“…ducka, kryp ihop, spring och göm dig. Anmäl inte. Flytta. Låt dem känna att de vinner. ”
Tove Lifvendals långa text i SvD 25/8, (länk >>) handlar om en 14-åring som blev rånad, misshandlad och hotad av ett ungdomsgäng och som inte fick någon som helst adekvat hjälp av det genom höga skatter finansierade “samhället”/staten utan istället fick de råd som angivits i ingressen.
Många ställer sig då frågan: hur har utvecklingen eller snarare förfallet, kunnat gå så här långt?, samt den naturliga följdfrågan: vad behöver göras för att komma till rätta med problematiken?
Min analys ger vid handen att detta inte bara är ett isolerat problem som gäller polisens och kriminalvårdens ”resursbrist” utan roten till eländet ligger på ett djupare plan. Det gäller en hel samhällsideologi eller snarare ett ”samhällsethos” som genomsyrar både politiken och större delen av den offentliga förvaltningen inklusive rättsskipningen. Vi kan ta Wikipedia definitionen av ”ethos” här:
”En organisations ethos menar ofta en kultur eller särprägel hos organisationen [/samhället/den offentliga sektorn].” Och ännu bättre Dictomary.com: ”…the underlying sentiment that informs the beliefs, customs, or practices of a group or society.”
Vad kännetecknar då det nuvarande svenska samhällets ethos så som det manifesterar sig i politiska beslut, lagar och förordningar samt hos stora delar av den intelligentia och akademi som genom sina produkter vidmakthåller samma ethos? Svaret är ”femininitet”. Låt mig utveckla.
Enligt forskarna på Homested Insights, vilket även stämmer överens med rönen från World Values Survey, så är Sverige det mest feminiserade landet i världen. Vi kan förestå detta genom att titta på motsatsen: ett land med ett mer “maskulint” ethos. Här dominerar konkurrens, accept av olikheter i materiell och social framgång baserat på en meritokratisk inställning. Detta innebär också en accept av auktoritet t.ex. inom polis och rättsväsende d.v.s. att medborgarna förväntar sig och accepterar att rättsväsendet visar och signalerar auktoritet och ”hårda tag” både mot medborgarna i gemen, för att de ska känna trygghet, och särskilt mot dem som stör den civila freden. Man ogillar ömkande och överslätande förklaringar till brottsligt beteende, eftersom man förutsätter personligt ansvar för ens handlingar. Dessa värderingar börjar: ”in school and continues throughout organisational life.” Länk >>
Det feminina ethoset
Det feminina ethoset och sin sida betonar allas “lika värde” och ogillar auktoriteter även om dessa baseras på visade meriter, effektivitet eller bildning. Ingen ska tror att man är något utan en annan är lika god som en annan etc. Detta kan ha positiva effekter på arbetslivet med mindre betoning på hierarkier där ledarskapet blir mer av en kamratrelation, men det är lätt att se att det också kan urarta i nivellering och kollektivism där ingen tillåts sticka ut och åsiktskonformism, kulturell nivellering och ”häxjakter” mot avvikande åsikter eller beteenden lätt kan få fäste.
För rättsväsende och i skola är det lätt att se att denna inställning får svårt att klara av störningar och utmaningar som inte kan klaras av med det feminina förstahandsvalet: som är samtal, förståelse och dialog. Auktoritär, no nonsens-attityd med hot om eller i sista hand direkt brukande av våld fört att stävja ett beteende, som annars kan urarta i kaos och ännu mer medborgarfarligt våld, undviks i det längsta (“lågaffektivt bemötande”) eftersom det så tydligt står i motsats till den feminina konflikträdslan, samtals- och samförståndsviljan – i grunden byggd på insikten om fysisk svaghet. Effekten av denna inställning går i många svenska skolor att läsa av rent fysiskt genom decibelnivåer i klassrum men även högre upp i myndighetshierarkin där det sitter skolbyråkrater och aktivt hindrar – genom hot om böter och skadestånd – lärare från att bli ”auktoritära”när de som vuxna försöker upprätthålla ordning och disciplin.
