Äganderätten i Sverige illa hanterad

Äganderätt och egendomsskydd har av socialister och totalitära krafter i alla tider betraktats med stark olust. Att äga en tryckpress, en jordbruksfastighet, ett företag eller ett webhotell som inte kontrolleras av staten är förstås en nagel i ögat  på de som önskar fullständig kontroll i sin jakt på att med de levandes elände som grund skapa ett framtida lyckorike för de ännu icke födda.

Dem marxistiskt inriktade och länge dominerande journalistiken liksom stora delar av intelligentian i det här landet har därför inte särskilt månat om äganderätten utan antingen ignorerat den eller utmålat den som en “borgerlighetens bastion” vilket förstås är helt rätt ur deras perspektiv (läs inledningen  av denna text igen.)

Det är därför som egendomsrätten är en viktig och central del av de mänskliga rättigheterna och tar plats som en av de centrala punkterna i Europakonventionens artikel 1.

Karin Åman har i sin doktorsavhandling gjort en lysande analys av egendomsrättens ställning som alla politiker med något förnuft i behåll borde ta till sig och agera efter.

Äganderätten som Karin Åhman uppfattar den, är en företrädesvis negativ rättighet som i första hand ska skydda individens frihet från statlig inblandning. Äganderättsskyddet kommer också ifråga när man tar ut skatt. Karin Åhman menar här att äganderättsskyddet som det tagit sig uttryck är mycket svagt. Hon menar bland annat att skatternas påverkan på individens möjligheter att utöva andra fri- och rättigheter bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av egendomsskyddets omfång och att en ökad juridisk kontroll av skatteuttaget är önskvärd. Hon framhåller dock att det är komplicerat att hitta rätt metod för detta med tanke på den nära kopplingen till politiska ställningstaganden. Karin Åhman visar i ett avslutande kapitel vilka olika faktorer som påverkar den europeiska domstolen vid prövningen av om ett ingrepp i äganderätten är proportionerligt eller inte. Hon menar att förekomsten av ett starkt allmänt intresse inte alltid bör leda till att statens ingrepp bedöms som konventionsenligt. Lider exempelvis individen extremt stor skada vid ett ingrepp bör inte statens åtgärder betraktas vara i överenssttämmelse med artikel 1.”

Se mer om avhandlingen här >>

Facebook Comments