Debatt!

Angående Meborgarrättsrörelsen i Sveriges 50-årsjubileum

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit, utan finns kvar vilket framgår av den nypublicerade boken (2024) med anledning av MRRS 50-årsjubileum,  som nu går att beställa från Medborgarrättsrörelsen i Sverige.  Se en video om boken här>>

Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser. Det skulle dröja ända fram till den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften ( En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum.

Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt
Skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre;
Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t e x på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället.

I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna.

En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg både Gustaf Petrén och undertecknad.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot..

Fruktan för principiell lagstiftning

Det andra skälet som Petrén och Åsbrink anger till att Sverige helst vill stå utanför det internationell rättsliga samarbetet är att det hos oss finns en gammal lagstiftningstradition som ogärna accepterar ”principiellt” avfattade lagar. Alla lagar bör i stället vara sådan att varje tänkbart, under lagen fallande rättsfall är förutsett i själva lagtexten. Så fullständigt och exakt kan naturligtvis svårligen medborgerliga fri – och rättigheter formuleras.

Slutligen verkar många svenska domare och politiker frukta att med den vaga lagteknik som principiellt uttryckta medborgerliga fri – och rättigheter innebär, kräver att speciella domstolar måste inrättas för att i förekommande fall uttolka rättigheterna och övervaka att de respekteras.

Europakonventionen har som bekant en egen rättslig struktur. Den ställer svenska domstolar och myndigheter inför uppgiften att självständigt tillämpa Europakonventionens brett formulerade artiklar om rättighetsskydd och den härpå baserade omfattande rättspraxis från Strasbourgdomstolen.

Avsaknad av domstolskontroll
Bortsett från tryck – och yttrandefriheten har ju Sverige sedan länge haft ett svagt inhemskt skydd för de mänskliga rättigheterna, framför allt kännetecknat av en huvudsaklig avsaknad av en fungerande inhemsk domstolskontroll. Därför finns fortfarande lika starka behov av en svensk medborgarrättsrörelse, som när Gustaf Petrén startade verksamheten.

Som jag ser saken är det största problemet för Sveriges vidkommande, när det gäller såväl EG-rättens som Europakonventionens tillämpning, att såväl HD som Regeringsrätten använder sig av bekvämlighetsprincipen när det gäller att pröva viktiga mål. Under 10-årsperioden 1995 – 2004 begärde HD endast förhandsbesked i fem fall och Regeringsrätten i 14 fall, trots att högsta rättsinstansen är skyldig att inhämta förhandsbesked i tveksamma fall som rör EG-rätten som har direkt effekt. Därför har EU – kommissionen inom ramen för sin roll som gemenskapsrättens väktare ingripit kraftfullt mot vad den uppfattar som obenägenhet från de svenska högsta domstolsinstansernas sida att begära förhandsavgöranden från EG – domstolen.

I en artikel om kommissionens ingripande mot de svenska högsta instansernas obenägenhet att begära förhandsavgörande, skriver Ulf Bernitz, att Kommissionen t o m hotat med att föra fördragsbrottstalan mot Sverige inför EG-domstolen enligt artikel 226 EGF. Kommissionen tillställde svenska staten (”Konungariket Sverige”) den 13 oktober 2004 ett motiverat yttrande i ärendet enligt artikel 226 EGF.

Mot bakgrunden och att vare sig HD eller Regeringsrätten fortfarande motiverar sina avslag ordentligt, är det av utomordentligt stor vikt att Medborgarrättsrörelsen i Sverige fortsätter sitt arbete i Gustaf Petréns anda, genom att nagelfara svenska domstolars verksamhet i såväl brottsmål som tvistemål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Laglöst ledarskap

Om hur den svenska demokratin urholkats under de senaste decennierna genom allt sämre lagstiftning har varit fokus för Medborgarrättsrörelsen. Advokaten Lennart Hane (1931–2010) tillhörde de mest aktiva i styrelsen för MRR fram till sin död den 10 december 2010. Så som tidigare vice ordförande i MRRS har jag uppskattat Lennart Hanes många inlägg i kring den svenska lagstiftningen, som fortfarande är aktuella. Lagstiftningen är ju något som man på politisk väg kommit överens om och som borde vara varje politikers plikt att kunna tydliggöra så att alla kan förstå vad som står i lagen utan att behöva missförstå politikernas intentioner. En lag är ingenting märkvärdigare än att det skall gå att på något så när med säkerhet i förväg avgöra hur domaren kommer att döma i varje enskilt fall.

