Ett starkare skydd för mänskliga rättigheter

 

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som Jacob Sundberg.

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Därför blev jag nyfiken på hans livsverk och bad att få intervjua honom i maj 2016, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige. Detta trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan – Sverige redan 1952 men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995.

Sundbergs förklaring är att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i böcker jag läst framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad lagen säger. Och att det hos många juridiskt sakkunniga finns en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad.

Jacob W.F. Sundberg, professor emeritus i allmän rättslära vid Stockholms universitet. Foto: arkivbild.
Jacob W.F. Sundberg, professor emeritus i allmän rättslära vid Stockholms universitet. Foto: arkivbild.

Under intervjun får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels “Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som f d professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten.Strömholm hävdar att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868 – 1939). Hägerström är främst ihågkommen för den värdeteoretiska uppfattningen som kom att kallas “värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde.

Denna filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Bägge har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Jacob Sundbergs uppfattning att frågan om de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk politik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av.

Jacob Sundberg har reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas. Han har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på “rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare.

/Denna text har tidigare införts i Sundsvalls tidning 2016-08-26

Den svenska polisens vägval

Den svenska polisen tycks trots nya organisation och nya resurser fungera allt sämre. Någon sjukdomsinsikt tycks dock ännu inte finnas.

Thomas Sowell skriver idag på Townhall.com om de två huvudsakliga ansatserna till modernt polisarbete, enkelt uttryckt valet mellan värstingresor och nolltolerans. Han konstaterar att diskussionen är mer polariserad än någonsin trots att det empiriska stödet för ansatsen där de sociala faktorerna betonas är svagt. Den typen av polisarbete snarast kan kopplas samman med en tillbakagång i polisens effektivitet i USA och ökningar i allvarlig kriminalitet. Med hög relevans för analysen av dagens situation i Sveriges s k  “utsatta områden”  konstaterar han att 60-talets oroligheter i USA ofta hänfördes till sociala faktorer utan riktig faktagrund;

“Poverty and discrimination were worse in the South than in the rest of the country. But ghetto riots were not nearly as common in the South. The most deadly ghetto riot of the 1960s occurred in Detroit, where 43 people were killed — 33 of whom were black. In Detroit at that time, black median family income was 95 percent of white median family income. The unemployment rate among blacks was 3.4 percent and black home ownership was higher in Detroit than in any other major city.”

Skillnaden mellan Detroit och Chicago, som klarade sig mycket bättre, var enligt Sowell att polisen – under inflytande av politikerna – hade beordrats att ta ett steg tillbaka i Detroit medan Chicagos borgmästare hade beordrat polisen att om nödvändigt skjuta för att stoppa mordbrännare. Social skillnader förklarade litet i det fallet. Exemplet New York under Giuliani är också välkänt (även om effekten där enligt vissa delvis drevs också av andra faktorer såsom rätten till abort). Utredningar av de betydligt färskare upploppen i London 2011 visar likaså att många av deltagarna var vit medelklass. Även där hade polisen instruktioner att stå tillbaka med katastrofala konsekvenser för närområdet.

Fakta betyder allt mindre på område efter område. Men inom en snar framtid kommer nog verkligheten göra en omprövning oundviklig. Den svenska polisen står sannolikt inför ett viktigt vägval de närmaste åren. Ju förr desto bättre. En polis i medborgarnas tjänst kräver en faktabaserad ansats.

Hela artikeln hittas här: http://townhall.com/columnists/thomassowell/2016/08/23/a-clash-of-police-policies-n2208334

 

 

Medborgarskapet måste betyda mer

Drömmen om en gränslös värld är vacker och generös, som alla utopier. Men som alla utopier är den också omöjlig i praktiken och politiska försök att infria utopier leder alltid till katastrofer.

