Författare: Jansson Andreas

Den svenska polisens vägval

Den svenska polisen tycks trots nya organisation och nya resurser fungera allt sämre. Någon sjukdomsinsikt tycks dock ännu inte finnas.

Thomas Sowell skriver idag på Townhall.com om de två huvudsakliga ansatserna till modernt polisarbete, enkelt uttryckt valet mellan värstingresor och nolltolerans. Han konstaterar att diskussionen är mer polariserad än någonsin trots att det empiriska stödet för ansatsen där de sociala faktorerna betonas är svagt. Den typen av polisarbete snarast kan kopplas samman med en tillbakagång i polisens effektivitet i USA och ökningar i allvarlig kriminalitet. Med hög relevans för analysen av dagens situation i Sveriges s k  “utsatta områden”  konstaterar han att 60-talets oroligheter i USA ofta hänfördes till sociala faktorer utan riktig faktagrund;

“Poverty and discrimination were worse in the South than in the rest of the country. But ghetto riots were not nearly as common in the South. The most deadly ghetto riot of the 1960s occurred in Detroit, where 43 people were killed — 33 of whom were black. In Detroit at that time, black median family income was 95 percent of white median family income. The unemployment rate among blacks was 3.4 percent and black home ownership was higher in Detroit than in any other major city.”

Skillnaden mellan Detroit och Chicago, som klarade sig mycket bättre, var enligt Sowell att polisen – under inflytande av politikerna – hade beordrats att ta ett steg tillbaka i Detroit medan Chicagos borgmästare hade beordrat polisen att om nödvändigt skjuta för att stoppa mordbrännare. Social skillnader förklarade litet i det fallet. Exemplet New York under Giuliani är också välkänt (även om effekten där enligt vissa delvis drevs också av andra faktorer såsom rätten till abort). Utredningar av de betydligt färskare upploppen i London 2011 visar likaså att många av deltagarna var vit medelklass. Även där hade polisen instruktioner att stå tillbaka med katastrofala konsekvenser för närområdet.

Fakta betyder allt mindre på område efter område. Men inom en snar framtid kommer nog verkligheten göra en omprövning oundviklig. Den svenska polisen står sannolikt inför ett viktigt vägval de närmaste åren. Ju förr desto bättre. En polis i medborgarnas tjänst kräver en faktabaserad ansats.

Hela artikeln hittas här: http://townhall.com/columnists/thomassowell/2016/08/23/a-clash-of-police-policies-n2208334

 

 

Brexit, Tyskland och EUs framtid

Efter Brexit så står det klart att det finns två tydliga läger i EU;  ett som förespråkar tätare integration och mer federalism (med Frankrike i spetsen) och ett (främst bestående av östländer) som vill se ett smalare och mer begränsat EU. Vad Sverige står i frågan är väl i dagsläget ganska oklart utöver att vår statsminister signalerat att han vill sitta still i båten. Ett perspektiv som saknats i den svenska debatten kring Brexit-omröstningen  – och som obönhörligen snart igen kommer att göra sig påmint  – är i vilket skick EU och EMU egentligen är, samt hur totalt dominerande Tyskland är.

Den farsartade tyska (och svenska) immigrationspoliken var sannolikt en viktig anledning till att många britter röstade för “Leave” men det finns fler olösta problem i EU och primärt då den den djupa skuldsättningen och låga tillväxten i Eurozonen. I ett inlägg från innan den brittiska folkomröstningen går Daniel Stelter  – som under flera år följt utvecklingen – genom dagsläget;

  • Greklands problem är inte lösta och landet är beroende av extern hjälp för att skjuta problemet framför sig
  • Italien och Frankrike är fast i lågkonjunktur och har båda höga statsskulder som växer
  • Inte heller Spanien klarar att stabilisera sin statskuld ens i de mest optimistiska scenarion
  • Portugal är djupt skuldsatt (ca 400% av BNP) och är fundamentalt inte konkurrenskraftiga och är därmed i praktiken också bankrutt
  • Ireland är visserligen konkurrenkraftiga men kommer aldrig kunna betala av det skuldberg som byggts upp

Endast ECBs lågräntepolitik och stödköp av statsobligationer har hindrat EMU att kollapsa. Endast politikerna kan medverka till en lösning men de har valt att sticka huvudet i sanden. En delförklaring kan vara att Tyskland tjänar på status quo. Handelsöverskottet förväntas bli 9% avBNP 2016. Stelter citerar brittiska The Telegraph;

The key to German success is this: it participates in a weak currency (whose value would collapse without it) enabling its exports to sell far more cheaply than had it retained the Deutschmark. Therefore, it continues to grow in economic strength relative to its partners – including us – but especially those in the Eurozone, notably France and Italy, who would benefit greatly from restoring the Franc and the Lira

Any net exporter in the EU also benefits hugely from the vast and incomprehensible welter of EU regulations on products and employment law, which keep external competitors at arm’s length and pile costs on them if they wish access to the single market.

Hårddraget kan man säga att Tyskland rikare på bekostnad av övriga EU stater genom en kombination av en svag valuta och handelshinder mot omvärlden. Politikernas ovilja att ta tag i problemen och medverka till en skuldsanering riskerar enligt Stelter att leda till att ytterligare länder på sikt lämnar EMU och EU. Huvudkandidaten är då Italien som har en ohållbar statskuld, hög arbetslöshet och en plan som bygger på stora lönesänkningar.

Angela Merkel har dock historiskt inte varit en vän av “Europas Förenta Stater”, varit misstänksam mot Bryssel och Europaparlamentet samt motsatt sig socialisering av Eurozonens skulder (finansiell “solidaritet”). Med tanke på de negativa konsekvenserna av Storbritanniens urträde för Tyskland samt ett sådant scenario av ytterligare fragmentisering med Italien i spetsen framstår det som oklokt av Tyskland att driva en hård linje mot Storbritannien.

Förmodligen kommer siktet – när dammet lagt sig – vara inställt på att nå en uppgörelse där Storbritannien i någon form kvarstår i samarbetet. I ett positivt scenario blir detta sedan ett slag prejudikat för ett mer flexibelt EU med ökad differentiering allt efter förutsättningar  – något som kanske också öppnar för Sverige att nå en bättre balans med EU.

Hela artikeln av Daniel Stelter hittas här

After Brexit: Now It’s Italy’s Turn