Jag läser också in en särskild människosyn i detta sociologiska begrepp, en människosyn som innebär att alla människor i grunden är goda: det finns ingen verklig ondska och de som gör fel har bara haft det tufft i livet och kan man bara ge dem vissa materiella saker och/eller tala i enrum med dem med empati, så kommer de att förstå att de gjort saker som de egentligen inte vill och sedan inrätta sig i det feminiserade ledet. Tyvärr är denna människosyn inte särskilt väl förankrad i vetenskap och beprövad erfarenhet, som bl.a. visar att känslokalla, maktbesatta och beräknande människor inte är en försumbar del av en befolkning, ca 1 av 100 antas av erkänd vetenskap vara psykopater. Och det som kännetecknar en sådan är bl.a:
”De prioriterar makt, pengar och att vinna mer än de flesta. De har inga problem med att sätta sig över moral och sociala regler och som resultat så ljuger de och manipulerar andra med liten eller ingen känsla av skuld”.
Så mycket för den ”goda människan” alltså. Här är f.ö. en snabbkurs kring psykopater: (länk>>)
Människor marinerade i det feminina ethoset talar också gärna om att förebygga istället för straff, vilket då i sig inte innebär att man påtalar det personliga ansvaret för ens handlingar och redovisar de straff som ett brott mot lagar kan innebära utan åtgärderna består i att ”barnen” inte ska känna sig kränkta och att ansvaret för deras negativa beteende oftast läggs på andra än de själva eftersom de ju är ”barn” och antas ha haft det ”tufft”. Innerst inne är de ju som alla andra goda människor.
Här följer ett exempel bland många på hur en lagstiftning byggt på ett feminiserat ethos ser ut och från vilket gärningsmännen bedöms: Fallet är autentiskt d.v.s. helt hämtat ur den svenska verkligheten: En 17-årig ung man lurade med sig en 12-årig flicka ned i en källare. Där våldtog han flickan brutalt tills hon blödde ur underlivet. Han hade dock inga problem med att skryta om händelsen för sina kompisar. Flickan har fått svåra psykologiska problem efter händelsen. Eskilstuna tingsrätt bedömer att brottet ska bestraffas med en dryg veckas ungdomstjänst och ett antal samtal med en socialassistent enligt ett upprättat så kallat ”ungdomskontrakt”. Konkret innebär detta att han vid 15 tillfällen ska prata med en socialassistent i 45 minuter om våld. Signalvärdet i detta både för de unga som går i samma tankar som 17-åringen och offret och dess närstående är inte svårt att räkna ut.
Här ytterligare ett exempel på den till det själutplånande gränsande förståelsen. Det gäller en ung serierånare som ställt till ett helvete för sina offer i Göteborg. Vid en förhandling spottade han åklagaren i ansiktet. Det feminiserade ethosets svar på detta var: ” – Det är obehagligt såklart, men det är en 17-årig kille som inte verkar förstå bättre, säger [åklagaren] Linda Wiking. ” (GT 27/8-19). Ingen särskild påföljd alltså för detta. Beräkna signalvärdet för övrig kriminell ungdom.
”Barn” vårdar och ömmar man – även om de råkar vara förövare – och man korrigerar inte gärna skarpt utifrån en trygg kunskap om vad som är rätt och fel. I samklang med detta kan man i ett land med ett dominerande feminint ethos också förvänta sig en hög straffrättslig ålder (jämfört med länder med mer av maskulina värden) och allmänt mycket låga straff eller ”påföljder” för unga förövare. Man kan också anta att kvinnliga väljare genomgående röstar på vänsterpartier, som ju genomgående står för de ”mjukare”/feminina värdena i kriminalpolitiken, något som också tycks bekräftas av den senaste SOM-undersökningen: ”På senare år i Sverige – ett av världens mest jämställda länder – har kvinnor blivit allt mer vänstervridna, och män allt mer högerorienterade.” (Länk >>)
Detta kan dock, tror jag, ändras drastiskt när även allt fler kvinnor inser att den dominerande feminina ideologin leder till kaos och en grav samhällelig instabilitet och otrygghet. Men då kan det vara väldigt långt gånget. Kanske är det då för sent att vända utvecklingen.
Här måste pausa och vi notera att detta feminina ethos INTE innebär att man kan förvänta sig att alla kvinnor i samhället stödjer den. Det kan mycket väl finnas många kvinnor som skulle vilja leva under ett mer “manligt” ethos enligt definitionen ovan. Vad som menas är att de som utformat politiken över tid, som mycket väl kan vara en liten elitistisk grupp med stort politisk och rättsligt inflytande, har haft dessa värderingar – vilka för övrigt mycket väl kan ha delats och delas av män. Sistnämnda är också högst sannolikt eftersom detta feminina ethos, liksom det maskulina i motsatta länder, genom skolböckers utformning och kultursfärens och akademins/”forskarnas” påverkan genomsyrar hela samhället.
