliga rättigheterna (avslutades först 1982). De ansågs från början inte behövas! (Inte minst Gustav Petrén och den dåvarande Medborgarrättsrörelsen var pådrivande för att detta kom på plats.) Den nuvarande svenska Regeringsformen har alltså sin grund i ett anti-konstitutionellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt bär folkviljan i alla de hundratals eller tusentals beslut som fattas under en mandatperiod – mestadels utan folkets hörande – vilket naturligtvis är absurt och utan varje uns av empirisk trovärdighet.

De som på denna grund accepterar grundlagar men vidhåller att en författningsdomstol inte behövs är således ologiska hycklare. De vågar inte ta sin åsikt hela vägen utan kan acceptera grundlagar men inte någon som ser till att de efterlevs på ett effektivt sätt. De är således för en slags kulissdemokrati vilken är tydligt besläktad med totalitära ledares, som t.ex. Stalins Sovjetunion, som hade en bitvis väl skriven konstitution med diverse rättigheter – bakom vilken den ohämmade och grymma maktviljan byggde sina fängelsearkipelager och utfärdade sina mordiska arresteringsorder. Allt i ”det arbetande folkets” namn.

Enligt detta argument behövs som sagt inte grundlagar överhuvudtaget vilket lämnar fältet fritt för politiskt godtycke d.v.s. ohämmat majoritetstyranni. Det rousseanska argumentet kan därför på goda grunder avfördas som helt ohållbart utifrån empirisk ståndpunkt och som utgångspunkt för ett godtagbart skydd av de i grundlagen förankrade skyddet av de mänskliga rättigheterna och de i grundlagen i övrigt fastslagna högsta normsystemet.

2. Jurister ska inte styra politiken!

Svaret på detta från vänster vanliga påstående, som sällan eller aldrig kvalificeras, är:

Grundlagen är demokratins fundament och förankrad i demokratiskt via val eller folkomröstning. Om folket vill ha en författningsdomstol (FD) så vill den med tvingande logik också ha en kontroll av att grundlagen och de mänskliga rättigheterna respekteras. Att man därvid vill ha en från politikerna avskild juridisk expertis som kontrollerar detta kan även det anses följa av det ursprungliga demokratiska beslutet.
Av a. följer dels att det inte är jurister som styr politiken utan att det är medborgare som har beslutat att en kontrollinstans ska kontrollera vissa aspekter av politiken och dels att dessa ”jurister” inte ”styr” politiken utan utövar en kontrollfunktion över de som de facto har den exekutiva makten d.v.s., politikerna. Dessa styr och FD kontrollerar i demokratiskt beslutat ordning. Om ”juristerna” skulle ha synpunkter på en ny eller befintlig lag så innebär inte detta att de ”styr” politiken annat än att de i någon mening ”styr bort” politiken från det som efter noggrann prövning anses grundlagsvidrigt – något som i högsta grad är konstitutionellt och demokratiskt rimligt.
Är politikerna missnöjda med en skrivning i grundlagen som FD tolkar emot dem så har de all rätt att äska på en förändring av grundlagen och en skrivning där som medger de lagar som tidigare befanns strida emot densamma. FD har då att rätta sig efter detta om förändringen går igenom. Politikerna är således de som de facto styr – med medborgarna i val som sista instans – även under en författningsdomstol.
De som dömer i en FD kan och bör tillsättas utifrån noggrann demokratisk kontroll och stränga krav på genomlysning av person och dokumenterad oväld. Därigenom försvinner styrkan i “demokratiargumentet” ner till en rest utan bärkraft.

3. Det finns redan en lagprövningsrätt för svenska domstolar att pröva en lag mot grundlagen och eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – ”EU-domstolen”.

Vidare så finns det nu en praxis att nya lagförslag ska underkastas Lagrådets bedömning samt att vi har ett konstitutionsutskott.

