”Då får vi se en finanskris vi aldrig sett maken till”, sa han enligt en rubrik i SvD Näringsliv den 21.9 2026. Han menade att de höga amerikanska räntorna, i kombination med USA:s stora statsskuld, kan leda till att landets långivare tappar förtroendet för landets förmåga att betala räntan på skulden.
Amerikanska tioåriga statsobligationerna ges nu ut med mer än fem procents ränta. USA:s statsskuld i förhållande till BNP är nu ca 120 procent. Lika illa är det nu också i upprustningens Frankrike där räntan stigit kraftigt sedan juli från 3,5 procent till 4,8 procent. Statsobligationerna är finanssystemets grundbult som bolåneräntor osv. har som bottenplatta.
Idag är det bankerna som bestämmer räntan på bolånen och kan öka sina marginaler inte bara för att täcka sina räntehöjningar utan också andra kostnader, som exemplet med bankskatten visar.
Vi påvisade i vintras att marginalen på bolåneräntan konstgjort hölls uppe ca en procent trots att Riksbanken hade sänkt räntan. Det klargjordes ännu mer i valdebatten att bankerna utan diskussion om socialt ansvar är beredda att skicka statens skattekrav vidare till bolånetagarna. Man gick så långt att ”bankskatt” t.o.m. döptes om till ”bolåneskatt”. Det visar att, om bankoligopolet är överens och banker saknar konkurrens, kan bankerna använda mycket stora delar av svenska folket som krockkuddar för att lösa problem med förluster de anser sig behöva täckning för.Det bristande sociala ansvar som finansmarknaderna uppvisat i debatten om bankskatten, genom värnandet om bankernas förment ”skäliga” vinster, innebär att bolånen kan bli krockkuddar för många fler problem som banker kan få.
Om det i en bankkris kniper för bankoligopolet, finns det inga spärrar för hur mycket av bankernas förluster som kan lastas på bolånen. Eftersom bankerna tillåts göra egna värdepappersaffärer, riskerar de mycket stora förluster på sina spekulationer i derivat och andra finansbubblor. Dessa förluster behöver banker också täckning för och det kan de lösa genom att öka sina marginaler på bolånen, som på så sätt blir bankernas krockkuddar. Det är genom bolånen som det mycket spekulationsinriktade svenska banksystemets stabilitet garanteras.I själva verket är bolånetagarna rättslösa precis som under den svenska bqankkrisen 1987- 1993. Staten har nämligen med avregleringen av finansmarknaden givit bankägarna makten att själva bestämma räntan för bolånen. Den jättelika delen av Sveriges befolkning som har bolån är därmed i det närmaste livegna under bankernas feodala privata ”beskattningsrätt”.
Med makten över räntan på bolånen kan bankerna, förutom att skära guld med täljkniv, köra över varje beslut som de folkvalda i Riksdagen tar. Bolånetagarna hålls som gisslan av bankerna mot politikerna och är samtidigt bankernas krockkuddar i händelse av både skattehöjningar och finansiella kriser Bankerna kan fråntas rätten att sköta bolånen med hjälp av en begränsad bankdelning som flyttar bolånen till hypotek som enbart sköter bolån med statsgaranti och liten administration så räntan blir fast och låg.
Det finns stor kunskap i Sverige hur detta kan göras eftersom det var genom sådana bostadshypotek som Sverige skötte den tidigare långsiktiga bostadsutlåningen innan avregleringarna av finansmarknaderna. Om det behövs mer kunskap om detta kan man vända sig till Finland där man förnuftigt nog behållit systemet med bolånehypotek. Vid sidan av bolånen i framför allt städerna behövs en politisk samling för nödåtgärder för att upprätthålla vitala näringar på landsbygden. Risken är stor att en inflations- och räntechock utlöser en katastrofal utveckling även på landsbygden. Lantbruk, företag och massor av ekonomiska föreningar i stad och landsbygd är skuldsatta och riskerar att gå i konkurs så att människor kan tvingas lämna sina gårdar, hus och verksamheter. Kreditsystemen behöver ses över för att skydda långsiktiga låntagare i jordbruk och andra vitala delar av näringslivet och dess samhällsinstitutioner och infrastruktur. Det gäller särskilt fiske-, jord- och skogsbruket som står inför svåra ägarskiften och behov av stora investeringar för att trygga matförsörjning och landsbygdsutveckling. Regeringen behöver säkerställa att det finns tillgång till motsvarande statsgaranterade hypotek för långfristiga lån till jord- och skogsbruk, sjöfart, lokala kraftverk, vägar och dessa näringars infrastruktur. När boräntan får höjas av bankerna själva, kan det i en finanskris bli katastrof för massor av bolånare men också för vanliga företag som tagit banklån. De kan både få se sina räntekostnader öka och sina säkerheter nedvärderade.