Offret lämnas i sticket
När man läser artikeln om ”Filip” slås man av hur de feminina omvårdnads- och icke-auktoritets drivna värderingarna frodas, vilket leder till att grova förövare kommer undan eftersom de inte anses behöva eller klara en hård korrigering vilket i realiteten leder till att det är offren som drabbas hårdast och till slut – eftersom gärningspersonerna inte tas om hand och anses kunna inkapaciteras (de är ju ”barn”) och fullt ut inte anses kunna behöva ta ansvar för sin handlingar – av det offentliga ombeds kapitulera att ge sig. Eller som det står i texten: ”ducka, kryp ihop, spring och göm dig. Anmäl inte. Flytta. Låt dem känna att de vinner.” Det är som att man inför en ockupationsmakt böjer sig och ber om nåd snarare än att göra aktivt motstånd, vilket ju skulle innebära hårda konflikter och potentiellt våld/repression vilket man till varje pris vill undvika.
Vi känner också igen denna attityd från representanter för det offentliga som, hellre än att överge sitt feminiserade ethos och kräva ändringar i lagstiftningen – går ut och uppmanar folk att inte bära dyra kläder: att klä sig ”fattigt” för att slippa bli rånad (förre överåklagaren Sven-Erik Alhem i TV 4 19/7-19) samt om man blir angripen inte stå upp för sig själv och göra motstånd eftersom att bruka våld/gå till handgripligheter är ett grundfel i det feminina ethoset. Den lagliga rätten till självförsvar är också ytterst begränsad i Sverige jämfört med t.ex. USA. ”Kryp ihop och ge dig!” Man bör således helst göra sig till det våp och offer som de förövare och bärare av ett skruvat maskulint ethos anser att samma offer är från början och som är en av anledningarna till att de, med ett inte sällan uttalat förakt, ger sig på dem. Här är några belysande länkar: >> (har du inte DN prova denna länk istället: >>) och >>. Här är ytterligare ett exempel där polisen lyckats fånga den 17-årige (!) ledare för ett rånargäng som terroriserat Göteborg:
“– Det är ett sätt att visa sin makt. De vill dominera platser. Det gör man genom att sätta skräck i andra ungdomar.” ”Ledarfigur i tonårsgänget är en 17-årig pojke.”Men ett sådant ”barn” kan förstås inte inkapaciteras… ”Efter att han släppts, senare under sommaren, misstänks han ha varit delaktig i ett flertal nya rån.” Och så tycker de flesta Tingsrätter – men framförallt lagstiftarna – att det ska vara. (Länk >>.)
Det är tydligt att förövarna, särskilt i utanförskapsområdena inte har kunnat identifiera sig med det omgivande feminiserade ethoset utan istället sökt sig till ultramaskulina förebilder, vilka oftast och nära nog endast finns inom den kriminella värld som frodas omkring dem (sportens och musikens värld kan dock vara en positiv utväg för några). Man har sedan från denna ”värdegrund” angripit vad man upplever som representanter för ett försvagat och klent feminiserat samhälle. Tyvärr gör reaktionen de får av samma samhälle på sina handlingar att de bekräftas i denna tro.
Här måste vi också koppla in en etnisk integrationsapsekt. Det är väl känt att de som rånar unga och gör hela skolor till oroshärdar oftast är unga med invandrarbakgrund från främst utomeuropeiska länder vilka via hemspråk – ”modersmålet” – och svenska som ”andraspråk” tidigt av det offentliga Sverige får lära sig att de inte förväntas bli en fullständig del av det samhälle de växer upp i, att de är annorlunda och bör vara stolta över att bevara denna olikhet. Detta är f.ö. till och med inskrivet i grundlagen att deras förmodat kulturella olikhet och därmed icke-integration i det svenska ska uppmuntras via skattemedel eller ”ska främjas” som det står i RF 1 kap 2 §. (Detta är förstås grunden häpnadsväckande självdestruktivt av ett land som av många orsaker verkligen behöver nationell sammanhållning och ett gemensamt språk). Bristen på hårda reaktioner från de skolor nämnda ultramaskulina krafter utmanar bekräftar orosstiftarnas självuppfattning som säger att den som är tuffast och inte drar sig från att brukar våld vinner, har ett överläge, inte blir nämnvärt straffad med annat med något samtal av en socialsekreterare eller någon veckas ”samhällstjänst” vilket erfarenhetsmässigt har haft en minimal effekt på deras destruktiva beteende – eller syn på det omgivande samhällets flathet.
