Om samhällen som förfaller

Statsvetaren Francis Fukuyama undersöker i sin bok Political Order and Political Decay  vilka lagbundenheter som kan finnas när samhällen förfaller och går under samt vad som konstituerar dem som har ett längre liv. Utrymmet här är för kort för att gå igenom alla briljanta iakttagelser men låt mig fokusera på några av slutsatserna. Först och främst konstateras att stater i tidernas begynnelse skapades av krig – och skapade krig. Den är ett resultat av en process där mindre grupperingar ”stammar” går ihop i släktbaserade klaner (förstadierna till stater) som dominerar ett område och även lyckas försvara det mot omgivande fiender och stundom även lägga under sig  omkringliggande samhällen. För att klara detta behöver de organisera sig så att resurser finns tillgängliga i form av befäl, fotsoldater, vapen, bivacker, livsmedel m.m. Embryot till den statliga byråkratin är därmed skapad. När sedan våldsmonopolet över ett område är etablerat krävs en konstant bevakning av både de inre och yttre gränserna i en krigisk omvärld. Byråkratin måste permanentas, skatteindrivning organiseras. Staten är född.

Med detta sagt kan vi också se se hur en stat kan försvagas och förfalla och då främst genom två aspekter hos staten:

  1. kvalitén på ledarskapet, vilket sätter ljuset på institutioner för maktskifte och urvalsmekanismer för ledarskap samt
  2. kvalitén på byråkratin, vilket sätter ljust på rekryteringsmodeller och närvaron eller icke-närvaron av skyddsmekanismer för den allestädes uppdykande korruptionen.

Det Fukuyama ser i historien gång på gång är – förutom det uppenbara med inkompetenta ledare för staten som riskerar att dra hela samhället med sig i med sitt agerande eller brist på sådant – att samhällen förfaller genom korrumperade och inkompetenta statliga byråkratier, som inledningsvis kan drivas av meritokratiska ideal, men så småningom via människans (evolutionslogiska) tendens att ge fördelar till sina genetiska släktingar – sin ”ingroup” – så småningom går över i nepotism, varvid legitimiteten hos staten minskar hos dem som inte får några fördelar; de tjänster som byråkratin ska leverera förgiftas av korruption och tappar i kvalitet.

Robusta respektive svaga demokratier

Om vi nu tar ett raskt steg från en diskussion om staten i pre-demokratiska samhällen till moderna stater med demokrati och då fokuserar på vad som får dessa att fungera och bli uthålliga och robusta, kan vi samtidigt se vad som gör dem svaga.

Tre ting måste enligt Fukuyama fungera väl och vara i balans för att ett demokratiskt frihetligt samhälle ska fungera optimalt och det är: statligt våldsmonopol (som klarar av att upprätthålla lag och ordning), lagstyre (allt styrs via lagar och inte godtycke eller dekret – även staten och dess ledare via grundlagarna) samt ansvarighet (att man kan ställa tjänstemän och politiker till ansvar och vid felaktigheter straffa/byta ut dem). I detta sammanhang måste också den s.k. ”tredje statsmakten” nämnas som måste fungera väl i sin kritiska granskning av myndigheternas beslut och beteenden.

Ansvarigheten när det gäller politiker – statens styresmän och kvinnor – sker på olika mer eller mindre optimala sätt genom valsystemet: man kan välja bort upplevt dåliga ledare och ersätta med andra. Vad gäller tjänstemännen inom statens byråkrati – till vilken vi räknar in hela den skattefinansierade verksamheten – ”den offentliga sektorn” – inklusive kommuner och landsting, så är vi beroende av att det dels finns institutioner som t.ex. JO och JK och förvaltningsdomstolar dit upplevt felbehandlade medborgare kan vända sig och dels att det finns ett inbyggt tjänstemannaansvar som medborgarna kan åberopa vid upplevda felaktigheter i myndighetsutövningen.

