Kategori: Debatt/Insändare

Angående J.D. Vance tal i München 14/2-25.

J.D. Vance tal i München har lett till ”chockvågor” inom den europeiska och svenska mediapolitiska klassen ( = från Kommunister/Vänsterpartiet, Public Service, TV4, DN m.fl. till Moderaterna). Vem kunde tro att den plötsligt och inför hela världen skulle exponeras så tydligt i all sin ynklighet.

Hotet inifrån, som Vance belyser, mot frihet och civil fred är uppenbara och exemplifieras inte minst av det islamistdåd som skedde i samma stad han höll sitt tal i.

Europas steg till baka från frihet, upplysningstänkande, yttrandefrihet och äganderätt – och därmed förmågan att bygga välstånd – är uppenbara. Samtidigt präglas samma klass som tagit dessa steg av en vägran att erkänna sitt ansvar för en oansvarig migrationspolitik och detta på samma gång som man intar en svassande och bugande attityd inför regressiva krafter som islam, vilka dels är en konsekvens av den oansvariga migrationspolitiken, dels förklarar den åtstramade yttrandefriheten.

Låt mig beskriva några av de punkter som den nämnda maktägande mediapolitiska klassen helst hade velat se fortsatt kamouflerade.

1. Domen mot Momikas medhjälpare (och även Momika som självklart hade dömts om han inte mördats) är en stor fet skandal och ett de facto bevis för det svenska rättssystemets kryperi för islam. Den nuvarande hetslagstiftningen, med det löjeväckande missaktningsbegreppet, är i praxis ENDAST till för att göra det muslimska brödraskapet och dess islamistiska svans nöjda – och förstås hålla socialdemokraternas nya kärnväljare på gott humör, så det inte uppstår ”oro” eller rent av våldsamheter i deras led (se inräknad video för en sammanställning av bevisen för detta).

2. Det går inte att tala om ett ”paradigmskifte” med någon som helst trovärdighet förrän man skrotar denna ynkedom till lag, utbildar domare i västerländskt upplysningstänkande, islams regressivt intoleranta ideologi samt återupprättar en yttrandefrihet värd namnet.

3. Vidare har vi en extrem inskränkning av den privata äganderätten i form av ett kafkaartat ”strandskydd” och naturfascistiska inskränkningar av skogsägares och jordbrukares rätt att fritt bruka och vårda sin mark – d.v.s funktionssocialism i sin prydno.

4. Vi har också en från EU propagerad men empiriskt grundlös klimatalarmism som i sina konsekvenser innebär en tsunami av regleringar och kostsamma idiotprojekt som på inget sätt gör oss mer fria eller ökart vårt välstånd. Det är bevisligen tvärtom; vi är med raketfart på väg mot Bakvattnet….

5. Vidare har vi t.o.m. på ”borgerliga” ministrars inrådan (som Paulina Brandberg) infört postmarxistisk antimeritokrati och kollektivistiskt tänkande i form av intersektionalism på högskolor liksom ”jämställdhetsintegrering” som är en fullständig misandrisk och byråkratiserande galenskap (se boken ”Genusdoktrinen” för en redogörelse för detta) etc., m.m. Denna icke-frihetliga och icke-upplysta minister har även tagit fram en politik ”mot rasism” där islamkritiker, stämplas som ”islamofober” (se ovan för att förstå varför.)

6. Lägg till detta att den svenska regeringen ställt upp på både Chat Controll och EU:s censurinstrument Digital Services Act och vi kan inte undgå att finna att både EU och Sverige är inne på ett både auktoritärt och gentemot regressiva krafter sluttande plan.

7. Ingenstans i Europa ser man en motsvarighet till DOGE trots att en förstaårsstudent i ekonomi enkelt kan se att det finns enormt mycket frihetsinskränkande dödkött och regelraseri inom alla europeiska länders offentliga byråkratier. Uppenbarligen lever den nuvarande maktägande klassen i symbios både med byråkratin och regressiva krafter som islam, som man alltmer ser som sina väljarbaser.

Ergo: J.D. Vance har rätt och både Europa och Sverige borde ta varning av det han säger och vidta rättelse.

Här är en video som visar att hetslagstiftning idag i sin praxis endast används för skydda islam och islamister mot kritik.

Och här en video som visar hur ovan nämnda klass skjuter på budbäraren och därmed värnar om den paternalistiska regleringssprutande och klimatalarmistiska byråkrati som man istället ur både välstånds- och frihetssynpunkt borde visa intresse för att demontera.

