Det är verkligen ett sorgligt sakerna stillstånd när Riksrevisionen, som borde vara ett mönster av oväld och icke-korruption, fallerar så till den milda grad via en svag och principlös chef. Det visar återigen på en av många allvarliga defekterna i den svenska demokratin: vi skulle kunna kalla just denna del för ”utnämnings- och beslutssystemet”. Det är dock förstås inget ordnat och genomlyst system utan ett ljusskyggt kamaraderi där vänskapskorruption är legio och där demokratisk transparens saknas: så även visavi generaldirektörerna hos myndigheterna. Man talar i forskningen om ett ”relationkontrakt” (se ”Vem styr”, SNS förlag) snarare än en formaliserad process för utnämning, beslutsfattande och påverkan.
Jag citerar mig själv från kapitlet ”Myndigheterna” ur ”Omstart Sverige”:
”Denna beslutstradition innebär också att ledare och generaldirektörer rekryteras mindre för sina exekutiva egenskaper utan mera på deras införstådda acceptans av denna personliga gråzonsrelation av tagande och givande. De blir således därför lätt utsedda på politiska/ideologiska grunder [förutsatt att de ingår i vänskapskotterierna], snarare än som effektiva handhavare av skattemedel.”
Ju fler folk i allmänhet får upp ögonen för det faktum att den svenska demokratin alls inte är ”världens bästa” utan tvärtom vid närmare analys en av de sämst konstruerade (1974 års RF och framåt), desto större möjlighet finns för en öppning för nödvändiga och radikala förändringar.
Läs mer om detta haveri här >>
Facebook Comments