Det betyder att det svenska lagspråket skall vara så enkelt, att det inte skall kunna missbrukas. Det är tyvärr ett synsätt, som den svenska lagstiftaren inte längre bryr sig om att följa. Varför det är på detta sätt framgår av lagarnas politiska förarbeten som brukar åberopas i samband med förberedelser i rätten. I Sverige räcker det således inte – till skillnad mot de flesta andra kulturländer – att ha en klar och tydlig lagstiftning, utan lagstiftaren vill även lägga sig hur lagarna skall tolkas i varje enskilt fall, vilket ju borde vara varje domares uppgift. Att det blivit på detta sätt i vårt land får nog till en stor del tillskrivas den förre socialistiske riksdagsmannen Carl Lidbom som var fiskal i Svea Hovrätt och handplockades av Tage Erlander (s) och Olof Palme (s) i slutet av 50-talet, som sakkunnig i Inrikesdepartementet.

Carl Lidbom blev snabbt konsultativt statsråd, så kallad ”juristkonsult” och efter den nya författningen 1974 statsråd i Olof Palmes regering 1969 – 1975. Carl Lidbom tillskrivs yttrandet: ”Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsekvent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar som skrivits för decennier sedan som uttryck för någon slags oföränderlig rättvisa”. Lidbom ansåg alltså: ”att lagarna inte skall betraktas med underdånig respekt utan bara som ett arbetsredskap för att kunna uppnå politiska mål.”

Detta synsätt har dominerat regeringspartiets syn på lagarbetet ända sedan 50-talet, och gjort att vad Sverige mest av allt just nu behöver en Författningsdomstol. Fortfarande har politikerna valt att inte införa denna viktiga rättsinstans i vårt land, eftersom man inte kan nå politisk enighet över partigränserna. För det första innebär detta uppbrott från det etablerade lagbegreppet till någonting helt annat – en pervertering av de forna lagbegreppen – genom de svenska lagarnas politiska förarbeten, och diverse undantagslagar avsedda för politiker och statliga tjänstemän med olika generalklausuler. Detta resultat har också uppnåtts genom en enkel teknik att i lagparagraferna lägga in ord som är oerhört tänjbara och kan utnyttjas för att passa olika politiska syften – i stället för att skipa rättvisa genom en tydlig lagstiftning. Generalklausulerna har inneburit en katastrof för det svenska rättssystemet. Med sina enkla och elastiska uttryck i lagreglerna, kan de svenska lagarna tolkas efter gällande politiska godtycke. Lagstiftaren är således inne på en mycket farlig väg genom att implantera generalklausuler som övergripande maktnormer i lagstiftningen. För att förstå vad laglöshet innebär måste vi försöka finna en oantastlig bestämning av lagen och lagbegreppet. Lagen måste alltså vara ett rättesnöre som är lätt att följa, lämna en klar skillnad mellan rätt och orätt. Lever man efter samvetet behöver man kanske inte behöva frukta att drabbas av dubiösa lagar eller lagstiftning. De svenska lagarna borde därför börja utformas efter sunda förnuftet, uttryckt i lagregler. Generalklausuler finns det gott om. Bland annat inom familjejuridiken – det område som Lennart Hane var verksam inom som advokat.

Själv reagerar jag mot de otidsenliga generalklausuler som finns inom skattelagstiftningen i avsnitten om skatteflykt och den generalklausul som finns i 25 kapitlet 12 § i offentlighets- och sekretesslagen och även i 10 kapitlet 27 § i offentlighets- och sekretesslagen. En mycket viktig och central bestämmelse finns också i bostadsrättsföreningar och andra associationsformer är likabehandlingsprincipen vilken också benämns som likhetsprincipen eller likställighetsprincipen (SOU 1941:9, SOU 1984:9, NJA 1977 s 393) som avser skydd för minoriteter som fortfarande inte följs i svenska domstolar på grund av svävande formuleringar och luddiga tolkningar.

Det är en oskriven allmän rättsgrundsats och dess innebörd är att föreningsstämman eller föreningsstyrelsen inte får missgynna eller gynna vissa medlemmar på bekostnad av föreningen eller andra medlemmar, vilket ofta sker i våra domstolar med stora ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas. Min uppfattning är densamma som Lennart Hanes i dessa viktiga frågor. Skall Sverige kunna kallas för ett fungerande rättssamhälle måste generalklausuler och undantagslagar ersättas med en konkret och lättbegriplig lagstiftning. Och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Vårt hopp står till det nationella intresset

Förord

Denna text har sänts till EpochTimes som svar på en opinionstext av Lotta Gröning. Tyvärr har vi inte, vilket är kutym inom alla seriösa debattredaktioner, fått ett svar på länge från Gröning som ju har upphöjts till chef för debattredaktionen på EpochTimes. I väntan på ett eventuellt svar publicerar vi vårt inlägg här.