Vår yttrandefrihet är allvarligt hotad

Den som fortfarande tror att lagstiftningen om ”missaktning” av folkgrupp (men nu också ideologi/religion) är jämlikt verkande mot alla (inklusive judar, kristna och svenskar) och alls inte är en skydddsmekanism för islam och det muslimska brödraskapet måste i ljuset av fakta betraktas som förd bakom ljuset.

Magnus Norell förklarar varför (mina kommentarer mellan citaten):

”Det är uppenbart att ordalydel­­sen i lagen [om hets mot folkgrupp] i sig ger utrymme för olika tolkningar, vilket visar sig inte minst i hur lagen tillämpas och vem som åtalas enligt den. Både Jomshof och Paludan anmäldes för att ha kränkt islam och muslimer (enligt anmälarna och domen i Malmö). Samtidigt har ingen dömts för att ha uttryckt samma sak mot judar under alla de demonstrationer som ägt rum mot Israel och judar sedan den 7 oktober 2023.”

Och vad blev konsekvensen av fallet Jomshof?Jo. Det ”…skicka­des en signal till alla andra [politiker] att säger eller gör man något som av vissa kan upplevas som kränkande eller hatfullt mot islam, kan rättsliga åtgärder inte uteslutas.”

Mission accomplished. ”Låt islam och dess praktiker vara!”

Och detta från ett rättsväsende som är en del av en sekulär stat som i sin tur, i högtidstalen, sägs vara en del av det västerländska upplysningstänkandet. Var någonstans gick det snett? I skyddandet av Socialdemokraternas nya kärnväljare?  Andra skäl?

”I fallet med Paludan är resonemanget också krystat. Det framgår tydligt när man läser domen.”

”Å ena sidan framhålls att brännandet av en bok, eller att offentligt kritisera islam inte i sig är olagligt. Men å andra sidan framhåller rätten att sådan kritik får ”inte klart överskrida gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion.”

Och var går den gränsen? Eller snarare ska ens en domstol ha rätten att sätta en gräns för kritik av ideologier poserande som religioner? Vi talar ju trots allt inte om personagrepp här eller uppvigling till våld (vilket självfallet ska lagföras).

”…vidare säger rätten att Paludan ”uttryckte missaktning mot bland annat muslimer och att hans agerande inte kan ursäktas som kritik mot islam eller som politiskt kampanjarbete”.

”Domslutet är varje teokrats dröm [just det, se ovan] och bidrar kraftfullt till att tysta en viktig debatt och att lämna fältet fritt för allsköns islamistiska aktivister och debattörer.”

”Bränn en koran och kalla islam ”jättedum” och du riskerar rättsliga påföljder, trots att det inte i sig är olagligt. Ett bättre sätt att tysta debatt är svårt att hitta.”

Återigen: mission accomplished men inte av ett islamskt rättsväsendet utan ett svenskt. Hurra för det?

Andra fall:

”Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg i mars 2018 och anmälan mot riksdagsman Fredrik Kärrholm (M) av riksdags­ledamoten Jamal El-Haj (S) i oktober 2023. I samtliga dessa fall handlar det inte i första hand om att få någon fälld. Syftet är i stället att markera vilket pris det medför att gå emot någon; ”om du kritiserar mig [för att jag t.ex. praktiserar vissa handlingar/beteenden sanktionerade av min icke-upplysningsbaserade religion/ideologi] så kommer det att bli rättssak”.

Någon som har missat mönstret?
Kan inte vara möjligt.

Således hög tid att ändra den djupt problematiska och skevt applicerade prinsessan på ärten- lagstiftningen kring det fjantiga begreppet ”missaktning” på grupp – och nu religionsnivå. Här har vi hamnat djupt ner i det regressiva mörkret. Dags att kravla upp.

”Det är därför hög tid att ändra hetslagstiftningen, annars har vi i praktiken fört in en ny lag mot blasfemi, dessutom enbart gällande islam. Med tanke på Sveriges stolta yttrandefrihetshistoria måste vi väl ändå kunna bättre? Minns att Hjalmar Branting fick fängelse 1889 för hädelse. Vi vill väl inte tillbaka till den tiden?”

Fast, det är tyvärr just dit vi är på väg.

Vad säger Justitieministern? Inte kan det väl vara så att han är passiv för att inte lilla L ska gå i taket (för att inte tala om S!). Bättre då att muslimska brödraskapet för fortsätta ha festdagar för att polisen antas därigenom slippa ”oroligheter”? Inte kan väl yttrandefriheten få gå före ”risken för oroligheter”? Bort det? Frågorna hänger onekligen i luften.