Saknas denna ansvarighet och medborgarna uppfattar att eliterna blir självtillräckliga och maktfullkomliga så uppstår det Fukuyama kallar ”icke-konformism” dv.s. medborgarna börjar ”konstra” och följer inte längre passivt de påbud som staten levererar. Den svarta sektorn expanderar. Samhällskontraktet börjar krackelera. Kombinerar man detta med lagar och påbud som direkt slår mot ekonomi och/eller friheten för breda lager så uppstår protester som kan övergå i rena våldsamheter och revolter – eller kanske mängder av medborgare med gula västar protesterande på gator och torg…

Den svenska demokratin

Om vi i en kort analys kort tittar på hur det svenska samhället klarar de tre grundrekvisiten så blir resultatet enligt följande:

1. Staten
Det är uppenbart att den svenska staten har väldiga problem att upprätthålla sitt våldsmonopol. Landet leder den deprimerande ligan av antalet gängskjutningar per capita i Europa (länk >>). Samhället plägas även av bilbränder och anlagda skolbrännder som är rekordmånga i just Sverige. Staten har uppenbart mist kontrollen över dessa händelser och förmår inte stävja dem. (länk>>) Antalet poliser per capita är rekordlågt i jämförelse med de flesta demokratier liksom uppklaringsprocenten i de flesta brottskategorier. Försvaret har länge försummats och byggs nu upp från mycket låg nivå. Tullen och gränsskyddet saknar både adekvata resurser och lagstiftning, bl.a får man inte ens undersöka bilar på väg ut ur landet (även om de är fullastade med stöldgods! (länk>>)

2. Lagstyret
Maktdelning mellan den verkställande makten och den dömande, rättvisa och effektiva lagföringsprocesser, säkrade grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt är alla viktiga rekvisit för ett rättssäkert, frihetligt, medborgartillvänt och därmed robust lagstyre.

Börjar vi med rundlagen (RF) är den full av floskler och en relativiserande självutplånande multikulturalism (RF 1 kap 2 §): vissa etniska grupper ”minoriteter” anses behöva särskilda språkliga och andra privilegier vilket förhindrar universellt verkande och gemensamhetsstärkande lagar lika för alla. Ett annat brott mot likhet inför lagen är 2 kap 13 § som tillåter diskriminering om det krävs för att uppnå matematisk likhet i könsfördelning. Trots duperande skrivningar om motsatsen i inledningsparagraferna så är maktdelningen mellan centralmakt och kommunerna ytterst skev, närmast fiktiv; inte minst genom ”utjämningssystemet” som direkt missgynnar kommuner som är välskötta samt att kommuner åläggs uppgifter och kostnader t.ex. inom mottagandet av migranter som de själva och dess medborgare aldrig haft någon beslutanderätt över.

Vidare saknar Sverige, som ett få västländer och demokratier, en författningsdomstol d.v.s. en institution som ser till att politikerna håller sig till just lagstyret och konstitutionens krav vad gäller t.ex. grundläggande mänskliga rättigheter som äganderätt och yttrandefrihet. Som bla. Mats Lönnerblad påtalat har svenska domstolar svåra problem med att anamma Europadomstolens krav på”fair hearing” samt adekvata rättsmedel vid förseningar saknas (länk>>) Äganderätten är för övrigt ovanligt begränsad i Sverige inte minst genom den på 1930-talet av funktionssocialister uppfunna allemansrätten (se boken Den grundlagsskyddade myten av Gunnar Wiktorsson) och ytterst inskränkande brukanderättsregler via det som kallas ”strandskyddet”. Även yttrandefriheten är svårt ansatt bl.a. genom orimliga skrivningar om ”missaktning” i hetslagstiftningen” samt försök från staten att snäva in yttrandefriheten genom grundlagsmanipulering (länk>>) Vi är hur som helst mil ifrån den vida yttrandefriheten i USA First Amendment – som är ett rimligt riktmärke. Vidare finns mycket att använda vad gäller den så viktiga domarutnämningen (maktdelningen mellan verkställande och dömande mak) där det första viktiga urvalet sker via den av bl.a Riksrevisionen hårt kritiserade Domarnämnden där kvoteringsaktivister som Anne Ramberg med sitt Hildanätverk för fram kandidater till regeringen utifrån det föga meritokratiska konceptet genitalieräkning samt att regeringen ensam utser domare vilket i sig öppnar för politisering. (länk>>). Lägg där till det uppenbart politiserande nämndemannasystemet och vi finner att mycket fattas för ett optimalt lagstyre i Sverige.