Under svenska bankkrisen 1987-93 drevs 60.000 svenska företag helt i onödan i konkurs och 400.000 riktiga jobb gick förlorade, enligt Bankrättsföreningens genomgång av tiotusentals konkursanmälningar (bankrattsforeningen.org.se). Konkurserna skyndades på genom att marknadsvärderingen plötsligt ersattes av en av staten beordrad schablonmässig nedvärdering av företagarnas fastighetstillgånger och därmed säkerheterna för företagarnas lån. Konkurserna följde när bankerna krävde omedelbar återbetalning av lånen som fråntagits sina säkerheter. Bankerna och statens ryggsäckar som Securum kunde ta över och behålla företagarnas tillgångar billigt. Det var denna uttaxering, ”bail-in”, från företagen som bekostade nästan hela räddningen av svenska krisbankerna. Även om staten slapp undan stora kostnader för bankstöd, kostade nedläggningarna av tiotusentals kreativa entreprenörers företag med åtföljande massarbetslöshet och skattebortfall desto mer.
Det värsta är att dagens EU-styrda bankräddningssystem också har lett till en svensk lagstiftning om att i nästa bankkris använda systemet med bail-in, den s.k. Cypernmodellen. Enligt denna s.k. bankresolutionslag ska bankerna, om de inte klarar sig själva, räddas genom de ska kunna beslagta bankernas kunders tillgångar. Det kommer drabba Sveriges företag men också intresseföreningar, kommuner, stiftelser och privatpersoner. Enligt bankresolutionslagen är insättare jämförbara med bankens investerare, så banksättningar jämställs med bankernas ägarkapital som ska första smällen vid en banks förlust. En bankkris är därför farlig för företagen på många sätt, så ödesdiger att frågor måste ställas varför inte fler partier och organisationer som säger sig försvara företagen inte gjort något åt det för länge sedan. Bankdelning behövs.
För att rädda människor och företag och samhälle behöver regeringen kraftigt minska riskerna i bankerna. Staten behöver befria sig och bankkunderna från risken att ruineras genom att bankerna åläggs att banta bort sin enorma kasinoverksamhet i deras värdepappershandel. En bankdelning befriar staten från risken att tvingas täcka närmast oändliga potentiella förluster för det svenska finanssystemets spekulationer ända bort till skatteparadisen i Karibien och cyberrymden. Regeringen behöver skyndsamt föreslå en fullt genomförd bankdelning som går till så att Riksbanken åläggs att enbart garantera verksamhet som sköts enligt ”Bank – och finansrörelselagen”. Vill bankerna ha del av Riksbankens bankgarantitjänster, måste de omedelbart dela upp sin verksamhet så att den spekulativa värdepappershandeln ägarmässigt hålls åtskild.
Ulf Sandmark och jag har sedan länge arbetat för att bankerna ska delas upp, ”bankdelning”, så att spekulationsverksamheterna inte blandas med den produktiva vanliga affärsbanksverksamheten och bolånen. Det innebär banker görs till banker igen inriktade på den produktiva ekonomin, dvs kontohantering, betalningstransaktioner (inklusive kontanter), handelskrediter och företagslån. Se videon Bankdelning på en minut kortsiktiga bostadslånen, s.k. byggnadskreditiven utgör en produktiv investering som ingår i bankernas uppdrag, samtidigt som lån till det långsiktiga bostadsägandet skyddas och flyttas helt bort från bankerna till särstående bostadshypotek. En bantad bankverksamhet gör det mycket enklare att upprätta nya banker både för främjande av lokalt näringsliv, entreprenörskap och specialändamål.
När staten befrias från att garantera spekulation minskar risken för statskonkurs för att rädda banker i den överhängande gigantiska bankkrisen när dollarsystemets skuld- och spekulationsbubblor briserar. Både staten och bankerna kan då i den stora finanskrisen använda sin finansiella styrka åt att i stället ge lån till produktiva investeringar så att bankkunder, företag, kommuner och samhällsnyttiga organisationer gemensamt kan inriktas på att bygga landet. Kreditpolitik nödvändig grund för existentiella krislösningar En svensk kreditpolitik inriktad på produktiv utveckling och folkets välfärd är nödvändig för att landet ska kunna verka för fred genom internationellt produktivt samarbete, lösa flyktingkris, finanskris, bostadskris, infrastrukturens underhållskris, arbetslöshet, befolkningskris och återskapa folkets framtidstro.
Facebook Comments