Mot detta sista – och mest seriösa argument – kan man anföra följande:

Lagprövningsrätten är ett fall framåt, men det finns inga garantier att en domstol verkligen gör en sådan lagprövning och man får på goda grunder anta att den statsrättsliga expertisen på tingsrättsnivå och även högre upp är begränsad. Till detta ska läggas den nuvarande politiserade utnämningsmakten där domare väljs ut av regeringen, vilket i sig riskerar en domarkår med inneboende politisk anpasslighet.
Lagprövningsrätten är inte heller av abstrakt typ d.v.s. kan ske innan en lag träder i kraft – vilket om den finns kan spara mycket lidande och onödiga processer i efterhand.
Lagrådet är en vingklippt institution, helt i linje med den rousseanska grunden för vår nuvarande konstitution. RF 8 kap 21 §, sista stycket: ”Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas.”
Konstitutionsutskottet är ett partipolitisk tillsatt organ som bekant inte hart någon reell konstitutionell kontrollfunktion med sanktionsrätt.

Jag vill avsluta med ett citat av Maciej Zaremba:

”Poängen med en författningsdomstol är inte att den under gudomlig inspiration levererar det oemotsägliga svaret utan att den gör författningen levande. Att den tvingas av sitt åtagande till en rättsfilosofisk diskussion som är nyttig om inte rent av oumbärlig – för den mogna medborgerligheten.”

Slutsats

Inget av de vanligaste argumenten mot en författningsdomstol har en sådan bärkraft att de ens kommer i närheten av att stärka uppfattningen att man inte bör införa en författningsdomstol i Sverige. Tvärtom. Argumenten emot en sådan är extremt svaga utifrån den i behov av ett övergripande rättsskydd verkande medborgaren samt allmänt ur den konstitutionella demokratins perspektiv. Alla logiska och humanistiskt rimliga argument pekar tvärtom på att vi bör göra som de flesta andra konstitutionella demokratier och inför en sådan domstol – och det utan dröjsmål.

I min bok ”Omstart Sverige” har jag för övrigt ett utförligt förslag om hur detta kan gå till.

Remissvar om olaga bosättningar inlämnat

Medborgarrättsrörelsen i Sverige har nu lämnat in sitt remisssvar utifrån regeringens promemoria DS 2016:17 ärende Ju2016/04138/DOM om olaga bosättningar.

Nedan följer ett utdrag från remissvarets början. Resterande kan ses i bifogade dokument. Vi har även begärt in svar från den s.k. ”oppositionen” om deras syn på dessa frågor utifrån våra synpunkter och förslag. Vi återkommer med redovisning av dessa – i den mån de inkommer.

/”Äganderättens betydelse

Äganderätten är en grundsten bland mänskliga rättigheter. Vi vet genom empiriska data för ekonomisk utveckling – och smärtsamma historiska erfarenheter – att utan en stark äganderätt inget långvarigt välstånd och heller ingen frihet och ingen yttrandefrihet. Att äga ett företag, sitt hem eller en bit mark är både en trygghet från godtycklig maktutövning från ovan och ett kapital för trygghet och oberoende. En stat som har monopol över informationsproduktionen (och således inte tillåter enskild ägande av t.ex. bokförlag eller som utöver drakonisk kontroll över det civila samhällets privata organisationer) – är som bekant inget annat än ett kvävande totalitärt samhälle.

Bakgrundsanalys

Förutom en – jämfört med andra länder i närområdet och även i världen i övrigt – extrem invandringspolitik vad gäller mängden inkommande i relation till folkmängden och den gentemot svenska medborgare släpphänta och ojämlika agerande vad gäller vissa EU-migranters sätt att agera, särskilt vid bosättningar – så är en svag lagstiftning kring den privata äganderätten en grundläggande orsak till de problem vi nu ser. Sistnämnda kan i mycket relateras till den s.k. allemansrätten vilken t.ex. tillåter intrång på annans mark, vilket i sig står i principiell motsatsställning till den grundlagsskyddade äganderätten.1) Som bland andra experten på Allemansrättens historia och konsekvenser Gunnar Wiktorsson konstaterat 2) så har regeringsformens egendomsskydd satts ur spel genom tillägget ”Alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan”. Inte heller rätten till hemfrid skyddas av den svenska regeringsformen, vilken den dock gör i Europakonventionen. Här finns en diskrepans och inkonsekvens som regeringen borde åtgärda – förslagsvis genom att tillsätta en utredning som tar ett samlat grepp för att harmonisera äganderätten och tillhörande hemfrid med Europakonventionen. Att inte göra detta är att medvetet fortsätta en inkonsekvent och rättsosäker politik.