Många väntar på ett svar. Men det lär tyvärr inte komma. Mäktiga krafter är däremot. Således kvarstår skymfen mot den en gång stolta svenska yttrandefrihetstraditionen (före andra världskriget…). Det ända vi kan göra – annat än att föra debatt och rösta rätt i nästa val – är att notera passiviteten hos lagstiftaren i loggboken, inför den framtida historieskrivningen.

Den blir inte vacker (om den tillåts att skrivas…).

Magnus Norells text hittas >>här.

Regeringens kapitulation måste stoppas!

Ett löfte från Tidöpartierna var att stärka den av funktionssocialister och naturfascister (d.v.s. människan anses stå under fåglar och insekter i värdehierarkin) svårt sargade privata äganderätten– en grundbult i ett fritt samhälle.  I den sittande grundlagskommittén fanns tydliga skrivningar om att man skulle agera:

”Skyddet av äganderätten är av central betydelse. Äganderätten är en förutsättning för frihet och marknadsekonomi, och därmed en grund för det samhällssystem som gäller i vårt land. Men även för enskilda är respekten för privat ägande och rådighet över egendom av stor betydelse. Det är därtill självklart i en liberal demokrati som bygger på rättsstatens principer och skydd för mänskliga rättigheter att äganderätten ska vara starkt skyddad.”

Men… så var det där med Socialdemokraterna. Detta parti, som tillsammans med Mp och V varit drivande för att urholka nämnda rätt, vill förstås inte se deras funktionssocialism>>  naggad i kanten.

(M)an är beredd att vika ned sig
Och vad tycks regeringen göra då? Stå på sig eftersom det är en djup skada på en grundläggande mänsklig rättighet som behöver åtgärdas och nu med en majoritet i riksdagen har en chans att bli det?  Nej, man är beredd att vilka ned sig. Varför då?

Jo för att man hänvisar till en ”frivillig överenskommelse” att man behöver tvåtredjedels majoritet i sittande riksdag för att gå vidare med grundlagsändringar. Och vad betyder det i praktiken: jo, att S behöver komma ned på 10-15% i väljarstöd för att frihetliga och medborgartillvända ändringar av grundlagen ska komma till stånd ! Och den minskningen lär dröja. Länge.

Självklart måste Tidöpartierna gå vidare med detta och om, gud förbjude, S skulle komma till makten i nästa val så måste det ju i så fall  tydligt gå ut med att de vill beskära den privata äganderätten (något som de hittills lyckats driva fram i kulisserna).

Historiskt misstag
Det vore ett historiskt misstag av regeringen att inte i denna viktiga fråga slopa den ”frivilliga överenskommelsen (just för att den är frivillig!) och gå vidare enligt tillkännagivande OCH inte minst för att hedra vallöftena.

Allt annat ären smärre katastrof faktiskt, med tanke på hur grundläggande den privata äganderätten är för ett fritt och välståndsskapande samhälle.

Alla måste nu agera efter förmåga
Jag rekommenderar alla agera i denna fråga och sprida detta inlägg och  artkel från Timbro som länkas in nedan och  som visar hur otroligt svagt och fegt regeringen nu tycks vilja agera på Socialdemokraternas villkor.

Här ett exempel på hur det ser ut idag:
”I hans skog bor inga tretåiga hackspettar men väl tjäder. Det är en fågelart vars population är livskraftig – ja, till och med ökande. När tiden för den årliga tjäderjakten infinner sig är det fritt fram för jakträttsinnehavaren att bege sig ut i skogen och jaga den. Ändå kostar tjäderspelplatsen Kristofer Stigen miljonbelopp i förlorade intäkter och förlorat fastighetsvärde [han får inte avverka].

I en utdragen rättsprocess har Kristofer Stigen tagit upp kampen mot svenska staten och Skogsstyrelsen. Den kampen har inte varit framgångsrik. Avverkningsrestriktionerna ligger fast. Någon ersättning har domstolarna inte heller velat ge honom. Nej, den senaste domen innebar till och med domstolen fann att det var Kristofer Stigen som skulle betala svenska staten 235 000 kronor – för Kammarkollegiets rättegångskostnader. ”

Ett exempel av många. (Läs om fler här>>)  Det vi ser är naturfascism och fuktionssocialism i symbios. En sällsynt vedervärdig och medborgarfientlig kombination.  Regeringen har nu möjligheten att bryta upp den.
Det vore oursäktligt att inte ta den.

