Debatt!

Absurt: rännil i skogen gav strandskydd

I fyra år förhindrades Patrik Ardefelt i Särna från att bygga en fäbod på sin egen ensligt belägna skogstomt. På tomten, som familjen Ardefeldt köpte 2011, löper nämligen en bäckfåra. Det handlar om en liten rännil, som är 20 centimeter bred och dessutom till viss del uttorkad. Men den lilla fåran var tillräcklig för att byggplanerna skulle hindras av strandskyddet.

Hösten 2014 ändrades lagstiftningen för att man lättare skulle kunna ge undantag från strandskyddet vid små vattendrag utan nämnvärd betydelse. Det fanns motsträviga röster, såsom Vänsterpartiet och Världsnaturfonden, men annars rådde tämligen bred samsyn om att dåvarande regelverk kunde få absurda konsekvenser. Som i Patrik Ardefelts fall.

Men Länsstyrelsen tillämpade ändå inte möjligheten till undantag.

Centrum för rättvisa engagerade sig i fallet i våras. Och i veckan kom utslaget från Länsstyrelsen i Dalarna. Strandskyddet upphävs på fastigheten.

En liten seger, kan tyckas. Men många bäckar små…

Slutet gott, allting gott skulle man kunna tycka och tro. Och kanske det nu är slut efter fyra år och fastighetsägaren kan bygga sin fäbod. Men – kommunen kan överklaga. Det kan även diverse föreningar som Naturskyddsföreningen. Och det finns flera instanser kvar. Det kan bli dyrt och ta många år till att få ärendet avgjort. Mycket glädjande är att Centrum för Rättvisa (CfR) börjat engagera sig och hjälper de som drabbats av strandskyddets orimliga konsekvenser.

Kanske man skall se det som ljuspunkt. Men fallet illustrerar hur orimligt strandskyddet är. Samtidigt blottlägger den ett avgrundsdjup av brist påkompetens och sunt förnuft hos myndigheterna. Hur kan någon med förnuftet i behåll komma på något så dumt? Och låta det så förbli i årtionden? Strandskyddet handlar inte om skydd av djur och -växtliv. Detta är snömos för att legitimera konfiskation av mark. Helt i linje med vänsterns politik att ta från de som har. Man tål inte ojämlikhet. Och genomföra i små steg för att det inte skall märkas för mycket. Men istället för att attackera absurditeter måste man angripa systemet.

Strandskyddet måste avvecklas i sin nuvarande form och ersättas med system som tillgodoser det allmänna intresset att det skall finns tillgång till stränder men samtidigt fullt ut respekterar äganderätten. Under rubriken ”Myndigheter nonchalerar Skogsägares egendomsskydd enligt regeringsformen och Europakonventionen” kommenterar Göran Bergström på Frihetsportalen det regelverk som skall styra och hur detta nonchaleras. In-lägget återges nedan i sin helhet men kan läsas på Frihetsportalen genom att klicka här. En mycket god nyhet är att att utredaren Charlotta Riberdahl har fått sparken efter sitt famösa uttalande, läs här.

Bengt Holmgren
Nätverket Rätt Strandskydd, Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Medborgarskapet måste betyda mer

Drömmen om en gränslös värld är vacker och generös, som alla utopier. Men som alla utopier är den också omöjlig i praktiken och politiska försök att infria utopier leder alltid till katastrofer.

I den intervju med den ledande franske statsvetaren Pierre Manent, som Samtiden uppmärksammar på annan plats (här), framgår att globaliseringen inte infriat de förhoppningar som individualismens segertåg förväntade sig att uppnå. Istället för fred och gemenskap över gränserna har terror, våld och risk för ökande motsättningar mellan olika grupper i samhället blivit allt mer dominerande samhällsproblem.

Manent menar att den styrande klassen visserligen börjat tala om ”värderingar” men utan att veta vad man menar och utan att ha någon politik som åtgärdar nutidens problem.

Statsvetaren stannar där i sin analys. Men vad blir konklusionen? Ett är att de politiska svaren inte kan komma från de socialister och liberaler som styrt samhällen som det franska och svenska, utan behöver sökas i och knyta an till mer klassisk politik som bygger på konservativa utgångspunkter.