Summering
För att närma oss en sammanfattning på ett ämne som man kunde skriva hyllmeter om, så är det tydligt att vi på en metanivå avseende grundvärderingar har ett pågående småskaligt krig inom landet mellan ett feminiserat ”förstående” och icke-auktoritärt omvårdnadstänkande och ett uppskruvat och genomgående primitivt maskulint ethos manifesterat både i gängkriminaliteten och i islamska enklaver där kvinnor anses underordnade mannen och familjens patriarkala heder har företräde framför det omgivande samhällets jämlikhetsnormer. I denna ideologi finns också inbyggt en vägran att erkänna den sekulära statens överhöghet över deras egna teologiska lagar och förordningar (sharia). En vägran som delas av många fler muslimer än vad media låter förespegla vilket bl.a visas av stora genomarbetade undersökningar av bl.a. den holländske forskaren Ruud Koopmans som t.ex. visar att två tredjedelar av de undersökta muslimerna anser att religiösa regler är viktigare än lagstiftningen i det land de bor i. (Länk >>)
Vad göra?
Om vi nu rent hypotetiskt postulerar att min analys är rätt och att Sverige – särskilt dess politiskt styrda delar inklusive lagstiftningen – har en extremt feminiserad ”värdegrund”/ethos. Vad göra?
För det fösta lär det vara uppenbart för varje någorlunda intelligent iakttagare av den svenska förfallet gällande gängkriminalitet, ungdomsrån, bilbräder, mobbare, våldsverkare och orosstiftare inom skolan, sprängdåd och terrorattentat och islamsk separatism att staten inte har en chans att klara av detta om inte balansen mellan maskulina och feminina värden återställs och då genom att de maskulina värdena om auktoritet och direkt och kännbar korrigering vid felaktigt beteende baserat på personligt ansvar för ens handlingar stärks på de feminina omvårdande (och därmed implicit ursäktande) värdenas bekostnad. Statens kärnuppgifter behöver stärkas och stramas upp – kraftigt. På en tämligen simplistisk men ändå belysande metafysisk nivå kan man säga att vi i Sverige har en allvarlig obalans mellan Yin/feminint/kaos och Yang/maskulint/ordning och om detta fortsätter så kommer ett samhällskaos att inträde vilket en obalans med Yinkraften som dominerande oundvikligen medför, (se dennas länk för en intressant och djupare genomgång av dessa symboler för ständigt verkande krafter i människors psyken och samhällens liv >>).
Polisen visar sin ”mänskliga sida”
Innan vi går in på några av de politiska reaktionerna på Filipfallet låt mig ta upp hur även själva polismakten, den makt som ska stå för auktoritet och fasthet gentemot de kriminella som bryter den civila freden och tryggheten. På Nyköpingpolisens Facebooksida kan man läsa:
”Vi blåljuspersonal är människor och vill precis som ni andra komma hem efter arbetspasset.”
Här ser vi en feminisera vädjan till kriminellas förmodade godhet bakom den förmodat tuffa fasaden. De unga våldsverkarna ses i grunden som goda barn som råkat komma lite snett, förmodligen pga det omgivande samhällets och inte deras egna tillkortakommanden (ofta anfört av akademin i dess ethosstödjande ”forskning”). Om man vädjar till dem så kommer de att förstå och ändra sitt beteende.
Denna uppenbara redovisning av svaghet från polisen sida, hade varit otänkbar i ett samhälle präglat av ett mer maskulint ethos. Där förväntar man sig att man blir polis i medvetande om att man kan råka ut för farofyllda situationer och då inte ska backa undan eller vädja om nåd inför dem som hotar dem och ytterst hotar de medborgare som man är satta att skydda. Denna offentliga tirad om att man är rädd på sitt arbete och söker förståelse hos våldsverkarna vittnar också om att det feminiserade ethoset i mycket även styr rekryteringspolitiken inom polisen, man vinnlägger sig inte om att få in personer som har den no-nonsens attityd som krävs för att stå upp mot bus och förhärdade brottslingar utan rekryterar utifrån diverse könskvoteringsmål (uppsatta av politiker som är djupt marinerade i det feminiserade /radikalfeministiska ethoset) och ”mångfalds”-krav som i grunden har noll (0) bäring på effektiviteten hos den myndighet som ska vara den sista försvarslinjen mot de som vill hederligt folk illa.
