Remissvar om olaga bosättningar inlämnat

Medborgarrättsrörelsen i Sverige har nu lämnat in sitt remisssvar utifrån regeringens promemoria DS 2016:17 ärende Ju2016/04138/DOM om olaga bosättningar.

Nedan följer ett utdrag från remissvarets början. Resterande kan ses i bifogade dokument. Vi har även begärt in svar från den s.k. “oppositionen” om deras syn på dessa frågor utifrån våra synpunkter och förslag. Vi återkommer med redovisning av dessa – i den mån de inkommer.

/”Äganderättens betydelse

Äganderätten är en grundsten bland mänskliga rättigheter. Vi vet genom empiriska data för ekonomisk utveckling – och smärtsamma historiska erfarenheter – att utan en stark äganderätt inget långvarigt välstånd och heller ingen frihet och ingen yttrandefrihet. Att äga ett företag, sitt hem eller en bit mark är både en trygghet från godtycklig maktutövning från ovan och ett kapital för trygghet och oberoende. En stat som har monopol över informationsproduktionen (och således inte tillåter enskild ägande av t.ex. bokförlag eller som utöver drakonisk kontroll över det civila samhällets privata organisationer) – är som bekant inget annat än ett kvävande totalitärt samhälle.

Bakgrundsanalys

Förutom en – jämfört med andra länder i närområdet och även i världen i övrigt – extrem invandringspolitik vad gäller mängden inkommande i relation till folkmängden och den gentemot svenska medborgare släpphänta och ojämlika agerande vad gäller vissa EU-migranters sätt att agera, särskilt vid bosättningar – så är en svag lagstiftning kring den privata äganderätten en grundläggande orsak till de problem vi nu ser. Sistnämnda kan i mycket relateras till den s.k. allemansrätten vilken t.ex. tillåter intrång på annans mark, vilket i sig står i principiell motsatsställning till den grundlagsskyddade äganderätten.1) Som bland andra experten på Allemansrättens historia och konsekvenser Gunnar Wiktorsson konstaterat 2) så har regeringsformens egendomsskydd satts ur spel genom tillägget ”Alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan”. Inte heller rätten till hemfrid skyddas av den svenska regeringsformen, vilken den dock gör i Europakonventionen. Här finns en diskrepans och inkonsekvens som regeringen borde åtgärda – förslagsvis genom att tillsätta en utredning som tar ett samlat grepp för att harmonisera äganderätten och tillhörande hemfrid med Europakonventionen. Att inte göra detta är att medvetet fortsätta en inkonsekvent och rättsosäker politik.

1) Denna urholkning av äganderätten kan f.ö. härledas tillbaka till en medveten ideologi och politik från 1930-talet och framåt som gått under det avslöjande namnet ”funktionssocialism”.

2)  Se t.ex. tidningen ”Skärgården” nr 14 sid 4.”/

Remissvar-bosatt_MRRS

Riksrevisionen och systemfelen

Det är verkligen ett sorgligt sakerna stillstånd när Riksrevisionen, som borde vara ett mönster av oväld och icke-korruption, fallerar så till den milda grad via en svag och principlös chef. Det visar återigen på en av många allvarliga defekterna i den svenska demokratin: vi skulle kunna kalla just denna del för ”utnämnings- och beslutssystemet”. Det är dock förstås inget ordnat och genomlyst system utan ett ljusskyggt kamaraderi där vänskapskorruption är legio och där demokratisk transparens saknas: så även visavi generaldirektörerna hos myndigheterna. Man talar i forskningen om ett ”relationkontrakt” (se ”Vem styr”, SNS förlag) snarare än en formaliserad process för utnämning, beslutsfattande och påverkan.
Jag citerar mig själv från kapitlet ”Myndigheterna” ur ”Omstart Sverige”:

”Denna beslutstradition innebär också att ledare och generaldirektörer rekryteras mindre för sina exekutiva egenskaper utan mera på deras införstådda acceptans av denna personliga gråzonsrelation av tagande och givande. De blir således därför lätt utsedda på politiska/ideologiska grunder [förutsatt att de ingår i vänskapskotterierna], snarare än som effektiva handhavare av skattemedel.”