Hjälp oss att hjälpa regeringen ur dess defaitism!

Här> är länken till den artikel som beskriver problemet och regeringens kommande kapitulation (som ännu kan stoppas!) för Socialdemokraterna.

Väl mött på barrikaderna.

Angående Meborgarrättsrörelsen i Sveriges 50-årsjubileum

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit, utan finns kvar vilket framgår av den nypublicerade boken (2024) med anledning av MRRS 50-årsjubileum,  som nu går att beställa från Medborgarrättsrörelsen i Sverige.  Se en video om boken här>>

Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser. Det skulle dröja ända fram till den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften ( En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum.

Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt
Skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre;
Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t e x på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället.

I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna.

En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg både Gustaf Petrén och undertecknad.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot..

Fruktan för principiell lagstiftning

Det andra skälet som Petrén och Åsbrink anger till att Sverige helst vill stå utanför det internationell rättsliga samarbetet är att det hos oss finns en gammal lagstiftningstradition som ogärna accepterar ”principiellt” avfattade lagar. Alla lagar bör i stället vara sådan att varje tänkbart, under lagen fallande rättsfall är förutsett i själva lagtexten. Så fullständigt och exakt kan naturligtvis svårligen medborgerliga fri – och rättigheter formuleras.

Slutligen verkar många svenska domare och politiker frukta att med den vaga lagteknik som principiellt uttryckta medborgerliga fri – och rättigheter innebär, kräver att speciella domstolar måste inrättas för att i förekommande fall uttolka rättigheterna och övervaka att de respekteras.

Europakonventionen har som bekant en egen rättslig struktur. Den ställer svenska domstolar och myndigheter inför uppgiften att självständigt tillämpa Europakonventionens brett formulerade artiklar om rättighetsskydd och den härpå baserade omfattande rättspraxis från Strasbourgdomstolen.

Avsaknad av domstolskontroll
Bortsett från tryck – och yttrandefriheten har ju Sverige sedan länge haft ett svagt inhemskt skydd för de mänskliga rättigheterna, framför allt kännetecknat av en huvudsaklig avsaknad av en fungerande inhemsk domstolskontroll. Därför finns fortfarande lika starka behov av en svensk medborgarrättsrörelse, som när Gustaf Petrén startade verksamheten.

Som jag ser saken är det största problemet för Sveriges vidkommande, när det gäller såväl EG-rättens som Europakonventionens tillämpning, att såväl HD som Regeringsrätten använder sig av bekvämlighetsprincipen när det gäller att pröva viktiga mål. Under 10-årsperioden 1995 – 2004 begärde HD endast förhandsbesked i fem fall och Regeringsrätten i 14 fall, trots att högsta rättsinstansen är skyldig att inhämta förhandsbesked i tveksamma fall som rör EG-rätten som har direkt effekt. Därför har EU – kommissionen inom ramen för sin roll som gemenskapsrättens väktare ingripit kraftfullt mot vad den uppfattar som obenägenhet från de svenska högsta domstolsinstansernas sida att begära förhandsavgöranden från EG – domstolen.

I en artikel om kommissionens ingripande mot de svenska högsta instansernas obenägenhet att begära förhandsavgörande, skriver Ulf Bernitz, att Kommissionen t o m hotat med att föra fördragsbrottstalan mot Sverige inför EG-domstolen enligt artikel 226 EGF. Kommissionen tillställde svenska staten (”Konungariket Sverige”) den 13 oktober 2004 ett motiverat yttrande i ärendet enligt artikel 226 EGF.

Mot bakgrunden och att vare sig HD eller Regeringsrätten fortfarande motiverar sina avslag ordentligt, är det av utomordentligt stor vikt att Medborgarrättsrörelsen i Sverige fortsätter sitt arbete i Gustaf Petréns anda, genom att nagelfara svenska domstolars verksamhet i såväl brottsmål som tvistemål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Laglöst ledarskap

Om hur den svenska demokratin urholkats under de senaste decennierna genom allt sämre lagstiftning har varit fokus för Medborgarrättsrörelsen. Advokaten Lennart Hane (1931–2010) tillhörde de mest aktiva i styrelsen för MRR fram till sin död den 10 december 2010. Så som tidigare vice ordförande i MRRS har jag uppskattat Lennart Hanes många inlägg i kring den svenska lagstiftningen, som fortfarande är aktuella. Lagstiftningen är ju något som man på politisk väg kommit överens om och som borde vara varje politikers plikt att kunna tydliggöra så att alla kan förstå vad som står i lagen utan att behöva missförstå politikernas intentioner. En lag är ingenting märkvärdigare än att det skall gå att på något så när med säkerhet i förväg avgöra hur domaren kommer att döma i varje enskilt fall.