1) Denna urholkning av äganderätten kan f.ö. härledas tillbaka till en medveten ideologi och politik från 1930-talet och framåt som gått under det avslöjande namnet ”funktionssocialism”.

2) Se t.ex. tidningen ”Skärgården” nr 14 sid 4.”/

Remissvar-bosatt_MRRS

Ett starkare skydd för mänskliga rättigheter

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som Jacob Sundberg.

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Därför blev jag nyfiken på hans livsverk och bad att få intervjua honom i maj 2016, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige. Detta trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan – Sverige redan 1952 men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995.

Sundbergs förklaring är att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i böcker jag läst framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad lagen säger. Och att det hos många juridiskt sakkunniga finns en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad.

Jacob W.F. Sundberg, professor emeritus i allmän rättslära vid Stockholms universitet. Foto: arkivbild.

Under intervjun får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels ”Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som f d professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten.Strömholm hävdar att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868 – 1939). Hägerström är främst ihågkommen för den värdeteoretiska uppfattningen som kom att kallas ”värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde.

Denna filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Bägge har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Jacob Sundbergs uppfattning att frågan om de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk politik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av.

Jacob Sundberg har reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas. Han har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på ”rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare.

/Denna text har tidigare införts i Sundsvalls tidning 2016-08-26

Den svenska polisens vägval

Den svenska polisen tycks trots nya organisation och nya resurser fungera allt sämre. Någon sjukdomsinsikt tycks dock ännu inte finnas.

Thomas Sowell skriver idag på Townhall.com om de två huvudsakliga ansatserna till modernt polisarbete, enkelt uttryckt valet mellan värstingresor och nolltolerans. Han konstaterar att diskussionen är mer polariserad än någonsin trots att det empiriska stödet för ansatsen där de sociala faktorerna betonas är svagt. Den typen av polisarbete snarast kan kopplas samman med en tillbakagång i polisens effektivitet i USA och ökningar i allvarlig kriminalitet. Med hög relevans för analysen av dagens situation i Sveriges s k ”utsatta områden” konstaterar han att 60-talets oroligheter i USA ofta hänfördes till sociala faktorer utan riktig faktagrund;

”Poverty and discrimination were worse in the South than in the rest of the country. But ghetto riots were not nearly as common in the South. The most deadly ghetto riot of the 1960s occurred in Detroit, where 43 people were killed — 33 of whom were black. In Detroit at that time, black median family income was 95 percent of white median family income. The unemployment rate among blacks was 3.4 percent and black home ownership was higher in Detroit than in any other major city.”

Skillnaden mellan Detroit och Chicago, som klarade sig mycket bättre, var enligt Sowell att polisen – under inflytande av politikerna – hade beordrats att ta ett steg tillbaka i Detroit medan Chicagos borgmästare hade beordrat polisen att om nödvändigt skjuta för att stoppa mordbrännare. Social skillnader förklarade litet i det fallet. Exemplet New York under Giuliani är också välkänt (även om effekten där enligt vissa delvis drevs också av andra faktorer såsom rätten till abort). Utredningar av de betydligt färskare upploppen i London 2011 visar likaså att många av deltagarna var vit medelklass. Även där hade polisen instruktioner att stå tillbaka med katastrofala konsekvenser för närområdet.