Ju fler folk i allmänhet får upp ögonen för det faktum att den svenska demokratin alls inte är ”världens bästa” utan tvärtom vid närmare analys en av de sämst konstruerade (1974 års RF och framåt), desto större möjlighet finns för en öppning för nödvändiga och radikala förändringar.

Läs mer om detta haveri  här >>

Äganderätten i Sverige illa hanterad

Äganderätt och egendomsskydd har av socialister och totalitära krafter i alla tider betraktats med stark olust. Att äga en tryckpress, en jordbruksfastighet, ett företag eller ett webhotell som inte kontrolleras av staten är förstås en nagel i ögat  på de som önskar fullständig kontroll i sin jakt på att med de levandes elände som grund skapa ett framtida lyckorike för de ännu icke födda.

Dem marxistiskt inriktade och länge dominerande journalistiken liksom stora delar av intelligentian i det här landet har därför inte särskilt månat om äganderätten utan antingen ignorerat den eller utmålat den som en “borgerlighetens bastion” vilket förstås är helt rätt ur deras perspektiv (läs inledningen  av denna text igen.)

Det är därför som egendomsrätten är en viktig och central del av de mänskliga rättigheterna och tar plats som en av de centrala punkterna i Europakonventionens artikel 1.

Karin Åman har i sin doktorsavhandling gjort en lysande analys av egendomsrättens ställning som alla politiker med något förnuft i behåll borde ta till sig och agera efter.

Äganderätten som Karin Åhman uppfattar den, är en företrädesvis negativ rättighet som i första hand ska skydda individens frihet från statlig inblandning. Äganderättsskyddet kommer också ifråga när man tar ut skatt. Karin Åhman menar här att äganderättsskyddet som det tagit sig uttryck är mycket svagt. Hon menar bland annat att skatternas påverkan på individens möjligheter att utöva andra fri- och rättigheter bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av egendomsskyddets omfång och att en ökad juridisk kontroll av skatteuttaget är önskvärd. Hon framhåller dock att det är komplicerat att hitta rätt metod för detta med tanke på den nära kopplingen till politiska ställningstaganden. Karin Åhman visar i ett avslutande kapitel vilka olika faktorer som påverkar den europeiska domstolen vid prövningen av om ett ingrepp i äganderätten är proportionerligt eller inte. Hon menar att förekomsten av ett starkt allmänt intresse inte alltid bör leda till att statens ingrepp bedöms som konventionsenligt. Lider exempelvis individen extremt stor skada vid ett ingrepp bör inte statens åtgärder betraktas vara i överenssttämmelse med artikel 1.”

Se mer om avhandlingen här >>

Rättssamhället kapitulerar

Feltänkta ungdomsrabatter + obefintlig åldersbedömning av nyanlända ger – och riskerar att ge – ett fullständigt onödigt antal av Uppsalas medborgare ett helsicke och polisen ett otacksamt arbete. Återigen: bra jobbar våra regel- och lagstiftande politiker… Och var någonstans ser vi ett skyndsamt arbete med att korrigera detta? Denna oändliga tröghet. Att detta bara får fortgå är faktiskt helt otroligt. Man saknar ord.
Munnarna går på politikerna men det händer – ingenting.

“Conny Kjellberg och Roger Björklund ger flera exempel. Bland annat serien av bostadsinbrott i Uppsalaområdet där två personer greps på bar gärning, men släpptes eftersom de var minderåriga. De fortsatte sedan att begå ytterligare ett tiotal inbrott. Ett annat fall är den våg av personrån mot äldre damer i Luthagen för drygt ett år sedan. En minderårig greps, men släpptes, och genomförde därefter flera liknande personrån.”

– Nästan varje morgonmöte är detta uppe för diskussion. Det är svängdörrar här hos polisen för vissa, de har lärt sig att de kan begå brott och nästan inget händer [vilka fantastiska incitament för ungdomens beteende Ni har skapat och skapar svenska lagstiftare – och åklagare!]

Även Christer Nordström är inne på att snabba åtgärder i lagstiftningen behövs.

– Främst med åldersbestämmande. Och vi behöver fler tvångsåtgärder, framförallt för personer som begår grova brott som bostadsinbrott och personrån.”

Läs hela artikeln om haveriet i Uppsala (och runt om i landet) här! >>