Det betyder att det svenska lagspråket skall vara så enkelt, att det inte skall kunna missbrukas. Det är tyvärr ett synsätt, som den svenska lagstiftaren inte längre bryr sig om att följa. Varför det är på detta sätt framgår av lagarnas politiska förarbeten som brukar åberopas i samband med förberedelser i rätten. I Sverige räcker det således inte – till skillnad mot de flesta andra kulturländer – att ha en klar och tydlig lagstiftning, utan lagstiftaren vill även lägga sig hur lagarna skall tolkas i varje enskilt fall, vilket ju borde vara varje domares uppgift. Att det blivit på detta sätt i vårt land får nog till en stor del tillskrivas den förre socialistiske riksdagsmannen Carl Lidbom som var fiskal i Svea Hovrätt och handplockades av Tage Erlander (s) och Olof Palme (s) i slutet av 50-talet, som sakkunnig i Inrikesdepartementet.

Carl Lidbom blev snabbt konsultativt statsråd, så kallad ”juristkonsult” och efter den nya författningen 1974 statsråd i Olof Palmes regering 1969 – 1975. Carl Lidbom tillskrivs yttrandet: ”Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsekvent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar som skrivits för decennier sedan som uttryck för någon slags oföränderlig rättvisa”. Lidbom ansåg alltså: ”att lagarna inte skall betraktas med underdånig respekt utan bara som ett arbetsredskap för att kunna uppnå politiska mål.”

Detta synsätt har dominerat regeringspartiets syn på lagarbetet ända sedan 50-talet, och gjort att vad Sverige mest av allt just nu behöver en Författningsdomstol. Fortfarande har politikerna valt att inte införa denna viktiga rättsinstans i vårt land, eftersom man inte kan nå politisk enighet över partigränserna. För det första innebär detta uppbrott från det etablerade lagbegreppet till någonting helt annat – en pervertering av de forna lagbegreppen – genom de svenska lagarnas politiska förarbeten, och diverse undantagslagar avsedda för politiker och statliga tjänstemän med olika generalklausuler. Detta resultat har också uppnåtts genom en enkel teknik att i lagparagraferna lägga in ord som är oerhört tänjbara och kan utnyttjas för att passa olika politiska syften – i stället för att skipa rättvisa genom en tydlig lagstiftning. Generalklausulerna har inneburit en katastrof för det svenska rättssystemet. Med sina enkla och elastiska uttryck i lagreglerna, kan de svenska lagarna tolkas efter gällande politiska godtycke. Lagstiftaren är således inne på en mycket farlig väg genom att implantera generalklausuler som övergripande maktnormer i lagstiftningen. För att förstå vad laglöshet innebär måste vi försöka finna en oantastlig bestämning av lagen och lagbegreppet. Lagen måste alltså vara ett rättesnöre som är lätt att följa, lämna en klar skillnad mellan rätt och orätt. Lever man efter samvetet behöver man kanske inte behöva frukta att drabbas av dubiösa lagar eller lagstiftning. De svenska lagarna borde därför börja utformas efter sunda förnuftet, uttryckt i lagregler. Generalklausuler finns det gott om. Bland annat inom familjejuridiken – det område som Lennart Hane var verksam inom som advokat.

Själv reagerar jag mot de otidsenliga generalklausuler som finns inom skattelagstiftningen i avsnitten om skatteflykt och den generalklausul som finns i 25 kapitlet 12 § i offentlighets- och sekretesslagen och även i 10 kapitlet 27 § i offentlighets- och sekretesslagen. En mycket viktig och central bestämmelse finns också i bostadsrättsföreningar och andra associationsformer är likabehandlingsprincipen vilken också benämns som likhetsprincipen eller likställighetsprincipen (SOU 1941:9, SOU 1984:9, NJA 1977 s 393) som avser skydd för minoriteter som fortfarande inte följs i svenska domstolar på grund av svävande formuleringar och luddiga tolkningar.

