Ny skrift om strandskyddet!

Skriften Strandskyddet, så fungerar det i praktiken är nu klar och finns att köpa på Bokus.
Du hittar den här >>

Skriften har tagits fram för att informera om – som titeln säger – hur illa det fungerar i praktiken. Den redovisar bland annat ett antal fall, så som de har upplevts av tomtägarna. Vidare redovisas ett dussintal kommentarer som framförts i debattartiklar och brev till ansvariga politiker. Skriften avslutas med förslag på reformer.

Skriften är nu under distribution till opinionsbildare och politiker samt givetvis till den nu pågående utredningen om strandskyddet som var en del av januariöverenskommelsen (”Jöken”).

Strandskyddet handlar i grunden om äganderätten. Att kunna förfoga och råda över egendom inom rimliga gränser. Det handlar inte om allmänhetens tillgång till stränder. Självklart skall det finnas stränder tillgängliga för det rörliga friluftslivet. Det innebär dock INTE att ALLA stränder skall vara tillgängliga för allmänheten. Hemfrid måste respekteras liksom en fastighetsägares rätt att inom gällande regelverk kunna disponera sin mark utan särregler för strandnära mark.

Det anförs alltid att strandskyddet syftar till att bevara goda betingelser för växt- och djurliv. Det finns säkert en och annan situation där ett sådant argument är relevant men det går inte att hävda det som generell regel. Det måste i så fall i varje fall påvisas av myndigheterna att sådana förhållanden föreligger. Kort sagt, strandskyddet måste reformeras i grunden vilket utvecklas vidare både i skriften och i den text som följer nedan.

Bengt Holmgren
Ordf. Nätverket Rätt Strandskydd

_________________________________

Därför måste strandskyddet reformeras i grunden

Inledning

Nätverket Rätt Strandskydd har i dagarna publicerat en skrift med titel Strandskyddet – så fungerar det i praktiken.  Syftet med skriften är att med konkreta exempel belysa hur strandskyddsreglerna tillämpas av tjänstemän i kommuner och länsstyrelser.

Alf Svensson förbjuds av Trelleborgs kommun att klippa sin gräsmatta. Claes Sjölin får inte strandskyddsdispens för ett båthus som han har renoverat till ursprungligt skick. Länsstyrelsen i Västra Götaland anser att privata bryggor ska vara tillgängliga för allmänheten. Ett par på Vättersö i Stockholms skärgård får inte bygga en brygga på sin egen sjötomt. Claes Fellbom kämpade i 14 år för att få behålla en byggnad som han gjort något större än den han fått tillstånd till – och fick samtidigt försvara sig i sex processer som kommunen inlett mot honom – och som kommunen alla förlorade.
Om dessa fall – och många fler – kan man läsa i den ovannämnde skriften.

Det handlar om hur tjänstemän agerar egenmäktigt, godtyckligt, maktfullkomligt och rättsstridigt, och synbarlige utan kontroll – och utan att behöva ställas till ansvar. Enskilda medborgare drabbas, både ekonomiskt och psykisk, och konsekvensen blir oundvikligen att förtroendet för rättssystemet urholkas.

I vår skrift har vi inkluderat två avsnitt som mer specifikt behandlar denna problematik – ett med titeln ”Tjänstemannaaktivister sätter sig över lagen” och ett med titeln ”Aktivism bland tjänstemän hotar förtroendet för staten”. I den senare citeras en artikel i nyhetstjänsten fPlus, enligt vilken radikala miljöaktivister sitter på ledande positioner i en fjärdedel av Sveriges kommuner.
Tjänstemän i kommuner och länsstyrelser är representanter för rättsstaten och måste agera som sådana – med oväld, opartiskhet, saklighet och kompetens och i enlighet med lagarna. Om de inte gör det måste ansvar kunna utkrävas.

De nuvarande bestämmelserna om ansvar för tjänstemän tillkom 1975 och innebar i praktiken att tjänstemannaansvaret avskaffades.

Riksdagen har i ett tillkännagivande ställt sig bakom vad Konstitutionsutskottet har anfört om ett modernare och tydligare tjänstemannaansvar genom ett utvidgat straffansvar för tjänstefel. De fall som redovisas i vår skrift visar tydligt hur angeläget det är att regeringen agerar i enlighet med Riksdagens uppmaning.

I tjänstemannaansvaret ingår att hantera ärenden utan onödig fördröjning. JO har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot länsstyrelsen i Stockholm för extremt långa handläggningstider när det gäller dispenser från strandskyddet. I vissa fall var handläggningstiderna längre än tre år.