Ett verktyg för att skapa större trygghet och säkerhet är att stärka medborgarskapet.

I takt med att globaliseringen allt starkare påverkar inte bara handel utan också människors rörelsemönster, blir det viktigt att inte bara tydliggöra vad medborgarskapet innebär utan att uppvärdera det.

På Migrationsverkets hemsida anges endast följande ”fördelar” med medborgarskapet:
– bara svenska medborgare har rösträtt till riksdagsvalen
– bara svenska medborgare har en absolut rätt att bo och arbeta här i landet
– bara svenska medborgare kan bli invalda i riksdagen
– bara svenska medborgare kan bli poliser, yrkesmilitärer och tillsättas på vissa andra tjänster
– som svensk medborgare blir det enklare om du vill arbeta i andra EU-länder

De flesta rättigheter som svenska välfärdsstaten erbjuder kräver inte medborgarskap. Här behöver klarare rågång skapas, som tydliggör rättigheter men också skyldigheter gentemot samhällsgemenskapen.

För den som vistas här temporärt, för studier, arbete eller skydd, behöver tillgången till den gemensamt finansierade välfärden villkoras. Först som medborgare bör ovillkorad rätt gälla.

Genom att begränsa tillgången till välfärden, både bidrag och tjänster, tydliggörs att ett samhälle kräver en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Det innebär också att man hushållar med landets begränsade resurser och skickar en tydlig signal till dem som söker sig till vårt land. För icke-medborgare som vill göra rätt för sig finns det en tydligt utstakad väg med ett attraktivt slutmål.

Det handlar om att tydliggöra att medborgarskap är något som man förtjänar och ingen rättighet.
Medborgarskap betyder att man är lojal mot nationen och erkänner att det finns ett samhällskontrakt, där staten ger rätt till och erbjuder trygghet och säkerhet mot att medborgarna uppfyller sina skyldigheter.

Diskussionen om vilka krav som gäller för att bli medborgare och vilka förmåner som icke-medborgare trots allt ska erbjudas är viktig.

Eftersom en sådan diskussion inte förts på många årtionden är det viktigt att det är högt i tak och att både mer drastiska åtstramningar som mindre märkbara förändringar får diskuteras.

Krav har exempelvis framförts från flera håll om att begränsa asylsökandens rätt att fritt bosätta sig var man vill i landet under asylprocessen. Ebo-lagen ger sedan många år asylsökande rätt att få ersättning även när man inte bor på Migrationsverkets anläggningar. Det är en unikt liberal lagstiftning som skiljer ut Sverige från andra länder och som försvårar för kommunerna att tillgodose samhällsservice till sina invånare.

För att skapa större sammanhållning i landet är det väsentligt att stärka medborgarskapet med dess balans mellan rättigheter och skyldigheter. Då är det rimligt att begränsa rättigheter för dem som på annat sätt befinner sig i landet. Det kan handla om en rättighetskatalog på flera olika nivåer, anpassade efter skälet till att man kommer till Sverige. Principen bör dock vara att öka skillnaden mellan att vara medborgare och att inte vara det. Detta för att tydliggöra vårt individuella ansvar, och inte bara fokusera på individuella rättigheter.
/Denna text hart tidigare  varit införd i tidskriften Samtiden 2016-08-09

 

Är myndigheter ”opartiska”?

Kan man lita på att handläggning sker på korrekta grunder? Tydligen inte enligt en artikel i Skogsaktuellt under rubriken ”Att avskeda en aktivist” som inleds med ”Våren har varit en ögonöppnare för många. Miljöpartiet har visat sig vara en språngbräda för extremister rakt in i vår riksdag. Flera andra partier och myndigheter nöjer sig med att söka sin vänkrets bland utomparlamentariska aktivister.” Artikeln kan läsas här i sin helhet. Att det förhåller sig som det framgår av artikeln har varit tämligen uppenbart för oss alla.

Rebecca Weidmo Ubell har bl.a. studerat politiska tillsättningar. Läs här hennes senaste artikel på detta tema. Rebecca är mycket flitig, skriver rappt och har väl underbyggda artiklar som hänger ut den förljugenhet som råder och hur de som har makten förser sig och sina vänner.