Det är en oskriven allmän rättsgrundsats och dess innebörd är att föreningsstämman eller föreningsstyrelsen inte får missgynna eller gynna vissa medlemmar på bekostnad av föreningen eller andra medlemmar, vilket ofta sker i våra domstolar med stora ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas. Min uppfattning är densamma som Lennart Hanes i dessa viktiga frågor. Skall Sverige kunna kallas för ett fungerande rättssamhälle måste generalklausuler och undantagslagar ersättas med en konkret och lättbegriplig lagstiftning. Och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Vårt hopp står till det nationella intresset

Förord

Denna text har sänts till EpochTimes som svar på en opinionstext av Lotta Gröning. Tyvärr har vi inte, vilket är kutym inom alla seriösa debattredaktioner, fått ett svar på länge från Gröning som ju har upphöjts till chef för debattredaktionen på EpochTimes. I väntan på ett eventuellt svar publicerar vi vårt inlägg här.

Sprid gärna.

//Lotta Gröning skrev i en intressant opinionstext den 12/2-24 att hon hoppas att ”riksdagens samtliga partier tar initiativ till en debatt om hur vår representativa demokrati ska stärkas.” Vi i Medborgarrättsrörelsen hoppas också på det och vi har arbetat för det allt sedan den politiska klassen införde sin egen konstitution på 1970-talet (det fanns aldrig några folkliga krav på ett övergivande av tvåkammarriksdagen, tvärtom de flesta ville bevara den), där man gjorde processen kort med allt vad maktdelning heter i och med enkammarriksdagen (1971) och Regeringsformen (1974) Se här>> för en bakgrund.

”Ingen av de politiker som försvarade grundlagsförslaget vädrade några funderingar kring hur författningsförslaget kunde tänkas uppfattas av eller förankras hos befolkningen. ”Anne Marie Bratt: ”Som ett solidariskt pojkgäng har partiledarna bestämt sig för att de vet bäst.”

Tyvärr ger själva uppsättningen av vår nuvarande konstitution, inklusive valsystemet, inte några goda incitament för radikala grundlagsreformer och det  av främst följande skäl:

1. Valsystemet premierar inte ”verklighetens folk” utan mera partigängare som är lojala till partiledningen och som då har stora möjligheter att komma in i kammaren och där tjänstgöra i dess partibundna ”knapptryckarkompanier”. Partiledningarna själva har därigenom små incitament att minska sin makt.

2. Möjligheten att få in verkligt kompetent folk med t.ex. erfarenhet från näringslivet minskar i och med att partimedlemskapet minskar och därmed urvalet. Allt för självständiga doers tycks heller inte premieras av partiledningarna som månar om kontroll i sin led (se länk ovan). Således premierar inte heller detta förändringar i den grundläggande maktstrukturen.

3. Den ytterst centraliserade maktstruktur som man införde under 1970-talet ger politikerna vid makten stora möjligheter att utan någon extra fördröjning eller överläggning via en andra kammare och en författningsdomstol, driva igenom sina program rätt ner på ”markplanet” utan några ”checks- and balances” som hindrar. Detta underlättas förstås också av att det kommunala självstyret numera är en chimär (14 kap 3 § RF). Detta är förstås en frestelse för de makthavande och något man inte gärna vill lämna ifrån sig trots att det uppenbart är så att politiker gör misstag – ibland stora misstag – och i ett centraliserat system fortplantar sig misstagen ut i hela systemet, vilket är alla centraliserade systems nemesis och en av Montesquieus  viktigaste insikter när han förordade sitt geniala system av maktdelning där ingen del i statssystemet tillåts ha absolut makt.

Vi får inte ge upp

Detta sagt så får vi förstås inte ge upp vår strävan mot en visare konstitution än den vi har inkluderande en andra kammare med geografisk representation och en högre åldersgräns, ett valsystem som vi menar måste gå emot ett mycket större inslag av personval – så att väljarna kan utkräva personligt  ansvar av dem man väljer och de valda inser var deras lojalitet i sista hand ligger  – samt att partierna måste återgå till självfinansiering, vilket i sig kommer båda att premiera en folklig förankring och en reell och aktuell bedömning av partiernas förankring hos medborgarna (vilken annars lätt kan ignoreras med ett stort skattefinansierat partistöd). Dessa förslag och flera har MRRS nyligen delgett regeringen i en promemoria. Det vi hoppas på är att nationens intresse överträffar det kortsiktiga egenintresset hos våra politiska ombud. I verkliga statsmän (av båda könen) finns det en sådan förmåga. Det är en del av själva definitionen av sådana. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat.  Hög tid för en omstart .

Leif V Erixell
Ordf. Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)//