Angående frågan i rubriken ovanför bilden

Reflekterar riksdagens vackra och imponerande yttre det arbete som försiggår på insidan? Svaret måste bli ett nej. Det är en tydlig och beklaglig diskrepans, rent av ett motsatsförhållande.

Enkammarriksdagen från 1971 och 1974 års regeringsform har fått mycket kritik genom åren. Det har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten kvarstår. Något som inte minst påtalats i Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade till exempel inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författnings-domstol. Miljöpartiet var med på båten, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Efter DÖ-överenskommelsen har det kommit förnyad kritik mot vårt demokratiska system. Till och med en politiker från ett parti som kortsiktigt synes tjäna på DÖ, Peter Eriksson från MP, har rakryggat konstaterat att:

Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter“. (Di 29/12-14).

Så mycket alltså för att folkmajoriteten styr i ”folksuveränitetens” stolta demokrati.

Vidare har vi frågan om ledarskap. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Rent logiskt borde detta ha sin orsak i hur politiker väljs och kommer fram i systemet. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras.

Till detta ska läggas att kandidaterna i nuvarande system ofta är utsatta för ett kvoteringsinstrument baserat på i sig helt kompetenslösa egenskaper som kön och/eller etnicitet.

Val med tyngdpunkten på personval och val i  majoritetsvalkretsar där personen och inte partiet är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen. En kraftig minskning av antalet ledamöter gör också att det blir svåra att “gömma sig i kollektivet” och att det blir lättare att fatta beslut med “individuell majoritet utan låsningar kring inpiskad ideologi d.v.s. ledamöterna röstar efter förnuft och samvete och majoriteten vinner. Ledamöterna får sedan redovisa sina beslut för väljarna i en vitbok inför nästa val.

Det är också viktigt att glesare befolkade delar av landet kan representeras i statens högsta beslutande organ. I det förslag jag har tagit fram i boken “Omstart Sverige” kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Detta “råd” skulle bilda en första kammare bestående av i stort sett lika antalet representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen. Dessa har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang.

Staten bör får ett tydligt men begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger tydliga ansvarsförhållanden gentemot väljarna.

Vidare föreslår jag, liksom MRRS länge har gjort,  en författningsdomstol.

Riksdagens sammansättning bör baseras  på personval inom ett partiproportionerligt valsystem med förbud för kvoterade listor, eftersom dessa per definition är hindrande för en öppen och fri konkurrens om ledarskap och upplevd politisk kompetens – för att nu nämna något. Den andra kammare –Landsrådet – väljs genom majoritetsvalkretsar i respektive landskap.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Leif V Erixell
Ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

P.S.
Texten ovan bygger delvis på en artikel av författaren i Dagens samhälle 15/9-2015.
Läs mer om en centralism som helt har gått över styr här: >>

 

Facebook Comments