Sprid gärna.

//Lotta Gröning skrev i en intressant opinionstext den 12/2-24 att hon hoppas att ”riksdagens samtliga partier tar initiativ till en debatt om hur vår representativa demokrati ska stärkas.” Vi i Medborgarrättsrörelsen hoppas också på det och vi har arbetat för det allt sedan den politiska klassen införde sin egen konstitution på 1970-talet (det fanns aldrig några folkliga krav på ett övergivande av tvåkammarriksdagen, tvärtom de flesta ville bevara den), där man gjorde processen kort med allt vad maktdelning heter i och med enkammarriksdagen (1971) och Regeringsformen (1974) Se här>> för en bakgrund.

”Ingen av de politiker som försvarade grundlagsförslaget vädrade några funderingar kring hur författningsförslaget kunde tänkas uppfattas av eller förankras hos befolkningen. ”Anne Marie Bratt: ”Som ett solidariskt pojkgäng har partiledarna bestämt sig för att de vet bäst.”

Tyvärr ger själva uppsättningen av vår nuvarande konstitution, inklusive valsystemet, inte några goda incitament för radikala grundlagsreformer och det  av främst följande skäl:

1. Valsystemet premierar inte ”verklighetens folk” utan mera partigängare som är lojala till partiledningen och som då har stora möjligheter att komma in i kammaren och där tjänstgöra i dess partibundna ”knapptryckarkompanier”. Partiledningarna själva har därigenom små incitament att minska sin makt.

2. Möjligheten att få in verkligt kompetent folk med t.ex. erfarenhet från näringslivet minskar i och med att partimedlemskapet minskar och därmed urvalet. Allt för självständiga doers tycks heller inte premieras av partiledningarna som månar om kontroll i sin led (se länk ovan). Således premierar inte heller detta förändringar i den grundläggande maktstrukturen.

3. Den ytterst centraliserade maktstruktur som man införde under 1970-talet ger politikerna vid makten stora möjligheter att utan någon extra fördröjning eller överläggning via en andra kammare och en författningsdomstol, driva igenom sina program rätt ner på ”markplanet” utan några ”checks- and balances” som hindrar. Detta underlättas förstås också av att det kommunala självstyret numera är en chimär (14 kap 3 § RF). Detta är förstås en frestelse för de makthavande och något man inte gärna vill lämna ifrån sig trots att det uppenbart är så att politiker gör misstag – ibland stora misstag – och i ett centraliserat system fortplantar sig misstagen ut i hela systemet, vilket är alla centraliserade systems nemesis och en av Montesquieus  viktigaste insikter när han förordade sitt geniala system av maktdelning där ingen del i statssystemet tillåts ha absolut makt.

Vi får inte ge upp

Detta sagt så får vi förstås inte ge upp vår strävan mot en visare konstitution än den vi har inkluderande en andra kammare med geografisk representation och en högre åldersgräns, ett valsystem som vi menar måste gå emot ett mycket större inslag av personval – så att väljarna kan utkräva personligt  ansvar av dem man väljer och de valda inser var deras lojalitet i sista hand ligger  – samt att partierna måste återgå till självfinansiering, vilket i sig kommer båda att premiera en folklig förankring och en reell och aktuell bedömning av partiernas förankring hos medborgarna (vilken annars lätt kan ignoreras med ett stort skattefinansierat partistöd). Dessa förslag och flera har MRRS nyligen delgett regeringen i en promemoria. Det vi hoppas på är att nationens intresse överträffar det kortsiktiga egenintresset hos våra politiska ombud. I verkliga statsmän (av båda könen) finns det en sådan förmåga. Det är en del av själva definitionen av sådana. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat.  Hög tid för en omstart .