I Skogsaktuellt nr 5, 1 juni, förklarar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att han vill se en färggladare skog. Denna artikel finns endast i pappersupplagan. Bucht vill se fler aktiviteter i svensk natur, större utnyttjande av de möjligheter som finns till rekreation, skapande, inspiration med mera. Fler människor och fler aktiviteter måste få plats i naturen. Det andas mycket Klas Sandells tes om ”allemansrätten som ett uttryck för ett ”mångbrukat hänsynslandskap”.

Det Bucht vill göra är i klartext att räkna bort äganderätten som ett intresse att ta hänsyn till.

Riksrevisionen och systemfelen

Det är verkligen ett sorgligt sakerna stillstånd när Riksrevisionen, som borde vara ett mönster av oväld och icke-korruption, fallerar så till den milda grad via en svag och principlös chef. Det visar återigen på en av många allvarliga defekterna i den svenska demokratin: vi skulle kunna kalla just denna del för ”utnämnings- och beslutssystemet”. Det är dock förstås inget ordnat och genomlyst system utan ett ljusskyggt kamaraderi där vänskapskorruption är legio och där demokratisk transparens saknas: så även visavi generaldirektörerna hos myndigheterna. Man talar i forskningen om ett ”relationkontrakt” (se ”Vem styr”, SNS förlag) snarare än en formaliserad process för utnämning, beslutsfattande och påverkan.
Jag citerar mig själv från kapitlet ”Myndigheterna” ur ”Omstart Sverige”:

”Denna beslutstradition innebär också att ledare och generaldirektörer rekryteras mindre för sina exekutiva egenskaper utan mera på deras införstådda acceptans av denna personliga gråzonsrelation av tagande och givande. De blir således därför lätt utsedda på politiska/ideologiska grunder [förutsatt att de ingår i vänskapskotterierna], snarare än som effektiva handhavare av skattemedel.”

Ju fler folk i allmänhet får upp ögonen för det faktum att den svenska demokratin alls inte är ”världens bästa” utan tvärtom vid närmare analys en av de sämst konstruerade (1974 års RF och framåt), desto större möjlighet finns för en öppning för nödvändiga och radikala förändringar.

Läs mer om detta haveri  här >>

Brexit, Tyskland och EUs framtid

Efter Brexit så står det klart att det finns två tydliga läger i EU;  ett som förespråkar tätare integration och mer federalism (med Frankrike i spetsen) och ett (främst bestående av östländer) som vill se ett smalare och mer begränsat EU. Vad Sverige står i frågan är väl i dagsläget ganska oklart utöver att vår statsminister signalerat att han vill sitta still i båten. Ett perspektiv som saknats i den svenska debatten kring Brexit-omröstningen  – och som obönhörligen snart igen kommer att göra sig påmint  – är i vilket skick EU och EMU egentligen är, samt hur totalt dominerande Tyskland är.

Den farsartade tyska (och svenska) immigrationspoliken var sannolikt en viktig anledning till att många britter röstade för ”Leave” men det finns fler olösta problem i EU och primärt då den den djupa skuldsättningen och låga tillväxten i Eurozonen. I ett inlägg från innan den brittiska folkomröstningen går Daniel Stelter  – som under flera år följt utvecklingen – genom dagsläget;

  • Greklands problem är inte lösta och landet är beroende av extern hjälp för att skjuta problemet framför sig
  • Italien och Frankrike är fast i lågkonjunktur och har båda höga statsskulder som växer
  • Inte heller Spanien klarar att stabilisera sin statskuld ens i de mest optimistiska scenarion
  • Portugal är djupt skuldsatt (ca 400% av BNP) och är fundamentalt inte konkurrenskraftiga och är därmed i praktiken också bankrutt
  • Ireland är visserligen konkurrenkraftiga men kommer aldrig kunna betala av det skuldberg som byggts upp

Endast ECBs lågräntepolitik och stödköp av statsobligationer har hindrat EMU att kollapsa. Endast politikerna kan medverka till en lösning men de har valt att sticka huvudet i sanden. En delförklaring kan vara att Tyskland tjänar på status quo. Handelsöverskottet förväntas bli 9% avBNP 2016. Stelter citerar brittiska The Telegraph;

The key to German success is this: it participates in a weak currency (whose value would collapse without it) enabling its exports to sell far more cheaply than had it retained the Deutschmark. Therefore, it continues to grow in economic strength relative to its partners – including us – but especially those in the Eurozone, notably France and Italy, who would benefit greatly from restoring the Franc and the Lira

Any net exporter in the EU also benefits hugely from the vast and incomprehensible welter of EU regulations on products and employment law, which keep external competitors at arm’s length and pile costs on them if they wish access to the single market.