3 a, Ansvarigheten – hos ämbetsmännen
Sverige har ”ombudsmän”: JK är en myndighet som på ” frivillig väg” (d.v.s. efter eget kön och stickvis) reglerar skadeståndskrav gentemot individer utifrån ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” där staten är huvudman men som eller kanske just därför genomgående är ytterst restriktiv mot vanliga hederliga medborgares krav vid felaktig hantering däremot inte sällan mycket generös när det gäller personer som dömts eller suttit anhållna för brott men som blivit fria efter friande dom. JK har t.o.m betalt ut skadestånd till kriminella personer med skulder hos både staten och till brottsoffer, varvid det senare är särskilt upprörande. (länk>>) .  JO har i teorin en mer medborgartillvänd roll där myndighetsförsummelse även kan gälla kommunernas tjänstemän. Samtidigt är JO tandlös i och med att tjänstemännen som felas sällan eller aldrig drabbas av någon personlig sanktion eftersom myndigheten saknar sanktionsmöjligheter utan endast utdelar ”kritik”. Om man tänker sig det inte helt omöjliga scenariot att em myndighet har blivit gravt korrumperad uppifrån och ned så är det förstås ingen – med den inom myndigheten ifråga etablerade nivån på moralen – som bryr sig om JO:s ”kritik”. Tjänstemannaansvaret som i sin skarpa form togs bort 1/1 1976 gör inte saken bättre för medborgare som utsätts för byråkraters felaktiga besluts och behandling. Nu är en motion antagen 2018-04-18 om att återinföra tjänstemannaansvar även för ringa fel samt för slöseri med allmänna medel men regeringen har ännu inte kommit med ett lagförslag.

Tills vidare måste ansvarigheten i den offentliga byråkratin gentemot medborgarna anses otillräcklig och allt för tandlös. Många svenska förvaltningsrätter, till vilka myndighetsbeslut som regel kan överklagas av medborgare och företag, plågas f.ö. av långsamma handläggningstider vilket både JO och JK kritiserat…

3 b, Ansvarigheten – hos de folkvalda
För att medborgarna ska kunna utkräva maximalt ansvar av sina politiker krävs med tvingande logik ett antal saker:
• Att de kan identifieras före ett val (finns) och att man enkelt kan se vad personerna står för och vill göra.
I Sverige är valsystemet dock riggat så att väljaren ska styras mot att rösta på parti, partiprogram och partiledare, trots att det bevisligen är individer av kött och blod som tolkar partiprogram, är delaktiga och ansvariga för alla de beslut som fattas i riksdag och andra politiska beslutsförsamlingar. Det finns visserligen en inbyggd personvalskomponent i det svenska systemet men den är ytterst svagt utvecklad, vilket gör att det svenska valsystemet ger små möjligheter att både få in personer man tror på och att därefter – i nästa val – utkräva personligt ansvar.

Att man har möjlighet att rösta bort eller rösta för vissa personer utifrån insikten att det är personen som är bäraren av både kunskap, ledarskapsförmåga och uppfattat förnuft.
Att bara rösta på parti innebär ett stort risktagande vad gäller de personliga kvalitéerna på de invalda. Vi kan kalla sistnämnda system för en ”köpa grisen i säcken”-demokrati och det får sägas vara en god beskrivning av den svenska demokratiska modellen. Sistnämnda ger också incitament till att partiledarklickar plockar bort allt för självständiga och t.o.m populära personer för att de inte ska utgöra hot mot samma partiledningens makt. Vi riskerar då att i parlamentet få det det som Anne-Marie Pålsson i en bok (och video, se youtube) beskrivit som ”knapptryckarkompanier”. Deras lojalitet ligger i första eller ens i andra hos väljarna, utan de hukar för sin karriärmässiga överlevnad under partiledningens vinande piskor. Uppstickare ostraciseras d.v.s. mobbas ut/isoleras och får gå på ”plankan”.

