”Det nya matriarkatet” – hur och varför

Professorn i teoretisk filosofi Erik J. Olsson och författaren Catharina Grönqvist Olsson har med sina två böcker ”Den mjuka staten” och nu senast ”Det nya matriarkatet” skakat om feministsverige, det vill säga i praktiken hela statsapparaten och kultursektorn.

Ok, skakat om kanske är en överdrift. Vi ska inte underskatta de maktägande ideologernas möjligheter att kamouflera, beljuga och ”gaslighta” det och dem som utmanar dem.

Denna recensionsliknande analys handlar hur som helst om den sistnämnda boken (Karneval förlag, 2026), där man rent parentetiskt kan konstatera att bestämningen ”Det nya” kanske inte är helt lyckad. Enligt all seriös antropologisk forskning har det nämligen aldrig funnits något matriarkat i betydelsen att kvinnor i majoritet haft den politiska makten (beslutat om krig, försvar, expansion, utbildning, byggande, lagar, jakt, polis och försvar). En mer lämplig titel kanske därför hade varit ”Det framväxande matriarkatet” eller ”Sverige ett matriarkat?” Men som sagt, en parentetiskt randanmärkning. Innehållet i boken är det viktiga och där redovisas, med torra fakta och ovedersäglig statistik, att den svenska staten, inklusive hela den offentliga sektorn, håller på att tas över kvinnor. En historisk, sannolikt omvälvande och mycket märklig händelse.

Kvinnorna tar över
Här ett axplock: i regeringskansliets uppgår könsfördelningen bland myndighetens runt 4 900 tjänstgörande anställda till 61 procent kvinnor. Inom skolans lågstadium(viktiga formativa år) är 90 procent av lärarna kvinnor. Inom flaggskeppet för jämställdhetsarbetet, Jämställdhetsmyndigheten är 85 procent av de anställda kvinnor. Diskrimineringsombudsmannen 79 procent. Domarnämnden, som har den viktiga uppgiften att förslå domare för regeringen, 100 procent kvinnor. Samtlig statistik är från 2024. Det finns dock ingen anledning att tro att något nämnvärt har ändrats sedan dess.

Nu kan man invända att i riksdagen, som ju faktiskt beslutar om de lagar som ytterst styr och reglerar riket, så är det fortfarande män som dominerar (53,6 procent män och 46,4 procent kvinnor efter senaste valet). Författarnas invändning mot detta är dels att lagar och förordningar är utsatta för könsspecifik tolkning av de många myndigheter som är kvinnodominerade eller som präglas av kvinnliga normer och inte minst att lagar och regleringsbrev trots ”manlig” majoritet i riksdagen fortfarande präglas av statsfeministiskt kvoteringstänkande (ojämlikhet i procent av kön inom en verksamhet ses som ett samhällsont, en ”orättvisa” som måste åtgärdas ); de fåtal myndigheter som ännu är mansdominerade som Sjöfartsverket, Kustbevakningen och Försvarsmakten får via nämnda regleringsbrev ständigt uppmaningar om att öka andelen kvinnor, medan de som redan har en majoritet kvinnor, som de som nämnts ovan, inte får motsvarande krav på att öka den manliga ”representationen”. Bara denna ojämlikhet i behandlingen är värd att uppmärksamma och reflektera över.

Meritokratin får stå tillbaka
Kravet på en enligt jämställdhetsdoktrinen matematisk korrekt fördelning av de två könen (idealet är förstås 50-50 inom en organisation, men man kan nöja sig med 40-60) är så starkt att myndigheterna till och med känner sig nödgade att sänka anställningskraven, som i fallet med Kustbevakningen. När myndigheten utsattes för regleringsbrev från regeringen (Tidö!) med krav på fler kvinnor i verksamheten, tog man bort vissa kvalifikationskrav för fartygs och marinbefäl (se myndighetens årsredovisning för 2025). Man tvingades alltså att sänka de kompetenskrav som uppenbarligen har krävts för verksamheten för att nå procentuella mål om könsfördelning! Samma tendens kan ses inom andra traditionellt manliga verksamheter som Polisen och Försvarsmakten. Matematisk könsfördelning trumfar könsspecifika intressen och kompetenser för ett yrke. Man har därmed i praktiken gett upp den meritokrati och syn på människors agens som den moderna icke-socialistiska demokratin tillkämpat sig, det vill säga medborgarna tillåts välja de arbetsområden de är intresserade av och den könsfördelning som då uppstår respekteras. Principer som humanismen och hela vår västerländska civilisations framgång bygger på.

Det där med könsspecifika intressen leder mig in på författarnas andra käpphäst, vilken i sig är föga kontroversiell om man är någorlunda insatt i elementär antropologisk och biologisk forskning och vanlig vardaglig erfarenhet för den delen; nämligen att män och kvinnor på gruppnivå har olika intressen och olika beteendepreferenser. Det enklaste sättet, om än minst nyanserade, att uttrycka det är att män tycker om saker (bygga, upptäcka, ta risker, konkurrera, status i hierarkier) och kvinnor relationer (omvårdnad, trygghet, riskaversion, icke-hierarki). Denna skillnad kan i vissa studier skönjas så tidigt som hos spädbarn.