Hårddraget kan man säga att Tyskland rikare på bekostnad av övriga EU stater genom en kombination av en svag valuta och handelshinder mot omvärlden. Politikernas ovilja att ta tag i problemen och medverka till en skuldsanering riskerar enligt Stelter att leda till att ytterligare länder på sikt lämnar EMU och EU. Huvudkandidaten är då Italien som har en ohållbar statskuld, hög arbetslöshet och en plan som bygger på stora lönesänkningar.

Angela Merkel har dock historiskt inte varit en vän av ”Europas Förenta Stater”, varit misstänksam mot Bryssel och Europaparlamentet samt motsatt sig socialisering av Eurozonens skulder (finansiell ”solidaritet”). Med tanke på de negativa konsekvenserna av Storbritanniens urträde för Tyskland samt ett sådant scenario av ytterligare fragmentisering med Italien i spetsen framstår det som oklokt av Tyskland att driva en hård linje mot Storbritannien.

Förmodligen kommer siktet – när dammet lagt sig – vara inställt på att nå en uppgörelse där Storbritannien i någon form kvarstår i samarbetet. I ett positivt scenario blir detta sedan ett slag prejudikat för ett mer flexibelt EU med ökad differentiering allt efter förutsättningar  – något som kanske också öppnar för Sverige att nå en bättre balans med EU.

Hela artikeln av Daniel Stelter hittas här

After Brexit: Now It’s Italy’s Turn

Äganderätten i Sverige illa hanterad

Äganderätt och egendomsskydd har av socialister och totalitära krafter i alla tider betraktats med stark olust. Att äga en tryckpress, en jordbruksfastighet, ett företag eller ett webhotell som inte kontrolleras av staten är förstås en nagel i ögat  på de som önskar fullständig kontroll i sin jakt på att med de levandes elände som grund skapa ett framtida lyckorike för de ännu icke födda.

Dem marxistiskt inriktade och länge dominerande journalistiken liksom stora delar av intelligentian i det här landet har därför inte särskilt månat om äganderätten utan antingen ignorerat den eller utmålat den som en ”borgerlighetens bastion” vilket förstås är helt rätt ur deras perspektiv (läs inledningen  av denna text igen.)

Det är därför som egendomsrätten är en viktig och central del av de mänskliga rättigheterna och tar plats som en av de centrala punkterna i Europakonventionens artikel 1.

Karin Åman har i sin doktorsavhandling gjort en lysande analys av egendomsrättens ställning som alla politiker med något förnuft i behåll borde ta till sig och agera efter.

”Äganderätten som Karin Åhman uppfattar den, är en företrädesvis negativ rättighet som i första hand ska skydda individens frihet från statlig inblandning. Äganderättsskyddet kommer också ifråga när man tar ut skatt. Karin Åhman menar här att äganderättsskyddet som det tagit sig uttryck är mycket svagt. Hon menar bland annat att skatternas påverkan på individens möjligheter att utöva andra fri- och rättigheter bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av egendomsskyddets omfång och att en ökad juridisk kontroll av skatteuttaget är önskvärd. Hon framhåller dock att det är komplicerat att hitta rätt metod för detta med tanke på den nära kopplingen till politiska ställningstaganden. Karin Åhman visar i ett avslutande kapitel vilka olika faktorer som påverkar den europeiska domstolen vid prövningen av om ett ingrepp i äganderätten är proportionerligt eller inte. Hon menar att förekomsten av ett starkt allmänt intresse inte alltid bör leda till att statens ingrepp bedöms som konventionsenligt. Lider exempelvis individen extremt stor skada vid ett ingrepp bör inte statens åtgärder betraktas vara i överenssttämmelse med artikel 1.”

Se mer om avhandlingen här >>