Leif V Erixell
Ordf. Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)//

När ”intelligentian” blir psykotisk

Gunnar Myrdal sade en gång i tiden att ”Sverige är ett litet land, här ryms bara en åsikt i taget”. Det är svårt att säga emot det påståendet, särskilt när det gäller stora frågor med en möjlighet att brösta moralisk överlägsenhet – så länge det inte kostar något. Men när det sedan börjar kosta och de ädla som ska räddas, oftast med andras pengar, inte är så ädla längre, vilket de i smutsen neddragna kritikerna (ofta huserande i fördömda alternativa medier) varnat för från början, kommer många i den tongivande eliten ut och vill be om ursäkt; ”vi såg det inte komma” etc., trots att alla fakta fanns på bordet. Samma sak med Metoo – och klimathysterin. Alla relevanta fakta finns redan – och har funnits länge – och de visar entydigt att det inte råder någon klimatkris nu eller inom överblickbar framtid och att inget som klimatet kastar på oss kan få samhället att haverera så länge vi får behålla en säker, pålitlig och billig energi samt förstås en fri vetenskap som kan utveckla ny teknik och möta de utmaningar som ev. kommer (som t.ex. ”holländarna” gjorde när de byggde sina skyddsvallar mot havet.) Adaption är den enda rimliga vägen att gå gentemot naturens ständiga ombytlighet.

Alarmistiskt haveri

Ett typexempel på enfrågepsykosen är när personer idag, som poserar som ”intellektuella”, i klimatets namn begår samma publicistiska haverier som under migrationskrisen. Ta Alex Schulman och vänsterikonen Jens Liljestrand som på olika medier utgjutit sig om den ”apokalyptiska klimatkrisen” efter att ha sett SVT:s ” 30-minuter” med klimatminister Romina Pourmokhtari  (22/2-24). Liljestrand levererar i sin alarmistiska vrede följande drapa:

”En dag i framtiden, när klimatapokalypsen har gjort världen obeboelig för miljarder människor och vår civilisation oåterkalleligen har gått in i en epok av ständigt kristillstånd där svält, krig, epidemier och naturkatastrofer överlappar och avlöser varandra, hoppas jag att någon tittar på ”30 minuter” från den 22 februari 2024”

Liljestrand kan för övrigt i sektmässig gemenskap krama om TV4:s panel (tre personer inom åsiktskorridoren som uttrycker uppfattningar om allt och alla) som den 25/2-24 unisont tyckte att vi ska ha kvar ”flygskammen” trots att Sverige, om man räknar in skogen, redan är CO2 neutralt och att flyget i hela världen inte ger med än ca 2 % av mänskliga CO2-utsläpp (atmosfären innehåller f.ö. 0,4 % CO2 och av dessa har människan bidragit med ca 3 %) vilket fullständigt irrelevant för den globala medeltemperaturen som alltså har gått upp med ca 1 grad C från ca 1850, vilket, förutom att det är mindre än den skillnad vi normalt upplever i temperatur mellan frukost och lunch, förstås bara är positivt, särskilt på våra breddgrader. Alarmisterna tycks på allvar tro att den lilla istiden (ca 1350–1850), som vi kommit ur med svagt stigande temperatur är något slags idealtillstånd vars lämnande anses behöva utlösa panik (”I want you to panic…!” som Greta Thunberg sade i FN), vilket faktiskt är direkt sinnessjukt, för att tala ren svenska. Kylan dödar också mer än värme – särskilt på våra breddgrader. Värdet av att ge medborgare frihet och livskvalitet och hålla affärsresandet igång – och därmed den ekonomiska aktiviteten – överstiger f.ö. vida de minimala utsläpp av den livgivande CO2-molekylen som flyget ger. Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlsson har helt rätt och alarmisterna har som vanligt fel inklusive den patetiska tidigare nämnda TV4-panelen.

Fakta

Global medel är på minus ca 0,26 C sedan 2015 . Ingen ko på isen alltså. Men som prof. Richard Lindzen mycket riktig säger så är global medel egentligen en abstrakt simplifikation. Det som spelar roll är regionalt väder och klimat och det fluktuerar mycket mellan år och platser världen igenom, decennium för decennium: kallare än normalt på några platser, varmare på andra och drar man därifrån  ett medel så säger detta egentligen inget alls av värde om människor livsförhållanden på olika platser på jorden.

Lindzen:
”Faktum är att jorden har dussintals olika klimatregimer. Detta visas i figur 1 som visar Koppens klimatklassificering för perioden 1901–2010. Var och en av dessa representerar olika interaktioner med sina miljöer. Ska vi verkligen tro att var och en av dessa regimer reagerar fastlåsta vid den globala medeltemperaturanomalien? Tvärtom, figur 1 berättar att det vid varje given tidpunkt finns nästan lika många stationer som kyler som värms upp.” (förf. översättning och redigering.)