Den grundläggande cirkeln
Ett annat sätt att beskriva detta är att se det moderna samhället som en spegel av den stamkultur vi har formats av och eminerat ifrån. Vi kan se det som en cirkel där männen agerade i den ytter delen (förvar, byggande, krig, storviltsjakt, allianser, långväga handel – och därmed politik) och kvinnan utvecklades i den inre cirkeln (barnafödande och småbarnshantering, stamnära insamling av födoämnen, språkutveckling och horisontellt relationsbyggande/sociala kittet – minst lika viktigt). Udda könsospecifika personer (”pojkflickor”,”flickpojkar” och homosexuella) kunde röra sig mellan de olika cirklarna.Vattentäta skott fanns som regel inte. Dessa könsroller med tillhörande arbetsfördelning inom ett gemensamt projekt för stammens överlevnad har utvecklats under hundratusentals år och sedan hamnat det mänskliga genomet1 och sedan dess uttryckts de i könsspecifika beteendepreferenser på gruppnivå (med individuella undantag/glidningar).

Författarna kompletterar med detta:

”Medan kvinnors kommunikation syftar till att vara statusutjämnande så att ingen ska vara över- eller underordnad någon annan, är således mäns kommunikations statusdifferentierande, där dem som är mest kompetens ska vara överst i hierarkin.”2

Författarna redovisar, bland mycket annat som stödjer detta, en tvärkulturell studie som innefattade 55 olika kulturer och runt 17 000 deltagare. Studien visar att kvinnor i alla kulturer visar en högre nivå av neuroticism (oro), vänlighet, extraversion (utåtriktade, får energi av att umgås med andra) och samvetsgrannhet (detaljfokusering, följer lagar och förordningar till punkt och pricka etc.) Motsvarande visar männen en högre nivå av emotionell stabilitet, större riskbenägenhet med en ökad sannolikhet att misslyckas – och dö samt en mer ”flexibel” syn på lagat och förordningar. När kvinnor tar risker så är det genomgående för att säkra det som deras specifikt kvinnliga ”genom” kräver: att säkra sina barns liv och trygghet eller att göra riskfyllda operationer för att förbättra sitt utseende (som är en viktig del i den kvinnliga interna könskonkurrensen).

Författarna redovisar också den klassiska jämställdhetsparadoxen,3 som ju innebär att ju friare könen är att följa sina medfödda dispositioner desto tydligare visar sig könsskillnaderna i beteenden och val av yrke.

Ergo: att det är flest kvinnor inom vårdyrken och flest män söker sig till försvar och polis är inte p.g.a. en komplott av ”patriarkatet” utan en följd av den medfödda könsskillnaden mellan män och kvinnor på gruppnivå.

Hade Sverige – läs den svenska staten – haft en vetenskapligt (och folkligt) förankrad grundad syn på de i gruppbeteende och yrkesval synliga könsskillnaderna, (d.v.s. att de är naturliga utifrån dess evolutionärt medfödda grund) och att om vi haft en jämlik lagstiftning visavi möjligheten att välja fritt bland yrken (vilket vi har) samt att staten betraktade medborgarna med respekt och med agens att fatta självständiga beslut (vilket den inte gör), så hade den nuvarande jämställdhetspolitiken aldrig lanserats. Det betyder i sin tur att om vi hade haft en majoritet av politiker idag i riksdagen som inte är marinerade i den grundligt falsifierade radikalfeminismen (”könen är sociala konstruktioner och män är ”överordnade kvinnor” m.m.) så hade alla dessa krav och kvoteringsinstrument i regleringsbrev och på annat håll skrotats på dagen.

Vilka är farorna?
Så vilka är då farorna med den av författarna så föredömligt redovisade feminiseringen av staten?Flerfaldiga. En sådan rör kvinnliga chefer som enligt författarna regelmässigt (med enskilda undantag) uttrycker ett visst förhållningssätt: de vill inte vill ”skapa konflikter, ”alla ska må bra”. Detta kan bli ett problem eftersom det gör att man t.ex. undviker svåra frågor om en personals bakgrund som beroenderelationer, karriärbesvikelser och likande som kan innebär säkerhetsrisker inom en organisation.

Riksrevisionen skriver i en rapport (Rr 2026:3) att Kriminalvården och Kammarkollegiet har undvikit att ställa sådana ”svåra frågor” till säkerhetsklassade medarbetarna. FMV däremot, som ännu är mansdominerad, ”följer upp denna typ av potentiella sårbarheter i högra grad…” (Kriminalvården hade runt hälften kvinnor och Kammarkollegiet 67 procent 2024.)

Vad gäller Kriminalvården så finns det ytterligare en väl belagd riskkomponent: att kvinnliga fångvaktare och annan personal attraheras av en viss typ av fångar och inleder ”romantiska” relationer med dem. Riksrevisionen undviker att säga detta rakt utan hänvisar till en text i en fotnot skriven av andra med titeln ”kvinnors preferenser för aggressiva och formidabla män”.