Utredningen om strandskydd som tillsattes sommaren 2019 (se nedan) måste komma med förslag som garanterar legitimitet, lagenlighet och rättssäkerhet och som förhindrar egenmäktigt agerande från enskilda tjänstemäns sida. Tjänstemän i kommuner och länsstyrelser måste t ex ges tydliga anvisningar att börja iaktta proportionalitetsprincipen, som ju finns inskriven i miljöbalken –”att en inskränkning i den enskildes rätt att använda mark eller vatten ….får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses”.

Stockholms tingsrätt har i nyligen slagit fast ”att en proportionalitetsbedömning ska göras i varje enskilt fall vid en inskränkning av den enskildes fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter.” Att en domstol nu uttalar sig på detta vis är mycket betydelsefullt.

Bristen på legitimitet

Utredningen om strandskyddet som regeringen tillsatte sommaren 2019 har bl a fått i uppgift att ”utvärdera den nuvarande strandskyddslagstiftningen med avseende på hur ändamålsenlig, effektiv och legitim dess tillämpning är i olika delar av Sverige”.
Strandskyddet är behäftat med en grundläggande brist på legitimitet som hänger samman med att skyddets negativa konsekvenser för andra samhällsintressen har förbisetts. Det handlar t ex om strandområdens betydelse för näringslivsutveckling och för möjligheterna att bygga bostäder i för människor attraktiva områden. Andra centrala samhällsintressen som undergrävs av strandskyddet är naturligtvis äganderätten, och vikten av att i en rättsstat skydda den enskilde från godtycklig maktutövning.

Mark- och miljööverdomstolen och äganderätten

Mark- och miljööverdomstolen (Svea hovrätt) har i några viktiga avgöranden nyligen slagit fast att ”utgångspunkten för den proportionalitetsbedömning som ska göras inom ramen för en intresseavvägning enligt 7 kap 25 § miljöbalken måste dock fortfarande vara att det allmänna intresset av att bevara allemansrättslig tillgång till strandområden….är mycket starkt”.
Konsekvensen blir att en teoretisk allmänhets förmodade intresse av att beträda privatägd strandskyddat mark alltid ges företräde framför en fastighetsägares självklara intresse av att råda över sin egendom. Det som är normalt, och för de allra flesta människor naturligt – att en fastighetsägare har rådighet över det han äger – gäller inte på strandskyddsområdet. Även om man säger sig tillämpa proportionalitetsprincipen blir slutresultatet alltid att den enskilde förlorar.
Det kan hävdas att domstolen när den gör denna prioritering enbart följer lagen och dess förarbeten. Men vad är det som säger att domstolen inte skulle kunna ge det grundlagsfästa egendomsskyddet större vikt i det enskilda fallet, trots allemansrätten? Vad är det som säger att det allmänna intresset av tillgång till strandområden alltid ”måste” vara ”mycket starkt”?

Det sätt som domstolen i konsekvensens namn prioriterar ned äganderätten skapar misstro mot rättssystemet och är djupt allvarlig med tanke på äganderättens fundamentala betydelse i det svenska samhällsbygget. Förhållandet illustreras av följande citat från ett av de ovannämnda avgörandena: ”Även om platsen för den sökta dispensen såvitt framkommit inte hyser några högre naturvärden och, med hänsyn till bl a topografi, är något avskild från vattnet får det allmänna intresse som strandskyddet representerar anses väga tyngre än xx intresse av att få uppföra en jaktstuga på fastigheten”. ”Får anses”? Man undrar vad som ligger bakom detta ställningstagande. Att topografin är sådan att en allmänhet sannolikt aldrig kommer att vilja röra sig i området saknar enligt domstolen betydelse. Detta är en av egendomligheterna i hur strandskyddet tillämpas.
Klart är att domen står i strid med det allmänna rättsmedvetandet och med en rimlig tolkning av proportionalitetsprincipen. Vad vinner det allmänna på avslaget? Och vad förlorar fastighetsägaren som bara vill bygga en jaktstuga? Den enskildes rättigheter negligeras. Och domen kan inte överklagas.

I en annan dom har mark- och miljööverdomstolen hittat på ett annat argument för att säga nej till en dispens: ”Av betydelse är också att strandskyddets syften är långsiktiga och att områden som för tillfället verkar vara av begränsat intresse kan bli betydelsefulla i framtiden. Även om en dispens i det enskilda fallet inte förefaller skada syftet med strandskyddet kan enskilda dispenser sammantaget ändå få en betydande negativ inverkan på tillgången till stränder för friluftsliv och djur- och växtliv”.
Resonemanget är milt uttryckt inte helt glasklart. Enskilda dispenser kan sammantaget få en betydande negativ inverkan på tillgång till stränder, även om den dispensen som ärendet gäller inte förefaller skada syftet med strandskyddet. ”Kan få betydande negativ inverkan?” Vad grundar sig denna bedömning på? Man målar upp ett hypotetiskt scenario av ett otal dispensansökningar avseende samma plats och tar detta scenario till intäkt för att säga nej.