Vi kan vidare se i figur 2 att gör man en seriös graf, som inte är gjord för att genom val av tidsskala och datatrixande visa en dramatisk uppgång, så finner vi en kurva hos temperaturen som inte visar någon som helst dramatik. Michael Manns famösa ”hockeyklubba”-graf (temperaturen går enligt denna brant uppåt under 1900-talet) är och förblir ett alarmistiskt propagandatrick.

Allt detta är ganska lätt att kolla upp men Liljestrand & Co är så fast i sitt PK-signalerande och vänsteristiska flockbeteende att man bara måste häva ur sig saker som man vet skickar de rätta signalerna i de alarmistiska mediaredaktionerna och dito ryggdunkande kamrater. Liljestrand var en av dem som bett om ursäkt för sina förlöpningar under migrationskrisen (”jag har haft fel om allt”). Men han tycks – ovis av sitt tidigare misstag – ha en oemotståndlig lust att följa med PK-flocken och gärna vara dess galjonsfigur (i hård kamp med Alex Schulman et consortes). Kommer det en ursäkt även kring klimathysterin? Sannolikt men det dröjer nog något år till. Den här PK-pluggen sitter hårt i baken. Inte konstigt att de är så uppblåsta och högröda i ansiktet av en ytterst måttlig, närmast omärklig, anti-alarmism från klimatministern.

Fler relevanta fakta

  1. Vad är det som spelar större roll än väder i de olika regionerna för att klara olika klimathändelser? Pålitlig och billig energi förstås. Och vilken är den mest spridda idag och den enda alternativet för de flesta länder och särskilt de fattigaste? Just det; fossil energi. Den är på runt 80 % av världens energikonsumtion och ökar. Gott så, för de fattigaste. Alternativet är att elda ved och kodynga. Opålitliga vindsnurror, elbilar utan grid och känsliga solpaneler är inget alternativ på lång tid ännu. Men detta är förstås en så svår överkurs för Liljestrand & Co att de blir trötta i huvudet. Så de fattigas riddare de gärna vill framstå som så finns de gränser för hur mycket tankemöda man kan lägga ned på en medial positionering.
    .
  2. I IPCC:s vetenskapliga delar finns inte någon skrivning om någon överhängande klimatkris överhuvudtaget och det är väl vetenskapen vi ska lyssna till och inte politiska förvridningar av den, får man anta. Även IPCC:s nya chef har spelat ned Liljestrands & Co:s apokalyptiska domedagsvisioner (vilka endast i något mildare grad delas av nära nog hela riksdagens och EU:s nuvarande majoritet).
    .
  3. Samtidigt som CO2 nivån gått upp har den förväntade livslängden ökat minst lika dramatiskt, vilket även värdens både befolkning och BNP per capita gjort. Även kostnaden räknat i BNP för klimathänder har minskat över tid. Inga empiriska data kopplade till klimatet visar att denna trend skulle vika nedåt. Jorden har också blivit grönare genom växthusgasen CO2, till förmån för både djurliv och livsmedelsproduktionen.
    .
  4. Dödsfall genom klimatkatastrofer har minskat med över 90% sedan början av 1900-talet samtidigt som CO2 ökat i atmosfären (se länk om BNP ovan).
    .
  5. IPCCs senaste rapport är en usel produkt ur en strikt vetenskaplig synvinkel eftersom den inte beräknar kostnaderna och fördelarna med alternativ till ”avkolning” och konsekvenserna av detta för fattiga länder.
    .
  6. IPCC:s alarmististscenario RCP8.5 som alarmister som SVT:s Erika Bjerström, Björn Wiman i DN m.fl. lutar sig mot är det INGEN seriös klimatforskare som anser vara sannolikt.
    .
  7. Inga farliga eller ovanlig trender för klimatet syns i empiriska data från EM-dat eller andra pålitliga statistiska källor. Havsnivåerna ökar inte på något som helst dramatiskt sätt och i Sverige med landhöjning i större delen av landet är det tvärtom en havsnivåsänkning.
    .
  8. Verkligt seriösa och högt meriterade klimatforskare som Rickard Lindzen och prof. John Christy, statsmeteorolog i delstaten Alabama, (ungefär 100 gånger mer meriterade än t.ex. agronomen och alarmisten Johan Rockström som dock föredras av våra PK-/alarmistmedier. Ergo…) ser i sin forskning inga som helt spår av en pågående eller kommande ”klimatkris”, än mindre en ”apokalyps”. Bilda dig mer om klimatet här.
    .
  9. I äkta vetenskap testar man hypoteser mot empiriska data och om hypoteser och förutsägelser ständigt falsifieras, betraktas teorin bakom som ohållbar. Så dock inte för klimatalarmismen, vilket i sig bevisar att den inte har någonting med vetenskap att göra men desto mer med politik, anti-kapitalism, paternalism, maktlystnad, naturfascism, sekteristisk dogmatik och grön utopism i oskön förening.