Fakta betyder allt mindre på område efter område. Men inom en snar framtid kommer nog verkligheten göra en omprövning oundviklig. Den svenska polisen står sannolikt inför ett viktigt vägval de närmaste åren. Ju förr desto bättre. En polis i medborgarnas tjänst kräver en faktabaserad ansats.

Hela artikeln hittas här: http://townhall.com/columnists/thomassowell/2016/08/23/a-clash-of-police-policies-n2208334

Absurt: rännil i skogen gav strandskydd

I fyra år förhindrades Patrik Ardefelt i Särna från att bygga en fäbod på sin egen ensligt belägna skogstomt. På tomten, som familjen Ardefeldt köpte 2011, löper nämligen en bäckfåra. Det handlar om en liten rännil, som är 20 centimeter bred och dessutom till viss del uttorkad. Men den lilla fåran var tillräcklig för att byggplanerna skulle hindras av strandskyddet.

Hösten 2014 ändrades lagstiftningen för att man lättare skulle kunna ge undantag från strandskyddet vid små vattendrag utan nämnvärd betydelse. Det fanns motsträviga röster, såsom Vänsterpartiet och Världsnaturfonden, men annars rådde tämligen bred samsyn om att dåvarande regelverk kunde få absurda konsekvenser. Som i Patrik Ardefelts fall.

Men Länsstyrelsen tillämpade ändå inte möjligheten till undantag.

Centrum för rättvisa engagerade sig i fallet i våras. Och i veckan kom utslaget från Länsstyrelsen i Dalarna. Strandskyddet upphävs på fastigheten.

En liten seger, kan tyckas. Men många bäckar små…

Slutet gott, allting gott skulle man kunna tycka och tro. Och kanske det nu är slut efter fyra år och fastighetsägaren kan bygga sin fäbod. Men – kommunen kan överklaga. Det kan även diverse föreningar som Naturskyddsföreningen. Och det finns flera instanser kvar. Det kan bli dyrt och ta många år till att få ärendet avgjort. Mycket glädjande är att Centrum för Rättvisa (CfR) börjat engagera sig och hjälper de som drabbats av strandskyddets orimliga konsekvenser.

Kanske man skall se det som ljuspunkt. Men fallet illustrerar hur orimligt strandskyddet är. Samtidigt blottlägger den ett avgrundsdjup av brist påkompetens och sunt förnuft hos myndigheterna. Hur kan någon med förnuftet i behåll komma på något så dumt? Och låta det så förbli i årtionden? Strandskyddet handlar inte om skydd av djur och -växtliv. Detta är snömos för att legitimera konfiskation av mark. Helt i linje med vänsterns politik att ta från de som har. Man tål inte ojämlikhet. Och genomföra i små steg för att det inte skall märkas för mycket. Men istället för att attackera absurditeter måste man angripa systemet.

Strandskyddet måste avvecklas i sin nuvarande form och ersättas med system som tillgodoser det allmänna intresset att det skall finns tillgång till stränder men samtidigt fullt ut respekterar äganderätten. Under rubriken ”Myndigheter nonchalerar Skogsägares egendomsskydd enligt regeringsformen och Europakonventionen” kommenterar Göran Bergström på Frihetsportalen det regelverk som skall styra och hur detta nonchaleras. In-lägget återges nedan i sin helhet men kan läsas på Frihetsportalen genom att klicka här. En mycket god nyhet är att att utredaren Charlotta Riberdahl har fått sparken efter sitt famösa uttalande, läs här.

Bengt Holmgren
Nätverket Rätt Strandskydd, Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Medborgarskapet måste betyda mer

Drömmen om en gränslös värld är vacker och generös, som alla utopier. Men som alla utopier är den också omöjlig i praktiken och politiska försök att infria utopier leder alltid till katastrofer.