Förbättringsförslag för den politiska ansvarigheten

Statsrättsforskarna Persson och Tabellini konstaterar i The Economic Effects of Constitutions att de politiska räntorna (kostnaderna i ett politiskt system för korruption, maktmissbruk, och ineffektivitet i leveransen av tjänster) tycks minska när väljarna kan välja individuella politiker snarare än färdiga partilistor. Detta förklaras av att de som är personligt ansvariga inför sin valkrets också har ett större incitament av visa en hög moral och ansvarskänsla för de som valt personen än de som kan ”gömma” sig bakom en partiapparat. Vad som skulle krävas av valsystemet för att minska de negativa tendenser som beskrivits ovan är således en mycket större koppling mellan väljare och vald så att det inte råder någon tvekan om var den valde har sin huvudsakliga lojalitet. Detta innebär ett betydligt större inslag av personval men även att man överväger införandet av val i majoritetsvalkretsar, eftersom detta skulle minska risken att små partier med mycket litet stöd i väljarkåren kan, som nu, sitta med viktiga poster i en regeringen.

Vidare borde ett ”vitbokssystem” införas. Varje kandidat måste fylla i en digital ”vitbok” som beskriver vad man vill göra och vilka beslut de enskilda ledamöterna tagit och på vilka bevekelsegrunder. Detta kan verka ”krångligt” men det är tvärtom ganska enkelt – om viljan finns. Valmyndigheten skulle te.x kunna tillhandahålla standardiserade formulär på sin webbplats där kandidaterna loggar in och före val fyller i bakgrund/CV vad de står för och vill arbeta för samt efter valet redogjorde för de beslut de faktiskt tagit och varför. Medborgaren kan därefter enkelt gå in och söka på parti och person för att se om man tycker någon kandidat är värd en röst i ett kommande val samt om de är värda förnyat förtroende om de redan suttit någon mandatperiod.

Slutord

Vi tvingas utifrån ovanstående konstatera att det svenska samhället inte når upp till vad som skulle kunna kallas en robust demokrati. Tvärtom talar mycket för att man uppfyller många av de kriterier som kännetecknar en svag föga medborgartillvänd demokrati. En hel del behöver åtgärdas för att vända utvecklingen och då har jag inte ens nämt all de problem som massinvandringen (vilket är ett faktiskt konstaterande: + 1 miljon människor på dryga 10 år enl. SCBs statistik i ett land som Sverige ÄR en massinvandring) belastar nämnda inte helt demokratiskt optimala och robusta system med.

Det kunde onekligen se bättre ut för gamla Sverige. Man måste vara både blind och döv om man inte ser tydliga tecken på samhälleligt förfall. Och vilka ska vi ”tacka” för detta? I första hand de politiker som undvikit att vidta de rätta processuella åtgärderna över tid – inte minst att åtgärda det kollektivistiska valsystemet – och som införde den misslyckade regeringsformen från 1974 (där man kastade ut den viktiga maktdelningsprincipen) och den centraliserade enkammarriksdagen från 1971 och som sedan undvikit att genomföra de nödvändiga reformer som krävs för att grundlagen ska komma i paritet med en möjlig frihetlig och starkt sammanhållande konstitution som har en stark inbyggd maktdelningsprincip och en stat med en stark men begränsad makt inriktad på dess kärnfunktioner, som t.ex. som den reformerade grundlag jag föreslagit i boken ”Omstart Sverige”.

______________________________________________

Stöd MRRS i vårt arbete för en fördjupad demokrati och ett starkare rättssamhälle. Donera eller bli medlem! Se här >>

Facebook Comments