Det talas mycket om identitetspolitik i vår tid. Men vad är det egentligen? Wikipedia säger så här: ”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.
Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken.”
Jaha? Är detta då en helt enkelt en invändningsfri kamp för de eftersatta minoriteterna i samhället. Det beror på vilka medel som används.
Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Rika knösar får inte tala för fattiga arbetare. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde på bidrag från en kapitalist (Friedrich Engels) var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Det är bara att slänga Das Kapital, om man tillhör den fanatiska sortens identitetspolitiska förespråkare.
Identitetspolitik innebär dessutom ofta krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män bland förskolelärarna osv.
I en demokrati är det förstås OK att i yttrandefrihetens namn bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering eller positiv särbehandling efter identitet för studieplatser och tjänster är rena dynamiten. Om vi börjar lagstifta, innebär det slutet för den västerländska demokratiska rättsstaten.
För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.
För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning, arbete och karriär är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av individerna själva eller av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim vid ansökan om veterinärutbildning, om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Här finns mycket att göra!
Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december 2014 var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del av pengarna. Så skulle det kunna bli på många områden.
Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.
Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa och styrka sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi kanske kan stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?
Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.
Sverige kommer i detta fall alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra. Tillförlitlig registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram. Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är duktig på att upprätta register.
Så det gäller att se upp och inte acceptera lagstiftad kvotering eller positiv särbehandling. Som demokrater bör vi naturligtvis stödja opinionsbildning mot fördomar och diskriminering av minoritetsgrupper i vårt samhälle. Men det gäller att kunna skilja mellan de två, ty den första varianten för oss till Orwells 1984, den västerländska rättsstatens undergång.
Facebook Comments