Medborgarrättsrörelsen kräver nu i skrivelse till regeringen att hemfriden måste ses över och säkras med lag. Detta innan ett nytt regelverk för drönare antas.
Läs här regeringens förslag. MRRS skrivelse bifogas nedan.
Debatt!
Religion ska inte få trumfa svensk lag och etablerade jämlikhetsnormer
Ett citat från en artikel i Göteborgsposten om att man utifrån islamska påtryckningar inför separata badtider för män och kvinnor: ”Här är det viktigt att komma ihåg att det inte är det svenska samhället som har begränsat dem genom att inte erbjuda separerade badtider, det är religion och kultur som begränsar dem genom att påbjuda könsseparatism.” Hur man kan ha missat att göra den analysen är ytterst anmärkningsvärt.
”Vi bör aldrig tillåta att religion blir ett frikort som får trumfa svenska lagar och regler, varken i denna fråga eller någon annan” skriver Aleksandra Boscanin vidare i samma artikel.
Till det kan man tillägga: nej, det behöver vi inte heller om vi hade haft jurister på DO som var bättre pålästa om vad det högsta normsystemet (Europakonventionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna) säger i sina texter och domar om religionsfrihetens gränser.
DOs jurister är nämligen djupt okunniga i de delar de borde veta mer d.v.s. om religionsfriheten och dess begränsningar och att det faktiskt finns domar i Europadomstolen som visar att det finns ett begrepp som kallas negativ religionsfrihet d.v.s. frihet FRÅN religion i akt och mening att skydda värdefulla sekulära värden och kvinnors jämlikhet. Bara för att någon säger att något strider emot ens religon innebär detta inte att man som DO måste utgå från att det innebär en ovillkorlig rätt att få undantag från regler om skjortärmar i sjukvården (när reglerna av hygienskäl kräver otäckta armar) lika för alla eller kunna kräva särskilda badtider etc. Det är sorgligt att vi har en myndighet som agerade som en agit-proporganisation för multikulturalismen (några skulle säga nyttiga idioter för islamismen) snarare än en seriös juridisk instans. DO bör därför läggas ned eller i alla fall radikalt transformeras till en instans som mer arbetar i jämlikhetens och den sekulära upplysningens anda.
Läs mer om denna viktiga materia här: >>
Och här är Boscanins artikel i Gp: >>
Ostört privatliv – skall man ha rätt till det?
Vad är en rimlig ordning vad gäller rätten att få vara i fred? Hemfrid kallas det med juristspråk. Så här säger lagen:
Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter. Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter. Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.
Det låter bra vid första påseendet! Rätten att få vara ostörd i sitt ”hem” är en viktig och grundläggande rättighet. Och ”hem” är inte enbart byggnad utan omfattar även ”gård”, dvs den mark man nyttjar runt sina byggnader. Denna rätt är skyddad i den Europeiska Konventionen för Mänskliga Rättigheter (EKMR). Skyddet i svensk lagstiftning är dock svagt och under fortlöpande urholkning.
Via lagstiftning och framförallt sina myndigheter håller staten på att i praktiken reducera hemfriden till en zon om storleksordningen 10 meter (!!!) runt huvudbyggnaden. Detta sker genom att föreskriva en s.k. tomtplats (som numera är 1500 m2 på strandnära mark). Innebörden av detta är att mark utanför dessa 10 m – ”tomtplatsen” är ”allemansrättsligt tillgänglig”. Det innebär att allmänheten har rätt att beträda all mark utanför tomtplatsen. Stängsel och grindar runt en fastighet som hindrar allmänheten att beträda fastigheten är inte tillåtna. Vänder sig en utomstående till myndigheterna med påpekande om detta tvingas fastighetsägaren att riva/ta bort stängslet.
En fastighetsägare skall på sin mark ha rätt till en rimlig hemfridszon och om han så väljer att stängsla in densamma.