Intrycket är att domstolen på förhand bestämt sig för att säga nej till dispens och att det nu gällde att hitta ett bra argument – eller i varje fall ett argument. Inte heller denna dom går att överklaga.
Domstolens inställning i dessa frågor står i strid med en av rättsstatens grundprinciper, nämligen att medborgarna ska skyddas från godtycklig maktutövning. Och i den ovannämnda domen från Stockholms tingsrätt slås fast att ”en nekad dispens ska ses som ett ingrepp i egendomsskyddet”. Detta är ett synnerligen viktigt och välkommet konstaterande, med tanke på hittillsvarande praxis.
Hur går allt detta ihop? Och hur har det kunnat bli så här?  Möjligen handlar det om att Hovrätten vägleds av vad man uppfattar vara en politisk prioritering.

Utredningen

När strandskyddsutredningens förslag behandlas får regering och riksdag en möjlighet att reformera strandskyddet så att det blir legitimt, ändamålsenligt och rättssäkert. Det räcker inte med att lappa och laga på det existerande systemet, något som blir följden om man bara håller sig till riktlinjerna i utredningsdirektiven.

Vad som krävs är ett helhetsgrepp på hur staten ska se på användningen av Sveriges strandområden – för näringslivsutveckling, inte minst besöksnäring, bostäder, och rekreation. Enskildas ägande och rådighet till strandnära mark får inte inskränkas på det sätt som sker med nuvarande lagstiftning. Full hänsyn ska tas till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Att slå vakt om egendomsskyddet är, med regeringsformens ord, ett ”angeläget allmänt intresse”.

Vägledning kan sökas i vad regeringen själv har anfört i den nyligen tillsatta utredningen om skogen – ”syftet med utredningen är att värna och stärka den privata äganderätten till skogen genom att stärka rättssäkerheten för markägare och företag, och säkerställa att de får ekonomisk kompensation” .… ”inskränkning i äganderätten måste vara förenlig med proportionalitetsprincipen”, och ”rättssäkerheten ska stärkas för markägare och företag”. Bl a måste följande frågor besvaras:

  •  Är en ”teoretisk” allmänhets obegränsade tillgång till strandområden viktigare än möjligheterna till näringslivsutveckling och attraktivt boende för många människor?
  • Är ”obrutna strandlinjer” viktigare än en levande skärgård med bofast befolkning?
  • Är allmänhetens tillgång till stränder viktigare än en fastighetsägares rätt till ostört privatliv/hemfrid och rådighet över sin egendom?
  • Finns andra sätt att främja allmänhetens intresse av tillgång till naturområden?
  • I vilken utsträckning utnyttjar allmänheten möjligheterna att beträda strandskyddat privatägt område?
  • Ska privata bryggor vara allemansrättsligt tillgängliga?
  • Är det politiskt acceptabelt att tjänstemän i kommuner och länsstyrelser fortsätter att agera på ett sätt som undergräver förtroendet för rättsstaten?

Den särskilda utredaren bör inte tveka att ta sig an dessa grundläggande legitimitetsproblem. Om hon inte gör det kommer utredningen att ha ett begränsat värde.

Egendomsskyddet och allemansrätten i regeringsformen

Egendomsskyddet är synbarligen starkt i regeringsformen (”vars och ens egendom är tryggad …etc”). Men skyddet rycks undan direkt genom det omstridda tillägget (i samma paragraf) att ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrives ovan”.
Detta stadgande är vägledande för Sveriges domstolar, hur svårtolkat det än är. I en dom från juli 2012 anför mark- och miljödomstolen (Nacka tingsrätt), som skäl för att inte bevilja en strandskyddsdispens, att ”allemansrätten gäller oberoende av det egendomsskydd som följer av grundlag”.

Detta är inte rimligt. Allemansrätten finns inte definierad i lag utan utgör enbart en statligt fastställd sedvänja som domstolar och myndigheter har att uttolka. Egendomsskyddet rycks undan på ett sätt som är oförenligt med kraven på rättssäkerhet och med Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som är svensk lag.

I boken ”Den grundlagsskyddade myten” skriver Gunnar Wiktorsson följande: ”Det är som sagt tvivelaktigt om de kohandlande partierna, särskilt socialdemokraterna, visste vad införandet /i grundlagen/ av allemansrätten verkligen innebar”.

Riksdagen har i ett tillkännagivande uppmanat regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över och stärka det grundlagsreglerade egendomsskyddet. En sådan kommitté måste få i uppdrag att se över grundlagens hänvisning till allemansrätten.

Mats Ringborg

Facebook Comments