Summering

Är det då en realistisk adaptiv klimatpolitik, som kommer att se missriktad ut ”en dag i framtiden” eller är det Jens Liljestrand & Co och deras apokalyptiska tungomålstal? Svaret är förstås att både nu och i framtiden är det Liljestrand, Schulman & Co. Det är garanterat. Jag är till och med, beredd att sätta ett datum: runt 2028 gissar jag på kanske t.o.m tidigare kommer dessa galenpannor med dumstrutar på huvudet att pryda omslag på böcker som tar sina titlar från Richard Lindzens förutsägelse att den nuvarande klimatalarmistiska perioden kommer att framstå som en av de ”mest galna och mentalt störda epokerna i mänsklighetens historia.”

MRRS – nu på youtube

Här>> en video från den av MRRS arrangerade EU-debatten i början av 2024.

Och här>> finner Du MRRS egen youtubekanal.
Några dolda pärlor där, bland annat en föreläsning om det kommunala självstyret, migrationen och det demokratiska underskottet som hölls i Stockholm i Mars 2017. De har en enkel teknisk kvaltet, men alla är vi barn i början. Det gäller att fokusera på innehållet…

Här finns också en viktig video om äganderätten, strandskyddet och allemansrätten som hölls av ordföranden Leif v Erixell vid stämman 27/4-17.

Återkoppla gärna med synpunkter på info@mrrs.se  eller ännu bättre kommentera konstruktivt direkt på youtube och sprid länkarna.

När självklarheter blir till stora problem

Att anlägga en brygga…

Att få anlägga en brygga på sin egen ägandes fastighet borde vara en självklarhet. Det är många gånger nödvändigt för bad och strandliv och framförallt för båtliv. Men våra politiker och horder av tjänstemän i regeringskansliet och statliga myndigheter söker sysselsättning för att motivera sin existens och fortsatt expansion av sina imperier av ofta aktivistiska tjänstemän. Med detta menas tjänstemän som har en agenda som vanligtvis går ut på att främja djur och växtlivets betingelser, absolut inte människans och definitivt inte fastighetsägarens livsbetingelser och behov. En fastighetsägare skall inte ha fler rättigheter än allmänheten är inställningen.

Ett fastighetsköp innebär stora uppoffringar av pengar, tid och möda men med förhoppningen om trevliga upplevelser. Regelverket skapat av den politiska klassen och administrerat av en kader av tjänstemän kan göra fastighetsköpet till en mardröm i värsta fall. Ibland som i det aktuella fallet med statsministerns statssekreterare på grund av reglerna som inte följts. Regler som inte borde finnas där eller i varje fall vara enklare. Fastighetsägare måste ha mer att säga till om på sin fastighet.

En av våra sympatisörer – Mats Ringborg med hustru Catharina – med fastighet på Muskö har gjort det mesta rätt men varit trakasserade av myndigheterna under mer än 10 år. Mycket tid och pengar har behövt ägnas åt saken. Ärendets gång har nu dokumenterats på ett mycket förtjänstfullt sätt så att andra kan ta del av maktens labyrinter och irrgångar.

En slutsats är klar – det behövs ett paradigmskifte som Ulf Kristersson har utlovat. Strandskyddet måste reformeras i grunden!
Några viktiga texter

Här kommer länkar till två utmärkta artiklar. En i Focus av Claes Sjölin och en i Smedjan som ges ut av Timbro. Den i Smedjan är inte helt korrekt vad gäller allemansrätten, som är en konstruktion som utvecklades från 1937 fram till 1948 i samband med införandet av lag om semester. Om detta kan man läsa i en mycket intressant och välskriven artikel författad av Gunnar Wiktorsson och publicerad i Juridisk Tidskrift. Ordet ”allemansrätt” som påstås vara en urgammal sedvänja lanserades först då. Du hittar den >>här.

 Sprid gärna artiklarna till vänner, grannar och bekanta samt och använd texterna som underlag för insändare i din lokaltidning.