Kevinfallet har blottlagt brister i det svenska rättssystemet – så stora att förundersökningen nu ska återupptas. Rimligen kommer den att fokusera på vilka fel enskilda personer kan ha begått. En angelägen uppgift men den räcker inte. Också processen som sådan måste granskas. Var den rättssäker?
I artikel 6 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter anges vad som krävs i detta avseende. Enligt den gäller att ”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.”
Sverige blev 1995 medlem i EU och då förband vi oss att följa denna konvention. Under visst motstånd skulle det visa sig. För rätten till en opartisk prövning inbegrep även myndighetsbeslut som vi var vana vid kunde fattas utan insyn. Det skulle faktiskt dröja ända till 1998, efter det att Sverige fällts åtskilliga gånger av Europadomstolen, som vi fick en lagstiftning i harmoni med artikel 6. Då gavs nämligen svenska medborgare en rätt att överklaga myndighetsbeslut.
Men var inte polisens beslut att peka ut de båda pojkarna som Kevins banemän ett myndighetsbeslut? Var då inte den omständigheten att de inte kunde få sin sak prövad ett brott mot artikel 6?
Här har hävdats att andra lagar och regler gripit in. Men ska då det tolkas såsom att de mänskliga rättigheterna som formuleras i artikel 6 vid behov kan sättas ur spel.
I så fall en allvarlig ståndpunkt. För vi kan alla ha en dålig dag på jobbet. Det gäller även myndighetspersoner. Då måste det finnas ett finmaskigt kontrollsystem som hindrar deras missbedömningar från att få genomslag i besluten. Det är detta sammanhang som nödvändigheten av att det finns en opartisk instans med uppgift att ompröva och överpröva beslut ska ses.
Vi bör också utrusta oss med en sund skepsis gentemot vetenskapliga gurus. Forskning kan inte användas som underlag för en rättslig bedömning om vi ska tro Stanfordprofessorn Jeff Strnad. Med argumentet att forskning är en färskvara och ändras hela tiden.
Är det av slapphet som regering och riksdag inte säkerställt att de nödvändiga kontrollinstanserna funnits på plats? I Kevinfallet hade det räckt att den prövning av bevisen – bevistalan – som fanns gjorts tvingande. Bakom lyckta dörrar om så krävts. Och att regler funnits som garanterat minderårigas rätt till försvar.
För detta förtjänar regering och riksdag kritik. I viss mån kan dessa demokratins väktare gottgöra sina försummelser genom att snarast ändra reglerna för skadestånd så att även den som fått sitt rykte förstört ges en rejäl ersättning – inte bara den som frihetsberövats. Lägg till detta krav på en offentlig ursäkt från statens sida. Då har vi fått en bättre balans mellan statens rätt att utöva sina befogenheter och medborgarens rätt till upprättelse när staten handlat fel.
Denna artikel har även publicerats i Sydsvenska Dagbladet. Se här >>
Facebook Comments