Politiker reagerar
Så till några politiker vars kommentarer redovisats i SvD 26/8-19. Börjar vi med Fredrik Lundh Sammeli (S) så driver han den typiskt feminiserad tesen om ”förebyggande åtgärder”. Det ska till mer pengar till ”skola, socialtjänst och polis” vilket varit ett mantra kring utanförskapsområden i decennier utan att några som helst substantiella framgångar nåtts. Detta är inte svårt att förstå eftersom man inte adresserar det personliga ansvaret i uppfostran och skolans utbildning, en bättre integrering med betoning på assimilering (för att inte hamna i just ett av skolan indikerat önskat utanförskap genom dess multikulturalistiska stans) och inte minst lagstiftningen mot unga förövare. FLS kan dock eventuellt tänka sig ”husarrest och utegångsförbud” vilket indikerar att han inser ihåligheten i sina standardsvar och det feminiserade ethosets tillkortakommanden.
Moderaternas Johan Forsell är mer tydlig och vill skydda offren och återställa den civila freden och tryggheten genom att inkapacitera förövarna (och där förstås erbjuda verktyg för mognad och utbildning). Samtals- och ursäktarmodellen får inget gehör. I linje med detta bör också följa krav på att sänka straffrättsåldern kraftigt. Till och med en 7 åring inser, även efter en rudimentär uppfostran, vad som är rätt och fel i relationen med sin medmänniskor (t.ex. att inte kasta sten huvudet på någon eller stjäla) liksom att om man ändå gör fel så kan man och bör förvänta sig ett kännbart straff av något slag. Om detta straff ändå inte kommer försvagas förstås rättsuppfattningen tills förövarna når ”anything goes”-attityden, vilken ”Filip” tyvärr fick känna av. Detta mentala tillstånd av ”oövervinnlighet” blir sedan en grund för ännu tyngre och farligare brott. En 12-årsgräns vore ett rimligt första steg för en sänkning av straffrättsåldern (England har 10 år), samt inga eller kraftigt minskade straffrabatter.
Juno Blom däremot ”barnrättspolitisk talesperson för Liberalerna” uppvisar det från den feminiserade akademin så vanliga kamouflerande ordbajseriet. ”Vi väljer att svika många barn i Sverige”. Vad, “Vi”? Knappast. Det är inte du och jag utan de som i detta fall främst sviker är det offentliga politisk styrda Sverige, vilket hon “glömde” att nämna. Den svenska medborgaren ska fås att känna sig medskyldig till ett migrations, integrations- och lagstiftningsprojekt, gällande särskilt unga kriminella, som han eller hon dock haft mycket liten eller ingen del i att besluta över. Hon efterlyser även på ett för den egna sektorns jobbefordrande sätt en ”strategi mot våld mot barn”. Detta är ett både diffust och typiskt akademiskt trixande eftersom hon blandar ihop barnmisshandel i allmänhet med ungas våld mot andra unga och därmed flyttar fokus från textens specifika problem. (Länk >>.) Hon vill också försäkra sig om att ”kommunerna jobbar med de här frågorna” vilket indikerar att hon har liten koll och insikt i vilka grundläggande värderingar som styr både lagstiftning och det konkreta handlandet kring ”Filip” och hans anbefallda beteende att ”springa och gömma sig”. Frågan ska i grunden inte sparkas nedåt utan uppåt. Man skulle rent metafysiskt kunna säga att Juno Blom och hennes många likar runt om i landet på socialkontor, kulturredaktioner och inom akademin är fasta proponenter för den feminiserande statsideologin och att de därmed medvetet eller omedvetet befordra det kaos och sönderfall som oundvikligen väntar om inget drastiskt snart sker för att få in mer ordning och legitim fasthet i både lagstiftning och allmän agerande och bemötande mot orosstiftare och kriminella i alla åldrar.
Facebook Comments