I den intervju med den ledande franske statsvetaren Pierre Manent, som Samtiden uppmärksammar på annan plats (här), framgår att globaliseringen inte infriat de förhoppningar som individualismens segertåg förväntade sig att uppnå. Istället för fred och gemenskap över gränserna har terror, våld och risk för ökande motsättningar mellan olika grupper i samhället blivit allt mer dominerande samhällsproblem.

Manent menar att den styrande klassen visserligen börjat tala om ”värderingar” men utan att veta vad man menar och utan att ha någon politik som åtgärdar nutidens problem.

Statsvetaren stannar där i sin analys. Men vad blir konklusionen? Ett är att de politiska svaren inte kan komma från de socialister och liberaler som styrt samhällen som det franska och svenska, utan behöver sökas i och knyta an till mer klassisk politik som bygger på konservativa utgångspunkter.

Ett verktyg för att skapa större trygghet och säkerhet är att stärka medborgarskapet.

I takt med att globaliseringen allt starkare påverkar inte bara handel utan också människors rörelsemönster, blir det viktigt att inte bara tydliggöra vad medborgarskapet innebär utan att uppvärdera det.

På Migrationsverkets hemsida anges endast följande ”fördelar” med medborgarskapet:
– bara svenska medborgare har rösträtt till riksdagsvalen
– bara svenska medborgare har en absolut rätt att bo och arbeta här i landet
– bara svenska medborgare kan bli invalda i riksdagen
– bara svenska medborgare kan bli poliser, yrkesmilitärer och tillsättas på vissa andra tjänster
– som svensk medborgare blir det enklare om du vill arbeta i andra EU-länder

De flesta rättigheter som svenska välfärdsstaten erbjuder kräver inte medborgarskap. Här behöver klarare rågång skapas, som tydliggör rättigheter men också skyldigheter gentemot samhällsgemenskapen.

För den som vistas här temporärt, för studier, arbete eller skydd, behöver tillgången till den gemensamt finansierade välfärden villkoras. Först som medborgare bör ovillkorad rätt gälla.

Genom att begränsa tillgången till välfärden, både bidrag och tjänster, tydliggörs att ett samhälle kräver en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Det innebär också att man hushållar med landets begränsade resurser och skickar en tydlig signal till dem som söker sig till vårt land. För icke-medborgare som vill göra rätt för sig finns det en tydligt utstakad väg med ett attraktivt slutmål.

Det handlar om att tydliggöra att medborgarskap är något som man förtjänar och ingen rättighet.
Medborgarskap betyder att man är lojal mot nationen och erkänner att det finns ett samhällskontrakt, där staten ger rätt till och erbjuder trygghet och säkerhet mot att medborgarna uppfyller sina skyldigheter.

Diskussionen om vilka krav som gäller för att bli medborgare och vilka förmåner som icke-medborgare trots allt ska erbjudas är viktig.

Eftersom en sådan diskussion inte förts på många årtionden är det viktigt att det är högt i tak och att både mer drastiska åtstramningar som mindre märkbara förändringar får diskuteras.

Krav har exempelvis framförts från flera håll om att begränsa asylsökandens rätt att fritt bosätta sig var man vill i landet under asylprocessen. Ebo-lagen ger sedan många år asylsökande rätt att få ersättning även när man inte bor på Migrationsverkets anläggningar. Det är en unikt liberal lagstiftning som skiljer ut Sverige från andra länder och som försvårar för kommunerna att tillgodose samhällsservice till sina invånare.

För att skapa större sammanhållning i landet är det väsentligt att stärka medborgarskapet med dess balans mellan rättigheter och skyldigheter. Då är det rimligt att begränsa rättigheter för dem som på annat sätt befinner sig i landet. Det kan handla om en rättighetskatalog på flera olika nivåer, anpassade efter skälet till att man kommer till Sverige. Principen bör dock vara att öka skillnaden mellan att vara medborgare och att inte vara det. Detta för att tydliggöra vårt individuella ansvar, och inte bara fokusera på individuella rättigheter.
/Denna text hart tidigare  varit införd i tidskriften Samtiden 2016-08-09