Det är synnerligen angeläget att åtgärder i form av lagstiftning vidtages för att säkerställa rätten till hemfrid och ostört privatliv på egen mark. Allmänheten skall vistas utom syn- och hörhåll från byggnader. I öppen terräng kan detta innebära 100 meter eller mer.
Förutom en önskan, ett behov och en rätt att få vara ostörd finns ett behov av skydd som motiverar stängsel och grindar på avstånd från byggnation. Det kan handla om risk för inbrott, kidnappning och snokande i privatliv (”paparazzi”).
Eftersom numera s.k. drönare utrustade med kamera är vanligt förekommande måste hemfridszonen definieras även vertikalt (vara tredimensionell). Det finns nu en dom att drönarkameror skall vara tillståndspliktiga. En sådan dom är ingen ursäkt för att inte inkludera detta i lagen om hemfrid. Tillstånd skall krävas av fastighetsägaren även om ett tillstånd erhållits enligt kameraövervakningslagen.
Även myndigheter skall respektera och underställas hemfridsreglerna. Vill myndighet ha tillträde skall detta ske med fastighetsägarens samtycke. Givetvis kan tillträde ske utan sådant samtycke om det är fara för liv och/eller egendom (t.ex. eldsvåda). I övriga fall skall det ske med de regler som gäller för husrannsakan.
Brev med ovanstående innehåll har skickats till partiledare med fråga om hur ditt parti ser på detta, och vad är du och ditt parti beredda att göra för att stärka rätten till hemfrid enligt ovan.
Bengt Holmgren
Talesperson för äganderättsfrågor
Medborgarrättsrörelsen i Sverige
Håller rättssamhället på att kasta in handduken?
Ingen kan vara oberörd av gängkriminaliteten och de ständiga våldsvågorna i det s.k. utanförskapsområdena eller ”No go-zonerna” (Polisen väljer att tala om ”särskilt utsatta områden” och ”oönskade händelser”. Nyspråk som heter duga.). De är nu uppe i dryga 50 stycken enligt Polisens egen statistik från en rapport december 2015 Länk >>
En av de mest uppseendeväckande, jag höll på att säga sjuka, signaler vi har sett från en stat som uppenbarligen är på väg att ge upp både sitt våldsmonopol och sin plikt att skydda allmänheten från våld och brottslighet finner vi i en aktuell artikel från Göteborgsposten skriven av åklagare Thomas Ahlstrand.
Några citat:
”Vi kan ändra fokus, från de misstänktas rättigheter och vällevnad, till brottsoffrens och till samhällets behov.”
Man har alltså hittills varit inriktad på förövarnas väl och ve: de ungdomar och ”barn” som varit drabbade av den allestädes närvarande och ursäktande ”sociala oron”.
Det förklarar kanske det faktum att nära nog noll personer av de som kastat sten på ambulanser eller bränt bilar i parti och minut har lagförts och än mindre fått några strängare påföljder.
Men detta är än värre:
”Men vi kan försöka fånga upp unga män och kvinnor tidigt, och involvera dem i samhället. Men risken är stor att vi bara kan härda ut, hoppas att det går över.”
Tala om defaitism! Och över allt detta tronar Löfven, Ygeman och Eliasson – samt en handlingsförlamad (i praktiken ännu) DÖ-Allians. Känns väl sådär – om vi ska vara ärliga. Staten är i uppenbart förfall. Behovet av ett annat ledarskap är akut.
Domstolstrots
När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.
I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.
Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse. I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen ”marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.
Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.
Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.
De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?
Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?
Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com
Lagtrots
Enligt 16 § i Rättegångsbalkens 42:a kapitel 16:onde paragrafen gäller bland annat följande villkor: ”Om det är till fördel för handläggningen av målet, skall (min kursivering) rätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkande och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Parterna skall (min kursivering) innan förberedelsen avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.”
Denna lag (2005:683) är således absolut och måste sedan 2005 följas redan i tingsrätten; i tvistemål, där parterna ofta har diametralt helt olika uppfattningar om vad som är viktigast i varje mål för att vinna framgång.