I den intervju med den ledande franske statsvetaren Pierre Manent, som Samtiden uppmärksammar på annan plats (här), framgår att globaliseringen inte infriat de förhoppningar som individualismens segertåg förväntade sig att uppnå. Istället för fred och gemenskap över gränserna har terror, våld och risk för ökande motsättningar mellan olika grupper i samhället blivit allt mer dominerande samhällsproblem.

Manent menar att den styrande klassen visserligen börjat tala om ”värderingar” men utan att veta vad man menar och utan att ha någon politik som åtgärdar nutidens problem.

Statsvetaren stannar där i sin analys. Men vad blir konklusionen? Ett är att de politiska svaren inte kan komma från de socialister och liberaler som styrt samhällen som det franska och svenska, utan behöver sökas i och knyta an till mer klassisk politik som bygger på konservativa utgångspunkter.

Ett verktyg för att skapa större trygghet och säkerhet är att stärka medborgarskapet.

I takt med att globaliseringen allt starkare påverkar inte bara handel utan också människors rörelsemönster, blir det viktigt att inte bara tydliggöra vad medborgarskapet innebär utan att uppvärdera det.

På Migrationsverkets hemsida anges endast följande ”fördelar” med medborgarskapet:
– bara svenska medborgare har rösträtt till riksdagsvalen
– bara svenska medborgare har en absolut rätt att bo och arbeta här i landet
– bara svenska medborgare kan bli invalda i riksdagen
– bara svenska medborgare kan bli poliser, yrkesmilitärer och tillsättas på vissa andra tjänster
– som svensk medborgare blir det enklare om du vill arbeta i andra EU-länder

De flesta rättigheter som svenska välfärdsstaten erbjuder kräver inte medborgarskap. Här behöver klarare rågång skapas, som tydliggör rättigheter men också skyldigheter gentemot samhällsgemenskapen.

För den som vistas här temporärt, för studier, arbete eller skydd, behöver tillgången till den gemensamt finansierade välfärden villkoras. Först som medborgare bör ovillkorad rätt gälla.

Genom att begränsa tillgången till välfärden, både bidrag och tjänster, tydliggörs att ett samhälle kräver en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Det innebär också att man hushållar med landets begränsade resurser och skickar en tydlig signal till dem som söker sig till vårt land. För icke-medborgare som vill göra rätt för sig finns det en tydligt utstakad väg med ett attraktivt slutmål.

Det handlar om att tydliggöra att medborgarskap är något som man förtjänar och ingen rättighet.
Medborgarskap betyder att man är lojal mot nationen och erkänner att det finns ett samhällskontrakt, där staten ger rätt till och erbjuder trygghet och säkerhet mot att medborgarna uppfyller sina skyldigheter.

Diskussionen om vilka krav som gäller för att bli medborgare och vilka förmåner som icke-medborgare trots allt ska erbjudas är viktig.

Eftersom en sådan diskussion inte förts på många årtionden är det viktigt att det är högt i tak och att både mer drastiska åtstramningar som mindre märkbara förändringar får diskuteras.

Krav har exempelvis framförts från flera håll om att begränsa asylsökandens rätt att fritt bosätta sig var man vill i landet under asylprocessen. Ebo-lagen ger sedan många år asylsökande rätt att få ersättning även när man inte bor på Migrationsverkets anläggningar. Det är en unikt liberal lagstiftning som skiljer ut Sverige från andra länder och som försvårar för kommunerna att tillgodose samhällsservice till sina invånare.

För att skapa större sammanhållning i landet är det väsentligt att stärka medborgarskapet med dess balans mellan rättigheter och skyldigheter. Då är det rimligt att begränsa rättigheter för dem som på annat sätt befinner sig i landet. Det kan handla om en rättighetskatalog på flera olika nivåer, anpassade efter skälet till att man kommer till Sverige. Principen bör dock vara att öka skillnaden mellan att vara medborgare och att inte vara det. Detta för att tydliggöra vårt individuella ansvar, och inte bara fokusera på individuella rättigheter.
/Denna text hart tidigare varit införd i tidskriften Samtiden 2016-08-09