 

Brexit, Tyskland och EUs framtid

Efter Brexit så står det klart att det finns två tydliga läger i EU;  ett som förespråkar tätare integration och mer federalism (med Frankrike i spetsen) och ett (främst bestående av östländer) som vill se ett smalare och mer begränsat EU. Vad Sverige står i frågan är väl i dagsläget ganska oklart utöver att vår statsminister signalerat att han vill sitta still i båten. Ett perspektiv som saknats i den svenska debatten kring Brexit-omröstningen  – och som obönhörligen snart igen kommer att göra sig påmint  – är i vilket skick EU och EMU egentligen är, samt hur totalt dominerande Tyskland är.

Den farsartade tyska (och svenska) immigrationspoliken var sannolikt en viktig anledning till att många britter röstade för “Leave” men det finns fler olösta problem i EU och primärt då den den djupa skuldsättningen och låga tillväxten i Eurozonen. I ett inlägg från innan den brittiska folkomröstningen går Daniel Stelter  – som under flera år följt utvecklingen – genom dagsläget;

  • Greklands problem är inte lösta och landet är beroende av extern hjälp för att skjuta problemet framför sig
  • Italien och Frankrike är fast i lågkonjunktur och har båda höga statsskulder som växer
  • Inte heller Spanien klarar att stabilisera sin statskuld ens i de mest optimistiska scenarion
  • Portugal är djupt skuldsatt (ca 400% av BNP) och är fundamentalt inte konkurrenskraftiga och är därmed i praktiken också bankrutt
  • Ireland är visserligen konkurrenkraftiga men kommer aldrig kunna betala av det skuldberg som byggts upp

Endast ECBs lågräntepolitik och stödköp av statsobligationer har hindrat EMU att kollapsa. Endast politikerna kan medverka till en lösning men de har valt att sticka huvudet i sanden. En delförklaring kan vara att Tyskland tjänar på status quo. Handelsöverskottet förväntas bli 9% avBNP 2016. Stelter citerar brittiska The Telegraph;

The key to German success is this: it participates in a weak currency (whose value would collapse without it) enabling its exports to sell far more cheaply than had it retained the Deutschmark. Therefore, it continues to grow in economic strength relative to its partners – including us – but especially those in the Eurozone, notably France and Italy, who would benefit greatly from restoring the Franc and the Lira

Any net exporter in the EU also benefits hugely from the vast and incomprehensible welter of EU regulations on products and employment law, which keep external competitors at arm’s length and pile costs on them if they wish access to the single market.

Hårddraget kan man säga att Tyskland rikare på bekostnad av övriga EU stater genom en kombination av en svag valuta och handelshinder mot omvärlden. Politikernas ovilja att ta tag i problemen och medverka till en skuldsanering riskerar enligt Stelter att leda till att ytterligare länder på sikt lämnar EMU och EU. Huvudkandidaten är då Italien som har en ohållbar statskuld, hög arbetslöshet och en plan som bygger på stora lönesänkningar.

Angela Merkel har dock historiskt inte varit en vän av “Europas Förenta Stater”, varit misstänksam mot Bryssel och Europaparlamentet samt motsatt sig socialisering av Eurozonens skulder (finansiell “solidaritet”). Med tanke på de negativa konsekvenserna av Storbritanniens urträde för Tyskland samt ett sådant scenario av ytterligare fragmentisering med Italien i spetsen framstår det som oklokt av Tyskland att driva en hård linje mot Storbritannien.

Förmodligen kommer siktet – när dammet lagt sig – vara inställt på att nå en uppgörelse där Storbritannien i någon form kvarstår i samarbetet. I ett positivt scenario blir detta sedan ett slag prejudikat för ett mer flexibelt EU med ökad differentiering allt efter förutsättningar  – något som kanske också öppnar för Sverige att nå en bättre balans med EU.

Hela artikeln av Daniel Stelter hittas här

After Brexit: Now It’s Italy’s Turn