Att kärleksrelation även kan vara problematiska inom stridande förband i försvaret har uppmärksammats länge internationellt. I Sverige skriver Lasse Wierup i boken Maffiapakten: när samhällets betrodda säljer sig till gängen:

”Varken Domstolsverket, Kriminalvården eller Polisen har dock tagit höjd för den här typen av riskscenarier. Ökad jämställdhet och en större andel kvinnliga anställda har länge [och är fortfarande] överordnade mål som inte problematiserats ur säkerhetssynpunkt”.

Vad gäller Försvaret så är det uppenbart att ledningen (och regeringen!) helt ignorerar sådant som att relationer mellan soldater i samma stridande förband, som lätt kan uppstå, kan skapa särskilda lojalitetskonflikter och påverka soldaternas risktagande, koncentration och relationer till förbandskamraterna. Till detta ska läggas de uppenbara fysiska skillnaderna i syreupptagningsförmåga och styrka mellan könen samt undersökningar från USA som tydligt visar att vissa enkönade manliga förband hade en fördel på 70 procent i effektivitet och könsblandade hade en fördel om bara 2 %.

Allt detta är helt ignorerat av den svenska Försvarsmakten som bara mekanisk upprepar (inte minst efter påtryckningar från den politiska ledningen) att de vill ha in fler kvinnor i försvaret och gärna i stridande förband, vare sig kvinnor vill eller inte. Vill de inte ska de påverkas, ”upplysas” och rangeras in. Myndighet är, som de flesta svenska myndigheter, helt fast i jämställdhetsideologins totala överordning över allt annat.

Vad gäller Polisen så har vi väl de flesta sett bilder eller videos där kvinnliga poliser kastas runt som vantar av en enskild våldsman, förstås utan minsta reflektion från ledning eller politiker om det lämpliga med kvinnliga ordningspoliser. Professor Olsson menar, med referens till massiva studier, att kvinnor generellt har mycket svårare att agera i riskfyllda situationer som kan riskera deras liv (naturligt ur evolutionssynpunkt eftersom små barn behöver dem och att de i fertil ålder bär andra möjliga barn inom sig4) medan män enligt samma studier har en större tendens till ”heroiskt hjälpande”.

I Polistidningen ifrågasätts, symtomatiskt, om den nuvarande policyn att skyndsamt gå in och eliminera en skytt i t.ex. en skolskjutning verkligen ska gälla:

”Det finns ingen arbetsgivare som kan ta arbetsmiljöansvaret [!] att säga att första patrullen på plats ska kliva in i lokalen och konfrontera gärningsmannen”.

Vad är detta om inte en feminisering av polisens arbete? Personalens mående och allt större riskaversion trumfar organisationens huvuduppgift – att skydda allmänheten. Faran med denna starkt ökade andelen kvinnor inom lednings funktioner och yttre tjänst är också att deras syn på risk versus trygghet smittar av sig även på det manliga kollektivet. Feminiseringen blir en könsöverskridande norm.

Skolskjutningen i Örebro
Författarna redovisar hur två poliser som var tidigt på plats vid skolskjutningen i Örebro 2025 närmade sig en skjuten man och kvinna som ännu levde men istället för att snabbt kämpa ut dessa (med vapentäckning) i säkerhet och till sjukvård backade poliserna ut. De har i efterhand sagt att de var för rädda och började ”tänka på sin familj”. De fegade ur. Det tog sedan lång tid innan räddningstjänsten kom. Den skadade kvinnan och mannen avled på plats.

I övrigt betedde sig många kvinnor märkligt vid denna händelse. Man kunde se kvinnliga poliser sysselsatta med att prova olika skyddsvästar för passform, en annan var bekymrad över att hon saknade behörighet att använda förstärkningsvapnen (se könsdraget strikt laghållande ovan), Ytterligare några kvinnor gick runt helt svartklädda utan synliga symbol på att de var poliser varför larm gick ut om att det fanns flera gärningsmän. En annan sade att hon var så skärrad att hon fått minnesluckor.

Men även män agerade enligt den feminiserade normen. 30 eller 40 poliser stod på parkeringen utanför skolan utan att försöka ingripa och gå in i skolan. Av dessa var många män.

En erfaren manlig polisen som utbildat andra i PDV (pågående dödligt våld) ryckte fram med några andra poliser. De såg en skadad kvinna och hade för att rädda henne behövt fullfölja den metod som han själv utbildade ik, d.v.s. rycka närmare gärningsmannen men en annan polis i gruppen sade då att han ”inte var bekväm” med att gå längre fram. Så blev det.

Utbildaren menade senare att det är viktigt all alla måste ”känna sig bekväma” med vad de gör.

Vid denna tid hade insatsstyrkan kommit på plats (präglat av ett tydligt manligt ethos!) och kvinnas liv gick trots allt att rädda.

Det ska också sägas att det finns ytterligare en faktor bakom ”handlingsförlamningen”: toppstyrningen, att man ”alltid måste ringa någon” för att kunna göra något.

Nya rekryter lär sig att de alltid måste invänta order från den övre befälskedjan. Det blir en inlärd hjälplöshet; att egna initiativ, trots att det i svåra situationer är tillåtet, blir en större sak än det borde vara och som en äldre polis sade ”som det var förr i tiden”, när det manliga ”hjälteparadigmet” ännu var självklart och levande (och inte ”problematiserat”) inom kåren och tilläts vara det. Denna ständiga ängslan att bryta mot någon regel – att hålla männen i strikta tyglar – och allt därför måste förankras i flera led innan handling, kan ses som en effekt av feminiseringen.

Rättsväsendet i övrigt
Domstolarna består numera av 70 procent kvinnor och inom själva domarkåren 60 procent. På Justitiedepartementet arbetar 75 procent kvinnor.

Författarna beskriver att kvinnor tenderar att i den typiskt kvinnliga omsorgsetikens anda vilja hjälpa och skydda de som de anser vara svaga eller ”utsatta grupper” som muslimer i Sverige, HBTQI-personer, ”fattiga i Afrika” m.fl. medan männen generellt sett prioriterar principer som rättssäkerhet, förutsägbarhet och den egna nationen först.

Typexemplet är den fällande domen mot den mördade Salwan Momikas medhjälpare, Salwan Najem: Det var Momika som brände koraner (inte ett brott i all tidigare praxis) och det som kritiserades i detta fall, om än primitivt, var islam, inte muslimer per se och Najem hade inte ens varit delaktig i själva brännandet av boken i fråga. Det som sades vid bränningen var citat ur Koranen, inte några fritt svävande påhitt om muslimer. Ändå dömdes Najem för ”hets mot folkgrupp”, inte för vad han gjort, för han hade inte gjort något, utan för att han var på plast med Momika, som inte heller enligt tidigare praxis (böcker hade tidigare fått brännas även religiösa sådana) hade begått något brott. Han ansågs däremot nu att bara med sin närvaro ha ”kränkt muslimer” och måste därför straffas.

Det vi ser här är dels ovan nämna kvinnliga sympati för en påstått utsatt grupp tillsammans med en rädsla för det våldskapital som, om man friade, intoleranta företrädare för nämnda religion kan ta till och som de visat vid upprepade tillfällen att de har. Allt faller in i vad man kan förvänta sig av ett feminiserat rättssystem. I Svea hovrätt som slutgiltigt dömde honom (HD tog, fegt nog, aldrig upp fallet) är kvinnor i majoritet bland domarna. Fler exempel på det feminiserade rättsväsendet finns i boken.

Länsstyrelserna
I kapitel 15 går författarna in på Länsstyrelsernas radikalfeministiska genusideologi. De börjar med en kvalitativ analys av länsstyrelsernas” jämställdhetsstrategier” för åren 2024–2027.

Enligt Länsstyrelsen i Halland är uppfattningen att kvinnor och män har fundamentalt olika genetiskt betingade beteendepreferenser på gruppnivå en ondskefull tankefigur (utan att därför visa varför eller på vilken vetenskap detta avståndstagande baseras).

Länsstyrelsen i Jämtland förnekar att det finns något inneboende manligt utan allt är ett resultat av ett ständigt ”återskapande” där någon ”aggressiv” man en gång i tiden skapat ett normsystem av aggression som sedan vid tradering återskapats av andra, innan de frivilligt svalde det, icke-aggressiva män. Detta bygger i sin tur på ”maktstrukturer” (bort med meritokratin och konkurrens om status!) avsedda att hålla ”gruppen kvinnor” nere men även vissa män framför andra (återigen missförstår man helt den manliga statushierarki byggd på konkurrens och kompetens). En mer simplistisk och i verklighetsbaserat tänkande ogrundad förklaringsmodell är svår att föreställa sig.

Hur den mänskliga arten kunnat bli så framgångsrik om männen samtidigt som de slagits mot en livsfarlig natur och omgivande dödsfiender har både haft kraft och tid samt tyckt att det var värdefullt att på generell basis också aktivt hålla nere och förtrycka det kön som säkrar stammens överlevnad, framgår inte.

Den kvinnliga genusvetaren menar också att pojkars ”rumble and tumble” lekar samt retningar och pikar inom denna grupp är en träning för deras vuxna roll som förtryckare och inte en test för den konkurrens om status och kompetens som oundvikligen kommer i vuxenlivet. Underförstått bör sådan lekar och spontana leka förbjudas eller i alla fall inte ske utan kvinnlig översyn.

Maskulinet i sig betraktas som en ”riskfaktor” i samhället”. Huruvida detta även gäller om en ockupant går in i Sverige och nämnda genusvetare inte anser sig behöva skydd och ett försvar från en ”aggressiv” man framgår inte, ej eller framgår det att om en våldtäktsman närmar sig henne eller hennes dotter, en närstående man då inte anses behöva visa sin ”aggressiva maskulinitet” för att försvara henne eller dottern mot angreppet.

Detta hela är en kombination av en karikatyr på den enfaldiga tesen om könen som social konstruktion och ren misandri.

Och så där håller det på i nära nog samtliga Länsstyrelsers skrivelser om män och ”maskulinitet”. Det feminina är normen. Den traditionellt manliga ska misstänkliggöras. Matriarkatet, bestående av kvinnor som skribenten på Länsstyrelsen, ska cementeras. De möjligt negativa konsekvenserna av detta lyser helt med sin frånvaro.

Biståndet
När det gäller det svenska biståndet så är även detta en typiskt feminiserad verksamhet. Sverige har länge tillhört ett av världens mest generösa länder när det gäller att ösa ut skattemedel på påstått svaga och utsatta länder. Att miljarder samtidigt dels hamnat i korrumperade statsledningars händer alternativt inte visat sig göra någon nämnvärd nytta utan istället sätta länder i ett beroende av andra (inlärd hjälplöshet) vill man inte gärna höra talas om; det viktiga är att man får känna att man är god, att man ”bidrar”, kan göra handhjärtan.

Någon annan rimlig förklaring till att man insisterar på t.ex ”enprocentsmålet” trots alla ringande varningsklockor och det faktum att man utan att fråga om lov tar skattemedel som borde gå till att förbättra förhållandena för de medborgare i Sverige som valt dem för att kunna göra Sverige bättre, finns inte.

Underökningar, som redovisas i boken, visar att detta att signalera att man är empatisk är viktigt inom den kvinnliga gruppen (som grupp, undantag kan finnas). Därmed inte sagt att empati alltid är negativt, förstås inte, det är en fantastisk mänsklig egenskap i nära relationer, men det finns områden där det kan bli självdestruktivt, rent av dödligt.⁵

Och orsaken är?
Detta leder oss slutligen in på orsaken till den feminiseringen av staten som författarna så föredömligt redovisar. Enligt deras syn på saken så är det framförallt skolans feminisering som är orsaken.

”Feminiseringen av staten går ytterst tillbaka på en utbildningsfördel som flickor och kvinnor haft under längre tid”

Fakta: I den svenska grundskolan är ungefär 75 procent av lärarna kvinnor och 25 procent män. På lågstadiet är ca 90,5 % kvinnor. Som speciallärare och svenska som andraspråk är över 90 % kvinnor.

Vad gäller lågstadiet så kan man här flika in den amerikanske skolforskaren Richard Reevs som efter sina studier i pojkar situation i skolan konstaterat att:

”…kvinnliga lärare är mer benägna att betrakta pojkar som störande medan manliga lärare tenderar att ha en mer positiv syn på pojkar och deras förmågor”. 6

Kriget mot pojkarna
Pojkar halkar efter, särskilt i grundskolan, får sämre betyg och går därför i mindre utsträckning vidare till högskolorna. Detta i sin tur beror på att skolan är dåligt anpassad för pojkar och deras större behov av rörlighet, äventyr, status och inte minst disciplin via en stark auktoritet.

Samtliga dessa ting är närmast utrotade i den svenska grundskolan, som ju bygger på att alla ska vara ”snälla”, jämlika, inte bråka (och bråkar någon ska denne inte sträckas upp utan istället utsättas för den kvinnligt anpassade ”taktiken” lågaffektivt bemötande), sitta still och lyssna tålmodigt på ett timslång malande av torra fakta. Sistnämnda är också nogsamt steriliserade från allt vad stolthet över den egna kulturen och civilisationen heter för att istället ingjuta en gramsciinpirerad skuld över både den västerländska ”kolonialismens” (vars positiva sidor som demokratiska och rättsliga institutioner, infrastruktur, vetenskap och upplysningstänkande förstås inte nämns ) och ”kapitalismens” ondska.

Denna känsla av skuld, tillsammans med en negativ syn på ”maskulinitet” (d.v.s. att vara modig och stark, att tåla smällar utan att tjuta och med denna styrka försvara landet, jaga buset och stå upp för äldre, kvinnor och barn) och injiceras i de unga pojkarna tillsammans med narrativt att den enda räddningen från båda dessa onda fenomen var och är arbetsrörelsens framväxt inklusive den socialistiska och postmarxistiska ideologins kritik av nämnda två fenomen. Pojkar behov av att känna stolthet över sin ”stam” nekas dem således vilket i sig gör pojkarna och unga män mer benägna att drivas in i diverse extrema sekter och organisationer där de kan finna en stark identitet.

Man kan nog utan att överdriva säga att den svenska grundskolan kan karaktäriseras som det som titeln är på en amerikans bok, som citeras av författarna, uttrycker nämligen ”Kriget mot pojkarna”.7

Vad göra?
Hur ska man komma bort ifrån detta sjuka pedagogiska system? Man kan ju börja med att försöka ändra pedagogiken. Den s.k. Bunkeflomodellen, där man inför mer av fysisk aktivitet i skolan (vilket visat sig förbättra pojkarnas studie resultat) är visserligen en liten men dock förbättring. Symtomatiskt nog är Bunkeflomodellen inte införd som standard i svenska skolor.

En annan mer radikal och effektgivande reform är att införa eller snarare tillåta könsseparerade skolor. Den amerikanska privatskolan Heights School utanför Washington DC, som författarna beskriver i boken, är en pojkskola som bygger på klassisk bildning: västerlandets filosofi, historia, litteratur och klassiska texter har en framträdande plats. Karaktärsdaning: intellektuell utveckling kombineras med moralisk fostran, självdisciplin och personligt ansvar. Personligt mentorskap: varje elev har en särskild lärare som mentor. Små undervisningsgrupper: i genomsnitt 17 elever per klass och ungefär sex elever per lärare. Föräldrarnas roll: Skolan betraktar föräldrarna som barnens primära fostrare och vill samarbeta nära med dem.

Undervisning i övrigt kännetecknas av fysisk rörlighet där man t.ex. Iscensätter historiska slag och liknande. Skolan är i absolut topp i studieresultat i USA och detta trots att man har en god blandning från olika socioekonomiska grupper.

Tyvärr så är det p.g.a. av den feministiska och vänsterideologiska diskrimineringslagstiftningen inte tillåtet med könsseparerade skolor i Sverige vilket i praktiken betyder att man säger nej till att pröva en bättre pedagogik för både pojkar och flickor. För självklart kan det vara positivt även för flickor att gå i en skola som är helt anpassa till flickors olika preferenser. Hur som helst så borde en rik flora av olika skoltyper finnas att välja mellan och inte som ny strypas ned till ett fåtal skolformer p.g.a en missriktad och inskränkt lagstiftning.

Den verkliga orsaken
Men finns det inte mer att säga om orsakerna till det offentliga Sveriges feminisering än skolan? Jag menar att det är uppenbart: det är ett leninistiskt fenomen. Låt mig förklara.

Hur vann Lenin makten: genom en massrörelse på vars axlar han bars fram? Nej, det var precis tvärtom, han var företrädare för en liten klick sammansvurna med djupt motiverade aktivister som ville ta över makten och det till varje pris.

På samma sätt som Lenin och hans sammansvurna kunde ta makten så kan i ett demokratisk samhälle samma övertygade och maktsökande aktivister får igenom sin politik i ett demokratisk samhälle, särskilt om den majoritet de behöver påverka och ta makten över begränsar sig till en ganska liten beslutande församling (riksdagen) och att det man driver påstås vara för en ”svag” part eller en (skenbar) ”förbättring” av samhället..

Den franske socialpsykologen Serge Moscovici (1925–2014) utvecklade en teori om just detta: hur små, konsekventa minoriteter kan förändra majoritetens uppfattningar. Om vi applicerar denna teori på Sverige i modern tid i relation till feminiseringen av den offentliga sektorn samt ersätter Lenins klick av bolsjeviker med en liten med drivande och starkt övertygad grupp med radikalfeminister så får vi följande sekvens och process.

• Konsekvens: Gruppen håller fast vid sin uppfattning över tid (långvarig agitation i akademin och inom medier).

• Samstämmighet: Gruppens medlemmar förmedlar i huvudsak samma budskap mot en av ”engagemang” lättpåverkad och maktägande grupp (det radikalfeministiska paradigmet: ”Könen är en social konstruktion!” ”Männen är överordnade kvinnor i ett elakartat västerländskt och kapitalistiskt patriarkat!”

• Självständighet och övertygelse: Gruppen uppfattas som genuint övertygad, snarare än som opportunistisk.

Gruppen säger sig vilja ha ett bättre samhälle och de i sakfrågan oinsatta männen och liberalistiska kvinnorna i de beslutande församlingarna vill inte framstå som ”mörkermän/reaktionärer” eller stå i vägen för kvinnor som vill fram och är ”engagerade” eller bli utsatta för den drivande gruppens aggressivitet. Under denna etableringstid för det radikalfeministiska paradigmet var begrepp som ”gubbslem” och ”mansgrisar” vanliga för de män som höll fast vid traditionella könsroller eller bara sågs som stå i vägen för gruppens målsättningar: att få makt att ändra lagstiftningen och på köpet få betalda positioner som ”genusagenter”, ”jämställdhetssamordnare”på myndigheter, deltagare i Public Service olika ”soffprogram”8 (vi talar ju trots allt om vokala vänsterideologer) och liknande.

Tidslinjen

Vi kan se följande tidslinje för denna process i Sverige:

1960–1979 Den ideologiska grundläggningen.
Könsrollsdebatten och kvinnorörelsen växer. Diskussioner om socialt formade könsroller, kvinnoförtryck och patriarkala strukturer blir framträdande inte minst genom den framväxande marxismen där feministerna och socialister börjar föra in ett elakartat ”patriarkatet” som del av ”kapitalismen”, är den ena ansågs förstärka den andra.

1980–1989 Den politiska grundläggningen. Feministisk forskning utvecklar begreppen patriarkat och könsmaktsordning. Teoretisk fördjupning, men ännu inte samma breda mediala spridning. År 1986 presenterades den grundläggande utredningen Ska även morgondagens samhälle formas enbart av män? (Ds A 1986:4). Året därpå kom slutbetänkandet Varannan damernas (SOU 1987:19). Dessa utredningen lade sedan grunden till den kvoterings- och procentdebatt kring ”jämställdhet” i könsdelar inom en verksamhet som sedan skulle komma. Den socialdemokratiska regeringens proposition 1987/88:105, Om jämställdhetspolitiken inför 90-talet fastställde olika delmål för nämnda matematik: 1992: minst 30 % kvinnor. 1995: minst 40 % kvinnor. 1998: jämn könsfördelning, 50/50. Till en början gällde detta bara myndigheterna ledning/styrelser, för att sedan successivt utvidgas till hela verksamheten.

1990–1999 Genusteori och föreställningen om kön som social konstruktion får ökat inflytande. Yvonne Hirdmans teori om genussystemet och könens hierarki och ”isärhållande” får betydelse. (Genussystemet innebär i korthet att könsrollerna anses ”reproduceras genom sociala normer och institutioner” en teori som dock helt saknar stöd i evolutionär psykologi och metastudier kring könens specifika beteenden och preferenser som grupp, tvärsigenom olika kulturer).9

Nu accelererade staten sin styrning. Målen och förslagen i de radikalfeministiska utredningarna sjösattes. År 1994 blev den särskilt tydlig. I propositionen Delad makt – delat ansvar (1993/94:147) beskrevs bland annat hur förslag till ledamöter i statliga styrelser skulle granskas av jämställdhetsenheten innan regeringen fattade beslut. 1997 började man i regleringsbrev kräva ”jämställdhetsintegrering” och ökad kvinnlig ”representation” dock utan att på minsta sätt kunna redovisa att eller hur verksamheter som tidigare skötts på meritokratisk basis och med mestadels män hade misskött sina uppgifter eller hur och varför verksamheten skulle bli bättre med en påtvingad ”integrering” eller hur denna plötsliga kvalitetsökning i så fall skulle kontrolleras.

Det handlade aldrig om att ”förbättra samhället” (ännu mindre om att dra konsekvenserna av jämställdhetsparadoxen och evolutionspsykologisk forskning) utan om att, bakom rökridoer om ”rättvisa”, implementera en radikalfeministisk och anti-meritokratisk ideologi med tillhörande politik, lagar och regleringar..

Den avgörande segern
Sedan kom radikalfeministernas avgörande seger. Jämställdhetsministern i Göran Perssons regering. Jens Orback (S) var ansvarig för proposition 2005/06:155, Makt att forma samhället och sitt eget liv, som utarbetades i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta är ett av de mest betydelsefulla dokumenten för det leninistiska projektet. På sidan 43 beskriver regeringen uttryckligen jämställdhetspolitikens radikalfeministiska utgångspunkt: att det finns en samhällelig könsmaktsordning där män som grupp [alltid] är överordnade kvinnor som grupp.

Det hela blev därefter en självgående process. Vissa procentsatser i könsdelar blev en del i en statsfäst definition av rättvisa som sedan inte skulle eller fick ifrågasättas.

De radikalfeministiska aktivisterna hade vunnit en stor seger. Och de liberala jämlikhetsfeministerna (juridisk jämlikhet med respekt för olika utfall). Kvinnor män av alla politiska kulörer fortsatte sedan ända in i 2026 att exekvera det som i början var en marginell postmarxistisk tankefigur utan någon verklig vetenskaplig eller meritokratisk substans. Tvärtom, olikheter mellan könen i utfall gällande arbete och livsval, är de facto inte en ”social konstruktion” utan motsatsen: ett evolutionspsykologiskt och hormoniellt och fysiskt faktum visat på gruppnivå i alla kulturer (metastudier). Och ett samhälle med en statushierarki baserad på jämlikhet i möjligheter och kompetens, med respekt för utfallet, oavsett procentsatser, var aldrig något elakartat ”patriarkat”. Och kapitalismen med tillhörande kompetenshierarkier var i själva verket välståndets motor inte dess fiende.

Ett litet maliciöst avantgarde hade återigen slagit till mot en inte ont anande och i detta fall väldigt menlös stat.10

Var kommer skolan in?
Om vi sedan specifikt tittar på skolan kan vi tydligt se en linje från inriktning på demokrati och likaberättigande mellan könen. Könsfrågan var närvarande under 1960-talet men huvudsakligen som en fråga om medborgerlig jämlikhet (Lgr 62), så som det förstås borde vara i ett humanistiskt och meritokratiskt samhälle.

Sedan har, som framgår av tabellen nedan, den postmarxistiska radikalfeminismen fått metastaser i en gravt simplistisk och kollektivistisk och misandrisk identitetspolitik och intersektionalism (den vite mannen sitter högst upp i en förtryckarpyramid) fått fotfäste i skolplanerna (2010-talet).

Någon som fortfarande hävdar att svensk skola vilar på vetenskaplig grund och driver ett opolitiskt icke-marxistiskt hävdande av jämlikhet mellan könen med respekt för olikheter på gruppnivå och olika utfall i beteenden, kompetenser och behov snarare än en statligt styrd och i grunden misandrisk, postmarxistisk och radikalfeministisk ideologisering?

Att den tvångsmässiga feminiseringen av staten (kvoteringstänk, regleringsbrev, jämställdhets-integrering11, skolplaner, debattartiklar, rapporter) har ägt rum är alltså inte resultatet av någon spontant driven folkrörelse.

Synen på mannen som förtryckare och det negativa med de ”traditionella” könsrollerna (yttre och inre cirkeln, se ovan) har aldrig haft någon resonansbotten i folkdjupet. Tvärtom så lever de flesta med naturlig utvecklade könsroller i vardagen (se t.ex. SCB 2021) och det finns många kvinnor som revolterat mot radikalfeminismen12 och ”genusvetarnas” påståenden om den allestädes förtyckande mannen och hans patriarkat.

Detta har dock haft mycken liten effekt på den svenska från folkdjupet isolerade politiska klassen som fortfarande agerar under de postmarxistiska feministernas klackar, d.v.s. de skriver under på att olikheter i utfall vad gäller kvinnor eller män i en verksamhet ingenting har med meritokrati, intressen och fallenhet att göra utan är alltid ett tecken på en orättvisa och måste därför åtgärdas med statliga regleringar, dock i första hand eller endast om procentsatserna av kön är mindre på den kvinnliga sidan (se fakta ovan).

Ingen vågar säga halv sju. Och vilka drabbas av detta? Hela samhället förstås. Myndigheter som måste sänka sina kompetenskrav för att ”rätt” procentsatser av kön ska kunna etableras. Detta i sin tur eliminerar meritokratin och riskerar att äventyra allmänhetens och landets säkerhet (polisen och försvaret). Kön går före läggning och kompetens (diskriminering för ”könsbalans” är t.o.m tillåten i grundlagen, 2 kap. 13 §!) när t.ex. fler män än kvinnor söker sig till en verksamhet men där några måste stå tillbaka eftersom det finns en kvot/procentsats av motsatt kön som måste uppfyllas/är målsatt. Medborgaren förlorar sin agens och betraktas som mindre vetande och felande för att han uppgår i en majoritet i en verksamhet (läs manlig sådan. Vi har sett att kvinnlig majoritet regelmässigt lämnas utan åtgärd), en majoritet som därför måste decimeras för att uppnå ”jämställdhet” i procentsatser av kön. Mannen måste flytta på sig. ”Göra plats” för det motsatta könet: män ratas således för att de är män (se exempel på detta i den nämnda boken Genusdoktrinen). Vi får också det förhållandet att dyrbar tid måste ägnas åt att fylla i blanketter om ”representation ” och ”lönekartläggning” (som i sig nullifierar meritokratin för att istället utgå ifrån att arbetsgivare ”diskriminerar” till förmån för ”patriarkatet”) och slutligen och inte minst får vi pojkar som vantrivs i skolan och droppar ut, i värsta fall till kriminella verksamheter.

Skolan versus leninismen
Ser vi nu till vad författarna till Det nya matriarkatet säger om vilka som drivit denna feminisering så är det genomgående kvinnor i staten som drivit fram denna politik och detta inkluderar Länsstyrelserna. Men författarna menar att det är i kraft av att de är just kvinnor. Här är felslutet.

De flesta kvinnor är inte alls intresserade av att skuldbelägga den västerländska mannen eller tala om ”toxisk maskulinitet” eller ”patriarkatets makt” ”intersektionalitet”13 (vilket garanterat de flesta kvinnor inte har en aning om vad det är). Detta är ett språk och en ideologi som karaktäriserar en liten och snäv grupp av ”genusvetare”, skolade i , just det, den radikalfeministiska post-marxistiska och anti-vetenskapliga ideologin.

Här har vi den grundläggande leninistiska orsaken till den tvångsmässiga feminiseringen av den svenska staten.

Författarnas andra och helt korrekta tes, att myndigheter med många kvinnor tenderar att luta till vänster blir sedan en sekundär effekt av den radikalfeministiskt drivna feminiseringen av utbildningen, lagarna och regleringsbreven plus den politiseringen av myndigheterna som följer när många vänsterkvinnor och aktivister finner sin utkomst efter att ha studerat humaniora och ”genusteori”på högskolan (som på rekryteringskontoren anses vara en merit) och som därefter utvecklat många av de specifika egenskaperna för vänsterkvinnor på gruppnivå på de olika myndigheterna inklusive Länsstyrelserna: att värna om de uppfattat ”utsatta” utomlands (öka biståndet!), misandriska rapporter och värdegrunder om ”toxisk maskulinitet”, att låta invandrare stanna (även om de inte kan försörja sig eller begår brott), krav på ”öppna gränser”, att sätta ”naturen” som heligt väsen före medborgarnas äganderätt till skog och strand, skuldbelägga män som grupp ”mäns våld mot kvinnor” (istället för ”vissa mäns våld mot kvinnor”) undvika konflikter och att någon kan ”kränkas” av hårda ord (inskränk yttrandefriheten) aversionen mot en kompetenshierarkier (ingen ska vara förmer än någon annan, ”platta” organisationer), minskad riskbenägenhet och fysisk otillräcklighet (Försvar och Polis) med mera.

Den gramsciinspirerade14 marschen genom institutionerna gäller i lika hög grad radikalfeminister som de gammelmarxister som föregick dem som de postmoderna identitets- och intersektionalitetsideologer som följde efter dem.

Så där har vi det. Den svenska staten är utsatt för en radikalfeministisk kupp grundad i en postmarxistisk samhällsideologi. There is no way around it. Frågan är hur länge vi ska tolerera det.

_______________________________