De svenska domstolarna tvingas nu göra en korrekt sammanställning av hela målet, redan i första rättsinstans – där bägge parterna får tillstånd att yttra sig i viktiga sakfrågor och inlämnad bevisning – redan innan huvudförhandling och hovrätten fattar beslut om att bevilja eller avslå överklagande i nästa rättsinstans. Det finns således inte längre utrymme för det godtycke och otydligheter som tidigare funnits i många tingsrättsdomar – som jag tagit del av.
I de mål där tingsrätten försummar att göra detta begår de lagtrots som resulterar i att huvudförhandlingen inte följer EMR-reformens regler ( som återfinns i regelverket för ”En modernare rättegång”)
Upprättas inte denna sammanställning kan ju domarna åsidosätta den en partens (kärandens eller svarandens) muntliga och skriftliga bevisning i domen. När målet överklagas till nästa rättsinstans ger en bra sammanfattning den röda tråden som hovrätten kan följa som legat till grund för domslutet där de skall pröva, om de kan bevilja prövningstillstånd.
En korrekt sammanställning hade även försäkrat bägge parterna att domarna kunna följa hela förberedelsen i förhandlingen och bättre förstå den komplexa värld som gäller för både globala företag, medelstora och mindre företag samt för handelsagenter som omfattas av EU:s direktiv som ovillkorligen måste följas av svenska domstolar, men som fortfarande inte följs i många mål.
Risken är att begäran om prövningstillstånd i komplexa mål annars blir fortsatt bristfälliga när domstolen dom helt grundas på bara den ena partens muntliga och skriftliga bevisning och tingsrätten inte beaktar om denna bevisning har varit belastad med upprepade meneder från ena parten och försök till grova förvrängningar av fakta och händelseförlopp.
En bristfällig sammanställning i tingsrätten försvårar ju hovrättens möjligheter att ta till sig en ”rättvis prövning” av målet enligt Europakonventionens bestämmelser, som tidigare aktivt motarbetats av både svenska regeringar och domstolar, men som tack vare Sveriges inträde i EU sedan 1995, återfinns som tvingande bestämmelser i den svenska lagstiftningen.
Domstolarnas uppgift är ju att ytterst upprätthålla rättsordningen. Domstolarna och domarna skall ju garantera att alla kan få sina rättigheter och skyldigheter fastställda i rimlig tid och på ett objektivt och oberoende sätt.
Detta framgår också om de jävsregler som gäller och som måste åtgärdas både i samband med rättegången redan i första instans och i samband med överklagande i alla mål. När det gäller vilka regler som gäller för domarjäv framgår dessa i Rättegångsbalkens 4 §§ 14–15 där det framgår att det inte får föreligga något sådant särskilt i lag angivet förhållande som medför att domaren är jävig att handlägga målet och inte heller någon annan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Även villkoren för en domares opartiskhet återfinns i Europakonventionens artikel 6.
Europakonventionens tolkning av artikeln innefattar bestämmelser och krav på subjektiv opartiskhet, det vill säga att domaren rent faktiskt måste vara opartisk, dels krav på objektiv opartiskhet, vilket innebär att om att objektiva betraktare inte får hysa något tvivel på domstolens opartiskhet.
Min egen uppfattning är att efter att i min egenskap efter många år som vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) tagit del av ett stort antal domar där en ordentlig sammanställning saknas. En ordentlig redovisning måste därför till av både grunder och omständigheter, redan i tingsrätten.
Ökade krav på domstolarna objektivitet måste därför ställas och det tjänstemannaansvaret som togs bort redan 1976 måste återinföras för att alla som tvistar i domstol skall kunna erhålla ”en rättvis rättegång” enligt både svensk lag och Europakonventions bestämmelser.
När ett mål som inte prövas på rätt sätt redan i första rättsinstans kan ju lagtrots uppstå i tvistemål, om målet aldrig prövats efter det rätta grunderna eller att det inte heller finns någon riktig sammanställning innan huvudförhandling, som parterna inte ens fått tillfälle att yttra sig om innan huvudförhandling i varje mål.
Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige