Begreppet ”spekulationssamhälle” används ofta i den svenska samhällsdebatten av kritiker som anser att marknadsliberaliseringar, avregleringar och privatiseringar har gått för långt. De som motsätter sig denna utveckling återfinns främst bland vissa ekonomer samt sociala organisationer. De argumenterar för att grundläggande samhällsfunktioner – såsom skola, sjukvård, bostäder och pensioner – har gjorts om till marknader där privata aktörer tillåts spekulera med skattemedel eller medborgares trygghet.
De länder som vill bli världsledande inom en rad strategiska teknikområden, varav några är klassiska svenska paradgrenar, borde enligt undertecknad och sådana som civilekonomen Ulf Sandmark, istället se bankdelning som en lösning för att få skutan på rätt bog igen. Det omfångsrika nya Sidenvägsprojektet öppnar för stora möjligheter till nya investeringar, samarbeten över nationsgränser, utveckling och tekniska framsteg i många olika länder som borde få oss att satsa på produktion i stället för spekulation.
Nu gäller det att på rätt sätt ta tillvara den optimism som detta projekt har genererat. Nya Sidenvägen kallas officiellt Bälte & Väginitiativet (BVI) eftersom det handlar om industrialiseringsbälten på land och dessutom en sjöväg. Projektets stora mål är binda samman utvecklingsländerna med Europa, Mellanöstern och Afrika. Tydligast syns det i Afrika, där de hittills genomförda projekten släppt lös en ny optimism över hela kontinenten.
Bankkriserna Bankkrisen och den stora depressionen 1929 utlöstes i grunden av en kombination av spekulativ överhettning på aktiemarknaden, ojämn fördelning av köpkraft och svaga strukturer i banksystemet. Det påbörjades redan 1926 när övervärderingen av både aktiemarknaden bostadsmarknaden sänkte den amerikanska ekonomin på samma sätt som skett under följande bankkriser och som drabbat alla demokratiska länder.
Den 24 oktober 1929 (”Svarta torsdagen”) inleddes panikförsäljningar på Wall Street, vilket följdes av ett totalt ras dagarna därpå. Överproduktion och låg köpkraft var två av faktorerna: lönerna hängde inte med i den snabba industriella produktionen. Vanliga arbetare och bönder hade för dålig inkomst för att kunna köpa alla varor som tillverkades, vilket ledde till företags- och bankkonkurser. Vidare hade man ett svagt banksystem: många amerikanska banker var små, oreglerade och hade lånat ut stora summor till spekulanter och jordbrukare som inte kunde betala tillbaka. När folk fick panik och stormade bankerna för att ta ut sina sparpengar (bank runs) kollapsade hundratals banker, vilket raderade ut en stor del av landets penningmängd. DSist men inte minst global sammanflätning: krisen spred sig snabbt till Europa och resten av världen eftersom den internationella handeln var starkt sammankopplad med USA och många europeiska länder var skuldsatta efter första världskriget.
Vi har redan nämnt Bankkrisen. Hundratals banker kollapsade när spararna i panik tog ut sina pengar och lånestockarna förlorade sitt värde (till exempel kraschade över 300 banker enbart i december 1930). Den totala penningmängden minskade kraftigt. Man fick som ett ”brev på posten” Massarbetslöshet .När krisen var som djupast 1933 var omkring 13 miljoner amerikaner arbetslösa, vilket motsvarade ungefär en fjärdedel (25 %) av landets hela befolkning.
De viktigaste ekonomiska konsekvenserna i Sverige var att Sveriges export halverades under krisåren då den internationella handeln föll samman. Det svenska industriproduktionsindexet sjönk till 89 år 1932 Hög arbetslöshet följde. Arbetslösheten bland fackföreningsmedlemmar och i samhället i stort steg kraftigt och nådde omkring 20 procent. Guldmyntfot en övergavs. Via riksbankschefen Ivar Rooth övergav Sverige guldmyntfoten den 27 september 1931. Sverige drabbades visserligen av den internationella lågkonjunkturen, men nedgången var mindre utpräglad än i USA och Tyskland. Riksbankens blev en av de första centralbankerna i världen att införa en politik med fokus på inhemsk prisstabilisering och bekämpning av arbetslöshet. Vad som utlöste den största krisen i Sverige historia var i stället Kreugerkraschen som undertecknad skrivit om i artiklar och böcker.
I boken om ”Kreugermordet” presenterar Lars-Jonas Ångström fakta som leder till att han konstaterar ”Det var inte självmord. Det var ett mord”. Jan Gillbergs bok ”Trippelmordet” handlar om det trefaldiga mordet på Ivar Kreuger, det fysiska mordet, karaktärsmordet och rånmordet. I ett avslutande kapitel tar författaren upp frågan vad som hade hänt ”om Ivar Kreuger hade fått leva.” Nicola Majstrovics bok ”Sanningen bakom Kreugerkraschen: Så fälldes en svensk gigant” är resultatet av tolv års sökande efter svaret på frågan om Kreuger var en bedragare som begick självmord, eller en hederlig affärsman som mördades. Uppfattningen att Ivar Kreuger begick brott har dementeras av nästan samtliga moderna forskare som skrivit om honom.
I mina böcker har jag skrivit om konsekvenserna av Kreugerkoncernens konkurs för alla aktieägare och företagare och jämfört detta med vad som hände allmänheten och 60 000 skötsamma företagare under den största svenska bankkrisen 1987-1993.
Det är för många välkänt att konkursförfarandena i samband med den stora Kreugerkraschen 1932, liksom under den svenska bankkrisen 1987-1993, är den sämsta tänkbara metoden om man vill ha ut ett rimligt pris för tillgångarna i ett företag. Försäljningen av de stora aktieposterna efter mordet på Kreuger skedde brådstörtat, både under hand och via Stockholmsbörsen. Det var ju betydande aktieposter som nu skulle avyttras. Hur gick det sedan för de stora Kreugerbolagen SCA, Ericsson, Tändsticksbolaget, Grängesbergsbolaget, Boliden och Hufvudstaden? Inget av dessa stora företag var på obestånd. Aktierna i SCA hade inte belånats och upptogs i konkurs- bouppteckningen till ett värde av 28 miljoner kronor, i dagens penningvärde motsvarande 900 miljoner. Trots att Ericsson för närvarande genomgår en allvarlig kris är dess börsvärde i dag 180 miljarder kronor. Boliden börsintroducerades 1952 och värdet är i dag 78 miljarder kronor.
Tändsticksbolaget hade grundats av Ivar Kreuger 1917 och noterades året därpå på Stockholms fondbörs. År 1930 stod Tändsticksbolaget för 60 procent av världens hela tändsticksproduktion. Fastighetsbolaget Hufvudstaden var då som nu i allt väsentligt inom de centrala delarna av Stockholms City. Börsvärdet på Hufvudstaden är i dag 27 miljarder kronor. Vem var det då som kunde har mördat Ivar Kreuger? Svaren har varierat mellan ledande personer i Wallenbergsfären, amerikanska investerare eller ryska kommunistpartiet.
Lärdomarna från allt detta är att Sverige nu måste lära sig förstå att produktion är viktigare än spekulation. Genom att tillåta att bankerna delas upp slipper vi att betala för bankernas misslyckande i framtiden. Det kan endast ske om Sverige tar ansvar för den fortsatta utvecklingen i den nya regering som nu kommer att bildas.
Hur skall vi då lösa problemet ? Svaret är enkelt och beskrivs närmare i alla mina artiklar och böcker Låt Riksbanken i varje land bestämma att dela upp bankerna i två delar. Den spekulativa delen av bankernas verksamhet får bankerna själva ta ansvar för. Vill bankerna spekulera och sedan misslyckas måste de försättas i konkurs. Det är inte allmänheten och företagen som skall drabbas. För den produktiva delen måste varje riksbank svara. Genom att prioritera produktion och bannlysa spekulation (som bankerna svarar för genom att bevilja lån som aldrig borde ha beviljas) säkras produktiva resurser. Bankerna måste själva ansvara för sina misstag och inte som hittills låta allmänheten och skötsamma företag betala notan.
Författare och skribent i finansrätt. Ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankunders Riksförbund
Facebook Comments